Vi lider allihop.
Vi lider allihop.
Men försöker man med alla givna medel få det bättre?
Vi lider allihop. Livet är svårt, det består av många saker och det är alltid någonting som kan gå helt åt skogen. Det är inte konstigt, eller ovanligt att tycka att någonting är helt pest och pina. Det verkar höra till. Man får aktivt hålla bort det som är dåligt för att slippa. Nu är jag kanske lite vinklad i mitt tyckande när jag ägnar mig åt elände väldigt aktivt hela dagarna, snarare än att försöka undvika elände och ägna mig åt blommor och rosa grejer.
Läs hela inlägget på bloggen eller lyssna på Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta i din podcast-applikation.
Jag var hos fysioterapeuten med axeln för ett tag sedan och bollade lite efter att den fått sig en törn.
Sambon är nyopererad i ryggen.
Kompisen väntar på nackkirurgi efter att ha krånglat med nervsmärta, rehabträning, pacing och hela paketet i några år.
Doktorer blir sjuka. Till och med de dör!
Stressterapeuter stressar. Ibland till den milda grad att de blir sjuka som bara den och får långvariga konsekvenser som diabetes typ 2.
När jag skriver det här så har jag en bok jag ser härifrån om en psykiater som blev utmattad som bara den. Uppenbarligen till den milda grad att han skrev en bok om det.
Ibland är det sopigt, ledsamt och svårt. Fråga efter hjälp och bolla med andra är det rimliga sättet att få input nog för att kunna få till ändringen vi behöver.
Så… Tillbaka till en massa frågor.
Varför försöker vi själva istället för att fråga efter hjälp på något bra sätt?
”En redig karl reder sig själv!” och allt det där. Det är ju fint. Men om man inte KAN bygga ett hus, så kan säkert andra göra det. Jag föredrar generellt att lämna in min bil om den inte rullar. För annars har jag snart lagt ner gott om tid och spenderat allt vad tålamod och gott humör heter – och bilen rullar fortfarande inte när jag ger upp.
Är det det där bångstyriga man landar i – ”jag kan visst själv”, så är det inte alla gånger beundransvärt. Ibland, om man får till det över tid och ser det som lärorikt och viktigt att ha lärt sig – absolut. Jag gillar ju att ta eget ansvar och hela det där, men med hälsa och i det närmaste sjukvård som vi har med de här frågorna med stress, utmattning, psykiskt lidande, smärta och allt vad det är, så blir det inte riktigt rimligt att det fallerar på stolthet eller skam.
Då låter det många gånger och i mångt och mycket som tjurig gubbe, om man ska generalisera och använda lite stereotyp.
Det kan man förstås också gilla. Att man inte behöver alla andra hela tiden eller fråga efter hjälp. Men när det inte fungerar, inte blir ordning – så är det väl ändå det rimliga. Vi specialiserar på det vi gör bra idag. Alla är inte bönder längre. Hälften av oss är inte ute och jagar när den andra hälften tar hand om lägret och barnen.
Så tillbaka till förra avsnittet – fråga efter hjälp är inte dumt.
Är det snarare att man knappt försöker lösa det längre?
Det blir en annan fråga eller ett annat litet perspektiv. Vi letar ju ändå lite efter varför det inte blir ordning här, tänker jag. Målet borde vara att man får ordning på problem… åtminstone över tid. Jag pratade med någon häromdagen där man väntade i ÅR med trauma-behandling för PTSD-problematik. Då tänker, åtminstone jag, att man inte riktigt försöker, om det så är längre eller alls. I det fallet tänker jag att man började med att försöka hantera det och sen rann det lite ut i sanden… fast på grund av väntetider.
Vilket ju är synd. Exponering mot elände man hatar är ju ändå rätt kul. På sitt sätt. Det där sättet med att det fungerar så väldigt väl och att man i det där långa loppet mår bättre och blir en bättre människa.
Kan det var att situationen landar i att man bara överlever istället för att lösa problemet? Det lät det som där. Det har jag hört fler gånger och det är inga nyheter.
Kan det då vara för att man har gått så länge att resurserna dränerats helt så man saknar resurser helt för att vända skutan och ta sig åt andra hållet?
I många fall tror jag det handlar om normalisering av att man mår rätt skit. Ibland är det hopplösheten som är problemet. Ibland är det prioriteringar som sätter stopp. Man tror att det inte är värt besväret eller att det inte finns någonting att göra. Här landar många när problemet kvarstått i flera år. Men om det går att putta på dem där för att få till lite inspiration är det roligt, för vändningen när livet faktiskt återigen blir härligt är riktigt cool.
Det blir som att man inte hade en aning om att livet kunde vara TREVLIGT.
Är resurserna för att lösa ett problem helt slut så får man problemlösa till sig lite resurser så det kan börja gå åt rätt håll här, förstås. Ofta behövs det också någon slags inspiration eller en putt för att man ska få tummen ur och börja bry sig. Vad som hjälper för att man ska börja försöka igen är säkert individuellt.
Känner man att man VISST kan själv… trots att det ju faktiskt inte går framåt?
Går det inte framåt så behövs ändring… Om man nu vill ha ändring. Det borde man vilja när det är dåligt.
Kan man inte själv så är det helt okej. Man kan inte allt. Ingen kan allt. Livet är svårt. Misslyckas tillräckligt länge är helt okej, men det är inte acceptabelt att spendera hela livet på att det bara ska vara elände. Det är onödigt. Det snuddar på helt galet.
Då är det rimliga att fråga någon som begriper hur man lagar den där bilen istället. Med bilen går det dessutom att köpa en ny. Det går inte med livet. Tid borde vara ovärderlig, för att vi har väldigt ändligt med den.
Inte heller går det att köpa bort problem man skapar åt de i närheten när man inte sköter sig själv bra nog. För de i närheten lider ofta av att man inte kan få till det, om man har vänner och familj. Är man helt isolerad är det inget stort problem att det går ut över andra… Men då är isolationen och att det inte går ut över någon annan som är ett problem istället.
Det behöver finnas andra där som upplever det som ett problem när du inte sköter tillvaron. Annars är det skäl nog till att tillvaron är sopig.
Landar det bara i inlärd hopplöshet där man provat en gång och ”det funkade ju ändå inte”?
Det är sällan INGENTING fungerar för att minska lidandet i en situation, trots att det kan känns helt hopplöst. Det kan absolut kännas helt hopplöst och ändå finnas vägar att gå. De syns bara mycket sämre när man sitter i skiten själv.
Och att du inte vet hur man kommer därifrån… Ja det gör ju inte så mycket. Det hänger inte på att du ska behöva veta det alla gånger – om du nu kan tänka dig att fråga efter hjälp… Eller försöka olika saker, förstås. Det behöver inte vara just frågande om hjälp, även om det kan vara ett väldigt effektivt sätt. Fortsätter man bara leta och prova så går det ju också att hitta själv. Har man ont i en axel går det att bli fysioterapeut för att ta hand om det. Det är bara ett ganska komplicerat sätt att få till det.
Känner man sig hjälplös och hopplös är det mindre sannolikt att man kommer fråga någon om hjälp. Då behöver man bara svälja stoltheten, köpa att man själv inte har en susning och att det är hopplöst på sätten man provat än så länge och just nu.
Har man åtminstone intresse för att det ska bli ordning så borde man kunna åtminstone hopplöst, hjälplöst och desperat fråga efter hjälp. Om och om igen. Det är när man stannar, slutar och struntar i att försöka vidare som det blir att man stannar i skiten tills vidare. Fortsätter man leta, även om det är utan hopp om att hitta något, så kan det bli att man hittar guldkorn på något sätt.
Är det verkligen pinsamt att fråga efter hjälp, trots att statistiken ser ut som den gör?
Majoriteten verkar lida av någon slags elände idag. Man kan se det som att det ska vara så då, men det är antagligen inte rimligt.
”Pinsamt” är lite töntigt att utgå ifrån om hela livet ska hänga på det. För med stress, ont och psykiskt lidande så är det ofta en fråga om att en stor del av livet och livskvaliteten hänger på det.
Om man då kan tänka sig att fråga – aktivt leta efter hjälp – och känna att det är pinsamt en stund men resultatet av den skammen är att få tillbaka livet, då är inte det ett dumt byte tänker jag. Kan man göra en så lite pinsam sak och få till en, i förlängningen så stor grej, så låter det rätt fint. Om det nu pinsamt som är problemet – och be om hjälp är vad som är nödvändigt.
Om vi tittar på lite siffror så kan vi se att de är helt orimligt vanligt med de här sakerna.
Gällande Stress så är det så att mängden som är stressade – eller som faktiskt är sjukskrivna av att de är stressade – verkar gå åt helt fel håll. ”Psykiatriska diagnoser leder till längre sjukskrivningar än de flesta andra sjukdomar” skriver försäkringskassan. ”Tiden man är sjuk och sjukskriven har ökat över tid. Inom den stressrelaterade psykiska ohälsan har ”utmattningssyndrom” ofta halvårslånga sjukfall jämfört med ”akuta stressreaktioner” som varar drygt en månad.”
Enligt folkhälsomyndigheten känner sig 14% av de mellan åldrarna 16 och 84 stressade. Den siffran skulle jag kunna tänka mig missar en hel del människor ändå. De missar bland annat de som inte känner sig stressade men som gott och väl snart kan bli sjuka av det ändå, för självkännedomen med de här bitarna är inte toppen alla gånger. Man får ju heller inte med de som inte svarar på undersökningar eller bara inte tänker på att det är som de är riktigt.
Och det är ju lite lustigt att man kan inte tänka på det, men en vacker dag rasa komplett utan att riktigt fatta vad som hände. Det har hänt förut, så det vore inte första gången. Jag har träffat dem som förnekar in i det sista och jag har träffat dem som gott kan leva upp till diagnosen utmattningssyndrom utan att de kan tänka sig att säga att de är stressade. Så slutkörd kan man ju vara även om det inte var stressigt, tydligen.
74 200 svenskar var sjukskrivna för stressrelaterad ohälsa 2016 varav 76 % var kvinnor. Sedan 2010 har långtidssjukskrivningarna ökat med 80 procent där psykisk ohälsa står för närmare 60 procent av denna ökning enligt Stressforskningsinstitutets siffror från 2017. Arbetsmiljöverket anser att stress och psykiska påfrestningar var de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterade besvär under 2016, för både kvinnor och män. WHO säger att psykisk ohälsa är det snabbast växande, och det största hotet mot människors hälsa i framtiden. Då hör vi ju också att det här börjar bli relativt gamla siffror, men det har inte vänt, så man behöver inte vara orolig för att det är inaktuellt eller irrelevant nu.
”På tio år har sjukskrivningarna för utmattningssyndrom mer än fördubblats säger Marie Åsberg, senior professor i psykiatri vid Karolinska institutet. Hon tror att just arbetsmiljön är en viktig anledning till att de höga talen håller i sig.” Det gäller en artikel från Sverigesradio från 2018. Idag har vi nog sprungit iväg ännu lite till.
Depression besvärade ungefär 1% av alla födda i början av 1900-talet, resonerar en del. Idag får en av fyra kvinnor och en av tio män symptom nog för att det ska räknas som ”egentlig depression” någon gång i livet. Det gör det till en av de största folksjukdomarna. Andra siffror från andra källor är att ungefär 15-20% är deprimerade just nu. 50% av alla kvinnor och 25% av män drabbas någon gång. 20% mår någon gång i livet tillräckligt dåligt för att de ska få vård för det.
2020 var det 41% av befolkningen som besvärades av oro eller ångest, 4% fick en diagnos relaterad till depression och 7-8% av befolkningen ”bedömdes ha en allvarlig psykisk påfrestning”.
Smärta och värk besvärar närmare hälften av alla människor i Sverige på något plan, och 1.5 miljoner människor lider av svår smärta enligt en del . ”Smärta är den vanligaste orsaken till besök i primärvården. Långvarig smärta utgör tillsammans med psykisk ohälsa de vanligaste orsakerna till långtidssjuk- skrivning, och ofta finns samsjuklighet mellan diagnoserna. Långvarig smärta är ett påtagligt folkhälsoproblem i Sverige.”
Samsjukligheten… Då är vi ju tillbaka till poängen och anledningen till att man vill behandla de där alla tre som jag pratar om och ta hand om hela människan.
Men med det här så ser vi rätt tydligt att det här är vanliga grejer. Det är snudd på så vanligt att det kan räknas som standard. Då ska det inte behöva vara pinsamt att söka vård och försöka göra någonting åt det.
Då kan det inte vara stolthet som står i vägen för att man ska försöka få ordning på sån här skit.
Kan du hitta på något bra idé för att något ska bli bättre – så är det inte dumt att prova. Fungerar inte det sen, så kan det ju vara så att man får prova igen med ytterligare en grej.
Tror du att jag kan hjälpa dig så fråga där. Jag kan inte hjälpa alla med allt, men jag kan absolut hjälpa till med en del saker.
Oavsett vad, om något är dåligt nog – leta vidare tills det blir så mycket ordning och reda det behöver vara.