Minimalism och samlande - Fundera och prioritera.

Minimalism

Med “minimalism” så tänker många att man vill ha så lite prylar det bara går. Till viss del är det väl så!

Men inte nödvändigtvis bara. Definitionen av minimalist är lite luddig och beror på vem man frågar; en del går från ett helt stort hus till ett “tiny-house”, andra går från ett helt hus och slänger ut alltihop för att sen plocka in det man märkte att man saknade – eller så skulle det kunna vara något ganska balanserat och pragmatiskt. Det är där jag tycker att det gör sig bäst. Det behöver inte vända upp och ner på livet rakt av som att man slänger allt och lever som buddhistisk munk. Det skulle kunna vara något som går väldigt hand i hand med mycket av det jag generellt gör med folk. Minimalism borde vara något som kretsar kring att man vill prioritera i livet.

Vad är värt mödan?
Vad kostar mer än det smakar och tvärt om?
Var vill jag lägga mina resurser?
Vad är faktiskt viktigt?

Rensa prylar

Man kanske faktiskt redan har tänkt i banorna att man är trött på att spendera tid på att jobba för att tjäna pengar så man sen kan handla något som ska förvaras och över tid sorteras, flyttas, funderas på och till slut åka ut igen. Orimligt ofta helt i onödan, för köpet var ändå inte bra för någonting. Det kostade mer än det smakade om man såg tillbaka på hela förloppet. Det var inte värt att jobba tiden det tog för att tjäna pengarna för att köpa prylen. Prylen… som sen inte ens roade nämnvärt, förutom att den då skulle bäras, förvaras och allt det där andra som också är kostnader, även om de inte är rent ekonomiska. Det kostar alla resurser vi har! Tid, energi och pengar.

Man kanske föredrar att ha det tomt nog för att slippa städa hela tiden. Är det goare när det är rent och tomt nog för att det ska finnas yta utan att behöva städa hela tiden? Det är väl oftast inte det viktigaste i sammanhanget, men hur mycket längre tid tar det att städa överallt tills man är nöjd på grund av alla prylar? Hur mycket sämre resultat blir det för att en massa bröte står i vägen?

Jag hjälpte en kompis flytta för något år sedan eller så. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Helt sjukt mycket grejer för att vara bara en person. En person och bor i lägenhet. Jag tror att det var den gången jag hjälpte henne flytta till den grad att jag fick en stressfraktur i foten. Ska man vara noga så var det väl antagligen droppen, snarare än vad som fyllde hela glaset, men ändå något som understryker flängandet rätt bra. När vi kom tillbaka efter att ha kört ett par vändor kollapsar vi på soffan och tänder en ordentlig brasa. Det fanns lite för mycket ved, så jag gjorde en ordentlig, mer märkbart mer än vad som brukar gå åt när det bara ska pyra lite.

“MEN DET ÄR JU SÅ HÄR JAG VILL HA DET!!!” utbrister hon.

“Ja…ha?” tycker jag. “För det kan man ju inte tro när man ser alla prylar..?” Om man har en tvåa (jodå, med förrådsyta) – och den är lagom full med prylar när man har kört iväg ett par fulla billaster – så har man kanske då… för mycket? Det påtalas fortfarande ibland, det där. Hur gött det var att ha en luftig och härlig lägenhet, istället för en knökfull.

Ett annat exempel är när jag hälsade på hos min bror. Här är ett ordentligt stort hus på fyra personer, där man har rätt stor del av källaren som lagerlokal med lådor och ännu mer lådor. Antagligen inget man tittar i på årsbasis. Jag och hans fru sitter i en soffa i källaren och hans fru började resonera kring att rensa CD-skivor. För det finns de som fortfarande är inplastade. När köpte man ens CD-skivor? Det blev hur som helst inget rensande. Inplastade Madonna fick stå kvar…

Hur mycket saker behöver du som är där bara för att de är fina?

Hur viktiga är de där minnessakerna?

Hur mycket “utifallatt” är rimligt? Hur mycket prylar kan man då behöva OM någonting skulle hända? Jag tycker ju ändå att viss mån av prepping är rätt sunt. Om det inte kommer något vatten på några dagar kan det vara bra att ha några liter och om det inte går att åka och handla på någon vecka kanske man gott kan ha mat hemma så man klarar det. Men hur många lådor står det i källare och på vindar för att “det kanske är bra att ha någon gång framöver”?

Det finns en miljöaspekt man kan resonera kring, men det behöver vi kanske inte göra här…

Prioritera

Det hela mynnar ut i de där värderingarna jag gillar så. Igen och igen. Det blir inte långt ifrån Essentialism, som jag skrivit om tidigare, men med minimalismen så hamnar fokus på just saker. Men sagda saker spiller nästan alltid över i det övriga också. Det är just därför det blir så relevant för alla. Skulle saker bara vara saker och hålla sig på sin kant och aldrig påverka livet så hade det inte behövt vara något problem.

Vad är viktigt och vad vill jag prioritera? För det går verkligen inte att prioritera allt. Det funkar inte så. Om man känner att det är utomhusliv, människor, familj och förhållanden som är viktiga, så får man fokusera där. Är det att sköta logistik, jonglera, bolla, städa och sortera prylar så kan man ju jobba vidare på det spåret, såklart. Men är det riktigt rimligt? Är det riktigt rimligt att jobba massor för att kunna köpa coola grejer som DU inte ens känner är viktiga – bara andra ser hur cool du är?

Någonstans läste jag att amerikaner spenderar tolv timmar i månaden på att handla. I mitt fall är det inte orimligt att det är något snarlikt, men då kan jag skylla på att jag gillar att handla mat. Jag gillar att pula runt, titta på saker, fundera och inspireras till vad som borde lagas. Det blir något jag gillar (och mat ska vi väl ändå äta hemma?) snarare än att något bara handlas, så det kommer hem prylar.

Skulle frihet kunna vara ett bra skäl till att börja ägna sig åt det här? Om det inte kommer hem de där prylarna så kanske du behöver jobba mindre del av veckan åt andra. En del av lönen blir överflödig. Kanske att man skulle kunna använda den till lyx för att man kan. Eller om lyx är att kunna jobba mindre för att få en större del av sitt liv att förfoga över, där man kan göra vad man vill. Om man då inte köper den där saken så behöver man inte byta den mot tiden man lägger ner – och har fått fritid, eller frihet. Det skulle vara “work less for someone else”.

“Less work for someone else” blir det kanske också relevant att ha i åtanke någon gång ibland. Exempelvis om man ser till att dina prylar mycket väl skulle kunna ta andras tid och resurser. Har du fått flytthjälp någon gång, apropå min tillbakablick tidigare? Har du någonsin rensat något dödsbo? Hjälpt någon att städa, bära eller någonting annat relaterat till onödig skit, rent utsagt?

Det här tänker jag är en bra idé för att det gör LIVET LÄTTARE och BÄTTRE. Man kan göra de få sakerna som är viktiga på ett mycket bättre sätt, istället för att råka göra bort sig på ren autopilot. Så istället för att man får lönen X och gör sig av med den varje månad för att den råkar finnas, så spenderar man det man behöver på det som är nödvändigt. Man måste inte handla upp den sista slanten i slutet för att den finns. För många så är den slanten ändå tid, en del av livet, man spenderat och gjort sig av med för att få den pengen. Spenderas mindre pengar på saker hjälper det i regel till att spendera mindre tid och energi på precis samma sak. Om det inte råkar betyda att man köpte skräp första gången och någonting går åt skogen så man får köpa en till.

Vilket tar oss till prioritera bland saker. För köper man mycket färre saker så kan man köpa dem mycket bättre. Otippat, kanske, men inte orimligt. Hur mycket kläder har du? Om du hade haft hälften så mycket – eller inte ens det – så hade du kunnat använda dyrare kläder. Samma sak med verktyg, pryndnader och vad det nu kan vara. Färre för att man försöker låta bli helt – men när det väl behövs så finns det slantar, plats, ork och energi för att man ska kunna göra det ordentligt.

Det finns gott om aspekter till det här och det går att diskutera länge. Värderingar man för över till barn är ytterligare en. Är saker det som betyder något? Är trösthandla riktigt sunt? Vad är nyckeln till lycka? Måste man ha det som andra har bara för att de har en sån?

Samlande/Hoarding med ångest

Det är absolut lättare att göra någonting man redan vet att man på riktigt vill. Men det kan vara riktigt svårt ändå. Jag har hjälpt till med “hoarding” där man bryter ihop av att en frukt slängs. Då får man snällt sitta ner och resonera lite tillsammans! Då landar man i fall där det snarare behövs Kognitiv Beteendeterapi än bara krafttag och att bära grejer.

Man brottar med mångt mer känslor än bara matthet “över att man samlat på sig så mycket skit”.

Men det kan bli riktigt tjusigt ändå, har det visat sig.😃

När jag gör det är det däremot inte i fallen där det praktiskt taget krävs sanering. Jag hjälper dem som behöver ordning och reda, ta tag i situationen och få till det där som man inte riktigt får själv. Det behöver inte betyda att det är lite prylar, men det är inte en sanitär olägenhet. KBT läggs till för att hjälpa dem som har lite orimligt mycket känslor när de behöver rensa.

Behöver du hjälp, så ta dig till kontakt, så hörs vi därifrån.

Jag – En samlare

En text skriven av någon som nu förstått meningen med att leva med mindre…

Det är inte lätt att säga orden högt eller skriva dem, men ja, jag är en samlare. Jag tänker inte gå in på att det bottnar i något barndomstrauma eller så, för det här inlägget handlar inte om det.

Tydligen samlade jag saker som barn, såsom frimärken eller suddgummin, men det här var små begränsade kollektioner som jag tog hand om. Så jag vet inte om mitt problem egentligen är att jag samlar eller att jag är oförmögen att slänga saker. Slutresultatet blir ändå det samma – ett hem fyllt med saker. Det här är min berättelse om hur jag blev en “nykter” samlare. Nämnas bör att jag redan kände Patric för jag har anlitat honom för andra problem, så steget att be om hjälp med detta var inte så stort.

Jag flyttade till Uppsala för några år sedan. Att hitta boende i Uppsala är inte lätt och under tiden jag bott här har jag flyttat 1-2 gånger per år. Jag har provat på olika former av boende allt från egen lägenhet till att vara inneboende till att dela bostad med en kompis. Man skulle ju tro att om man flyttade så ofta så skulle man medvetet begränsa mängden prylar man har hemma. Så var det inte i mitt fall. Jag beskrev det själv som att prylarna av någon märklig anledning hittade hem till mig. Jag var alltså oskyldig. Patric noterade att jag gått från att ha alla mina saker i ett rum till att fylla upp en hel lägenhet på väldigt kort tid. Det här blev väldigt tydligt när jag en dag för något år sedan åter skulle flytta. Min nya bostad låg bara några kvarter bort och Patric sa att vi sköta flytten med hans bil. Förutom att han nog inte fattat hur många saker jag ägde. Jag hyrde möblerat så det var väldigt få möbler, men ändå fick vi köra skytteltrafik en hel dag. På kvällen tyckte han att vi skulle ägna några timmar åt att packa upp i nya bostaden (då fanns det endast en smal gång mellan hall, kök, badrum och sovrum). Jag tittade förtvivad på alla saker och sa att jag mår för dåligt av att vara där. Jag ville bara bort, bort från allt. Vi åkte till min förra bostad. Den var luftig och tom och nu endast sparsamt möblerad. Vi sjönk ner framför den öppna spisen och han tände en stor brasa. Jag hade visserligen insisterat på att ta med vedträna till min nya bostad (som saknade eldstad) men det fick jag inte! De eldades istället.

Medan vi satt där under tystnad och tittade på lågorna sa jag att jag kände mig väldigt tillfreds. Att jag hade en känsla av lugn och att det nog var så här jag ville leva.

Han tittade frågande på mig. Det var nog en rätt märklig kommentar med tanke på alla grejer vi burit under dagen…

Under de följande veckorna medan jag ställde i ordning min nya bostad så tänkte jag mycket på hur glad jag varit i ett minimalistiskt hem. Patric sa att jag ska ta tillvara på känslan och göra mig av med grejerna en gång för alla. Visst rensade jag en del, men sedan vande jag mig åter vid ett kaotiskt hem och att alltid vara omgiven av lådor som aldrig packades upp.

Ett drygt halvår senare var det åter dags att börja leta nytt boende. Patric sa till mig att börja packa i tid och rensa medan jag packade så att flytten skulle gå smidigt. Han var även tydlig med att denna gång tänkte han inte ställa upp som flyttkille. Jag skämdes för mycket fortfarande så jag hade inte en tanke på att be honom ställa upp. Flyttfirma bokades. En stor bil för en person. Patric påpekade att det verkade som att mängden saker ökat även denna gång. Jag protesterade för under pandemin hade jag inte varit i en enda affär så det var omöjlgt att antalet saker ökat. Glömde den lilla detaljen med att handla på nätet…

Innan flytten lyckades jag rensa bort ett flertal kartonger med onödiga föremål. Mestadels sådant som fick gå direkt till återvinningen. Som jag sparat bara “för att”. Samt en massa second hand prylar jag inte behövde men som jag köpt för att de bara kostade en femma eller en tia. Och även om inget av detta hade något värde så satt jag ändå hemma på kvällen och brottades med tanken att gå till soprummet och hämta upp allt igen…

Två starka flyttkillar skötte flytten denna gång. En av dem frågade faktiskt varför jag har så många grejer när jag flyttar så ofta. Det kändes inte bra. Vad hade han för rätt att kritisera mig?

Denna gång flyttade jag till en mindre bostad. Detta innebar att det nästan inte fanns någon fri golvyta. Jag hade inte ens plats för en säng utan sov på en luftmadrass på golvet. Jag sov dåligt, jag var stressad, jag snubblade konstant på grejer som låg överallt, jag hittade inget av det jag behövde och de grejer jag visste var de fanns var oåtkomliga. Jag mådde väldigt dåligt av situationen och undvek att vara hemma.

Jag pratade om det med Patric. Jag frågade honom om han var villig att åta sig uppdraget att hjälpa mig att sortera upp mitt liv. Han var tveksam till en början, för tidigare försök att slänga minsta lilla grej hade lett till tårar och katastrofkänsla. Vi funderade båda på varsitt håll hur det skulle kunna gå till och vad som krävdes och sedan skrev vi ett kontrakt. Han ville veta att jag verkligen var villig att göra de förändringar som krävdes även när jobbiga beslut måste tas. Jag var tacksam att han åtog sig uppdraget för jag hade äntligen insett att något måste göras och att jag inte klarade det på egen hand.

Jag var ivrig att börja projektet. Samtidigt var jag rädd. Jag trodde det skulle bli lika drastiskt som på TV, att jag antingen skulle tvingas leva utan mina grejer i 30 dagar eller att allt skulle hällas ut på gården och jag vara tvungen att fatta snabba beslut om allt under en dag. Det blev inte alls så. Patrics tillvägagångssätt är mera pragmatiskt. Det gick nog flera veckor innan vi slängde något alls! Det tillkom några regler, som att jag inte fick köpa något utan att rådfråga honom. Slut på impulsköp och onödiga köp. Jag fick inte heller tacka ja när andra ville bli av med sina grejer och frågade om jag ville ha dem.

Det var mycket teori i början och vi pratade om vad jag ville och vad som var viktigt för mig. Till slut hade jag fått fram en lista på sex olika saker som var viktiga för mig för att må bra. Ingen av dem kostade något eller involverade någon sak! Det här var en verklig ögonöppnare!

Men bara för att man inser att man inte blir lycklig av sina saker så betyder det inte att det är lätt att göra sig av med dem. Tanken på pengarna man lagt ut finns där liksom tanken att man kanske inte behöver saken nu, men den kan vara bra att ha i framtiden. Varför göra sig av med bra saker? Varför göra sig av med kläder som det inte är något annat fel på än att man väger 20 kg mera nu än när de köptes? Jag hade ett motargument till varje sak han ville att vi skulle slänga.

Jag använder termen slänga – men vad som gjordes var att dela in saker i slänga, skänka, sälja och spara.

Om någon tror att det här var en lätt resa så kan jag lova att det inte var det. Det fanns dagar när allt gick bra och vi fick ihop flera kartonger som kunde föras bort. Andra dagar kunde jag bryta ihop för att en papperslapp var viktig för mig. Ja, en papperslapp. Men Patric fanns alltid där för att stötta. Om det var en dålig dag avbröt vi. Om det var en bra dag jobbade vi på. Han såg även till att jag blev belönad med något jag tyckte om. T.ex. kunde vi börja dagen med en promenad i skogen för att han visste att jag efter det var så glad att jag kunde slänga saker. Men processen tog tid och energi. Och mitt hem blev stökigare innan det blev bättre. Detta mestadels för att jag var övertygad om att jag kunde sälja saker jag inte längre behövde. Och det funkar kanske i vissa fall, men man måste komma ihåg att det är en lång process med att ta bilder, lägga ut grejer på nätet, sköta kontakten, vara hemma för upphämtning osv. Jag lärde mig efter ett tag att det är bättre att donera desto mer.

Nu börjar vi vara i slutet av projektet. Jag har lärt mig mycket om mig själv och vad jag tycker är viktigt. Jag har fått ordning på mina inköp. Jag handlar inte längre saker jag inte behöver. Jag kan besöka second hand affärer för att lämna in saker, men kommer ut tomhänt. Mitt hem är långt ifrån minimalistiskt, men det finns inte längre ouppackade lådor, saker börjar få sin plats så att jag kan hitta dem och jag använder de saker jag valt att behålla. Jag har inte heller längre ett behov av att köpa saker. En ny vas eller nya vinglas gör mig inte längre gladare. Jag har även lärt mig att göra mig av med saker som bara samlar damm. Jag kommer t.ex. aldrig att läsa gamla tidskrifter. Så då behöver de inte förvaras hemma.

Jag är medveten om att det är lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår. Det var därför jag inledde med att säga att jag är en “nykter” samlare. Men nu har jag fått hjälp med att förstå varför jag samlar och vad jag kan göra åt det. Och jag har ingen som helst avsikt att leva bland kartonger på nytt. Jag sålde mina flyttlådor här om dagen. Patric frågade om det var så klokt med tanke på att jag snart ska flytta igen. Jag svarade att jag inte längre har så många saker så de kartonger jag sålde var överflödiga och jag tänker INTE köpa fler! Han var nöjd med svaret!

Stort tack för all hjälp Patric. Kanske lite ovanligt projekt, men värt varenda krona.