KBT för ångest

Ångest

Rädsla är en viktig och användbar funktion och reaktion som hjälper dig att undvika situationer som är farliga, men när den funktionen används alldeles för mycket och hela tiden så kan det bli ett ordentligt handikapp.

Hur man vanligtvis behandlar det idag?

Två sätt, egentligen. Piller – och genom att undvika det som ger ångest.

Om du störs av ångest och hjärnan busar, eller rent krasst jävlas med dig istället för att låta dig vara så du kan leva i fred och förhoppningsvis få någonting gjort i livet så applicerar man anti-depressiva och lugnande av någon sort. Man börjar med anti-histamin som skulle kunna hjälpa. Du blir sannolikt inte bara ”lugn” utan också trött och dåsig, men kan gott få mindre ångest också. Om inte det fungerar så går man på någonting effektivare. Bensodiazepiner! De är i regel starka nog för att kunna användas för att däcka någon som inte ens vill det, så de fungerar i regel utmärkt för att komma ner i varv med. Effektivt är i regel förknippat med händelserikt när det kommer till läkemedel; har man otur kommer den här läkemedelsgruppen med hallucinationer, black-outs, personlighetsförändringar och eventuellt interaktioner med människor efter man har tagit dem – som man sen inte har en aning om att man har haft när man väl nyktrar till. ”Inte värre än alkohol” kan man väl tänka sig, ”… och det skulle jag kunna få tag i hur lätt som helst!”. Och… det stämmer ju, men är det bra nog? Man har oftast inte en helt neutral syn på alkoholister. Det ses oftast som någonting negativt, så att bli någonting motsvarande för att behandla sin ångest… är det verkligen bra nog? Särskilt om det faktiskt inte fungerar?

Det verkar vara vägen många väljer. Eventuellt är det den enda vägen man erbjuds. Det är standarden idag och det är så vi gör. Piller, snarare än att lära om. Medicinera istället för att ägna sig åt livet. Så länge patienten, klienten eller människan i fråga är nöjd så gör det väl ingenting antar jag – men i det är dessutom rätt sällan det fungerar tillfredsställande. Effekten är ofta inte fullgod och biverkningarna märkbara, vilket gör att det leder till en onödig påverkan på livet. Det vill vi rimligtvis inte ha.

Panikattacker

Ett ganska vanligt fenomen vid både utmattningssyndrom och depression, men kan också finnas utan någon av dem.

Det är en riktigt intensiv reaktion på stress. Fullständigt naturlig – men ofta oönskat lärorik där den lär dig rätt dåliga grejer. Det lär dig att svara på det du såg, hittade, kände eller hörde [någon slags stimuli] där och då med en panikreaktion [respons], vilken sen hände igen och igen. Attacken når vanligtvis sin topp efter ungefär tio minuter. Hjärtat slår snabbare, du svettas och skakar, du kan inte andas och har smärta och/eller tryck över/i bröstet, illamående och yrsel, ostadighetskänsla, känsla av varm/kall och ibland en känsla av att verkligheten förändras; antingen att det blir overkligt allting, eller att det känns som att ingenting någonsin varit så verkligt tidigare.

Det är generellt makalöst obehagligt och tolkas oftast som någonting fruktansvärt allvarligt av den som hade det. Många som har sin första attack tror att de har fått en hjärtattack eller att de håller på att tappa det helt. Man fruktar ofta för sitt liv och förväntar sig knappat annat än att dö för att man inte kan andas. Akutmottagningen är vanligt.

På grund av den väldiga stressen och obehaget som blir så är det något som lägger sig på minnet väldigt väl och du lär dig lika snabbt att hata det. Det gör i sin tur att du är rädd för fler attacker efteråt, vilket leder till ångest mellan attackerna eller efter attacken, om du kanske aldrig får mer än en. Rädslan för att få fler attacker leder till undvikande av saker och platser som skulle kunna ge en attack och eventuellt torgskräck, rädsla och undvikande av offentliga sammanhang med mer människor. Definitionen av panik syndrom är att ha attacker och ångest mellan dem tillsammans med ett undvikande för att slippa få attackerna. Vilket väl är självklart? Det är väl klart att man undviker det som är fruktansvärt skräckinjagande nog för att man ska få panikångest?

Det beteendet påverkar generellt livet märkbart.

Syndromet ger ofta en väldig känslighet till kroppsliga förnimmelser som kan vara aktivt både natt och dag. På så vis kan attackerna komma även när du sover, som en följd av högre puls eller muskelaktivitet. Små saker som där och då ger hysterisk respons. Samma saker som på dagen, fast när du sover och inte är medveten om vad som startar det. Fysiologin triggas av någonting och sparkar igång puls och vad det nu kan vara, det tolkas av hjärnan som blir stressad och de sporrar varandra tills det blir rädsla nog för panik.

Hur skulle man kunna göra istället?

Om du störs av ångest med eller utan panik och det är någonting du faktiskt, på riktigt, vill bli av med, så är inte piller vägen dit. Det behandlas på annat vis än så. Du har hört det där om att ”komma upp på hästen igen”, va? Väldigt samma sak. Att undvika det som är obehagligt gör det värre, oavsett om det är ett rent undvikande som att springa ifrån hästar i full panik efter att du trillat av dem, eller genom att du bara inte riktigt är där för att du flyttade ifrån landet och bor mitt i centrala stan. Andra listiga ångest-dämpande lösningar som snarare är ”säkerhetsbeteenden” som är bekväma i stunden, än användbara i längden såsom att blunda hård och ignorera hästen i det här fallet och stirra ner i telefonen när du går förbi dem kommer inte heller riktigt lösa problemet; det kommer bara att ignorera problemet och jobba runt det. Alla lösningarna där bibehåller den eventuella dödsskräcken som upplevs när du stöter på en häst nästa gång. Vilket väl går bra om du aldrig mer kommer träffa en och livet inte påverkas av det. Men om du aldrig mer kan åka ifrån stadskärnan så kan det kanske påverka livet? Inte för att snöa in på hästar, men det råkar vara ett passande talesätt och då matchar analogin.

Undviker du det du är rädd för så kommer rädslan att öka. Det du undviker kommer få skulden för dina känslor oavsett om det är vad som var problemet ursprungligen. Det blir i regel så här av inlärning. Man lär sig att koppla ihop ett stimulus med någonting negativt. Häst = rädd i analogin ovan. Där och då lär du dig och din hjärna att reagera på någonting på ett speciellt sätt. Ångesten är inlärd. Du har lärt dig att den ska vara där av något skäl. I regel ett praktiskt taget logiskt skäl, men det är inte praktiskt eller användbart för det. Målet med KBT-behandlingen är att inte maskera, gömma och ignorera problemet – utan att verkligen få det klart, konkret och tydligt för att kunna lära om och behandla problemet.