En ung kvinnas berättelse om – och perspektiv på – psykisk ohälsa.
En ung kvinnas berättelse om – och perspektiv på – psykisk ohälsa.
En berättelse om depression, ångest med självskadebeteende, utmattningssyndrom och en ambivalent längtan efter döden.
Här blir en ung kvinnas berättelse om sina erfarenheter. Tidigare har jag försökt dela med mig av andras perspektiv i hopp om att bidra med insikt… Så jag fortsätter med det även här.
I avsnittet kring att fråga om hjälp om det inte funkar så nämnde jag någon som fortsatt leta efter hjälp år ut och år in. Här tänker jag att jag berättar lite av och om hennes historia som hon ville dela med sig av. På så vis kan man få insikt i någon annans liv – men med lite reflektioner från mig. Då kan det bli lite mer mänskligt och verklighetsförankrat samtidigt som kan få med sig lite av mitt perspektiv och min syn på det hela. Den kan förhoppningsvis vara givande den med.
I avsnitt 49 citerade jag och pratade om någon som gått från grå och gråtandes till gul och glad också, just för att bidra till insikt i hur situationen kan se ut. Jag märker att den kunskapen saknas i väldigt stor utsträckning.
Läs hela inlägget på bloggen eller lyssna på Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta i din podcast-applikation.
Vill du också ha hjälp – eller undrar någonting – så är det generellt kontakt-sidan som fungerar bäst.
Gott om människor som råkar ut för de här besvären verkar inte alls kunna relatera till det som händer. När besvär med psykisk ohälsa på olika sätt dyker upp blir det väldigt ensamt och förvirrande. Man blir missförstådd. Man förstår inte själv. Det dyker sällan upp bra nog förklaringar så det blir klart och tydligt. Man kan må skit, rakt av – och sen är man kvar där.
Som vi ser här kan det också både börja tidigt och fortsätta ihärdigt.
Det kan bli gott om symptom och det kan behandlas med många verktyg från mediciner till samtal.
För att få ordning på de här problemen så behöver man hitta någonting som passar både personen och problemen. Det verkar det som att hon och jag gjorde märkbart bättre här än man gjort tidigare. Det var säkert en fråga som handlade delvis om tur – men det handlade nog i mångt och mycket också om hur mycket vi ansträngde oss. Båda två. För någonting blev uppenbarligen annorlunda här, jämfört med hur det blivit tidigare.
Så det här är i stort från hennes perspektiv där hon skrivit några texter men jag kommer med lite av mitt perspektiv i slutet av varje del.
Depression är inte att vara dyster.
”Ryck upp dig”
”Så illa är det inte”
”Du har det ju bra, vad klagar du på?”
Jag tror dessa tre är det jag hört mest från folk när jag varit på botten. Att de åtminstone i flera fall har varit i välmening förstår jag mycket väl, men vad de verkar ha missat är att jag har vetat om att det varken har varit så illa eller att jag egentligen har så mycket att klaga över, men hur mycket har det hjälpt? Inte särskilt.
Låt oss klargöra en sak; en depression är INTE att man känner sig dyster, trött och lite omotiverad eftersom det är flera månader kvar till sommaren, den nya chefen är en riktig slavdrivare och man inte längre kommer i sina byxor från tre år tillbaka eftersom man inte har tränat på de tre åren utan levt på skräpmat.
Det är livets motgångar som drabbar de flesta och som hör till. Depression är när man sitter på ett förstahandskontrakt på en lägenhet, har en älskande och älskad sambo, stabil ekonomi och ett jobb och ändå känner att allt är ett ogenomträngligt mörker, att det inte går att andas och att man ligger vaken hela nätterna för att man uppslukas av tanken att det nog vore bättre att vara död.
Depression är inte att vara otacksam. Depression är inte att vara lat. Depression är att önska att man var bättre, för sig själv och för andra. Depression är självhat, lamslående rädsla och att inte ha energi för mer än att existera. Depression är när man istället för att tycka att den som slog en är en idiot tycker att man själv är en idiot eftersom man trodde att man förtjänade annat än att bli slagen. Depression är när man avundas den på begravningen som kommer bäras ut. Depression är när man ser på den finaste solnedgången i mannaminne men inte ser färgerna.
Patric har ordet:
Här har jag inte så mycket att tillägga, utan får snarare instämma. Som terapeut och förstå-sig-på-are så använder man MADRS och DSM-5 och vad det nu kan heta för att leta efter depressivt, diagnoser och elände.
Men det här är mer talande. Motgångar kan ju absolut sparka igång depressivt. Men den typen hör till. När man förlorar ska man bli nedstämd. Men man ska inte personliga och förbli en förlorare i hjärnan och mentalt för att man förlorat och blivit nedstämd. Depressivt kan ju då också sparkas igång och pågå en tid vid större nederlag som bortgång, separation eller vad det nu kan vara. Men när man försöker gaska upp sig från det där mer rimliga, naturliga så är det också vanligt att det ger med sig.
Krasst sett så är ju depression också väldigt vanligt. I avsnitt 48 får jag nog med att det är en av fyra kvinnor och en av tio män symptom nog för att det ska räknas som ”egentlig depression” någon gång i livet och att andra siffror från andra källor säger att det är ungefär 15-20% är deprimerade just nu. 50% av alla kvinnor och 25% av män drabbas någon gång. 20% mår någon gång i livet tillräckligt dåligt för att de ska få vård för det.
Torftig statistik. Tråkigt. Rätt intetsägande mer än ”det är vanligt”.
Det hon säger tidigare här… är mer talande. Jag instämmer, håller med, kan relatera och förstår precis. Hon är inte ensam om perspektivet och det är säkert ganska obegripligt för någon utan någon som helst insikt. Målet här är ju ändå att försöka delge lite av just det. Perspektiv och insikt från någon annan så det blir något att relatera till.
Depression är när man skulle vilja älska det som man förstår är fint – det som andra säger är fint och bra – men man kan inte med att se, förstå och faktiskt uppfatta det.
Depression är när man har de där övervägande negativa känslorna. När de är så väldigt i majoritet och att uträkningen blir så väldigt netto mörk, värdelös och lite värd att det inte skulle göra något om man ”bara skulle råka” vara med om en liten olycka så man inte behöver vara med om den skiten mer.
Det är när man är så dyster och moloken – obrydd och då många gånger till och med ointresserad – att man knappt ens orkar bry sig om att röra kroppen och ägna sig åt helt vanlig mimik till den grad de där vanliga människorna gör.
Bryr man sig inte om att röra på ansiktet när man pratar och använda naturligt kroppsspråk för att det är överväldigande mörker så är det sällan heller värt besväret att äta heller.
Men som vi får med oss från henne och kommer fortsätta få med oss framåt här så är det ofta att man gör så gott det går med det man har ändå. Man försöker ändå göra allt det där man ska göra. Många gånger finns det någonting som puttar på framåt även om det, som vi ser här, är överhängande och överväldigande mörker i stor utsträckning.
Jag var det konstiga barnet.
Så länge jag kan minnas har jag varit deprimerad, mer eller mindre. När det är mindre är jag ändå känslig, både för positiva och negativa intryck. Jag har hört från mina föräldrar att de en gång hittade mig gråtandes, sittandes en bit bort från andra, för något så trivialt som att min morfar inte hade några spel till sin dator och att det var synd om honom. Jag kan inte ha varit mer än fyra-fem år. Visst, det kan väl vara lite gulligt, antar jag, men jag var tillräckligt uppriven av detta för att sitta och gråta istället för att leka med de andra barnen. Det bottnade inte för en enkel uppväxt, direkt.
Jag var nog ett ganska krångligt barn. I de övre tonåren var jag full av vrede och kände hat mot alla barn som gjort mig illa under min barndom, men på senare tid har jag förstått att jag inte var särskilt lätt att vara kring. Det var inte de andra barnens fel att de tyckte jag var konstig och jag klandrar dem inte längre. Med det sagt var de riktigt taskiga och jag undrar nu i efterhand varför de vuxna inte reagerade mer än de gjorde. Att som barn vara deprimerad, utan att ens förstå vad det innebär, fick mig att känna mig – och vara! – fruktansvärt ensam. Jag var konstig och väldigt få ville vara med mig.
Flera gånger har jag funderat på hur de vuxna omkring mig hanterade situationen. Den första gången jag minns att jag märkte att något var fel var jag sex år gammal. Redan som sexåring blev jag systematiskt utstött av de andra barnen och redan som sexåring började jag hata mig själv för att jag var annorlunda. Redan som sexåring började depressionen rota sig. Men ingen reagerade.
Jag vet inte hur många möten jag har suttit i där jag, min lärare och en av de som mobbade mig kom överens om att han skulle sluta retas och jag skulle sluta vara så känslig eftersom mitt gråtande och försök till mothugg triggade de som mobbade. Han fick gå och jag fick skamset sitta kvar och lova att sluta ta åt mig så mycket när de retade mig för… tja, allt de kunde komma på.
Så många timmar jag spenderat inlåst på skoltoaletter för att slippa omvärlden och så många tillfällen där någon vuxen kunde ha gjort något. Under mellanstadiet var jag så spänd att jag hade migrän flera gånger i veckan, men inte heller det gav någon reaktion.
Hemma ville jag inte berätta vad som hände i skolan. Jag vet fortfarande inte hur mycket mina föräldrar fick veta från min lärare. Jag har ett vagt minne av att vi någon gång pratade om att jag hade blivit retad och att jag exploderade, men då var det samma visa.
”Sluta ta åt dig så mycket, du vet att det inte blir bättre av det.”
”Bit ihop.”
Och sen var det bra med det.
Jag vet inte om det berodde på att de inte visste, att de inte förstod eller att de inte ville förstå eller se. Hur som helst gjorde det att jag inte berättade. Jag skämdes över att jag var så krånglig och att det alltid skulle vara något med mig, så jag svalde och kämpade vidare trots att självhatet, mobbingen och till slut svälten och självskadandet höll på att ta kål på mig.
Det dröjde till högstadiet innan jag, efter uppmaningar från min mentor, tog kontakt med skolkuratorn. Hon hade ett bagage som gjorde att hon såg sakerna de andra inte verkade se. Jag tänkte att det kanske skulle vända nu, nu när det fanns vuxna som såg mig. Men det skulle inte bli så enkelt då heller.
Patric har ordet:
Det konstiga barnet.
Jag vet ju faktiskt fortfarande inte riktigt vad som var så konstigt, annorlunda eller avvikande att det blev som det blev.
Med barn kan jag tänka mig att det bara är att de är hänsynslösa och onda i viss utsträckning. Jag, väldigt personligen, tycker att en del i de här fallen är alldeles för tafatta som vuxna och många gånger ger utrymme för att barn ska kunna bli praktiskt taget förstörda. De vuxnas roll i det här är inget vi pratat om särskilt mycket i och med att jag generellt fokuserar på nu och framåt när jag ägnar mig åt klienter, även om bakgrunden kan vara intressant till viss del.
”All it takes for evil to triumph is for good men to do nothing.” eller vad man nu brukar säga…
Barn kan vara onda och det är absolut nödvändigt att vuxna sätter ner alla fötter det bara går för att stoppa det. Många av oss behövde läsa flugornas herre i skolåldern som understryker lite av det, för att förenkla. Vi ser också tillbaka på andra världskriget och tycker att de inblandade och fångvaktare var dumma, men barn skickar vi från väldigt låg ålder till miljöer de inte får gå ifrån – och många gånger verkar de psykiskt må ungefär som många gjorde under andra världskriget… och då utan att förminska hur dåligt de mådde då.
Jag är inte förvånad eller förbluffad av hur man mådde eller resultatet heller. Precis som gällande hennes perspektiv på depression. Att det ger resultat över år är inte konstigt. När man pratar om PTSD räcker det för vuxna att ha NÅGOT ENSKILT TRAUMATISERANDE ÖGONBLICK. För en del barn så är det hela skolåldern. Sen blir en del förvirrade över resultatet.
Så när man har det så här… så är det begripligt att man uppnår resultaten som hon har fått. Det blir men som hänger i. Praktiskt taget men för livet… Om man inte hittar tillräckligt med verktyg för att göra något åt det.
Så tänker jag att det är med mycket elände. Vi lär oss, anpassar oss eller så blir det ett resultat av någonting. Sen måste vi lära oss att gå vidare, komma ifrån det dåliga och se över hur framtiden ska bli bättre än skiten vi har just nu. Barndomen och känslorna där var en del av det man då behöver förhålla sig till, ta sig ifrån och få till bra nog känslor… TROTS det.
Sen nämner hon också det känsliga. Från väldigt låg ålder kan man bli ledsen över något så trivialt att man som vuxen när man ser tillbaka på det kan se det som väldigt gulligt.
Och det är fortfarande rätt gulligt. När hon får till det. Det är förträffligt charmigt och i väldigt stor utsträckning användbart – om man bara kan vända på det där fenomenet. För med de känsliga så fungerar det många gånger åt båda hållen. Här också. För hon är inte bara förträffligt neurotiskt lagd, som är ett personlighetsdrag där man är bra på att känna det negativa.
Hon är snarare som hon uttrycker, känslig, där man som fröken och förälder tyckte att man skulle sluta med det. DET är antagligen svårare än att ändra tillvaron och tankarna.
Med det negativa går det utan tvekan att uttrycka det som volatil. När det blir dåligt händer det mycket och det blir effektfullt och händelserikt. Det går fortare till tårar, katastrof och panikångest. Vilket väl då var något som andra barn och klassfienderna, i kontrast till klasskamrater, då tyckte var festligt. Det händer mycket och det verkar fungera.
De vuxna verkar tycka att hon ska sluta vara känslig och bry sig om de som är dumma. Det… verkade inte fungera under hela barndomen. Då hade man ju också haft en barndom som lärt hjärnan att vara extremt känslig, lättstressad och hela baletten. I mitt perspektiv som att säga åt en med rätta smärtkänslig kropp som fått gott om stryk att inte gnälla, göra ont och signalera smärta när man slår den en gång till. Det är kanske inte en liknelse och ett perspektiv lärare eller föräldrar har med sig alla gånger.
Det vi gjorde istället för att hon skulle sluta vara känslig… det var att till viss del göra tvärt om. Vi utnyttjade det känsliga, som jag tycker att man ska göra med känsliga människor, där en del vill kalla dem HSP. Om man har ett känslosprektra som går långt nedanför och över det andra ofta har… och sköter livet, så blir det här en välsignelse istället för en förbannelse. Sköter man livet lika bra som andra så blir det lite av varje. Det händer mer åt båda hållen.
Som jag tänker så är det här antagligen en av människorna som jag kan komma på som kan bli just gulligast tacksam, nöjd och glad över minst saker. Det har växt fram en tacksamhet och en värme för små, fina, positiva och bra saker som jag inte kan se som annat än beundransvärt. Det kan bli glada små tjut, skutt och utrop av små, små saker som ingen annan skulle kunna märka ibland.
Det skulle kunna vara ett resultat av tjugo års mörker, där man plötsligt kan se kontrasten och uppskatta de där små sakerna. Det kan vara att man lärt sig tacksamhet och glädje… och det kan vara att man bytt strategi. Istället för att försöka sluta vara känslig – så har man utnyttjat känsligheten. Forcerat in glädje och värme på något vis och tränat på att uppmärksamma den, för att lära sig det… och vänja sig lite vid att det går att känna sånt också.
Varför jag tog steget och började med terapin på Dolor
Om varför hon tog steget och började göra det här med mig skrev hon:
”Jag har haft psykiska problem i praktiskt taget hela mitt liv. I flertalet år har jag också haft kontakt med psykvården i olika utsträckning. MÅNGA timmar har spenderats i möten med diverse psykologer, läkare och kuratorer. Jag har berättat min historia så många gånger att jag kan dra den för vem som helst, när som helst. Men att berätta min historia för vårdpersonal efter vårdpersonal har inte hjälpt mig.
Jag ska inte vara orättvis. Jag HAR faktiskt fått hjälp, ganska mycket, faktiskt, men inte tillräckligt. Jag har lärt mig sätt att hantera ångesten, panikattackerna och självskadebeteendena, men det är sätt att hantera skiten när den står och bankar på dörren. Jag har inte fått lära mig sätt att hantera livet så jag inte får ovälkomna besök.
Min resa med statlig vård kommer jag inte skriva om här. Slutet av den bestod hur som helst i att jag bad om hjälp med att hantera livet, vilket de på vårdinstansen jag var inskriven på sa inte fanns. Jag var less på att bara krishantera, vara avtrubbad av mediciner och känna att livet rusade omkring mig utan att jag hade någon som helst kontroll. Jag var less på att vara ändlöst trött. Men när jag sa det till dem svarade de att det inte fanns någon sådan behandling. De funderade på att sätta upp en stresshanteringsgrupp och de kunde sätta upp mig på intresselistan, men det var det.
Som en snabb sammanfattning kan man säga att jag:
- Har varit deprimerad, mer eller mindre, sedan sex års ålder.
- Har haft ätstörningar, både hetsätning och svält, under hela tonåren.
- Varit träningsfanatiker.
- Självskadat hela tonåren.
- Haft skyhöga prestationskrav under hela livet.
- Varit mobbad under hela grundskolan och gymnasiet.
- Försökt ta livet av mig vid flera tillfällen.
- Nekats slutenvård för att jag ”skulle må sämre om jag lades in”.
- Varit så utmattad att jag inte orkat vara vaken mer än en handfull timmar per dygn, i närmare två år.
Men för mig fanns ingen annan hjälp än krishantering av ångest, medicin och samtalsterapi, som mest bestod av att jag berättade varför jag mådde som jag mådde.
När jag fick höra att hjälpen jag bad om inte ens fanns rasade det lilla hopp jag hade. Jag hade ändå trott att det fanns något de kunde erbjuda, eftersom jag hade fått bra hjälp med att hantera ångesten. Men det fanns ingenting. Jag var lämnad att lösa livet själv. Samtalsterapi och mediciner var ett alternativ, såklart, men jag ville ha något annat.
Tankarna på självmord har funnits i bakhuvudet under stora delar av mitt liv. Vid flera tillfällen har de varit näst intill det enda jag tänkt på. Nu var ett sådant tillfälle och den här gången skulle bli den sista. Det fanns ingen mer hjälp.
Ingen lyssnade, ingen förstod.
Jag hade människor jag VILLE leva för men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det. Jag hade ingen ork. Hjälpen jag fick räckte inte. Livet var övermäktigt. Så jag översköljdes av tanken på att dö och i all ärlighet var det enda som stoppade mig i stunden det faktum att mina hundar satt i bilen med mig. Annars hade jag inte suttit här idag.
Men så hittade jag hit. Jag samlade ihop mina sista spillror av krossat hopp och bad desperat om hjälp för jag VILLE ju.
Jag fick ett tveksamt svar, till en början. Jag passade inte riktigt profilen och Patric tar sig an de han faktiskt tror sig kunna hjälpa.
Men jag stod på mig, med all kraft jag orkade samla ihop, och efter att ha fyllt i en väldans massa formulär (som kändes som ett oöverstigligt berg i början) visade det sig att det nog visst skulle fungera. När det visade sig att jag faktiskt skulle få hjälp hade jag väldigt blandade känslor. Jag kände mig glad, för någon verkade tro att det fanns hopp, trots allt, men jag var också livrädd.
Det här var mitt sista försök. Jag hade inte ork att ta mig ur ett till nederlag. Det är en väldigt speciell känsla att känna att allt står på spel, eftersom man annars tänker dö, och att inget står på spel, eftersom man ju ändå tänker dö om det inte fungerar.
Här vill jag ta en liten kort paus för att prata om det ekonomiska, för det var något som skrämde mig oerhört. Tidigare har jag bara sökt hjälp inom statlig vård och där kommer man väldigt snabbt upp i högkostnadsskydd, om man som jag gjort går i regelbunden samtalsterapi. Går man privat finns inget sådant och jag mötte motstånd från närstående när jag berättade att en stor summa pengar skulle läggas på någon som inte var läkare.
Men vad spelar det för roll vad någon har för titel, om den får saker att hända?
Och vad spelar det för roll om jag har pengar kvar på banken, när jag själv ligger lindad runt ett träd eller flyter på en sjö? Eller för all del, om jag mot förmodan inte tagit livet av mig, nöjt mig med att ruttna bort hemma. Då hade pengarna ändå inte gjort mig gladare. Kanske kortsiktigt, om jag köpt mig något fint eller åkt någonstans, men sen är det tillbaka till samma dystra vardag.
”Men i framtiden, då?”. Okej. För mig fanns det ingen planerad framtid. Annars hade jag väl för all del kunnat investera pengarna i något långsiktigt.
Men jag tänkte dö. Och även om jag inte tänkte dö ser jag inte varför man ska gå och må som en säck rutten potatis, hoppas att terapin som inte hjälper plötsligt börjar hjälpa, och sen ha pengar. Vad är sannolikheten att saker blir bättre utan att man gör något åt det? Jag hade antagligen fortfarande mått som sagda säck rutten potatis och jag hade inte haft någon som helst glädje av varken pengar på banken, fina saker, minnen från resor eller aktier eller fonder.
I bästa fall hade jag haft pengar och mått skit, eller så hade jag varken haft pengar eller livsglädje.
Jag ville ha ett liv värt att leva, så jag tog steget och betalade. Den här terapin var inte som annan terapi. När jag åkte hit första gången skakade jag av rädsla, men det hade jag inte behövt. Det visade sig att det skulle bli avslappnat, samtidigt som vi fick så mycket gjort. Det började med att vi gick igenom vad problemen var och sedan var det bara att börja arbeta.
Men det kändes sällan som att vi arbetade. Det kom liksom naturligt. Dynamiskt. Plötsligt mådde jag bättre och jag kunde inte ens sätta fingret på vad som hänt.
Vi har gått promenader. Vi har tränat på gym. Vi har plockat körsbär och vi har tittat på arbetsannonser. Och samtidigt har han lärt mig hur jag ska hantera min vardag, att livet inte är så himla läskigt och att jag faktiskt kan så mycket mer än jag trott. Jag har kunnat sluta med mediciner. Jag kan sova på nätterna och jag kan ta hand om min kropp så jag inte behöver ha ont konstant.
Det var värt varenda krona och hade jag vetat hur bra det skulle bli hade jag lagt ännu mer, om det hade behövts.
Mitt liv är inte problemfritt och det kommer det aldrig att bli. Inget liv är det. Men jag kan hantera det, styra det dit jag vill och jag är medveten om när det tar mig i en riktning jag inte är helt nöjd med. Jag kan styra undan från det jag inte vill uppleva och jag behöver inte vara rädd för ovälkomna besök av panikångest eller någon av mina andra gamla demoner.
Det är MITT liv som JAG bestämmer över, och jag älskar det. Trots att det inte är problemfritt.
Om du känner igen dig i mina inlägg uppmanar jag dig starkt att fundera på vad du vill med ditt liv. Vill du faktiskt ta slut på det så tänker inte jag vara den som försöker stoppa dig. Men sannolikt finns det något eller någon du tycker om, något du brinner för. Något som skulle vara värt att leva för. Och då är det värt att ta ett läskigt steg. Det är värt att gå igenom alla frågor och formulär.
Det är värt pengarna.
Tiden det tar är knappt värt att prata om. Vill du leva men vet inte hur? Ja men så ta hjälpen. Det ÄR läskigt och det ÄR ett stort steg. Men det skulle kunna vara det största steget mot ett liv värt att leva du någonsin kommer ta.”
Patric har ordet:
I början här så ger det i mångt och mycket samma bild av hur vi hanterar psykisk ohälsa som jag har. Ibland – eller till och med ofta, om man söker vård som bara den – så kan man få besök, mediciner, samtal och ganska mycket vård… På en del ställen och då just ibland. Men det ska hjälpa, hända något och resultera i något bra också. Det gör inte alltid det.
I det här fallet skulle jag dessutom säga att vi har en rätt behandlingsresistent depression, minst sagt. Man har provat att medicinera som bara den. Gång efter gång och det går inte alla gånger att bara behandla symptom och ägna sig åt terapi, vilket är lite det jag läser in i början: ”Min resa med statlig vård kommer jag inte skriva om här. Slutet av den bestod hur som helst i att jag bad om hjälp med att hantera livet, vilket de på vårdinstansen jag var inskriven på sa inte fanns.”
Det är ju därför jag försöker göra mer än bara det där med terapi. Och det verkar kunna göra ordentligt stor skillnad, som man ser här. Vilket är väldigt fint.
Det tveksamma hon fick till svar när hon ville ha hjälp, det grundar sig ju också mycket i att jag verkligen vill kunna hjälpa dem som jag åtar mig. Därav att jag ställer stora krav på dem som vill ha hjälp och ändå inte åtar mig alla. För jag kan inte hjälpa alla med allt.
I väldigt stor utsträckning behöver man vilja ha hjälp och man ska vilja hjälpa sig själv. Det levde hon upp till förträffligt väl. Man kan tänka sig att betala, praktiskt taget mer än man har råd med. Man vill göra mer än man orkar och man vill ändra så mycket det bara går – bara det finns goda nog skäl till det.
Så det var inte som att det inte fanns intresse för att få hjälp. Vill man ha hjälp, få hjälp, ändra och få ordning. Om man vill ändra aktivt genom att göra själv och påverka sitt liv, sig och sin tillvaro så finns det ju då tydligen väldigt gott om hopp om man ser till hur det har varit här… och vem hon blev.
Sen kommer vi till det ekonomiska. Och ser även i det här fallet, tänker jag, att dyrt är bra. Det är avskräckande i en del fall och det är extremt motiverande i andra fall. Exempelvis då i det här fallet. Jag är inte billig för att jag vill kunna göra såna här ändringar. Jag vill kunna påverka liv på det här sättet och jag vill kunna, genom det här medlet, få till friheten att hjälpa till på den här nivån när det behövs. För vi har umgåtts mycket och i många timmar. Men det verkar ju ha blivit resultat också.
En del med ekonomin är hur väl man lyssnar, bryr sig och tar till sig någonting, tänker jag. Man lyssnar så väldigt olika beroende på vem som säger en sak, redan som det är, även utan ekonomi inblandat. Är det en kompis, förälder eller lärare kan det vara på sina enskilda sätt och om det är från någon inom vården man hör något så hör man det på ett annat sätt.
Men lägger man praktiskt taget ner mer pengar än man någonsin gjort på att få hjälp med någonting och där blir tillsagd att man ska göra något, så är det inte osannolikt att det är på ett helt annat sätt.
Man lyssnar, gör, agerar och FÖRSÖKER kanske på ett helt annat sätt om man kör det som sista chansen, som hon säger, också. Men det är inte nödvändigtvis rimligt. Det är inte så det behöver vara. Fler borde försöka så helhjärtat och anstränga sig till den graden. Fler borde ta i så mycket man bara orkar och göra som fan. För priset man betalar i slutändan som hon säger, är ändå rätt det samma. Får jag inte till det här nu – så dör jag, säger hon.
Men det samma gäller många andra också. Får jag inte till det här nu, så blir det inte ett liv värt att leva… eller så blir det ett liv med så väldigt mycket mindre livskvalitet. Gör man ingenting åt sitt problem och det som stör – så ökar lidandet och det generellt bra i livet blir mindre.
Jag har träffat så väldigt många vid det här laget som inte alls tycker att det är värt att få tummen ur, ta i så som hon gjort, och ändra, påverka, träna, kämpa och anstränga sig för att få det bättre. De saknar antagligen samma perspektiv. Men då är det ju synd och i stor utsträckning anmärkningsvärt att man har sämre driv än någon som är så väldigt suicidal.
Hon skriver att ”Mitt liv är inte problemfritt och det kommer det aldrig att bli. Inget liv är det.” Att då må så här mycket bättre efter att bara ha mörker och ha den insikten. Då blir det till att man bara är jävligt stolt.
När det går från riktigt skit och helvete med misär till barndom, psykologiskt, psykakut lite nu och då, självskadande och självhat på mörkaste jävla nivå där man försöker ta sitt liv ett antal gånger och planerar att inte misslyckas nästa gång ”men jag ska bara prova en grej till”… till en riktigt fin prick som kan leva ett gott liv, till slut.
Ja, då blir man stolt, glad, nöjd och tillfreds. För tänk vad folk kan, ändå.
Kampen att bli tagen på allvar
I sjuan hade jag börjat skära mig, jag åt inte längre i skolan och jag drog mig undan.
Men en ny lärare började på skolan och en dag tog hon mig åt sidan och berättade att hon såg mig. Jag var så tacksam och är det fortfarande, hon var den första vuxna som uppmärksammade att jag mådde dåligt och tog det på allvar. Hon knuffade lite på mig och uppmanade att jag skulle gå till kuratorn, vilket jag gjorde.
Men vad säger man till en kurator när man i flera år fått höra att man ska skärpa sig? Hur står man på sig när man berättar, hur får man någon att förstå att man inte mår bra?
Vid tolv års ålder är man förvisso rätt kaxig, men när det väl gäller har man inte mycket att säga till om. Jag försökte berätta hur jag mådde och kuratorn var snäll, men ingenting blev löst. Jag fick förstående nickningar, tid att prata och en näsduk för att torka tårarna.
Jag vet inte hur man sållar vem man ska skicka vidare och inte, men jag kom till kuratorn med sår över armarna, låg livslust och så mycket ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nog borde väl det vara nog för att tända varningsklockor, eller är jag helt ute och cyklar? Räknar man kallt med att de som behöver hjälp kommer hävda sig tills det går igenom?
Jag slutade gå hos kuratorn eftersom jag inte kände att det gav något och i slutet av sjuan slog den första kärleken till. Som den så ofta gör tog den slut några månader senare och i sann tonårsanda var det jordens undergång. Tyvärr kickade det här även igång min första riktigt djupa depression och för mig blev det faktiskt en omställning i livet.
Jag som trodde att jag mått dåligt hittills fick prova på hur det kändes att inte kunna sova mer än ett par timmar per natt, få den lilla sömnen jag hade fylld med mardrömmar och inte orka vara i skolan. Jag var ju förvisso i skolan, men bara fysiskt. Under den här tiden lärde jag mig att stänga av och bara gå på rutin… och hata precis allt och alla.
Framför allt mitt självhat utvecklades. Hur kommer jag inte längre ihåg, men jag skulle tro att det var min älskade lärare som efter ett tag såg till att jag fick hem blanketter från BUP. Äntligen, äntligen, äntligen skulle jag få hjälp på riktigt, tänkte jag.
Tja, det gick inte riktigt som tänkt. Om jag inte missminner mig tog det ungefär 8 månader innan jag fick mitt första besök på BUP. 8 månader. Jag kom dit och fick svara på en himla massa fler frågor och jag svarade så gott jag kunde. Problemet var bara att på dessa 8 månader hade depressionen börjat bli bättre och det tog inte många månader innan jag på ett möte helt enkelt fick höra att jag mådde för bra för att få gå kvar på BUP, de behövde min plats för någon annan. Då hade jag något möte innan berättat att mina självmordstankar inte hade gått över och jag skadade mig fortfarande.
Jag kommer inte ens ihåg vad vi gjorde på mötena, förutom att jag fick länkar till ”hemsidor med bra tips”, bland annat någon med guidad meditation och BRIS. Absolut, ge det till trettonåringen som skriver avskedsbrev och skriv sedan ut henne. Mitt förtroende för BUP sjönk, kan jag ju säga.
Det som satte stopp för självmordstankarna i flera år var när en klasskompis till mig faktiskt tog steget och avslutade det hela sommaren mellan åttan och nian. Här klingade planerna på självmord av. Det gjorde däremot inte depressionerna.
Min nästa kontakt med psykvården blev i gymnasiet. I korthet kan vi säga att det en dag blev väldigt tydligt för rektorn på skolan att jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Dagen efter fick jag ett sms från skolkuratorn där det stod att hon ville att jag skulle ta mig dit, om jag orkade och ville. Jag var skeptisk men kände att det inte kunde bli mycket värre än det var, jag skulle ändå bara berätta min historia för att sedan få en näsduk och ett ”vi ses nästa vecka”. Det kunde jag väl göra om de blev nöjda av det.
Jag kom in med en ganska tråkig inställning, tror jag. Trött, ledsen och uppgiven. En ”okej, vi gör väl det här då”.
Men den här kuratorn var något annat och efter att jag hade berättat fritt i en timme hade hon skrivit ihop en akutremiss till BUP. ”Ha!” tänkte jag. BUP har vi gjort förr. De lyssnar inte. Ingen lyssnar. Jag gör själv, som jag alltid gör. Visst, att hantera livet med att skada mig tills ångesten gick över och att inte äta eftersom det ändå var något jag kunde kontrollera var väl inte den bästa strategin för att få ett drägligt liv, men jag visste inget annat. Sedan SEX ÅRS ÅLDER hade jag hatat mig själv. Hela grundskolan var genomsyrad av mobbing. ”Drägligt liv” var inget jag förstod.
Jag hade vissa fristäder, men de var få och i vissa fall svåra att komma till. Jag hade också en del vänner, men de fanns på annan ort eller var svårtillgängliga på andra sätt. Vid det här laget hade jag helt enkelt byggt upp murar och jag litade inte på särskilt många. I synnerhet inte vården.
Den här gången gick det fort från remiss till möte. Prefixet ”akut” visade sig ha en innebörd, trots allt. Jag kommer inte ihåg exakt hur lång tid det gick, men det var inte några månader här inte. Direkt blev jag hänvisad till DBT-avdelningen. Dialektisk BeteendeTerapi.
Till mitt första möte var jag och båda mina föräldrar kallade. Vi träffade, om jag minns rätt, två psykologer. En till dem och en till mig. Sen var det bara att berätta. Den här psykologen fick jag förtroende för direkt, jag vet inte varför. Hon skulle sen komma att följa mig hela min tid på DBT-enheten. Jag bytte inte en enda gång.
När jag berättade började tårarna rinna och de slutade inte. Jag berättade att jag var livrädd för att de inte skulle ta mig på allvar, att de också skulle säga att jag skulle skärpa mig. Jag bönade och bad om att hon skulle fortsätta lyssna, att hon inte skulle dementera mig med att säga att jag hade tonårshormoner.
Som sextonåring satt jag på en mottagning i Uppsala och bönade och bad en psykolog att inte kasta ut mig. Jag vågade inte berätta att jag trots allt hade haft ljusglimtar här och där, för då var jag rädd att jag inte var tillräckligt illa däran. Det hade ju BUP gjort tidigare. ”Du mår för bra, vi behöver din plats.”
När jag till slut tystnade tittade psykologen mig rakt i ögonen och sa att jag inte behövde oroa mig. Om inte det jag berättade var skäl nog till hjälp var det faktum att jag under hela timmen hade skrattat, gråtit och skakat i fullständig panik, det.
Under tiden på DBT-enheten behövde jag inte hävda mig. De tog mig på allvar hela tiden och där började jag faktiskt må bättre. Men det tog alltså elva år innan jag fick hjälp och jag är inte säker på om jag hade kommit dit om det inte var för att klasskompisen tog livet av sig.
Strax innan det hade jag skrivit ett eget avskedsbrev och var i full färd att planera hur jag skulle gå tillväga. Att han tog livet av sig är en enorm tragedi för hans familj men det kan ha räddat mitt liv. Tänk på det en stund. Jag hade haft kontakt med en kurator och jag hade haft kontakt med BUP. I båda fallen hade jag tagit upp självmordstankarna. Ändå var det inte deras hjälp utan en klasskompis självmord som satte stopp för mina planer att avsluta mitt liv.
Något är väldigt, väldigt fel där. Istället för att hjälpa mig fick de mig att sluta lita på psykvården och jag hade kanske inte fått hjälp om det inte var för turen att ha en vaken rektor och bra kurator. Och turen att få en psykolog som tog mig på allvar.
Min kamp för att bli tagen på allvar tog inte slut efter DBT-enheten utan det har vid ett flertal tillfällen varit svårt att få rätt, om ens någon, hjälp.
Diagnoser ger ibland en liten förtur, vilket till vissa delar kan vara till en fördel. Till vissa inte. Jag fick till exempel för inte alls länge sedan veta att diagnoserna ”Depression” och ”Utmattningssyndrom” slår ut varandra; har du den ena får du alltså inte den andra mer än som en bidiagnos. Det förklarar kanske varför jag, med diagnosen ”kronisk depression”, inte har fått annan hjälp än piller och samtalsterapi för att råda bot på att från ena dagen till den andra inte kunna ta mig ur sängen, trots att jag inte mådde ”lika dåligt” som vanligt.
Jag hade helt enkelt ingen ork kvar.
Min uppväxt gav mig fler ärr än de på huden
Jag har fortfarande problem med att ta mina egna känslor på allvar.
Både här och vid flera andra tillfällen har jag skrivit ”jag borde ha tänkt på/varit tydligare/gjort annorlunda” för att sedan radera. Till och med nu lägger jag skulden på mig själv för att jag inte fått hjälp tidigare. Det var mitt sexåriga, tioåriga, tolvåriga jag som skulle se till att jag fick adekvat hjälp. Hade jag bett om hjälp tidigare, stått på mig bättre, legat på mer hade det gått snabbare.
Samma sak när jag läser igenom det här senare. ”Kan jag verkligen posta det här? Borde inte jag ha kunnat göra bättre? Är jag inte orättvis?” Jag tänker sällan på det, men i sådana här tillfällen blir det så himla tydligt att de vuxnas sätt att skuldbelägga mig under min barndom inte har försvunnit. Jag tycker det är bra att ifrågasätta det mesta här i livet och inte direkt hoppa på magkänslan, men i det här fallet tror jag de flesta är överens om att det INTE är ett barns ansvar att den får rätt vård.
Om du som läser har med barn att göra, titta en extra gång. Flera gånger. Som barn är det oerhört svårt att hävda sig, man tror att de vuxna alltid har rätt och kan allt. I många fall har de det, men inte alltid. Jag vill knappt tänka på hur många barn som går runt där ute och mår som jag gjorde och som får höra att de ska skärpa sig när det de egentligen behöver är hjälp.
Fråga dina barn hur de mår. Fråga lärare hur de beter sig i skolan. Ta det på allvar. Att må som jag mådde i så ung ålder är kanske inte jättevanligt, jag vet inte. Men jag vet att jag har sett flera barn sitta för sig själva och se ledsna ut och risken att de mår ens i närheten av hur jag mådde skär i mitt hjärta. Titta inte åt andra hållet och nöj dig inte med ”det är bra”.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ”det är bra” för att jag inte velat eller vågat berätta. Skam känns redan i ung ålder och den är inte det minsta lätt att bära bara för att man är liten. Känslorna är sanna oavsett vad det är som utlöser dem. Eftersom jag inte kan gå fram till okända barn och börja prata med dem får jag nöja mig med att uppmana vuxna i deras närhet att göra det. Snälla se om dina barn. Du vill inte att de mår som jag mådde utan att du ens vet om det.
Patric har ordet:
Har jag mycket att tillägga här, tro? När det mest är livshistoria, något att relatera till och erfarenhet så KAN jag raljera gott och tycka till. Men här får det kanske tala för sig i stor utsträckning.
Det här blir talande för många unga med psykiska besvär, tror jag. Och bitarna som gäller att söka, och få, vård blir ganska talande för alla som söker vård med besvärligare psykiatriska besvär… Såvitt jag förstår och från mitt perspektiv. Det finns de som är väldigt nöjda med vården de fått och det finns de som jobbar inom vården som tycker att de gör sitt bästa. Det finns de som propagerar för att vården är förträfflig på rent ideologiska grunder… Men ingen av dem är min poäng.
Min poäng med att vara pessimist och negativt inställd till vården är uteslutande när den inte fungerar och när man söker och det inte hjälper. Trots att man då från vård- och politik-håll på något plan har sagt att man ska ha rätt till vård och kunna bli frisk och bra, bara man frågar om det. Men det kan förstås vara ett missförstånd.
Och då ligger det väl hos mig. Eller hur det nu blir. Det är väl också därför jag gör det jag gör, just för att försöka putta på från mitt håll och göra det jag kan, återigen.
Vi är tillbaka i barnålder och vi är mycket vid frågan kring ansvar.
Vems ansvar är det att barn inte lider?
Vems ansvar är det att barn och ungdomar får vård?
För den delen, vems ansvar är det att människor oavsett ålder får rätt vård när de mår dåligt nog?
Ska man vara bra nog, veta bra nog, och kämpa så in-i-helvete tills man får rätt vård, även om man inte vet vad som borde hjälpa?
Vem ska se till att rätt insatser sätts in vid mobbing, depressivt, ångest, självskadebeteende och hela vägen på skalan mot självmord?
Nu närmar vi oss någon slags samhällskritisk krönika utan att det är planen, men det är inte långsökt att ställa sig frågorna när man hör hur det varit. Intressant, tycker jag, och för många kan det antagligen vara ögonöppnande.
Tidsperspektiv när inget, eller allt, spelar roll
Fram till början av 2021 har jag varit övertygad om att jag kommer dö innan jag blir 25. Det har inte varit på skoj utan jag har varit helt säker på att jag inte kommer klara mig så länge eftersom jag så många gånger tänkt ta livet av mig. Det gör en del för hur livet i stort fungerar.
När jag har fått frågan ”var ser du dig själv om fem år?” har jag skrattat. Antingen i en kista eller på väg dit. Frågan om 10 år har bara haft ett alternativ. Självklart har jag inte kastat det i ansiktet på den som frågar men frågan har alltid dröjt kvar i mitt huvud. Vad kul det skulle vara om jag också fick svara ”familj och en fast tjänst på ett jobb jag trivs med”.
Men jag är självmordsbenägen, har som ett av mina längsta intressen att skada mig och är ett proffs på att vara en pina för allt och alla som kommer i min väg. Det finns ingen femårs-, eller för den delen tioårsplan för mig. Varje dag är bara en dag närmre min död, och mina föräldrar kommer vara på begravningen. Inget spelar särskilt mycket roll, jag dör ändå snart.
…En sådan jäkla munter tanke, eller hur?
Det har varit en lång och krokig väg. Jag har träffat en uppsjö av läkare och psykologer. Jag har pratat med vänner och familj. När det nästan var för sent hittade jag rätt hjälp för mig.
I juni 2021 fyllde jag 25 år. En ålder jag aldrig på riktigt trott att jag ska nå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fira det, jag velade mellan att göra något riktigt stort och att sitta hemma själv och bara njuta av min nyfunna livslust. För saken är den att nu för tiden både orkar och vill jag leva. Funderar jag över en fem-, och tioårsplan nu är jag osäker på vad som händer, osäker eftersom jag helt plötsligt har ett liv jag ska försöka fundera ut vad jag vill göra med.
De stora frågorna som vad jag ska jobba med och var jag ska bo (och med vem) är kanske inte de mest upplyftande, men faktum är att till och med de känns roliga.
Plötsligt har jag ett helt liv att forma och utveckla till det jag vill att det ska bli, istället för att bara gå igenom en dag efter en annan. Vill jag ha en lägenhet? Ett hus? Ska jag bo i Sverige eller flytta utomlands? Vad vill jag jobba med? På firma? Själv? Vill jag ha anställda? Det är upp till MIG. Vill jag ha ett hus utomlands och ha tio anställda kan jag göra det, för jag har tid. Livet är kort, men inte så kort som jag har tänkt att mitt skulle vara.
För ett tag sedan fick jag höra att jag hade gjort föregående kvälls häng ofantligt kul och att jag hade lyft hela stämningen. Det har ALDRIG hänt tidigare och det roligaste är att jag inte ens förstod vad hon menade. Jag hade bara existerat, haft kul och njutit av sällskapet. Men faktum är att eftersom jag nu tycker livet är kul verkar jag dessutom bidra till att andras liv blir roligare. Istället för att gå runt som ett vandrande mörker kan jag bidra till en bra stämning, och som en vän så fint sa: ”grattis, du har blivit kul att umgås med!”.
Istället för att tänka att livet är kort och att saker därför inte spelar roll tänker jag nu att livet är kort och att ALLT därför spelar roll. Jag vill inte ha en genväg till döden utan vill ha en lång och trivsam väg dit. Varje minut spelar roll, varje möte. Där jag tidigare har tyckt att någon har varit en idiot försöker jag nu förstå varför den beter sig som den gör, för jag kanske stöter på ett liknande beteende igen. Den där jobbiga diskussionen med en partner behöver tas upp direkt för jag vill inte ha trassel i mitt liv.
Jag sållar ut sådant jag inte vill ha och jag bygger, vårdar och tar hand om det jag vill ha. ALLT spelar roll och allt har längre konsekvenser eftersom jag faktiskt tänker vara där genom hela förloppet. Till och med min syn på barn har ändrats. Under hela mitt liv har att skaffa barn varit ett enormt NEJ eftersom jag varken skulle vara där eller vara en bra mamma, men det känns inte så längre. Jag längtar inte efter barn och det är tveksamt om jag skaffar några, men tanken är inte helt frånstötande längre. Det är en enorm skillnad.
Det är inte helt oproblematiskt att plötsligt drabbats av livslust och jag kan lätt snubbla på mig själv, bli överväldigad av alla val och få lite panik över att jag inte vet något, men det är okej. Jag kommer klara mig igenom livet alldeles utmärkt. Jag har till och med tänkt lära mig laga mat, för det blir många måltider på ett liv. Men det var ju inte heller viktigt tidigare, så varför skulle jag anstränga mig? Jag önskade mig en ny stekpanna i 25-årspresent. Jag ska laga många måltider i min nya stekpanna.
Patric har ordet:
Mår man bättre så kan man se på saker mer långsiktigt och göra någonting som ger resultat längre fram.
Gör man någonting som ger resultat längre fram så kan man av det må bättre.
Det här kan fungera åt båda hållen och det blir en del av att bryta de där negativa spiralerna som depression väldigt gärna ger upphov till.
Min syn på att behandla depression blir ofta, mångt och mycket att man vill bryta de där spiralerna. Depression gör att man ser elände, misär och mörker… och allt är ett kortsiktigt helvete. Eller så är det att det har varit så under en längre period så det till och med ser ut som ett långsiktigt helvete.
Det fina kan vara om man kan bromsa och bryta spiralerna. Om man kan vända dem och få till att planera över tid även om man inte alltid känner att man ska leva dit så kan det ibland fungera. Man använder sin beteendeaktivering för att göra det där som tekniskt sett borde vara bra för mig och det jag borde må bra av – och i det inkluderas både att göra det du så att säga ”borde” må bra av nu – och det du borde må bra av sen.
De listiga, långsiktiga bra valen gör att det mer sannolikt blir bra.
Men om man också mår bättre, som man helst gör av dem, så blir det också lättare att få till det där som borde vara bra.
Tidsperspektiv är en fråga om fokus, förstås… Men mår man tillräckligt dåligt är det svårt att fokusera på något annat. Gör något lite ont kan man ignorera det och fokusera på något annat. Gör någonting tillräckligt ont är det dig rakt upp i ansiktet oavsett vad du gör.
Men det hon har fått till, trots dåligt som är rakt upp i ansiktet, är att få till en långsiktighet som man mår bra av över tid.
Vi avslutar med något av en metafor. Där skriver hon:
Att klättra upp ur en brunn
Att klättra ur en brunn vars väggar är täckta med det där slemmet stenar under vatten får är ingen lätt uppgift. Du tappar greppet och faller gång på gång ner i vattnet igen. Du ser himlen däruppe och du hör ”du klarar det!”. Någon kastar ner ett rep men det är för kort. Du klättrar på väggen, når inte repet och den där uppe släpper. En sten lossnar och du faller. Stenen landar på dig och du får stanna nere på botten ett tag till för att läka såret och hämta ny kraft.
Någon hittar ett längre rep, en hink och lite mat. Den hissar ner hinken med mat och knyter repet så du ska kunna klättra upp sen, när du orkar. De klarar inte att dra upp dig så du måste klättra själv.
Såret är läkt, du har fått lite energi av maten och försöker klättra upp. En bit upp orkar du inte längre utan faller igen. Nere på botten tittar du på vad du har. Du har en hink. Ett rep. Ett hängande rep. En sten. Inte mycket att göra något av. Men du vill upp och har en plan, så du ropar på hjälp. Någon kommer till brunnen och frågar vad du vill ha. Du ber om en planka och skor med ordentlig sula. De kan inte få dig ur brunnen men de kan hjälpa dig med det, så det kommer.
Det är fortfarande mörkt, du är fortfarande ensam i din kamp att komma upp och du har inte mycket att göra något med, men repet som hänger sitter stadigt och det är inte slemmigt som väggarna. Du inser att din plan kommer kräva en del övning och därför är det dags att sätta igång. Du snörar på dig skorna du fick och testar att klättra någon meter. Jodå, du får grepp så du kan låsa fast repet mellan fötterna. Ner igen. Samma sak flera gånger, lite högre varje gång, så du orkar lite till hela tiden. Hela vägen kommer du inte eftersom det är en djup brunn, men du blir starkare och det är det som är viktigt.
Med hjälp av stenen slår du av metallhandtaget från hinken och genom plankans mitt. Det är ett svårt jobb eftersom handtaget böjer åt alla håll, men till slut sitter det igenom plankan. Du böjer till en ögla och det lösa repet, som var för kort för att dra upp dig, trär du igenom öglan. Du ropar upp och ber om lite mat. Repet dras upp och tillbaka kommer lite mer mat.
Du äter en del av maten, knyter fast den nya hinken med resten av maten i plankans rep och det repet runt midjan. Sen klättrar du. Eftersom du har övat vet du ungefär hur långt du orkar, så innan du blir för trött låser du fast repet mellan fötterna, släpper försiktigt repet med ena handen och använder den för att kila fast plankan mellan stenarna på brunnens väggar. Nu har du plötsligt någonstans att sitta. Du knyter en knut på repet du klättrar på så att, förutom den avgörande delen den snart ska ha också kanske, förhoppningsvis, du kan få tag på den om du skulle falla och på så sätt slippa falla hela vägen igen.
När du har vilat tillräckligt och ätit lite till ställer du dig på din nyslagna knut, greppar tag i repet med båda händerna, tar ett djupt andetag och sparkar loss plankan. Snabbt med fötterna tillbaka på knuten så du kan stå emot när plankan når repets ände och det rycker till kring midjan på dig. Sen klättrar du igen. De där uppe ser dig och hejar på, vill att du lyckas.
Efter samma sak, om och om igen, drar du dig över kanten. Du är trött, blöt, sårig och ärrad. På länge har du inte sett annat är grottans väggar och en liten himmel lång långt borta. Men nu skiner solen. Gräset är grönt. Fåglarna kvittrar och vinden susar mellan träden.
Du hade ingenting där nere men du såg till att du fick det och gjorde något med det. Du tog risken att falla igen när du sparkade loss brädan varje gång du hade satt dig för att vila, men eftersom du tänkte dig för gjorde du knutarna att stå på, och eftersom du hade tränat var du stark nog att hålla dig uppe med bara armarna de stunder det krävdes. De andra kunde inte få dig ur brunnen, men de kunde ge dig saker för att underlätta för dig.
Ingen kan ta dig ur en depression ÅT dig, det måste du göra. Däremot måste du be om hjälpen, för med största sannolikhet klarar du det inte själv. Verktygen måste komma någonstans ifrån, nere i brunnen finns de inte från början.
Patric har ordet:
Vi avslutar med något som är väldigt viktigt att ta med sig. Du behöver ta dig ur situationen, tankarna och känslorna genom att påverka det du kan påverka. Att bara medicinera tycker en del fungerar.
Hon tyckte inte det.
Jag tycker många gånger inte det.
Man behöver många gånger hitta rätt hjälp och verktyg för att komma ur sin brunn. Det som passar dig och dina problem.
Kämpandet för att ta sig framåt och uppåt, det är upp till den som lider.
Men det underlättar många gånger att inte behöva göra det helt själv… och slutar man klättra så sitter man kvar där nere på botten. Så gör inte det. Sluta inte klättra. Sluta inte försöka. Fråga efter hjälp när det behövs. Och fortsätt gärna med det även om det inte har fungerat tidigare.