Passar coaching dig?

Coachingen är inte för alla.

Den används framför allt för att hjälpa de som:

Har utstått för mycket stress under för lång tid, vilket har gett utmattningssyndrom eller snarlika besvär.
Lider av långtidssmärta och behöver en bredare tillsyn och lösning än att bara ägna sig åt det fysiska och medicinering.
Försöker hantera sin depression och får inte tillräckliga resultat av bara medicinering.

För en del kan det låta besvärligt och som ett stort åtagande att göra en intensiv intervention under så lång tid som tolv veckor, men att bara ses ett fåtal gånger ger ofta besvikelse som främsta resultat om besvären är stora. Stora förväntningar, stora problem och lite tid är inte en ekvation som går ihop om besvären är komplexa. Beteendeförändringar ta tid. Stress, utmattning, depression och/eller smärta som har funnits länge försvinner inte på ett par veckor oavsett hur hårt man anstränger sig där och då. Tolv veckor har däremot visat sig kunna göra ganska makalösa förändringar. Det säger visserligen inte att man är klar på de tolv veckorna. En del blir det – men om man gått långt och länge kan det definitivt ta mer tid. Då vet du däremot själv hur du fortsätter efter projektets gång. Det är tillräckligt med tid för att försöka, misslyckas och försöka igen – vilket i regel är hur det går till när man lär sig någonting nytt. Då passar man på att göra det under tiden som man har någon att fråga och kan få hjälp för att till slut lyckas utmärkt själv och göra åverkan på den evigt underliggande stressen och kunna komma ner i varv. Det görs samtidigt som man ändrar de beteenden som gav resultatet i fråga och rotar tillräckligt i situationen som individen hamnat i antingen som en följd av beteendena – eller som gjort beteendena nödvändiga. De är i regel två sidor av samma mynt; någonting görs och situationen ändras, men om situationen ändras så behöver man också förhålla sig till det och ändra beteenden. När det här görs så verkar det finnas utmärkta chanser att få fina resultat på tolv veckor. Under tiden börjar man ta sig framåt, man kommer igång och man tar reda på vart man vill och hur man tar sig dit. Tar det mer tid än projektets gång så behövs det generellt ingen annan för att ta sig i mål.

Vad är skolbokexemplet av en klient?

Det finns inte riktigt – men en del grejer är mer vanliga än andra. De som lider och faktiskt letar efter hjälp för att bli bättre och lida mindre av sina symptom oavsett om det är relaterat till stress, mental ohälsa eller smärta verkar vara mer överhängande kvinnor. Det finns statistik, men för att få riktigt bra siffror från den saliga röran diagnoser, diagnoskriterier, terapier och behandlingsmetoder där man söker hjälp så blir det ett rätt omfattande arbete. Högpresterande “typ A”-personligheter är de som generellt besväras av stress. De är ofta kontorsarbetare av något slag, ledare och chefer – inte sällan lite mittemellan, så man har gott om ansvar men inte bestämmer själv och har kontroll – eller företagare, men de kan också vara sjukvårdspersonal. I kort är det människor som vill prestera mer än de är kapabla till. De som jobbar praktiskt taget alltid, förutom när HON tränar maniskt. Vanligaste åldersspannet är antagligen kring 25-45.

För dem finns inte lagom.

Det vanligaste är att man har provat sjukvård och vårdcentral tidigare. Ibland ett par år, ibland tio – femton, ibland bara någon vända och ibland RIKTIGT många, men utan att ha uppnått det man vill men man letar ändå vidare och kommer hit helt förstörd.

Det är inte ovanligt att man:
Gråter stora delar av första besöket (förutom orimligt stor andel av vardagen)
Är deprimerad och samlar ihop 25+ poäng på ett MARDS-S test.
Störs av att stora delar av kroppen gör ont, åtminstone till och från, och ibland går det att få ihop en lång lista med saker som gör ont från toppen av huvudet med spänningshuvudvärk och ner till fotsulorna.
Har sömnproblem men försöker ändå sova middag två gånger om dagen.
Har hjärtklappning, ångest och panikattacker.
Grubblar och ältar.
Glömmer grejer.
Komplett oorganiserad.

Kanske har man försökt skalla sig igenom det med pannben, arbeta och “hjälpa till på kontoret” men utan att få någonting gjort egentligen, det blev snarare mer jobb för andra att lösa efteråt.

Läkare har skrivit ut en ordentlig lista piller i ett försök att göra någonting, anti-depressiva, opiater, muskelavslappnande, gabapentin för nervsmärta och någonting att sova på… Men resultaten är snarare MER symptom i form av biverkningar.

Hopplöshet…

Så hon kommer hit – frågar faktiskt efter hjälp och råd – och tar till sig det. VILL verkligen ändra sig. Lyssnar, försöker, misslyckas igen och fortsätter försöka. Ändrar, agerar och tar sig ifrån det som gör saker värre. Går igenom projektet helhjärtat. Tiden och energin som finns används verkligen till att göra det som behövs, vila och streta emot det eviga stressandet.

Steg för steg vänder man den nedåtgående spiralen till en som går uppåt istället.
Mindre smärta ger bättre sömn.
Mer sömn ger mindre smärta.
Mindre ångest ger lugn och ro i hjärnan.
Mer sömn.
Göra någonting trevligt och meningsfullt ger glädje och tillfredsställelse.
Nöjd.
Tillfreds nog för att göra någonting som vanligtvis känns ALLDELES för svårt.
Stolt.
Ytterligare en god natts sömn.
Börjar äta drägligt; depressionen har förstört lust och intresse för det tidigare.
Stoppar i mat – och får energi!
Positiva grejer händer och med de blir det framsteg!

Plötsligt (men faktiskt gradvis) efter år av smärta överallt och en vad det verkar som, helt värdelös hjärna… Plötsligt verkar det som att det inte behöver ta år eller livstider att bli väldigt mycket bättre. Så länge det finns en plan och man gör steg åt rätt håll. Fungera drägligt och att vara praktiskt taget smärtfri efter tolv veckor?! I sammanhanget och jämfört med tidigare resultat – ett mirakel. Men… det är det inte direkt.

Det är inte ovanligt att kunna gå från komplett misär till glädje, och det är inte bara en gång jag har sett klienter börja gråtandes och sluta med att uttrycka att de ÄLSKAR livet efter projektet. Jag minns en av dem som uttryckte precis det. Sista dagen på projektet kom hon in genom dörren i en riktigt gul sommarklänning, gladare än någonsin, och berättade att hon precis kom från en promenad där hon har varit och plockat solrosor. Sen uttryckte hon precis det. Hur hon älskar livet – och det verkar dessutom ha varit för första gången. Från att vara en av de som gråter en stor del av första besöket det så där.

Jag älskar de fallen. När folk verkligen KÖR, ändrar och MOSAR målen de satt upp och tar sig långt längre än de någonsin trodde var möjligt.

Även om det är fler kvinnor än män som störs så har jag ägnat mig åt både kvinnor och män, studenter och lärare och unga och gamla. Jag strävar efter att hjälpa folk få livet tillbaka oavsett ålder och kön. Jag vill att de kan återvända till livet efter att ha blivit förstörda av alldeles för mycket stress och elände. Bli fria från depressiva symptom och få tillbaka den där energin som behövs för att vara vaken hela dagen utan att krascha, få panikattacker eller sova middag i flera timmar.

Alla de här parametrarna och statistiken med ålder, kön och vem som får vad verkar bli mer och mer luddiga ju mer tiden går. Depressiva symptom och ångest hos barn blir vanligare, utmattningssyndrom sprider sig uppåt och neråt i åldrarna, även ner till gymnasienivå, och det händer definitivt män också. Depression och långtidssmärta verkar vanligare hos kvinnor men den spelar ju ingen som helst roll för den som lider av det.

Kön spelar ingen roll.
Ålder spelar ingen roll.

Hela artikelserien:
Vilket syfte tjänar jag?
Bio-psyko-socialt perspektiv
Vad är coaching?
Passar coaching dig?
Jag är inte billig.
Värt att tänka på…