KBT för Ältande och Grubblande

Ältande och grubblande borde först definieras, för att vi ska veta vad vi pratar om.

De är båda ”inre beteenden”, något vi faktiskt gör som en handling, men utan att det syns till skillnad från yttre beteenden så som att promenera eller hoppa.

Ältande är en tendens att ”upprepat tänka på orsaker, situationer och konsekvenser av sin negativa känslomässiga erfarenhet” eller ”en inre kamp och diskussion där man överväger sina möjligheter att påverka, ändra, förstå, förutspå och förbereda inför någonting” eller ”ett försök att lösa olösbara problem” där ältandet går ofta hand i hand med ångest och oro, samvetskval, ångest för någonting som kommer att hända och/eller beslutsångest.

Grubblande är på samma tema, men generellt buttert, där ältandet är mer ångestfyllt. Oxford languages definierar det så här på engelska, vilket jag tycker passar ganska bra: ”engaged in or showing deep thought about something that makes one sad, angry, or worried.” Vilket blir ungefär ”att ägna sig åt djupa tankar som gör en ledsen, arg eller orolig”. Ett par andra definitioner är ”en passiv jämförelse av sin egen nuvarande situation med en ouppnådd standard” och ”känslomässig, sur, tankfull, allvarlig, mörk och dyster.”

Båda orden kan säkerligen definieras på flera andra sätt också, men de där täcker det praktiskt taget, tycker jag.

Men… Varför gör vi det?

Det görs generellt när någonting är osäkert eller om du tvekar på beslut eller situationer. Så du grunnar, men du har inte tillräckligt med information, antingen subjektivt eller objektivt, för att göra ett bra nog beslut. Det går att göra med historiska händelser också för all del (vilket generellt är ännu mindre användbart). Det bygger ofta på att man får en tankeloop, eller tankekedja för att få till klarhet i situationen, begripa någonting obegripligt eller få klarhet i någonting förvirrande. Det är inte ovanligt att det går att få det löst om man agerar, snarare än tänker, men om osäkerheten är stor nog så blir det oftast inget handlande; man fastnar i att tänka på det hela.

Våra hjärnor är, återigen, inte riktigt gjorda för dagens samhälle. De är gjorda för en tid när det fanns mer hot i form av predatorer, fientliga människor, svält och en ogästvänlig miljö. Att då vara orolig, nervös och tänka på det hela – inte bara en gång eller två utan hela tiden – gjorde att man var på sin vakt och det var faktiskt fördelaktigt. De som gjorde det överlevde och till slut blev du dess arvinge. Så att älta och grubbla för att förstå, begripa och vrida och vända på saker – trots att det ger ångest – var antagligen användbart då och du har du funktioner som får dig att göra det nu.

Problemet är kanske att vi har fått fler saker att tänka på. Mer stimuli och information att förhålla oss till, mer som händer runt oss och fler saker som händer, mer att reflektera kring.
Borde jag byta jobb?
Träna?
Finns gud?
Jag undrar vad x tycker om y…?
Vad ska jag ha till frukost?
När jag var ung så hände z, jag undrar vad som…?
Vad är meningen med livet?
Hur går ekonomin egentligen?

Det finns bättre och sämre anledningar till att vi gör det här, men ingen av anledningarna är egentligen ”användbar”. Några skäl skulle kunna vara:
För att hitta en lösning för att må bättre/lösa ekonomin/relationer/andra problem.
Prokrastinera
För att det är bekant och bekvämt
För att få en känsla av att ha kontroll, trots att man inte har det.
För att ha ”försökt”.

En viktig del av att hantera det är att förstå varför vi gör det och varför vi tänker på ett speciellt sätt. Det tar vi reda på genom att fundera mycket på vad det är du tänker egentligen – och varför det fortsätter. Vad är det du gör som gör att det som är obehagligt och otäckt, ger dig ångest och oro fortsätter hela tiden? Det är i regel väldigt individuellt.

”Men jag måste TÄNKA för att LÖSA MITT PROBLEM!”
Definitivt. Men varken ältande eller grubblande är pragmatisk problemlösning med ett slut. Det är att ha samma tankar gång på gång på gång, runt, runt snarare än att komma framåt. Det är inte ovanligt med en känsla av att man inte KAN göra någonting annorlunda. Problemlösning tittar på problem från alla håll och kanter, helst så objektivt en människa bara kan och med lite distans; man har en strategi att komma någonvart. Idealt också med en deadline.

Så det är inte samma sak som problemlösning; det minskar faktiskt sannolikheten att man löser problemet man ägnar sig åt. Det tar tid, energi, lust och ork, det inskränker tankemönstret, bidrar till negativa känslor och verkar kunna påverka hälsan genom att öka risken för depression.

Är det någon behandlingsmetod som verkar kunna råda bot på ältande och grubblande där tankarna bara går runt, runt, runt – snarare än att komma framåt så verkar det i många fall vara KBT.