Hur behandlas depression?

Hur behandlas depression?

Hur behandlas depression?

Läs här – eller lyssna på poddavsnittet antingen i din poddspelare eller här: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/hur-behandlas-depression

Som vi märkte redan i avsnittet varför man får depression så behandlas det allt som oftast med anti-depressiva. Det är det lättaste, fortaste och vanligaste och skrivs inte sällan ut första besöket, där besöket inte heller nödvändigtvis behöver vara särskilt många minuter för att man ska köra igång. För att komma dit vill man först få en diagnos och då finns det ett antal kriterier som måste uppfyllas om man vill vara noga. Vill man bara komma igång så är det inte alltid man kör något helt frågebatteri och tittar på allt för många kriterier. Om du besöker http://www.mbdolor.com/madrs finns det tillräckligt med kriterier och resurser för att kvantifiera det på ett mer eller mindre objektivt sätt, eller så kan man googla för att hitta DSM-5-kriterierna och titta på definitionen därifrån.

Tanken är att du ska få ett hum nog från det här och det som hittas på mbdolor.com/madrs, så det går att bedöma redan utan att gå och fråga någon. För att få hjälp inom vården så vill de att det finns en diagnos, men att sätta en sån här diagnos, till skillnad från utmattningssyndrom, är ofta fort gjort, lätt och tacksamt. I de flesta fall är åtgärden å andra sidan lika snabb och lätt, vilket jag känner är desto sämre. Ibland kör man också ett helt litet batteri läkemedel, snarare än bara anti-depressiva, där man också lägger till ångestdämpande och någonting att sova på.

Mitt sätt att behandla depression är lite inspirerat av de där häpnadsväckande mängder antidepressiva läkemedel som förskrivs. Det fungerar inte alltid, så jag tycker inte att det känns rimligt att fortsätta med att göra bara det. Sen ska jag väl inte säga att jag KAN skriva ut läkemedel heller. Jag är ju ingen läkare. Inte heller är jag väl egentligen själv med att hjälpa folk på annat sätt än genom läkemedel. Men på något plan så verkar det ändå ganska ovanligt mitt tillvägagångssätt.

Hur behandlar jag depression?

Med allt annat, helst. Jag tänker att det vanliga behandlingsmetoderna vi använder inte riktigt behandlar orsaken till att patienterna känner sig som de gör. Så jag föredrar en eklektisk metod och använder ett bio-psyko-socialt perspektiv för att ändra på det som inte verkar lämpligt. Kognitiv beteendeterapi och Acceptance and Commitment Therapy är fantastiska verktyg för det och inte fasligt obskyra heller. Fysisk aktivitet och att se över livet, vad man ägnar sig åt och miljön man befinner sig i är också helt rimliga bitar att använda, tycker jag. Inget av det jag ägnar mig åt med mina klienter är särskilt konstigt, men tydligen är det ändå ovanligt att se till alla de här delarna ihop. Synd, tänker jag, när det ofta verkar uppskattat bland de som provat.

De som kommer till mig är ju dessutom oftast de som inte fått bra nog hjälp inom vården. Då blir det, när det kommer till depression, ofta det man kallar för behandlingsresistent depression. Det är en term som används inom den kliniska psykiatrin för att beskriva ett tillstånd som drabbar personer med egentlig depression som inte svarar tillräckligt bra på antidepressiv medicinering. Maurizio Fava, en världsledare inom området depression enligt vissa, definierar behandlingsresistent depression som ”otillräckligt svar på minst en antidepressiv prövning med adekvata doser och varaktighet” och säger att behandlingsresistent depression är en relativt vanlig företeelse i klinisk praxis, där upp till 50-60 % av patienterna inte uppnår adekvat svar efter antidepressiv behandling.

Så… Vad händer då? En annan poäng här är att om depressionen är ”behandlingsresistent” har antidepressiva läkemedel uppenbarligen inte löst problemet och vi får en poäng på att saker och ting är mer komplexa än bara för lite serotonin någonstans. Hur som helst, att ta ett antidepressivt medel ELLER gå i terapi lindrar symptomen för de flesta, men vid behandlingsresistent depression räcker inte ”standardbehandlingarna” till.

Det, i kombination med att en placebo kan göra mycket, för oss närmare att bli filosofiska – om du tycker att medicinering är nödvändig kan bero på hur du ser på det.

• Är depression något naturligt och ett tecken på att något inte riktigt står rätt till?
• Är det något verkligt patologiskt?
• Är det en sjukdom där man måste ”bota” den med medicinering?
• Är det en sjukdom … eller snarare bara en massa symtom?
• Är hunger, törst eller sömnighet värt att medicineras? Både hunger och sömnighet skulle kunna påverkas av amfetamin, men låter det som en rimlig idé i alla lägen?
• Vad avgör när känslor är värda att kasta piller på?
• Borde sorg vid förlust av en anhörig medicineras för att det kommer med negativa känslor?

Det finns mycket att säga och reflektera över här. Jag tänker att depression inte är något man botar passivt. Inte heller gör man det genom att bara prata. Men frågor, reflektion och diskussion är en bra början. Det är början – och sedan vill man, tänker jag, agera på sina förhoppningsvis nya insikter. Varför man är deprimerad är en stor fråga att ställa, och sannolikt helt nödvändig innan man drar slutsatser om hur den behandlas. Sen landar man i att agera, förändra och göra något för att lösa problemet.

Om vi inte kunde påverka psykisk hälsa med något annat än piller skulle människor vara mycket mer deprimerade innan de upptäckte drogerna, vilket inte verkar vara fallet. Det är något annat som är fel. Så… tillbaka till en goding till fråga: Är ditt liv i ordning, eller kan de depressiva symptomen finnas där av en god anledning?

Det vanligaste sättet att göra det här är att använda piller. Det råder ingen tvekan om det om vi ser till ändå ganska nya siffror från socialstyrelsen:

Över en miljon svenskar äter anti-depressiva.

540 000 får någonting lugnande eller ångestdämpande.

847 000 får sömnmedicin.

De vanligaste som används är selektiva serotoninåterupptagshämmare. Efter den finns SNRI, Serotonin-Norepinefrinåterupptagshämmare, TCA, tricykliska antidepressiva, och MAOI, Monoaminoxidashämmare. Det är inte alla, men de är de vanligaste. Utöver dessa är det uppenbarligen då också vanligt att man får något att sova på och något som lindrar ångest; i allmänhet antihistaminer, bensodiazepiner eller substanser som liknar bensodiazepinerna.

För läkemedelsbolag är det såklart praktiskt med läkemedel. En del är rosenrasande på dumma big pharma för det. Jag har ingenting emot dem. De bidrar rimligtvis med användbara saker, åtminstone också, för annars hade de väl rimligtvis gått omkull och inte funnits mer. Jag har någonting emot att komma med lösningar som inte fungerar bra nog så folk fortsätter lida och besväras av eländet.

Vården ser det mesta som att ett sjukdomstillstånd främst är orsakat av en fysisk avvikelse. Där är antagligen det stora problemet och var jag skiljer mig från dem i perspektiv i nämnvärd utsträckning. De tänker att påverkan som kommer från omgivningen och livet man lever är sekundärt, om ens det, när jag snarare ser det som det primära med mycket av det jag fokuserar på. Med deras perspektivet så blir läkemedel den givna lösningen.

Även socialstyrelsen har lagt fram att det inte är läkemedel som är bästa behandlingen, utan snarare psykoterapi och att ta tag i och påverka situationen, livet och det som pågår i huvudet. Enligt en del som försökt få hjälp med det inom vården verkar det stört omöjligt att få hjälp med. Det är helt rimligt när man ser det som att problemet är orsakat av den där fysiska avvikelsen. Varför ska man då erbjuda något annat än lösningen på det?

Jag nämner istället otroligt många orsaker när jag diskuterar varför vi får depressioner. Om det finns många orsaker och vi inte har satt fingret på den där mekanismen som så att säga ”orsakar depression”, verkar det eklektiska tillvägagångssättet absolut nödvändigt.

När jag talar om hur vi behandlar utbrändhet nämner jag att för att lösa ett problem måste vi veta vad problemet ÄR. När vi behandlar stress måste vi minska stressen – men det görs inte genom att ”minska stressen i sig själv”. Det handlar snarare om att förändra det som orsakar stressen eller hur du reagerar på den. Samma sak här, men i vissa fall kan det vara knepigare. Vi måste lösa ett problem, men vi är inte riktigt säkra på vad den inre mekanismen ÄR som gör att du mår dåligt. Med stress vet vi ganska väl vad som händer på insidan.

Det kan ju vara lite bekvämt att veta både vad som pågår utanför i världen och miljön och på insidan rent fysiologiskt. Beteenden, tankar och känslor – som ofta är en märkbar del av vad man tittar på med kognitiv beteendeterapi går det att analysera för att få en dräglig bild av det hela.

Med allt det här så går det att ändra det på insidan mer eller mindre genom vad man kanske kan tycka är en indirekt påverkan. Genom att ändra annat än precis DEPRESSION eller STRESS; vi kan ändra beteenden, till viss del tankar och det som pågår omkring dig. Det här är väldigt snarlikt hur jag ser på det när jag hjälper de med sömnproblem också. Det är ingen trollstav med lasersikte som fokuserar på SÖMN OCH INGET ANNAT. Det är fokus på sömn, men lösningen ligger i att ge den med problem förutsättningar nog för att kunna somna och fortsätta sova gott.

Det inledande steget att få en tillräckligt bra analys av situationen är fortfarande användbart eftersom vi har en aning om vad människor behöver. Vi vill se på livet och ifrågasätta saker och ting. Varför känner du dig som du gör?

Om du fortsätter att ignorera problemet – för jag tror verkligen att det finns minst ett om du är deprimerad – kan du lika gärna fortsätta att gräva din egen grav. Men… det är sällan nödvändigt.

Så man landar i att ändra saker. Man kör lite gamla töntiga och fåniga citat som ”Var den förändring du vill se i världen”… Om det nu är det som motiverar dig att förändra dig.

Det är inte möjligt att bara sluta med depressionen, men det är möjligt att göra praktiskt taget allt annat praktiskt och konkret annorlunda – och det kan ge dig resultaten du vill ha. Krasst och konkret så är det möjligt att sluta göra allt det som får dig deprimerad. Det betyder inte nödvändigtvis att du ska göra allting tvärtom mot vad du gör i dag… även om du skulle kunna ta i ordentligt och göra så.

Det är väl utforskat och etablerat att du kan ändra tankar och känslor genom att ändra beteenden. Det är konceptet med kognitiv beteendeterapi. Genom att ändra dina beteenden kan du förändra hela din värld. Tankar, känslor, fysiologi och din miljö. Om du mår dåligt eller är missnöjd och kan ändra alla dessa borde det finnas hopp. Med det borde du kunna skapa något som är värt att ha och leva i, rimligtvis.

Om du tror att vi är skapade för en mer ursprunglig värld, lev då i den. Om du tror att vi är skapade för inaktivitet, socker, stress och kontorsarbete – försök det ett tag, men jag tvivlar på att du kommer att må bra. Eller hitta en hygglig medelväg där du inte är en fullständig outsider, men där du också undviker de mest förrädiska fällorna i den moderna världen. Inaktivitet och socker, Netflix, komfort och kortsiktig tillfredsställelse är bekväma saker, där förändring inte är det. Du kanske måste acceptera ett visst kortsiktigt obehag när du förändrar. Du kanske måste göra obehagliga saker för att förbättra dig långsiktigt. Träning brukar vanligtvis innefatta obehag, och det är bra. Att vara helt tillfreds och bekväm utan motgångar är inte meningen med livet.

Om du inte förändrar dig kommer du att få samma resultat som vanligt.

I nämnda eklektiska röra är det nödvändigt att titta på vad som kan vara relevant, och inte bara stanna vid ”röra”. Att göra saker slarvigt på ett förvirrat sätt är inte poängen. Poängen är att täcka in hela spektrumet av det som kan vara relevant. Återigen, med det bio-psyko-sociala.

De psykologiska bitarna är svåra att förändra i sig själva, direkt från början, men när man behandlar depression är de en stor del av slutmålet. När man tittar på psykologiska delar är det relevant att försöka påverka dem med det rent fysiska i dig och det sociala med människor, situation och samhälle runt dig, och samtidigt träna på de psykiska bitarna som acceptans och mindfulness. Kanske att det blir viktigt att se över ambitioner, drömmar och mål med livet också.

Det sägs att en Lao Tzu sa att:

”Om du är deprimerad lever du i det förflutna.

Om du är ängslig lever du i framtiden.

Om du är fridfull lever du i nuet.”

Det brukar jag försöka applicera på depressivt i form av att träna just det där psykiska – mindfulness, meditation, varsevarande, medveten närvaro eller vad man nu vill kalla det. För det verkar kunna göra en väldigt stor skillnad.

Att ändra perspektiv, värderingar och tankar kan vara en del av vägen till att bli lyckligare… Så ”The greatest wealth is to live content with little”, som Plato kan ha sagt, skulle också kunna vara applicerbart på något vis. Vet man vad man har för värderingar och verkligen lever i samklang med dem och strävar däråt, till skillnad från att kanske bara jaga pengar när man innerst inne inte brinner för det och tycker att det är det viktiga, så är det antagligen större chans att man mår bra i livet. Mål, ambitioner, var man vill, vad som är viktigt och vem man vill vara i livet kan vara högst relevanta om man vill se över varför man besväras av depression.

Men det kan även det sociala. Hur är ditt sociala liv? Det är högst relevant för depression eftersom vi är väldigt sociala varelser, även om introverta personer är mindre sociala och depression inte riktigt motiverar oss att bry oss om sociala aktiviteter nämnvärt. Här är ytterligare ett av de fall där du kanske måste gå emot känslan och göra det ändå för att komma dit du vill i livet.

• Är du nöjd med dina relationer?
• Har du vänner och familj och får du ut det du behöver av relationerna?
• Om du inte gör det – hur kan det lösas?
• Om du har relationer, men inte är nöjd med dem, hur kan du börja ändra dem?
• Om ett förhållande inte gör något annat än dränerar dig kan det vara dags att bryta upp.

Så när jag ägnar mig åt människor så gör jag det på ett väldigt pragmatiskt och praktiskt sätt; livsstilsförändringar är generellt absolut nödvändiga och teori varvas med det för att man ska förstå varför. Den svåra delen är att jag inte kan göra det åt dig. Det är oftast inte passivt som piller och det är inte gjort i en handvändning. Det är ett arbete och något som pågår och fortsätter år efter åt efter att vi blivit klara med varandra också. Livet sköter aldrig sig självt. Målet är att blir självständig och oberoende av terapi, terapeut och att andra ska stötta och berätta hur det ska gå till.

Min tumregel är generellt att ingenting någonsin löser sig självt. Så man behöver sätta fingret på – och ändra saker för att det ska bli ändring. Stannar man där man är när det är eländigt nog slösar det bort livet – och i en del fall med depression, så till och med riskerar man det helt. Men när man ser att det går att få resultat som att längta efter döden sedan barnsben till att faktiskt bli nöjd och till freds som vuxen – på bara några veckor eller månader – så verkar det vara makalösa nog resultat för att det ska vara värt att spendera tid och energi på att få.

Vill du ha hjälp personligen så når du mig genom kontaktformuläret på www.Dolor.se – annars hörs vi igen nästa avsnitt!