Varför som motivation

Varför som motivation

Varför som motivation är riktigt kraftfullt. Varför i en bemärkelse ifrågasätter varför det gör ont. Jag brukar vilja fråga mig – och de jag träffar – varför när det kommer till ont allt som oftast. Oavsett om det är överbelastningar, triggerpunkter eller inaktivitet som leder till smärta… För det blir relevant med det mesta. Det blir så svårt att åtgärda långsiktigt och få en bra lösning man blir glad av annars. Du behöver se över orsaken till smärtan för att bli långsiktigt bra.

Det samma gäller gott om problem, även om det inte är smärta. Det vi erfar och får i knät är ofta en konsekvens av någonting –  och det är inte osannolikt att man kan göra något för att få konsekvenserna man vill ha snarare än konsekvenserna man råkade få.

Gör du det du vill och får det du önskar?

Kartlägger man livet eller går igenom runda med Dolor Detection Diary så kan man ofta se att det inte blir så.

Men för att man ska få som man vill behöver man ofta göra det nödvändiga – och då kan det vara nödvändigt att HA ETT BRA NOG VARFÖR.

Men varför är många gånger lika viktigt i en annan bemärkelse.

Ur ett annat perspektiv ifrågasätter frågan varför anledningen till att du ska bli bättre och lägga ner så mycket tid, jobb och resurser på att få till framsteg.

Här är det ofta inte tillräckligt att det gör ont eller är obekvämt. Ofta behövs det ett större syfte för att man ska sköta sin kropp, hälsa och rehabilitering på bästa sätt.

Efter att ha gjort det här i ett gäng år så har det framkommit rätt tydligt för mig att det inte räcker att det gör ont för att någon ska göra någonting åt ett problem. Det räcker inte med att må dåligt, vara för tjock, ha ångest, eller vara missnöjd i största allmänhet för att man ska ändra på någonting.

Det behövs mer. Man behöver ha ett tillräckligt stort problem för att det ska göra rätt rejält ont, om man ska börja ändra.

Det är åtminstone min erfarenhet. Många struntar helhjärtat i om de är lite stela eller har lite ont här och där ibland. Det är inte ett tillräckligt stort problem. Det är inte en tillräckligt stor brist där de blir hindrade från att göra något de älskar.

Det är inte motiverade nog att åtgärda problemet.

Det finns de med riktigt stora problem som inte orkar göra något åt dem för att det är jobbigt. Det kan kosta ordentligt med livskvalitet. Det gör inte alltid att man gör allt i sin makt för att åtgärda problemet. Kanske är det för att det är kortsiktigt bekvämare att låta bli. Kanske är det så att man saknar resurserna som behövs för att ta krafttag och få ordning så man mår långsiktigt gött nog.

Kanske är det att man saknar insikt och kunskap om att det faktiskt kan bli bättre. Mår man rätt ordentligt dåligt kan man ofta få till det bättre. Det är allt som oftast och generellt rätt så görbart att få till framsteg och uppnå en dräglig nog situation där man mår helt okej, till skillnad från hur många upplever livet och tillvaron här och nu.

Men är man övertygad om att det inte går så lär man väl förstås inte kämpa däråt. Ingen idé att lägga ner energi man inte har på något man ändå inte kan uppnå.

Men det borde vara värt praktiskt taget allt och vad som helst att uppnå en rimlig nivå livskvalitet.

Så vad är problemet du mår sopigt över och lider av…? Det är första frågan. Varför har du ont och lider?

Frågan som kommer efter den är antagligen lika viktig. Varför borde du lösa det?

Inför att du gör det jobbiga som kanske absolut behöver göras – och där försöker lägga ner tid, ork, svett och kanske ett par tårar – så tror jag du behöver tänka över vad det är värt.

Det är min erfarenhet. Det är nog bra om du hittar något som kan motivera dig.

Jag har träffat människor under åren som har gott om bekymmer och besvär, men som inte vill lära sig, ändra, göra det som krävs och KRÅNGLA för att uppnå någonting bättre, även om man säger att problemet stör.

Många gånger tror jag att problemet inte stör tillräckligt, i förhållande till vad man kanske behöver göra för att lösa problemet.

Massage brukar ju gå bra som lösning… Om det inte gör ont.

Lägga till skittråkig rehabiliterings-gympa är många gånger en stor tröskel. Men det kan vara nödvändigt om man har ont i någonting.

Att börja styrketräna på vecko-basis är inte särskilt lätt det heller. Beteenden är svårt. Vanor är jobbigt och rörelse kan både kosta energi och ge träningsvärk.

Att lägga om kosten är sällan något folk gör med glada miner och stor iver. Men det kan vara absolut nödvändigt med diabetes, övervikt, magproblem och de här bitarna.

Att bara börja med något kosttillskott eller läkemedel som man ska ta enligt ordination är till och med DET ofta ett problem och svårt att hålla.

… Och sen börjar jag prata om att man ska ta ansvar, ändra både kost, träning, hur man säger nej på jobbet – att man ska ta hand om sig helt plötsligt – och en massa annat. Man ska göra både mer, mindre och rätt. Till synes byta varenda beteende från morgon till kväll till en massa nya rätta beteenden. Och ibland får man inte ens vara i fred nattetid. En del får KBT för att man ska kunna SOVA bra över tid till och med, så när man väl inte KAN sova så får man inte ens göra som man vill nattetid.

Sånt här är JOBBIGT. Oavsett om det är en enstaka sak eller flera stycken. Då är det viktigt som bara den att ha ett bra skäl. När jag lägger mig i hela livet så där så är det ju sällan för att man mår bra och är särskilt nöjd. Så jag tycker sällan man ska ändra bara för att det är kul. För det är det ju inte. Man ska ändra för att må bättre. Bli bättre. Få bättre… nånting, över tid.

Så du behöver hitta ditt bättre.

När det kommer till rent fysiskt och smärta kan man fråga sig:

Vad kan sporra mig till att uppnå målet att bli smärtfri och rörlig igen?

Vad är grunden till den här ambitionen?

Vad är det jag vill kunna göra?

Hur kommer det sig att det egentligen är värt att kämpa med träning, rehabilitering och allt det krångliga tråkiga?

Med livet blir det inte mycket annorlunda. Det rent teoretiska problemet är inte allt för stor skillnad. Det som skiljer är om det är fysisk eller psykisk smärta. Fysiskt eller psykiskt lidande.

Problemet i praktiken – och lösningen på det – är väl antagligen väldigt annorlunda. Absolut.

Men poängen kvarstår och är snarlik oavsett:

Det är antagligen viktigt och värdefullt för dig att hitta det du vill uppnå mer än bara smärtfri, vad nu smärtfri innebär för dig. Du vill inte bara uppnå avsaknad av lidande. Du vill hitta det som smärtfri leder till. Att ha mindre smärta och lida mindre är rimligtvis viktigt, till viss del, men att återigen kunna göra det som smärtan hindrat dig från att göra är antagligen ännu viktigare. Du vill inte bara överleva utan smärta och lidande – du vill ta dig bort, iväg och vidare till hejdlöst levande och ovanligt tillfreds bland aktiviteterna du längtat efter och i livet du aktivt strävat efter med flit.

Där gör man sig bäst. Så fram med papper och penna… eller bara en bra nog plats att blunda och dagdrömma lite på, till att börja med. Du behöver hitta ditt varför.