Introduktion av Patric på Dolor

”Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta”.

”Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta”.

Nu är tanken att det ska gå att hitta lite podd, så det ska gå att lyssna sig klokare! Förhoppningsvis är det så lätt att hitta podden genom att man söker på ”Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta” i sin poddspelare för att hitta rätt.

Jag provar att få till ett litet gäng avsnitt till att börja med för att se om det är något för mig, så får vi se var det leder. Här börjar vi med lite intro om vem jag är, vad jag gör för vem och varför. Är det besvär att hitta podden så hittas RSS-feeden här: https://feeds.acast.com/public/shows/63c2810e7ae74e0010a5a4e3

Introduktion

Jag som ägnar mig åt det här heter Patric Jansson och har ägnat mig åt Dolor i ungefär ett decennium. Det här är tänkt att bli mitt perspektiv och utifrån hur jag ser det. Det är för att dela med mig av lite insikt om hur någon som ägnar sig åt stressrelaterad ohälsa ser på det – i hopp om att hjälpa dig få ett lite annat perspektiv som förhoppningsvis kan hjälpa dig framåt. Den stressrelaterade ohälsan mynnar ofta ut i både fysiska och psykiska bekymmer där jag ofta uttrycker det som ”stress, depression och långvarig smärta”. Jag tänker mig att jag inom kort i följande avsnitt går in lite djupare på vad de olika bitarna är.

Jag har sett min beskärda del av depression, långtidssmärta och allt eftersom åren gått, även utmattningsproblematik. Det är absolut rimligt att säga att de flesta inte förtjänar det – och de förtjänar verkligen inte undermålig hjälp man generellt får när det väl händer, som oftast leder till att de inte blir bra. Jag tror på att människor behöver ta eget ansvar för sina liv, men om det inte är ett alternativ för att man inte har en susning om HUR så blir det fort svårare. Så… Jag försöker lära ut det. Hjälpa dem på vägen och putta dem i rätt riktning med verktyg de skulle kunna tänkas behöva på vägen tillbaka. För jag har sett och märkt att det ÄR svårt. Man verkar inte heller få någon som knuffar och puttar på särskilt mycket inom det offentliga. Jag hoppas att det händer titt som tätt och att det är en del som får hjälp den vägen, men utifrån det jag ser så är det verkligen inte bra nog. Så då försöker jag dra mitt strå till stacken. Här är ytterligare ett, tänker jag.

Men! Från början!

Mitt sikte på terapeut började nog redan när jag var liten, när jag tänkte i banorna mot sjukgymnast, som det hette då. Jag praktiskt taget växte upp på ett gym och lyfte skrot från unga tonåren. Så småningom blev det nog inte ovanligt med 20 timmar i veckan som jag var där och målsättningen började bli mot att tävla i styrkelyft.

… När jag väl närmade mig att bli rätt dräglig… så märkte jag att jag inte är särskilt tävlingsinriktad.

Det desto mer intressanta var kanske kropp ändå. Att se vad den tolererar, hur den anpassar sig efter vad den utsätts för och hur man kan ändra den. Jag gick från massageterapeut och personlig tränare till universitetsstudier med kost och fysioterapeut-kurser på Uppsala universitet. Det blev kurser i Dry-needling och gott om böcker över tid. På ungefär ett decennium med mottagning så fick jag ett hum om vad som fungerar.

Men också vad som inte gör det. Allt eftersom så började det dyka upp mer och mer psykiska skäl till smärtor. Det kom mer besvär relaterade till annat är det rent fysiska, men de ville ha hjälp med ”bara kroppen”. Vilket var helt hopplöst. Är det en sticka i foten som gör ont så får man göra något åt stickan. Det går inte att bara behandla det som gör ont i foten utan att bry sig om stickan i fråga. Samma här – och det verkade alldeles för svårt för folk att få hjälp med de bitarna – så jag har sett hur utmattningssyndrom, depression och smärta som bara fortsätter och fortsätter har behandlats inom vården. Återigen, tyvärr i allt för stor utsträckning på sätt som väldigt knappt fungerar.

Med det mesta jag ägnar mig åt så är mitt perspektiv att läkemedel är ett praktiskt hjälpmedel och absolut kan vara en del av det hela – men inte enda vägen. Med mycket av det jag ägnar mig åt så får man läkemedel inom vården. Bara läkemedel. Det kan vara många, där man försöker plocka bort symptomen men inte orsaken med bland annat smärtlindring, muskelavslappnande, antidepressiva, gabapentinoider, ångestdämpande, något att sova på, insulin, betablockerare och så vidare. Ibland utmärkta verktyg, men jag vill avhjälpa grundproblemen med de jag hjälper. Varför är problemet där – och vad kan vi faktiskt göra åt det, mer än att bara maskera eller lindra problemet med att påverka fysiologin med läkemedel? Ofta går det att påverka mer än genom läkemedlen. Inte sällan går det att göra så mycket mer än läkemedlen kan att man inte behöver dem när man väl tagit tag i situationen.

Så, mitt intresse och fokus skiftade och ligger numera framför allt på att hjälpa till vid stressrelaterad ohälsa, som för många praktiskt taget är utmattningssyndrom, depression och långvarig smärta. Det täcker antagligen inte riktigt hela spannet, men gör det lite mer förståeligt än att bara uttrycka det som stressrelaterad ohälsa, eller för all del bara smärta som en del söker för – för det var ju ändå där jag började. För att behandla de lite större frågorna på bästa sätt behövs det ofta ett brett perspektiv, gott om problemlösning och görande för att ändra situationen. Och gärna mycket samtal och reflektion för att lista ut hur den borde vara för att livet ska bli så bra som möjligt.

Tekniker inom Kognitiv Beteendeterapi, KBT, har blivit nödvändiga att implementera för att avhjälpa sömnproblem, depression, ångest, och andra oönskade känslor och tankar, men har också använts i samband med matrelaterade besvär. Problem med ångest, sömn och perspektiv på mat är rätt vanligt i samband med stress eller depression. KBT är också ett av verktygen som används för att påverka och lära om gällande smärta i och med att smärta inte bara är något som är där och vi är ett offer för den. Det går att påverka och den är till stor del något som pågår i hjärnan – som så mycket annat vi lärt oss. Den frågeställningen är för många ganska obegriplig till att börja med, och låter osannolik eller som helt mumbojumbo. Vill man få mer insikt där med en gång, som jag tycker är riktigt viktigt för de med mycket smärta över lång tid, så är en god idé att ta sig till hemsidan och skaffa sig en bok. Idag är det alldeles för få med mycket smärta som får utbildning och information om vad smärta faktiskt är.

Passiva behandlingar av det rent fysiska med massage och eventuellt nålar använder jag fortfarande ibland för att påverka smärta. Praktiskt taget uteslutande tillsammans med personlig träning för att få bästa resultat.

Skrivande har blivit en märkbar del av livet. Det är väl nödvändigt för att det skulle bli en hel bok om utmattningssyndrom, depression och långvarig smärta och hur jag tänker för att behandla det. Är du nyfiken på att behandla de bitarna så är det ett utmärkt ställe att börja! På bloggen och hemsidan finns det en del kunskap att läsa in sig på. På den engelska bloggen hamnar det kunskap och reflektioner relaterat till livet, utmattning, depressivt och smärta nu och då och den svenska bloggen får bli det lite mer avslappnade relaterat till mat, mjöd, Träd och Gård. Men det kanske blir lite mer bloggande på svenska vad det lider också…

Det här görs i stor utsträckning för att jag tänker att människor är värda bra nog vård när de letar efter den. Det började i ena änden, vid det rent fysiska, och sen handlar det helt plötsligt om hela livet… För det verkar ofta behövas och när det behövs så finns det alldeles för sällan hjälp att få. Många av mina tidigare klienter har letat hjälp i vården innan de kommer till mig. Ibland finns det inget fel någonstans enligt dem de träffar. Helt orimligt ofta blir det klassikern att gå hem, vila och käka ipren. ”Försök att inte stressa” är inte sällan en rekommendation. En annan variant kan vara att man blir tillsagd att man verkar ha hjärtproblem på något sätt och att man inte ska jobba, men vidare utredning blir först 3-4 månader senare – och någon sjukskrivning tills dess är det inte att tala om. I såna fall är man antingen hemma utan lön och antagligen inte så populär hos chefen när man kommer tillbaka, eller så får man ta med sig att man verkar ha hjärtproblem på något sätt och jobba vidare efter bästa förmåga. Har man då fått sagda hjärtproblem av stress och jobbet ser likadant ut när man kommer till det nästa dag efter läkarkontakten så har man inte gjort mer än att bara lägga till mer stress och oro till livet som redan innan var jobbigt nog för att hjärtat skulle börja balla ur.

Med de som varit mina klienter kan det vara gott om olika symptom som ger praktiskt taget samma åtgärdsplan på vårdcentralen. Den klassiska behandlingen med att gå hem, äta receptfria läkemedel och ”Ring inte mig, jag ringer dig”. Långvarig smärta, diffust ont i kroppen eller ont i ländrygg, nacke, skuldror eller huvud är ofta behandlat så. Ser man inget, eller om ingenting verkar direkt livshotande – även om man ibland inte har någon som helst livskvalitet kvar – så är det inget att göra. Då är det så. Smärtlindra med någonting receptfritt. Med lite tur kan man såklart få ett ”lycka till!”.

Depression och ångest är något vi ofta medicinerar för att minska symptomen av eller dölja. Men sen är det oftast bra med det. Det är sällan psykologer, stöd, livsstilsförändringar eller någonting annat mer naturligt och organiskt inblandat. För min del behöver det såklart inte vara ”naturligt” bara det fungerar. Oftast fungerar inte läkemedlen som trollstaven man önskar.

Stress är något man bara har. Om det blir absolut pannkaka med det hela så sjukskriver vi för all del numera, men det är många som inte får alls tillräckligt med hjälp med att hantera det som inte fungerar. Om man bara sjukskriver – och sen kommer tillbaka – så lär man väl göra samma sak gång på gång framöver. Det är gissningsvis därför det finns de som besväras i ORIMLIGT MÅNGA ÅR. Ändrar man inte på problemet, så blir det ju det samma när man återgår till det. Sen är det ofta individuellt om problemet är hos personen eller i situationen.

Det är därför jag är så förtjust i att leta efter sitt ”varför”. Det är en sak jag alltid återkommer till… och gör jag inte det så borde jag påminnas eller bättra mig. I viss utsträckning, när det är helt oviktigt, kan det förstås vara skönt att bara lösa problemet som finns precis framför näsan, men ofta blir det väsentligt med varför. Jag tycker och tänker att man vill ifrågasätta varför – och sen rota i livet med en röra av terapi och livscoaching som är samtal, diskussioner, ändringar och vad det nu kan vara som behövs. DÅ kan man uppnå någonting fint.

Det låter säkert luddigt, men här är ett kort litet exempel.

Kvinna, ~40, 2 barn.

Uttrycker att hon ”ligger vaken nattetid i timmar, rädd och arg hela tiden och kan praktiskt taget inte känna någon glädje”.

Symptomlistan innan vi började:

• ”Jag mår dåligt!” som blir ett subjektivt, men väldigt relevant, sätt att förklara det.
• Slutat känna glädje i livet.
• ”Superkänslig mot stress”, eller stressintolerant som jag kallar det.
• Ledsen, trött och orolig hela tiden.
• Torr och påverkad hud.
• Huvudvärk.
• Känner sig aldrig avslappnad.
• Tappat motivationen till allt och allt känns bara jobbigt.
• Tröstäter. Rädd för hunger. Bristande matlust och dålig mage som blir en intressant kombo med både känslor och gastrointestinala bekymmer…
• Svårt att slappna av och sömnproblem.
• Dålig relation till sin man.
• Hatar helg för att det är hotfullt och dålig stämning hemma.
• Nattliga svettningar och mardrömmar.
• Biter ihop och biter i kinder.
• Immunologisk påverkan – utbrott av herpes.
• Alltid kall och fryser.

Vi deducerade att målsättningen för projektet skulle vara

• Lära sig hantera stress
• Kunna sova en hel natt ostört
• Ha en dräglig relation till mat, eller åtminstone ett acceptabelt beteende och hanterande av den
• Lära sig hantera ångest
• Återgå till att ägna sig åt sin primära hobby som hade lagts ner
• Bli färdig med/bli av med den gamla lägenheten och komma in i den nya då hon hade en krånglig flytt mitt i projektet.
• Träna dagligen.

Det här är också då en där man i vården tidigare sagt att hon är helt frisk och att det inte finns några problem. Som ett stort hån. Men tolv veckor senare, fullt av att rota och ändra i livet – och ALLA punkter gick att plocka bort från listorna. Helt plötsligt är det snarare små utbrott av glädje och tacksamhet istället för vrede. Tårarna stannade kvar ibland, men som glada tårar.

Men det här är inte riktigt någon SJUKDOM… Väl?

Och det är ju lite… luddigt, återigen. Det verkar snarare som att det nu börjat dyka upp nya hälsoproblem som kommer från stress och hur vi lever idag, snarare än från faktisk patologi, med bakterier och virus. Livsstilssjukdomar som hjärtsjukdomar, cancer, KOL, astma, stroke och diabetes är relativt nytt i utrsträckningen det finns, syns och märks – men det är ju också något som mer eller mindre går att se som ”förslitningar” eller något man har fått jobba på ganska länge för att få. Den här stressrelaterade ohälsan kan man såklart också jobbat på länge, men omfattningen och symptomen verkar ändå nyare på något vis. Eller så har vi bara börjat erkänna det här mer i modern tid, för ser man till en magnetkameraundersökning så vill jag minnas att det är märkbar påverkan på hjärnan av de här bekymren också – och det gör man sällan över en natt..

De här problemen verkar också ofta behöva ha en annan approach än det som i regel erbjuds från allmän vård idag. Åtminstone utifrån det jag oftast hör och ser. En diagnos, sjukskrivning och läkemedel är inte den stora lösningen som botar alltihop här för problemen blir för komplexa och påverkar för många saker, till skillnad från de tidigare nämnda där läkemedel ofta kan göra skillnaden mellan katastrof och helt okej. Söker man vård och får en enkel behandling så är det ofta någonting som saknas med det stressrelaterade. Förhoppningsvis kommer man på det förr, snarare än senare, i och med att det verkar finnas de som blir borta från arbete och LIVET inte bara i år och dagar – utan decennium – när de här bitarna sköts för dåligt. DET är makalöst länge.

När livet är problemet, så är det osannolikt att ett piller är lösningen, även om de säkerligen kan bidra och ha en effekt.

• Smärtstillande läkemedel fungerar för att lindra smärta.
• Anti-depressiva fungerar för en del så de faktiskt mår bättre.
• Lugnande och hjälpmedel för sömn kan söva dig.

Men det är ovanligt att det löser hela problemet. De interventionerna missar helheten och poängen. I de här, ofta rätt så komplexa fallen, så är det viktigt att se till hela livet och individen, eller åtminstone en stor nog del av den. Sjukskrivning och piller kanske inte räddar dig – i värsta fall lägger det bara livet på is utan att det blir riktiga framsteg. Det är det jag vill titta till och se till så det inte händer.

Planen, syftet och målet här är att ge lite perspektiv på besvären som jag ägnar mig åt. De jag jobbar med som får förtjusande resultat är de som agerar, ändrar och är villiga att faktiskt sträva mot förbättring.

Det är lite som med det där med ”Hur många psykologer behövs det för att byta en glödlampa?”

…

Vet du?

…

Har du gissat?!

…

Bara en.

Men lampan måste VERKLIGEN vilja få till en förändring.

Ingenting löser någonsin sig självt och förändringsarbete är vanligtvis svårt – men när ett sätt att leva har gjort att man når botten så borde det vara värt besväret att ändra det. Det är aldrig någon som har sagt motsatsen i efterhand i alla fall. Förändring i de här fallen behöver inte nödvändigtvis vara någonting tufft, jobbigt och en kamp heller, det kan likväl vara att lära sig att INTE göra saker. Viktiga såna bitar kan vara att börja säga nej, vila och prioritera det som är viktigt för dig – inte för alla andra. Människor är komplexa och behöver olika saker. Rätt verktyg behöver sättas in på rätt ställe vid rätt tillfälle. SVÅRT är det nästan uteslutande, men det behöver inte alltid vara en kamp.

Inte heller är det svårt för att det är högteknologiskt som raketforskning och mikrokirurgi. Kanske är det svårt för att frågeställningarna för många är diffusa, förvirrande och luddiga. Det är brett och äter sig in i hela livet och praktiskt taget känns som något man är. Man är stressad, less, deppig och förstörd för att man är på ett visst sätt. Så behöver det oftast inte vara, för även om det kan ses som rörigt NU så går det nästan uteslutande att göra någonting annorlunda för att uppnå någonting annat än det man har. En del resonerar att man inte kan ändra på människor… Men i regel verkar det gå att ändra på sig om man bara vill och är intresserad nog. Det är ofta där kärnan ligger och dit man ska för att uppnå någonting bra med det här. För sig själv kan man påverka. Allt annat och världen är bra mycket svårare.

Nästan uteslutande för att komma ifrån soppan man är i, så behöver man ändra och rota. Annars uppnår man inte något och det blir precis det man har nu. Man stannar kvar och stampar i det man inte är nöjd med. Ofta är det en nedåtgående spiral man står och stampar i då, vilket gör att man snarare sjunker än bara stannar. Ändrandet och görandet vill jag understryka redan här – och kommer antagligen återkomma till – för att det är så absolut nödvändigt för att bli bättre.

Ibland kan det vara absolut nödvändigt att få nya insikter, kunskaper eller perspektiv för att kunna eller vilja förändra. Ofta behöver man också bli less nog för att bry sig nog för att ändra tillräckligt. Det är inte värt besväret att göra stora insatser för att lösa ett litet problem. Ändra både sig, sin omgivning och tillvaro är jobbigt – så det gör man inte lättvindigt.

För de här bitarna som påverkar så stora drag i livet verkar det också praktiskt med den där breda kunskapen som roar mig, där sjukvården desto oftare föredrar att specialisera mer och mer. De specialiserar mer och mer – och det blir svårare och svårare att få rätt hjälp i tillräckligt stor utsträckning, vilket väl är mer eller mindre varför jag började göra det här. Fler och fler sökte för någonting relaterat till det här när de inte fick hjälpen de ville ha på annat håll.

Så det är väl ungefär hur jag tänker och varför jag ägnar mig åt det här. Vill man ha personlig hjälp så når man mig på hemsidan. Vill man göra det själv så har jag skrivit boken man hittar på hemsidan just för att man ska kunna göra det. Då är det bra om man kan börja med ordentligt med läsning för att få input. För det man vet och gör idag har uppenbarligen tagit en dit man är.

Sen är tanken att det ska komma ut några såna här avsnitt, förstås. Så att bara prenumerera här och hänga med kan vara ett sätt att få med sig lite mer insikt och förståelse, hoppas jag. Så börja gärna där, så hörs vi den vägen!