Acceptans

Acceptans – en nödvändighet vid pacing, problemlösning och minskat lidande.

Vad är acceptans?

När jag tar hand om folk vill jag att de ska ha en hyfsad förståelse för acceptans. Acceptans är nödvändigt för att först och främst kunna se en situation, men också för att kunna förhålla sig förhållandevis objektiv till situationen. Det blir nödvändigt för att göra något åt problemen, snarare än att ignorera dem.

---

Vill man läsa bloggposten finns den nedan. Vill man hellre lyssna på den så går det fint att göra genom att hitta Patric på Dolor i sin poddspelare – eller genom att klicka här: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/acceptans

Som jag kommer till längre ner så börjar mitt coaching-program generellt med att kartlägga, skriva och analysera i nämnvärd utsträckning. Det är för att det underlättar acceptansen så väldigt mycket. För att göra det själv kan du använda Dolor Detection Diary som finns här eller så kan du börja med att själv kartlägga livet och se hur det ser ut. Skrivs det ner och du tänker på det aktivt så är det många gånger lättare att få perspektiv och acceptera – för att sen kunna ändra på det.

---

Har man problem med något eller önskemål om att göra något bättre så är det viktigt att klargöra situationen så snart som möjligt för att kunna implementera lösningar på dina verkliga problem så du kan komma vidare. Det är inte meningen att du ska ”se bra ut” och sopa saker under mattan när du gör grejer på det här området, där jag håller på. Det är snarare tvärtom. Du vill titta på ditt liv och du vill belysa det som är dysfunktionellt. Du vill se vad som är sopigt på riktigt. Poängen är att få en bra bild av det faktiska problemet. Inte en fasad.

Jag har tidigare haft klienter som försökt använda en fasad och inte nämnt problem ens när vi arbetat tillsammans för att komma framåt och krångla med alla problem man har rakt i ansiktet och mellan öronen. Men ignorerade problem kommer inte att lösas. De kommer att finnas kvar och du kommer att fortsätta lida av dem. Samma gäller för problem som finns, där du accepterar dem – men skiter blankt i och springer åt andra hållet.

Jag kommer inte att fortsätta lida av problemen. Det kommer du att göra. Men… kanske erkänner du inte ens för dig själv att det är ett problem. Om det är fallet: sluta göra så. Väx upp.

Det mesta i livet, världen och tillvaron skapar eller påverkar vi inte – vi andas knappt ens manuellt. Vi gör det för egen maskin, så att säga, men det är ju i väldigt stor utsträckning automatiskt. Det är bara att acceptera att vi inte påverkar, sköter eller kontrollerar särskilt mycket. Det är helt okej och det är helt naturligt. Men det är rimligt, användbart och viktigt att begripa acceptans. Ibland hjälper det till så man kan släppa saker och för att få till ett lugn. Ibland ser det till så du begriper att något ligger på ditt bord och att ett problem är ditt att lösa.

I korthet är acceptans att se på verkligheten som den verkligen är. Köpa att det är som det är, och utgå från det. Så tänker jag..

Varför är acceptans viktigt?

Det är viktigt av olika skäl. Med de jag ser till är det ofta extra viktigt för att kunna börja där man är och vara den man är istället för att låtsas ha den kapacitet man inte har och bli oändligt frustrerad och stressad när saker och ting inte fungerar.

Där behöver man ofta begripa att man har haft en viss mängd energi och en viss kapacitet tidigare, du har en nu och du kommer att ha en senare. De behöver inte nödvändigtvis vara lika stora. Människor förändras. Världen förändras. Du måste hitta gränserna för att kunna göra tillräckligt, snarare än för mycket – eller till och med fel saker.

Saker och ting kommer att vara svåra genom livet. Kanske känns det som om vissa saker är för svåra. Som om vissa saker är outhärdliga och vissa är ouppnåeliga.

Ytterligare en kul sak – acceptans kan göra det uthärdligt. Jag ser det som en viktig del av att stå ut med lidande. Det förändrar ingenting när det gäller oro, smärta, tankar, situationer eller vilka vi är – men det kan förändra lidandet. Där kommer vi antagligen in mer mot mindfulness, varsevarande, att bara sitta och… en massa annat som inte blir på det här ämnet, så vi gör en liten sväng istället.

Jag ser acceptans som viktigt nog för att första delen av programmet, som då är strukturen och ordningen jag försöker ha när jag coachar klienter, inkluderar det redan i titeln. Vad det heter är ju inte allt för viktigt, men när jag funderade på vad delarna skulle heta för några år sedan så blev det så. Då satte jag satte rubriken ”The Dolor detection and acceptance system.” där en liten del av texten under blev ungefär så här:

”Huvudpoängen är att ta reda på vad som är fel och få det på papper.

Att ignorera situationen är vanligt, men det är hopplöst att ta sig ur situationen om du bara fortsätter att gräva där du står och inte tar itu med den faktiska situationen.

Detta är för att ge insikt, börja göra det konkret – och titta på lite acceptans.”

För att svara på frågan tror jag kan man summera det så lätt som att ”acceptans är viktigt för att det är steg ett i all problemlösning”. En del kan ha fått det om bakfoten och tror att acceptans är att ge upp. Det skulle jag inte hålla med om.

Exempel

Väder

När det kommer till acceptans och exempel så tycker jag att det är så förträffligt att börja med väder för att de flesta ändå köper att det inte är något vi kontrollerar. Det är också en vanlig metafor när man ägnar sig åt mindfulness, just därför, tänker jag.

För ett par veckor sedan eller så så pratade jag med en klient som ofta var så besvärad av sitt pendlande, trots att hon oftast jobbade hemma. När hon väl jobbade borta så var det MASSOR med oro och katastrof just för att det var tåg med i bilden och ibland fungerade det inte som det skulle.

Då bollade vi lite, för att jag hade en annan klient som just då var i södra Europa och som hade fått sitt flyg inställt. Europa-resan blev mer än ett dygn försenad och det blev missade möten och hela baletten dagen efter. Där var det kul förstås att jag i efterhand fick höra att man hade resonerat ”Vad hade Patric tänkt?”, och fått till det riktigt trevligt med både lugnt och ro, drinkar i baren och hotellrum som man inte behövde stå för själv.

När man drog parallellen tåg och flyg med den första klienten som oroade sig för sina tåg så gick det ändå att se att det fanns likheter. Transporter man inte sköter själv och det fungerar inte. Oavsett om det är fem mil eller 500 mil är det ju snarlikt. ”Kan den där i Europa ta det lugnt kanske jag kan det också?”.

För väder är ändå något vi inte kontrollerar nämnvärt…

Sjukdom

Men är det inte ganska så med sjukdom också? Man kan ju bli sjuk. Ibland mer och ibland mindre. När terminerna börjar så köper de flesta att man blir sjuk om man har småbarn. Då är det bara att acceptera det, som det ju heter. Då får man lugna sig, sitta ner i båten och bara tycka att ”Jaha – och nu då?”. Det blir te, sitta hemma, snora, hosta och lugna ner sig ett tag. Ibland är det kräksjuka och ibland är det något annat.

När jag började göra poddar förra året så blev det förkylning och influensa, slem och sjuka i familjen. För min del blev det på nivån hosta blod och sjuk så inninorden att man tänkte lunginflammation och sådär. Men är det inget att göra åt det mer än att vänta så är det så. Då är det acceptans för att det är som det är. Sitta på baken, dricka sin tekopp och lugna sig. Det går över, men man kan antagligen inte göra några stordåd den där månaden.

Samma var det förra veckan. Inte lika dåligt, men då blev det sjuka barn här hemma och man fick ställa in en resa till morföräldrarna och man fick ställa in födelsedags-firande. Jaha.

Då är det så.

Och det samma är det med alla de större sakerna som jag ägnar mig åt med stress, utmattning, depression, smärta, ångest och hela rasket. De är ju mer eller mindre sjukdomar på samma sätt. Där behöver man också ta hänsyn till hur det är och förhålla sig till det.

Ibland behöver man trotsa känslor, exempelvis vid beteendeaktivering när det kommer till depression, och ibland behöver man tolerera att det är som det är och bara gå och lägga sig. Är man trött när man är utmattad – jag då kanske det är dags att vila. Gör det ont i nacken och det blir bara värre och värre när man håller på med vad man nu gör – då kanske man borde gå och vila den lite så livet inte blir tråkigare än nödvändigt.

Alla motgångar är stress. Det är rimligt att bli mer trött och stressad av ytterligare motgångar, även om de är någonting sånt här. Oavsett om det är förkylning, ont eller något annat. Allt som oftast vill man titta på objektivt nog och göra det listigaste man kan hitta på, som gagnar ens syften.

När det gäller förkylning och utmattning är det rimligt att man blir tröttare om man lägger mer stress – förkylning – på en utmattad. Då kan man gott gå och lägga sig ännu oftare.

För en tid sedan när jag var förkyld så pratade jag med en klient som då tyckte att jag inte lever som jag lär när jag ändå kände att jag vill göra någonting trots att jag är sjuk.

Vad tycker du?

Jag är tänker att det inte är samma sak att strunta i förkylning och jobba vidare med att sitta och skriva en grej efter bästa förmåga som det är att strunta i sin utmattning, depression eller smärta och fortsätta på samma spår som tog en till besvären man har idag.

För mig är det vitt skiljda saker. Förkylningen gör ingen större skillnad alla gånger. Med de andra så fortsätter man verkligen göra det sämre och den negativa spiralen fortsätter snurra.

Vården

Vården är ytterligare ett ämne när det kommer till acceptans. ”Man borde få stöd från vården!!!” är inte helt ovanligt att jag hör.

Min tanke i den här frågeställningen är då snarare vad man ska göra när det är som det är. För det är ju alltid som det är. Så är det med acceptans och verkligenheten. ”Men om man då inte FÅR hjälp, stöd och vad man nu behöver inom vården?” Letar man vidare då? Ägnar man sig åt att försöka få tag i lösningar som ju faktiskt visat sig fungera, om än privata?

Här landar vi i det krassa och pragmatiska istället för ska och borde… För det känner jag många gånger är långt med väsentligt. Hur världen ska och borde vara, det spelar inte så stor roll många gånger om det inte också faktiskt är så. Krasst och pragmatiskt, det går många gånger, tänker jag, tillsammans med acceptansen.

Jag är ju absolut inte objektiv i mitt resonemang här, men jobbar ju då å andra sidan också med det här just för att det inte fungerar överallt och hela tiden. Folk behöver ju få hjälp för att det inte fungerar och blir bra.

Efter att ha ägnat mig åt att prata med folk på Facebook ganska länge vid det här laget så verkar man leta efter vård man har ”rätt till” – och när man inte får det så gör man ingen förändring alls istället. Man säger sig ha rätt till vård och ersättning när man är sjuk, för det har man på något sätt lärt sig. Men om man inte får vård tillräckligt så man trollas frisk så vill man helst gå i pension istället. Som ung människa som knappt kommit ut i arbetslivet.

På det här ämnet så hör jag ibland att det jag gör är helt onödigt, oviktigt eller humbug för att vi har en vård-apparat. Någon gång har jag hört att jag inte är läkare, psykolog OCH fysioterapeut. Där… Den multi-examen-lösningen ju är rätt ovanlig, så det känns som stora krav för att man ska säga till folk att inte stressa livet ur sig på ett genomtänkt sätt.

Många gånger behövs det inte en av varje inom vårdens alla specialiteter för att lösa problem. Många gånger får man inte ens tillräckligt med tid av en av dem för att man ska kunna ventilera tillräckligt. Ibland får man massor med hjälp. Tillbaka till acceptansen: ”Nu är det så här. Vad vill jag göra med det?”

Och det gäller så väldigt mycket när det kommer till problem och lösning av problem: fobier, socialt, skiljsmässa, hotfullt och ekonomi. Vad det än kan vara så behöver vi börja med att se problemet för vad det är.

Acceptans vid utmattning, depression och smärta.

Om man vill titta på acceptans vid utmattning och de där andra bitarna jag ägnar mig åt så kan man ju börja med frågeställningen kring ”Varför man hanterar stress, livet och allt runtomkring när man behandlar smärta?”

Man accepterar att de inte är enskilda små bitar av livet som inte påverkar varandra för att det… behövs. Trötthet, ont, stressad, sopig i huvudet, utmattad tills man inte orkar bry sig alls, deppig som bara den… och så mer ont. De går liksom ihop så väldigt mycket alla de där bitarna. Det är ju därav jag började med avsnitt 2, ”varför ägna sig åt alla tre”: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/varfor-agna-sig-at-alla-tre.

• Den biten handlar om acceptans – att vi inte kan strunta i delar som är relevanta, bara för att det inte är kul.
• Pacing, hantera sin energi och att inte göra för mycket – det blir också en fråga om acceptans som ofta är relevant för de som är utmattade.
• Depression kommer med gott om känslor och tankar, där är ofta en viktig del i acceptansen att tankar inte är absoluta sanningar, så man kanske inte ska lyssna på dem alldeles för mycket.
• När det kommer till smärta får man ibland acceptera sina begränsningar. Eller helt tvärt om – att det gör ont, men att det är ofarligt. Don efter person.

Ont sitter heller inte bara i ryggen, om det nu är där man har ont. Här har vi det där komplexa. Smärta tolkas, påverkas och krånglas snarare i hjärnan, framför allt. Tillräckligt ont tillräckligt länge – kan gott ge oss hjärntrötthet – eller energibrist, i allmänhet. Även om man också då kan få det av olika skäl. Skada eller långtidsbelastning är rimliga skäl, tänker jag. Då blir det kopplat till pacing, som ju annars passade de trötta.

Om man ser till någon som är helt frisk, vältränad, nöjd och tillfreds så ger det rimligtvis någon 100% energi. Alla skedar hemma, så att säga… Eller koppen full, om man vill använda en annan metafor. Men är man belastad och besvärad så man är trött från början så blir det färre skedar – eller energipoäng – att använda och kostnaden för att göra saker kan bli högre.

Sen går det åt ett gäng när man stuvar iväg barn till sysselsättningen på morgonen och några går åt när man väl är på jobbet och gör allt man nu borde där.

Så då har man osynliga skedar eller någon slags kopp som är fylld med en mängd man inte vet om… Eller energipoäng där man knappast vet var man ser hur många man har.

• Hur många börjar man med?
• Hur många går åt när?
• Är det någon som helst energi kvar när man kommer hem från jobbet?
• … Eller är man sopslut redan vid lunch och behöver gå och lägga sig i vilorummet?

Man kommer hem på kvällen och har för få skedar – men dagen går ju vidare. Kanske att det till och med går åt ett litet gäng energipoäng som behövs imorgon. Egentligen VORE bra att ha imorgon… Men de kommer inte att finnas kvar imorgon. För de används redan idag. Man är sopslut, och som följd av det är man kanske också irriterad, men man behöver köra på ändå. Dagen är inte slut och det finns grejer att göra.

Pacingen är till för att slippa att låna skedar från morgondagen, eller för att över tid slippa krascha. Ett rätt vanligt mönster är när man lånar och lånar under vardagarna och sen är det hela slut framåt helgen, så helgens uppgift bara blir till att försöka skrapa ihop energipoäng igen för att kunna rasa en gång till nästa helg.

Att börja med för lite energi och att exempelvis ha ont ger generellt ett ökat pris på att göra saker. Det gör lätt att man gör övertramp till den grad att man rasar.

Utmattning, depression och smärta ökar allihop den känsligheten och ser till att vi lättare rasar djupare i hålet. Då får man väldigt påtagligt, genomtänkt och listigt tänka på det innan det går åt skogen. Det är generellt poängen med Pacing.

(Mer goda resonemang som kan kopplas till smärta kan man hitta här.)

Acceptans i praktiken

Acceptans i praktiken är i mångt och mycket inte så galet abstrakt som man kan tänka sig att det är. Det handlar framför allt om att titta objektivt och realistiskt på det du ägnar dig åt, snarare än subjektivt och påhittat eller ignorera det. Börja där du är. Det är där du kan börja, så det är inte som att du har så mycket att välja på.

Det går hand i hand med problemlösning – där det behöver vara den första delen.

För att LÖSA PROBLEM så finns det fyra vägar. Om man inte accepterar det och äger situationen så har man problem.

4 alternativ:

1. Påverka faktiskt problemet genom att lösa, förändra eller lämna problemet.
2. Förändra inte problemet – utan dig själv – genom att ändra känslorna du har kring problemet.
3. Acceptera problemet som det är, börja tolerera det och det får vara som det är.
4. … eller behåll problemet precis som det är utan någon förändring. Vilket till synes kan verka väldigt snarlikt nummer tre. Men det är inte det samma, tänker jag. Utan en acceptans i lidandet så ökar generellt sårbarheten över tid och gräver man vidare så blir det djupare. Det eskalerar och de negativa känslorna fortsätter. I nummer tre accepterar man, och släpper till stor del problemet. Att fortsätta med problemet utan acceptansen som behövs bär man vidare på det.

Så acceptans är inte så dumt.