Skillnad på coaching och terapi – och när rådgivning räcker.

Det är inte alltid helt enkelt att dra en skarp gräns mellan coaching, terapi, rådgivning, fysioterapi, KBT, ACT och stressrehabilitering. Vad är psykologi, vad är beteendeförändringar och vad är helt vanligt gött tjöt för att förstå problem bättre?

Att det är svårt att dra tydliga gränser eller att det är lite vagt beror delvis på att människor inte kommer i prydliga paket.

En person kan ha ont i kroppen, sova dåligt, känna sig nedstämd, vara stressad på jobbet, ha svårt att säga nej, ha tappat träningen, bråka mer hemma och samtidigt känna att livet borde vara något annat än det har blivit.

Vad är det då?

Är det sjukvård?

Är det terapi?

Är det coaching? Passar i så fall coaching dig?

Är det livsstilsförändring?

Är det (stress?)rehabilitering?

I praktiken kan svaret ibland vara: ”ja, lite av allt.”

Det är kanske därför sjukvård är så svårt att få till klart och tydligt eller väldigt strålande för den stressrelaterade ohälsan.

Det är kanske irriterande om man vill ha väldigt tydliga kategorier, men ganska rimligt om man tänker på hur människor faktiskt fungerar. Vi är kropp, psyke, beteenden, relationer, arbete, vanor, historia, känslor, tankar och omgivning på samma gång.

Därför blir gränserna ibland lite suddiga.

Men det betyder inte att orden är meningslösa. Det går fortfarande att säga något viktigt om skillnaden.

I kort brukar jag dra gränsen mellan ”terapi” och inte genom att titta på om man behandlar någonting sjukt eller inte. Terapi ska, enligt ordets definition, hantera och ägna sig åt något sjukt. Men trots det blir det vagt och luddigt när mycket av det andra är ägnat åt att indirekt påverka dåligt mående.

Ett enkelt exempel blir att KBT ses som terapi. Det framgår till och med av namnet på ett väldigt genomskinligt sätt. Men att byta jobb eller skilja sig ses verkligen inte som typiskt terapi. Men om du vantrivs våldsamt på jobbet eller om ni bara börjat lida av varandra där hemma kan det göra hela skillnaden för livskvaliteten.

Kontakt

Boka tid på Bokadirekt

Mer läsning

Rådgivning är ofta mer direkt

Rådgivning är ytterligare en variant som väl inte är riktigt coaching eller terapi, men gott och väl lika väsentligt. Det är ofta det mest raka. Jag tänker lite… bankväsendet, när jag hör det. Men det är kanske lite här jag hamnar när jag har första samtal med de som hör av sig också. Vi diskuterar och jag försöker förstå problemet eller situationen – sen utgår jag från min kunskap och erfarenhet: vad är klokt att göra härifrån? Kan jag hjälpa till? Borde någon annan göra det?

I princip är det någon som har ett problem. Någon annan har kunskap. Då får du råd.

Om du har ont i en muskel kan rådet vara att avlasta en period, träna på ett visst sätt, undvika något tillfälligt eller öka belastningen gradvis. Väldigt typiskt fysioterapi, egentligen. Mycket fysio-arbete blir

Om du har sömnproblem kan rådet handla om koffein, ljus, rutiner, aktivitet, skärmar, sängtider eller vad du gör när du ligger vaken. KBT för sömnproblem eller insomni är ju delvis det. Rådgivning. Sömnskola som handlar om miljön när du sover, rutiner och massa annat. Det är råd – som också ska kombineras med ”terapi” – i form av beteendeförändringar som ska påverka något sjukt eller dysfunktionellt.

Om du är stressad kan rådet vara att ta pauser, prioritera hårdare, sätta gränser, prata med chefen, återhämta dig bättre eller minska belastningen. Delar av stressrehabilitering.

Ibland är rådgivning utmärkt. Det låter taffligt, men kunskapen i sig måste ju vara grunden för mycket förändring, oavsett om det är coaching eller terapi.

Det finns många lägen där det inte behöver vara mer komplicerat än så. Om problemet är ganska avgränsat, om personen har tillräckligt med resurser och om rådet faktiskt går att följa, då kan bra rådgivning räcka långt.

Men det finns ett stort problem med råd.

Många vet redan ungefär vad de borde göra.

De vet att de borde sova mer.

De vet att de borde röra på sig.

De vet att de borde säga nej.

De vet att de borde sluta jobba på kvällen.

De vet att de borde ta hand om relationen.

De vet att de borde sluta undvika det som skrämmer dem.

De vet att de borde återhämta sig mer och stressa mindre.

Och ändå gör de det inte.

Då räcker inte alltid råd.

Då behöver vi förstå varför råden inte blir handling.

När råd inte blir handling

Det är lätt att tro att människor bara behöver mer information.

Men om information räckte skulle de flesta av oss leva ganska fantastiska liv. Vi skulle sova lagom, röra på oss regelbundet, äta rimligt, säga nej när det behövs, ta hand om våra relationer och sluta göra sådant som uppenbart förstör för oss. Vi skulle vara rika, smala, starka och friska. Allihop.

Så ser det sällan ut.

Vi gör inte alltid det som är klokt.

Vi gör ofta det som är lättast, mest bekant, mest omedelbart belönande eller minst obehagligt i stunden.

Det är därför rådet “du borde vila mer” kan vara helt korrekt och ändå nästan värdelöst.

För om personen inte har byggt ett liv där vila får plats, om jobbet fortsätter pressa, om självbilden bygger på prestation, om skuldkänslorna kommer så fort personen sätter sig ner och om hemmet är fullt av ansvar som aldrig tar slut – då är vila inte bara ett råd.

Då är vila ett förändringsprojekt.

Samma sak gäller träning, sömn, gränser, relationer, mat, återhämtning och stresshantering.

Det svåra är ofta inte att förstå vad som vore bra.

Det svåra är att få livet, kroppen, känslorna, tankarna, relationerna och vardagen att faktiskt röra sig åt det hållet.

Där börjar rådgivning ibland övergå i något annat.

Terapi börjar ofta i lidande

”Terapi” som vi använder ordet handlar oftare om att behandla psykiska eller känslomässiga besvär. I praktiken tycker jag att ordet bara har börjat luta däråt utan bra skäl. Terapi i sig innebär inte att det kretsar kring psykoterapi. Fysioterapi heter ju ändå terapi lika mycket terapi det.

Psykoterapin eller ”terapi ganska ofta” kan handla om ångest, depression, sömnproblem, fobier, stressrelaterad ohälsa, trauma, tvång, självkritik, undvikanden eller andra problem där tankar, känslor, beteenden och kroppen har fastnat i mönster som skapar lidande.

Terapi kan vara väldigt olika beroende på metod, terapeut och problemområde. Men i många fall finns en behandlingsram. Det finns ett lidande, ett problem eller en diagnos som man försöker lindra, behandla eller hjälpa personen att hantera bättre.

KBT är ett tydligt exempel och det jag kretsar mest kring: beteenden man gör och beteenden man vill ändra – så man kan påverka sin tillvaro.

Man tittar ofta på vad personen gör, undviker, tänker, känner och behöver öva på. Det kan handla om exponering, beteendeaktivering, sömnbehandling, problemlösning, färdighetsträning, acceptans eller att börja göra sådant som livet har krympt bort ifrån.

ACT ligger också nära den här världen, men med mer fokus på acceptans, värderingar och att göra det som är viktigt även när det är obekvämt. Acceptance and Commitment Therapy. Terapi som ordval igen. Samtidigt ägnar man sig, tänker jag, mycket åt att nyktert titta på tillvaron, acceptera den som den är – och sträva mot det man är ute efter genom att göra och ägna tid åt just det.

Det är inte fluffigt.

Det är ofta mycket praktiskt.

Och det ligger nära coaching på många sätt.

Coaching börjar oftare i riktning

Coaching börjar inte alltid i frågan “vad är sjukt?” eller “vilken diagnos ska behandlas?”.

Den börjar oftare i frågor som:

Vart är du på väg?

Vill du dit?

Vad fungerar inte?

Vad vill du förändra?

Vad står i vägen?

Vad gör du i dag som hjälper?

Vad gör du i dag som förstör?

Vad behöver du börja göra annorlunda?

Coaching handlar ofta om riktning, beteendeförändring, ansvar och livets praktiska form. Inte ansvar som i skuld, utan ansvar som i: vad kan du faktiskt påverka?

Det kan handla om att ta tag i ett arbetsliv som inte längre fungerar.

Det kan handla om att sluta säga ja till allt.

Det kan handla om att börja återhämta sig på riktigt.

Det kan handla om att våga prata med sin partner.

Det kan handla om att bygga vanor som stämmer bättre med det liv man säger att man vill ha.

Det kan handla om att se att man gång på gång väljer kortsiktig lättnad framför långsiktig livskvalitet.

Det är inte alltid terapi i traditionell mening.

Men det kan ändå vara väldigt hälsopåverkande. Ibland markant mer nödvändigt än ”det vi kallar terapi”, tänker jag. Terapi så tänker jag mer sjukvård. Men med den stressrelaterade ohälsan så är det inte nödvändigtvis sjukvård som behövs. Ohälsa är inte helt synonymt med sjuk, på sätt och vis… även om det går att stressa sig hela vägen till att leva upp till sjuk, givetvis.

Skillnaden är inte alltid verktygen

En viktig poäng är att skillnaden mellan coaching och terapi inte alltid ligger i verktygen.

Samma verktyg kan dyka upp i flera sammanhang.

Beteendeaktivering kan användas vid depression, men också i coaching när någon behöver börja göra mer av det som ger livet mening.

Exponering kan användas vid ångestbehandling, men också i coaching när någon behöver sluta undvika bilkörning, sociala situationer, svåra samtal eller nya sammanhang.

Värderingsarbete kan användas inom ACT, men också i coaching när någon behöver förstå vad som faktiskt är viktigt och sluta leva efter krav som inte längre känns rimliga.

Problemlösning kan vara terapi, coaching, fysioterapi, stressrehab eller vanligt sunt förnuft beroende på sammanhang.

Det gör gränserna lite röriga.

Men det är inte nödvändigtvis ett problem.

För den som lider är det ofta mindre intressant vad vi kallar verktyget. Det viktiga är om det hjälper.

Skillnaden ligger ofta i ramen

Om verktygen överlappar är ramen ofta mer avgörande.

Terapi börjar ofta i lidande, symtom eller behandling av ett problem.

Rådgivning börjar ofta i ett avgränsat problem där någon med kunskap ger rekommendationer.

Fysioterapi börjar ofta i kropp, funktion, smärta, rörelse, belastning eller rehabilitering.

Stressrehabilitering börjar ofta i att stressen har blivit så långvarig eller omfattande att återhämtning, funktion och vardag inte längre fungerar.

Coaching börjar ofta i riktning, förändring och frågan om hur livet behöver se ut för att fungera bättre.

Men i praktiken kan samma person behöva flera av de här perspektiven samtidigt.

Om någon har långvarig smärta kan fysioterapi vara relevant.

Om personen dessutom sover dåligt, är rädd för rörelse, undviker aktiviteter, har tappat glädje och inte längre vågar planera livet, då räcker det kanske inte att bara titta på muskler och leder.

Om någon är deprimerad kan terapi och läkemedel vara relevant. Men vilken terapi? Var ska man börja?

Om personen samtidigt behöver bygga om vardagen, börja äta, komma ut, återta relationer, minska isolering och hitta något som känns värt att leva för, då blir det också livsförändring. Kanske en del av KBT. Kanske en del av ”coaching”, där skillnaden ibland lite känns som att det ena är torftiga beteendeanalyser i ett tråkigt behandlingsrum och det andra är handhållande och ”komigen nu provar vi och gör!”

Om någon är stressad kan sjukskrivning ibland behövas.

Men om personen återvänder till exakt samma beteenden, samma krav (på sig själv, från sig själv eller från andra!), samma arbetsmönster, samma gränslöshet och samma brist på återhämtning, då är risken stor att problemet fortsätter. Då hjälper knappt sjukskrivning. Då är det bara en andningspaus innan man håller andan igen och återgår till samma katastrof.

Därför blir ramen viktig.

Vad försöker vi egentligen förändra?

Ett symtom?

Ett beteende?

Ett livsmönster?

En situation?

Eller hela riktningen?

Coaching hos mig blir ibland mindre sjukvårdig sjukvård

Det här är kanske ett lite märkligt sätt att uttrycka det, men coaching hos mig blir ibland som mindre sjukvårdig sjukvård. Fast inte riktigt.

Det handlar ofta om samma människor och samma lidande som i vården: stress, smärta, trötthet, depression, ångest, sömnproblem, oro, spänningar och ett liv som inte fungerar.

Men fokus blir bredare. Vi tittar inte bara på vad som gör ont. Vi tittar också på varför det gör ont, vad som håller problemet vid liv och vad som faktiskt behöver förändras i livet.

Om du har ont i magen kan det förstås vara något medicinskt. Det ska inte avfärdas. Kroppen ska tas på allvar. Men lösningen är kanske inte bara omeprazol om du har magkatarr för att du är stressad. Det kanske inte bara blir något stoppande läkemedel och något som gör att du blir mindre gasig för att du… återigen, är stressad. Man behöver antagligen göra mer

Det blir antagligen också relevant att fråga, undra och försöka göra något åt grundproblemet:

Lever du med konstant stress?

Har du ångest?

Sover du dåligt?

Är jobbet ohållbart?

Finns det konflikter hemma?

Äter du som en vanlig, rimligt människa? Vad det nu innebär…

Får du återhämtning?

Har kroppen rimliga förutsättningar att må bra?

Då blir frågan större än “vilken tablett tar vi?”.

Den blir också: hur ser livet ut?

När sjukvård blir för smalt

Sjukvård är nödvändigt och viktigt. Människor blir sjuka. Kroppar går sönder. Allt ska inte psykologiseras, coachas bort eller förklaras med stress. Det vore både dumt och farligt. Men sjukvården är ofta byggd för att hitta, bedöma och behandla det sjuka, trasiga eller mätbara.

Det är rimligt. Problemet är att mycket av det som påverkar hälsa inte alltid ser ut som sjukvård.

Att byta jobb är inte sjukvård.

Att prata med sin partner är inte sjukvård.

Att börja säga nej är inte sjukvård.

Att få ordning på återhämtning är inte sjukvård.

Att börja leva efter sina värderingar är inte sjukvård.

Att sluta överprestera är inte sjukvård.

Att bygga ett liv där kroppen inte ständigt behöver skrika för att bli hörd är inte sjukvård.

Men allt det kan påverka symtom, lidande och livskvalitet väldigt mycket. Det är därför det ibland behövs något som ligger mellan ren sjukvård, terapi, rådgivning och livsförändring. Där hamnar coaching. Åtminstone den sortens coaching jag menar.

När terapi är mer rätt än coaching

Det finns förstås tillfällen där terapi eller sjukvård är mer rätt än coaching.

Vid svår depression, suicidtankar, psykos, svår beroendeproblematik, trauma som kräver specialiserad behandling eller andra allvarliga tillstånd ska man ha rätt vård och rätt nivå av stöd. Coaching ska inte vara en ersättning för vård när vård behövs. Och jag är inte specialist i allt det där.

Svårare psykiatri hör hemma inom psykiatrin, även om en stor del problem som kretsar kring stressrelaterat, ångest, depression och annat kan göras väldigt mycket bättre genom annat än medicinering och just sjukvård. Det blir viktigt som bara den att skilja på det ena och det andra.

Det är viktigt att rätt sak hamnar på rätt plats och får hjälpen som passar bäst.

Samtidigt finns det många människor som inte riktigt passar in i den bilden. De är inte i akut kris. De har kanske redan varit i kontakt med vården. De har kanske fått veta att proverna ser bra ut. De har kanske fått läkemedel eller några råd.

Men livet fungerar fortfarande inte.

De behöver inte nödvändigtvis mer sjukdomsfokus.

De behöver kanske hjälp att förstå helheten, fatta bättre beslut, ändra beteenden, bygga återhämtning, hantera stress och börja leva på ett sätt som inte fortsätter skapa samma problem.

Då kan coaching vara relevant.

När rådgivning är tillräckligt

Ibland behövs inte coaching.

Ibland behövs bara ett bra råd.

Om problemet är tydligt, avgränsat och ganska lätt att åtgärda, då behöver man inte göra det större än det är.

Har du ont efter en viss övning och det går att justera belastningen, då kanske det räcker.

Har du sömnproblem för att du dricker kaffe sent och scrollar i sängen i två timmar varje kväll, då kan det första steget vara ganska uppenbart.

Har du stressat hårt i två veckor inför en deadline men vet att du får återhämtning efteråt, då kanske problemet inte behöver bli en hel livsanalys.

Allt behöver inte göras djupt.

Men när samma problem återkommer, när råden inte följs, när symtomen sprider sig, när livet krymper eller när du märker att det är något i själva mönstret som inte fungerar – då är det ofta dags att titta bredare.

När coaching kan vara rätt väg

Coaching kan vara rätt väg när du inte bara behöver veta vad du borde göra, utan förstå varför du inte gör det.

Den kan passa när du:

vet vad som vore klokt men inte får till det
har fastnat i samma beteenden gång på gång
behöver förändra livsmönster snarare än bara få ett råd
vill förstå sambandet mellan stress, smärta, sömn, arbete, relationer och återhämtning
behöver hjälp att tänka klarare kring val, ansvar och riktning
vill börja göra något annorlunda, men inte vet var du ska börja

Det handlar inte om att allt är ditt fel.

Det handlar inte om att du ska prestera dig frisk.

Det handlar inte om att du ska rycka upp dig.

Det handlar om att se vad som faktiskt går att påverka och börja där.

Vad spelar det för roll vad vi kallar det?

Man kan förstås fråga sig om orden egentligen spelar så stor roll.

Coaching. Terapi. Rådgivning. Rehabilitering. Samtal. Stöd. Behandling. Livsstilsförändring.

Till viss del spelar orden roll. De skapar förväntningar, ramar och ansvar. Det är viktigt att inte kalla allting coaching om det egentligen krävs vård. Det är också viktigt att inte kalla allt sjukdom om problemet egentligen handlar om livet, beteenden och sammanhang.

Men för personen som mår dåligt är det ofta inte etiketten som är mest intressant.

Det viktiga är att få hjälp som faktiskt passar problemet.

Ibland är det rådgivning.

Ibland är det terapi.

Ibland är det fysioterapi.

Ibland är det stressrehabilitering.

Ibland är det coaching.

Och ibland är det en klok blandning av flera perspektiv.

Sammanfattning

Rådgivning passar ofta när problemet är tydligt och du behöver konkret vägledning.

Terapi passar ofta när diagnoser, skada eller sjukdom är fokus och när lidande, psykiska besvär eller behandlingsbara mönster behöver arbetas med mer strukturerat.

Fysioterapi passar ofta när kroppen, smärtan, rörelsen eller funktionen behöver bedömas och tränas.

Stressrehabilitering passar ofta när stressen har blivit så omfattande att återhämtning, vardag och funktion behöver byggas upp igen.

Coaching passar ofta när livet behöver förstås bredare, riktningen behöver bli tydligare och beteenden behöver förändras för att du ska komma vidare.

Gränserna är inte alltid perfekta.

Det gör inte så mycket.

Människor är inte perfekta kategorier.

Det viktiga är att vi förstår vad du behöver, vad som står i vägen och vad som faktiskt kan hjälpa dig få ett liv som fungerar bättre.