Vad är TERAPI?

Vad är Terapi?

Vad är terapi? Ordet terapi kommer från grekiskan, såklart, där ursprunget är ungefär therapeia och betyder betjäning, vård eller botande. Målet, poängen och meningen med ordet är att man syftar till behandling av sjukdomstillstånd. Man påverkar alltså någonting som inte är hundra. Det är hela poängen. Det syftar inte nödvändigtvis till att det har med hjärnan att göra, som i psykoterapi, eller kroppen, som i fysioterapi. Terapi ägnar sig åt någonting som inte är som det borde. Förledet i orden som används tidigare understryker vad man försöker therapeia, så att säga… För att då verbifiera grekiskan.

Antingen läser man här – eller lyssnar på Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta i sin podd-app. Avsnittet kan också hittas här: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/vad-ar-terapi.

---

Med det sagt så ägnar jag mig åt mycket som är både terapi… och inte.

Det är svårt att sköta sig själv när man JU INTE HINNER MED DET. Allt är gäggamojja i huvudet och man varken orkar eller kan ju ens vara trevlig och glad en stund – hur ska man då få perspektiv nog för att lägga om och sköta hela livet?!

Jag har stött på dem som fortsätter skita helhjärtat i sin långvariga problematik, och således sin hälsa, år ut och år in. Gång efter annan så fortsätter man göra samma missar och man praktiskt taget vill inte ha någon plan. Man är inte tillräckligt intresserad och förutseende, trots att alternativet läggs fram. Jag har sett varianter på när man BARA KÖR PÅ även när det ifrågasätts, vilket borde betyda att man är ointresserad av en plan mot ordning och reda. Helt ointresserad, rimligtvis. Vilket känns helt galet, tänker jag, när man är där en del hamnar. När nivån är att man bryter ihop MÅNGA gånger om dagen borde man vilja sluta med det.

Bryter man ihop så…. Så är det rimligtvis trasigt nog för att man ska räkna det som att det är terapi som behövs.

Är man de där tidigare – där man kör på, kör på och kör på, ja då är det relativt logiskt och rimligt att man landar i att terapi behövs så småningom. Tar man inte tid för sig här och nu för att må bra, så måste man ta tid framöver för att man blir sjuk… Eller hur talesättet nu går.

Jag har sett fort-men-fel-varianten där man får frågan om vad planen är när man mår riktigt skit och svarar i banorna att man ”ska jobba till den grad att man antagligen inte hinner äta den här veckan”. I samma veva uttrycker man att det inte är någon idé att köpa hem juice, för man kommer antagligen inte hinna dricka den ändå. Inte för att man inte är hemma. Inte för att man är bortrest på så vis – utan för att den så kallade PLANEN då uppenbarligen är att jobba till den grad att man varken hinner äta eller dricka.

När det är så här sopigt så går det ofta som ”sjukt”. Då vill man behandla det där sjuka. Det går som terapi.

När man inte kan tänka och inte orkar bry sig, tänker jag att det är relativt trasigt. Med utmattning och depression har vi diagnoskriterier om man ska vara petig. Når man då upp till dem – och gör interventioner för att det ska bli bättre, ja då får man väl räkna det som att man börjar med terapi på något vis. Så då gör man det innan man kommer till det som är mindre relaterat till sjukt så det snarare kan kallas ”coaching”, även om det ju också behöver vara mer inkännande, coachande och mjukt för att det ska trilla ner en pollett så man begriper att man är ute på tunn is.

Så i korta ordalag borde vi kunna summera det så här:

• Terapi är delarna där vi försöker åtgärda någonting som är sjukt, patologiskt eller dåligt.
• Coaching är där vi försöker komma från rimligt bra – eller egentligen rätt dåligt men inte sjukt – till bättre.

Personlig träning

Uppenbarligen inte terapi utifrån ordvalet, men… om det är precis samma behandling – och samma klient, patient och mottagare av behandlingen – som om det vore en fysioterapeut som delade ut det. Vad händer då?

Personlig träning kan vara både terapi och inte, tänker jag. Jag ser ingen större skillnad på genomtänkt personlig träning för att bli av med smärta eller besvär och fysioterapi. Terapi, utifrån vad ordet betyder, borde i det här sammanhanget vara att träna för att behandla någonting som är sjukt. Om det är hjärnan eller kroppen borde inte spela någon roll. Så det mesta jag ägnar mig åt i form av personlig träning går som terapi, om än inte fysioterapi, där jag tänker att man behöver vara sjukvårdspersonal för att ägna sig åt det.

Praktiskt taget alla mina klienter borde röra på sig. En del träffar jag bara ett fåtal gånger för att de vill ha hjälp med någonting rent fysiskt – och de vägrar röra på sig – och då får jag nästan vara glad att det är fallet att de inte vill ses våldsamt många gånger. När jag fokuserade mer uteslutande på kropp och fysisk smärta och hade klienter som vägrade röra på sig så blev det rätt frustrerande. Men det blir väl kanske ett problem som ligger hos mig när jag ser att någon med väldigt stor sannolikhet skulle kunna bli väldigt mycket bättre – men de vill inte ägna det tid och energi till den grad att de uppnår det.

Så det finns de med ont och skavanker som nyttjar träningen för att de ska bli bättre och de som är riktigt okej, men som utnyttjar träningen för att må ännu bättre! Då landar man väl i coachingen då, tänker jag, om man nu ska skilja på det.

Samtalsterapi och KBT

Samtalsterapi låter ju som terapi. Mindler definierar det som ”… en terapiform som använder samtal mellan terapeut och patient för att bearbeta psykiska problem. Det kan ses som ett personligt möte mellan två personer ämnat för patientens välmående, där samtalsterapeutens främsta jobb är att lyssna och stötta.”

Det är ju absolut en märkbar del av det hela. Man kan ventilera, bolla, diskutera och få utlopp för tankar och känslor när någon lyssnar på eländet… och bara det hjälper ibland.

Men jag tycker och tänker också att det är en väsentlig del av den kognitiva beteendeterapin där det bidrar till att ge terapeuten förståelse för situationen och det hela – för att man ska kunna göra något åt det framåt. Susanna Magnusson säger att ”Samtalsterapi är en behandlingsform där en terapeut hjälper en klient att hantera mentala eller känslomässiga problem genom att samtala om dem på ett strukturerat sätt.”

Utgår man bara från det låter det omedelbart ganska lättsamt, trevligt, lätt och härligt. Man småsnackar lite och sen är man frisk. En jurist jag pratade med tyckte också att det väl var ungefär samma sak som att prata lite med en kompis. Gött. Man tjötar en stund, dricker en bärs – och så är man good to go.

Eller så är det inte riktigt så lätt och så får man väl hoppas att han inte behöver ägna sig åt att krångla med att rota i några krångligare psykologiska grejer, trauman eller fobier med KBT någon gång.

För till att börja med har man det där bollandet, diskuterandet, pratandet och ventilerandet. Absolut. För en del fungerar det dessutom så väldigt gött och bra att det inte behöver bli en hel KBT-behandling av det… Men många gånger behöver man agera på det man pratar om också.

Så för att få till det konkreta och handlingskraftiga så får man generellt börja med att berätta om sig själv, sin livssituation och sina svårigheter för att det ska bli den där tydliga helheten jag vill ha i början av projekt. Målet sen handlar många gånger om att lära sig att se hur tankar, känslor och beteenden hänger ihop. Så det blir lite utbildning. När jag gör X så blir tankarna Y och sen känner jag Z. Vilket kan vara ett problem om man verkligen hatar att känna Z. Men går inte det ljuset upp kommer man fortsätta göra och tänka det samma – för känslan Z är ju helt obegriplig om man inte gör kopplingen till tanken och beteendet.

Det är många gånger det här komplexa, ganska osynliga, som gör sömnproblem som luriga. Man begriper inte alls vad som gör att sömnen är så hejdlöst dålig – men funkar, det gör den då inte.

Och fungerar någonting dåligt, eller om man känner saker man ogillar så lär man behöva ändra någonting för att få ordning. Många gånger är det till att förändra de där mönstren som hindrar i livet. Många gånger får man också hemuppgifter eller övningar att göra mellan gångerna vilket ju praktiskt taget är det viktigaste. Det är det du gör i vardagen som kommer att lära dig nytt, få till andra rutiner och mönster med tankar, känslor och beteenden – och som därigenom då kommer att göra störst skillnad.

Men hur skiljer sig det här på något större sätt från coaching?

Säg att en grabb på 16 år är rädd för att bjuda ut den söta tjejen på dejt. Hon är för söt, han är för blyg och man får helt enkelt inte till det. Vem skulle ens VÅGA göra en sån sak som att bjuda ut någon för att göra något tillsammans?!

Skillnaden terapi och coaching skulle, om man ska vara krass och följa ordens betydelse, ligga i om det är en patologisk social ångest som ligger bakom. Om han inte vågar gå utanför dörren… Men SEN vågar bjuda henne på glass – så har vi ägnat oss åt terapi. Om man med lite ryggdunk och ”komigen nu!” uppnår samma resultat, men startnivån var som för de allra flesta helt vanliga sextonåringar, så skulle det då vara coaching.

Med det skulle jag nog vilja säga att det är rätt glidande. Vi har våra diagnoskriterier och behandlar man något som är dåligt så är det terapi, där resten är coaching. Då tänker jag att det för mig inte gör någon större skillnad… Och jag vet ju om det sedan tidigare. Men vet du?

När det kommer till de där diagnoserna som inte är så glidande, utan mer binära så skriver Västragötalands regionen så här gällande utmattning på sin hemsida:

”Individuell psykologisk behandling kan bli aktuell för att identifiera de faktorer som genererar och vidmakthåller stressen och hjälpa patienten att hitta nya lösningar på problem. Ofta finns faktorer både i arbetssituationen och privatlivet som behöver åtgärdas. Samtalsterapin ökar förståelsen för bakomliggande faktorer och identifierar hinder och faktorer som underlättar förändring. Det kan till exempel handla om att förändra vissa beteenden, lära sig bättre hanteringsstrategier eller ett nytt sätt att förhålla sig till problemen. Ofta används någon form av Kognitiv Beteendeterapi (KBT) vid Utmattningssyndrom, men även andra metoder så som psykodynamisk korttidsterapi kan vara av värde för att identifiera problem, förstå kopplingen mellan livsstil/livssituation och utmattningssyndromet.

Både depression och ångest är vanligt vid Utmattningssyndrom och kan behöva adresseras med sedvanlig psykologisk behandling riktad mot dessa tillstånd.”

För utmattning rekommenderar man alltså en KBT-approach i västragrötaland. För depression och ångest är KBT generellt det som fungerar allra bäst, såvitt jag vet.

Massageterapi

Med massageterapi – ja då vet vi ju om hur det fungerar och vi känner till konceptet, poängen om skillnaden på terapi och inte. Massageterapi, då ägnar man sig åt någonting som gör ont, företrädesvis. Då behöver inte myspys alla gånger vara målet – för målet för man ju ändå utgå ifrån när man ska ägna sig åt någonting. Många gånger har folk bokat tid hos mig ”för massage!” men när man frågar vad de vill ha hjälp med så blir det ändå inte riktigt där man landar… Eller så blir man förvirrad om det är obekvämt, för att någon håller på och trycker på triggerpunkter och saker som gör ont – när det inte riktigt är så man tänker sig massage.

Så massage är inte massage alla gånger. Massage är kanske inte nödvändigtvis till för att det ska vara bekvämt alla gånger. Fortsätter vi med ordklyveriet, ja då är det ju fokus på att laga något som inte är som det ska vara med massageterapi.

Men många gillar ju ändå massage trots att de inte har ont… och då är det kanske snarare massage man vill ha, än massageterapi.

Men om man då masserar för att det är mysigt och trevligt och plöstligt råkade det avhjälpa någonting som gjorde ont… Hur ska man tänka då?

Lurigt.

Laserterapi

Laserterapi är ytterligare ett exempel. Terapi är när vi försöker titta till någonting som inte är som det borde. Blir man då mer nyfiken på laserterapi utan att jag kör det hela här så finns det en timme med resonemang om man tar sig till avsnitt 29, för jag känner att det kanske blev rätt så tydligt med nog i alla dem där jag rabblat så här långt ändå.