Behandling med KBT vid nålskräck

KBT för Nålskräck – eller nålfobi, spruträdsla, sprutfobi eller trypanofobi är väsentligt när det börjar gå ut över livet eller friheten. Det gör det för många. Uppemot 16% besväras i någon grad!

Här vill jag dela lite perspektiv, erfarenheter och kunskaper om hur man med kognitiv beteendeterapi (KBT) kan behandla rädsla för nålar, sprutor, blodprov, injektioner och liknande. Det blir en typ av KBT för att hantera ångest eller fobier – där det verkar vara vad som fungerar bäst för att minska lidandet över tid. För en del ångestsyndrom är antidepressiva läkemedel en god idé framför allt tillsammans med KBT, men för fobier som det här är så verkar det inte vara bästa vägen framåt om jag förstår forskningsläget – då är det främst KBT som gäller, för att lära om och minska obehaget.

Vad är nålskräck (nålfobi, spruträdsla)?

Nålskräck är en intensiv och ihållande rädsla för nålstick – till exempel injektioner, vaccineringar eller blodprov. Det är mer än att bara ogilla sprutor; det är en specifik fobi där bara tanken på en nål kan utlösa ångest eller ta dig mot panikkänslor. Många med nålskräck försöker undvika situationer som involverar sprutor, ibland till den grad att det påverkar deras hälsa. Trypanofobi medför alltså inte bara obehag, utan kan göra att man skjuter upp eller helt undviker viktig vård, som vaccinationer eller blodprover.

Symptom: Vid nålskräck reagerar kroppen ofta kraftigt. Typiska reaktioner inkluderar hjärtklappning, svettning, yrsel eller illamående, men det kan komma med alla stressreaktioner och allt det typiska som kommer med ångest och rädsla.

En del upplever också en speciell reaktion som är vanlig vid just sprutfobi eller rädsla för blod: efter en initial rädsla med hög puls kan blodtrycket plötsligt sjunka, vilket kan leda till att man känner sig svimfärdig eller faktiskt svimmar. Det beror på en så kallad vasovagal reflex.

Psykiskt kan man känna allt från intensiv panik till överväldigande behov av att fly situationen. Många skäms över sin rädsla och känner att andra inte förstår – men det är viktigt att veta att fobin är ofrivillig och väldigt verklig för den som upplever den.

DSM-5: Diagnoskriterier för specifik fobi

Nålskräck, eller något väldigt snarlikt vad man nu vill kalla det, räknas som en väldigt specifik fobi: ”Blod–injektionsfobi”. För att få en diagnos kring en specifik fobi, om man nu vill få det och leva upp till alla kriterier, så krävs det att man lever upp till kriterierna A–G nedan.

A Uttalad rädsla eller ångest inför ett specifikt objekt eller situation (t.ex. flygning, höjd, djur, sprutor, blod).

B Den fobiska situationen framkallar nästan alltid omedelbar rädsla eller ångest.

C Situationen undviks aktivt eller uthärdas med intensiv rädsla/ångest.

D Rädslan är oproportionerlig i relation till den faktiska faran och till den sociokulturella kontexten.

E Rädslan/undvikandet är varaktigt (minst 6 månader).

F Det leder till kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i arbete, socialt liv eller andra viktiga områden.

G Förklaras inte bättre av annan psykisk diagnos (t.ex. OCD, PTSD, social ångest, paniksyndrom etc.).

Varför uppstår nålskräck?

Ur ett evolutionärt perspektiv är det naturligt att vara försiktig med vassa föremål som kan skada oss. Rädsla är en normal skyddsreaktion som hjälper oss undvika farliga situationer. Även om moderna nålstick, vaccination eller blodprov, i sig inte är farliga så kan de ändå trigga den där ursprungliga skyddsinstinkten(1177). Så egentligen är det smart att vara rädd – men det dåliga uppstår när det går ifrån att vara funktionellt.

För många utvecklas nålskräcken efter någon obehaglig upplevelse. Det kan ha varit ett smärtsamt stick som barn, en svår blodprovstagning eller att man har sett någon annan reagera starkt: kanske en förälder eller syskon som själv hade sprutfobi. En negativ erfarenhet kan sätta sig djupt och göra att man börjar förknippa sprutor med fara och panik. Saker som ”Jag minns en gång när det gjorde jätteont, sedan dess har jag inte klarat av sprutor.” är inte ovanliga. Personer med tandläkarskräck får den många gånger på samma sätt, tänker jag. Något var vid något tillfälle för obehagligt och man var för hjälplös under tiden.

Så… Kontrollförlust och sårbarhet kan också spela in. Hos tankläkaren eller inom vårdinstanser så är du många gånger patient och ska bara vara medgörlig. Vissa beskriver att de tycker det är obehagligt att inte ha full kontroll över situationen när de ska få ett nålstick (1177). Att sitta i en stol och låta vårdpersonal sticka en nål i armen kan få en att känna sig utlämnad och rädd. Andra har svårt för själva konceptet att något ska in under huden – tanken på nålen i kroppen kan utlösa stark aversion.

Oavsett orsak är det viktigt att komma ihåg: nålskräck är ingen svaghet eller något man väljer. Det är en inlärd reaktion som oftast förstärkts över tid genom att man undvikit det man är rädd för. Ju mer man undviker sprutor, desto starkare kan rädslan bli. Men som tur är går det att lära om – hjärnan kan lära sig att inte reagera med samma skräck. När skräcken, känslan, minskar gör också de fysiologiska fenomenen det: allt från stress och hela vägen till svimning.

Hur vanligt är nålskräck?

Du kanske känner att ”ingen annan är så här rädd för nålar som jag”, men faktum är att nålskräck är relativt vanligt. Det är verkligen inte bara du. Det räknas som en specifik fobi, under gruppen blod–injektions–skadefobier, och uppskattningsvis 2–4 % av befolkningen lider av sprut- och blodfobi (doktor24). I Sverige motsvarar det flera hundra tusen människor, rimligtvis ungefär någonstans mellan 200 000 och 400 000 svenskar beräknas ha denna fobi (allas). Det finns alltså många där ute som upplever samma starka rädsla.

Engelska wikipedia säger ”Frekvens: Cirka 22 % av den vuxna befolkningen och 3,5–10 % av den totala befolkningen kan tillfälligt förlora medvetandet i samband med en nålprocedur” när det kommer till ”fear of needles”. Någon källa hänvisar till 10% av Amerikanska befolkningen, men förväntar sig där att det är ännu fler för att de med störst avsky mot det hela håller sig borta helt och det finns det som tyder på att rädslan för nålar blir större och vanligare där man hade en studie 1995 som visade 25% prevalens hos barn och en 2012 som visade 65%.

Dessutom finns det en större grupp som kanske inte uppfyller alla kriterier för en fobi, men ändå känner stor rädsla eller obehag för sprutor. Särskilt i samband med vaccinationer har det här uppmärksammats. Enligt vissa studier undviker upp till 16 % av patienterna att ta influensavaccin just på grund av spruträdsla – och rädslan tycks vara vanligare hos kvinnor än män(allas). Det här understryker hur pass utbrett problemet är, och varför det är så viktigt att vi pratar om det. Du är med andra ord långt ifrån ensam om din nålfobi, spruträdsla, stickfobi eller vilken av synonymerna man nu vill använda. Är det trypanofobi som är bästa ordet för det hela, ändå?

Hur kan nålskräck begränsa vardagen – och varför ägnar jag mig åt det?

Undvikande av vård: Den kanske allvarligaste konsekvensen av nålskräck är att man undviker sjukvård och viktiga medicinska insatser. Jag har mött klienter som dragit sig för att söka vård trots att de mått dåligt, eftersom de oroat sig för att behöva ta blodprov eller få en spruta. En del låter bli att vaccinera sig, trots att de egentligen vill skydda sig mot sjukdomar, på grund av den överväldigande ångesten inför nålen.

Att undvika vård kan, som man lätt kan förvänta sig, leda till att hälsoproblem förvärras för att man skjuter på det för länge eller så mynnar det ”bara” ut i det givna – att man går med onödig oro, rädsla och obehag inför besöken. Till exempel kan rädsla för blodprov göra att man inte får viktiga svar om sin hälsa, och spruträdsla kan hindra dig från att ta vaccin som skyddar mot influensa eller andra sjukdomar.

Under Covid var det tydligt hos en del till den milda grad att det var då jag började bli tillfrågad om jag kunde hjälpa till. Det var då jag började ägna mig åt det här just för att jag blev direkt tillfrågad när mycket blev i princip olagligt om man inte vaccinerade sig. Det blev ganska mycket som hängde på att man skulle vaccinera sig, samtidigt som det kanske var extra läskigt när det räknades som pandemi, ”alla måste”, långa köer och en riktigt stor cirkus – och i den stora cirkusen framgick det att en del blev riktigt dåliga av vaccinet ibland. Då är det ju i princip rimligt att bli rädd.

Där och då blev en del väldigt hjälplösa, när man fastnade mellan sin ångest och fobi – och juridiken, krav, måste och en massa andra saker. Man blev inlåst och vågade inte göra det som behövdes för att få sin frihet. Det var en svår situation som för en del blev sammanbrotts-jobbig.

Det är sånt här och liknande som jag ser som väldigt problematiskt med fobier och ångest – när det börjar äta sig in i livet, påverka på sätt där du känner dig hindrad och hjälplös. Din frihet åtminstone från din egen hjärna ska du få ha. Eller så tycker jag att du ska kämpa och anstränga dig för att få den.

Jag tycker om beteenden – och jobbar ju med nålar – så det blev inte mer än att lägga ihop ett och ett där och då för att lösa problemet. När jag behandlar är det generellt nålarna som används vid dry needling som används, snarare än kanyler som är vanligt att man sticker med inom sjukvården. Skillnaden är tjocklek och om det går att injicera eller tvärtom med dem. ”Obehaget” eller ”fobin” verkar många gånger reagera lika bra oavsett nål, så att det är en något annan modell verkar inte påverka.

Förutom de direkta vårdkonsekvenserna med fullständigt undvikande kan nålskräcken ge avtryck i vardagen på andra sätt. Vissa känner oro långt i förväg inför ett planerat läkarbesök och kan få sömnsvårigheter eller ständig ångesttanke kring ”tänk om jag måste…”. Som terapeut märker jag att mycket energi kan gå åt till att planera runt sin rädsla. Kanske tackar man nej till jobb inom vård och omsorg, av rädsla att behöva hantera nålar. En del undviker att följa med när barnen ska vaccineras eller när en anhörig ska få en injektion, eftersom det triggar ens egen fobi.

I nämnvärd utsträckning är de här ”energi-delarna” anledningen till att jag började ägna mig åt så pass mycket beteendeförändringar och KBT-tänk. Det är inte för att jag av slump ”ville börja med psykologi” eller ”för att mina föräldrar tyckte att jag skulle” något särskilt. Det är för att jag började ägna mig åt kroppar, smärta och ont. Därifrån gick det till stressrelaterat elände för att det orsakar mycket kroppsliga problem och ont… och i de bitarna kring stress, energi, återhämtning och hur man ska få ordning på stressrelaterad ohälsa är det många gånger känslor, läskiga saker, obehag och ångest som suger enorma mängder energi.

Då måste det finnas verktyg för att behandla obehagen och plocka bort irrationella känslor kring vad som borde vara relativt vanliga vardagsbekymmer. Det måste gå att lära om eller få till det bättre när någonting dränerar orimligt mycket energi – som sånt här kan göra. Fascinerande, men helt orimligt, mycket energi går att slösa bort på något som går att lära bort.

Sociala och psykiska effekter som det här kan leda till, förutom energikostnaden, är att fobier kan påverka självkänslan. Många skäms över att vara ”löjligt rädda” för något som andra verkar klara galant. Du darrar inför något som andra kanske ser som banalt. Så man kanske drar sig för att berätta för vårdpersonal om sin rädsla av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Den skammen och självkritiken kan i sig öka ångesten och skapa en ond cirkel.

Om du känner igen dig i det vill jag betona: din rädsla är på riktigt och du förtjänar att bli bemött med förståelse. Inom vården blir det allt mer känt att spruträdsla är vanligt. Det är rimligt och legitimt att du är rädd och ogillar det hela och många sjuksköterskor och läkare har rutiner för att hjälpa patienter som är rädda. Att våga berätta ”Jag är väldigt rädd för sprutor” kan göra stor skillnad. Då kan omgivningen hjälpa dig så att situationen blir lättare att hantera, istället för att det leder till katastrof.

Åter till mig och personliga anekdoter: Jag har själv varit med när ett par bekanta har svimmat på det här ämnet. En gång när jag var ”ta med mamma till vårdcentralen”-gammal och skulle ta bort ett födelsemärke i nacken som tenderade att skadas vid hårklippning. Mamma svimmar, slår huvudet i något och det blir en väldigt stor cirkus av något som inte alls var tanken att bli ett medicinskt problem. Så från att jag hade en liten, liten sårskada med kirurgisk precision till att hon spräckte ögonbrynet, om jag minns rätt.

Tillfälle två är när jag får följa med bästa kompisen i ~20-årsåldern för att ta blodprov för… någonting. Jag vet att han är livrädd, men mitt minne säger mig att den söta sjuksköterskan som tog proverna inte hade en aning. För det kan man väl inte berätta inför att man ska göra något så banalt som att ta blodprover? Det kan man, vet jag idag. Det skulle jag nog kunna tänka mig då också.

Men är man lite häftigare, skäms lite – eller vilket skäl som helst – så vill man kanske inte gärna visa att man har fel och brister. Utan förvarningen så blir det mer kalabalik än önskvärt när han plötsligt kollapsar och storsnarkar. Den sittande positionen i bra stol gör att vi undviker fallskada och katastrof, men det blir inte så det går obemärkt förbi i alla fall.

Summa summarum: Det är bättre att säga till för tidigt så alla vet om att problemet finns, så slipper man skam, skador och alla andra konsekvenser som skulle kunna vara på andra sidan om att någon svimmar.

KBT vid nålskräck – varför fungerar det?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den metod som visat bäst resultat för att behandla specifika fobier som nålskräck. I mitt arbete har jag sett hur KBT kan hjälpa även den som haft kraftig sprutfobi i många år… För många gånger är det ju också långvariga problem man har med det här.

Men varför just KBT? Jo, för KBT fokuserar på sambandet mellan tankar, känslor och beteenden. Här blir egentligen fysiologin en del i det hela också, känner jag många gånger, även om man oftast inte har med den delen när man rabblar. När det gäller fobier har man lärt in att ett visst stimulus, spruta/nål, ger en viss respons, rädsla/obehag, och det leder till att man ofta fastnar i en undvikandecirkel: man undviker nålar för att minska sin ångest på kort sikt, men på lång sikt underhåller det rädslan. KBT bryter den cirkeln genom att hjälpa dig att gradvis närma dig det du är rädd för i en trygg och kontrollerad miljö, samtidigt som du lär om dina reaktioner.

Genom att kontinuerligt närma dig det läskiga ägnar du dig åt utsläckning, om vi ska fortsätta med beteendeterminologi.

Forskning och erfarenhet, eller ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som man brukar säga visar oss att de flesta som genomgår KBT-behandling för nålskräck blir hjälpta av den, även enligt 1177. Jag skulle säga att om man inte blir bättre så är det för de flesta för att man i nämnvärd utsträckning inte gjort rätt eller för att man inte håller på länge nog.

KBTn handlar inte om något mystiskt eller tvång; tvärtom är det en strukturerad och anpassad träning som du egentligen kan göra helt i ditt eget tempo. Målet, eller vägen dit, är att du får nya positiva erfarenheter av det som tidigare känts omöjligt och skräckinjagande – så du lär dig något nytt och kan då förhålla dig till din nya kunskap istället för att reagera som innan.

Under KBT-behandlingen vänjer du successivt systemet vid sprutor och nålar, så att hjärnan lär sig att omtolka signalerna – från ”skräck, jag kommer att dö!” till ”det här är obehagligt men ofarligt, jag kan hantera det.” Gör man det länge nog hamnar man i att det normaliseras helt, som i klientexemplet med nålar här. Med tiden slutar du förknippa sprutor med akut fara, och ångeln minskar betydligt. KBT ger också verktyg för att hantera ångesten på vägen: allt från andningstekniker till mentala strategier.

En annan orsak till att KBT fungerar bra för nålskräck är att behandlingen är aktiv och erfarenhetsbaserad. ”Lära sig”, pratar jag ju om – men det går inte att bara läsa något och bli övertygad nog, eller lära sig på det viset. Istället för att bara prata om rädslan eller försöka läsa sig till att ”lära sig rätt” så får du uppleva att du kan närma dig det du fruktar och att inget fruktansvärt händer. Sen gör vi mycket prat och utforskande också, för det är nödvändigt att förstå, balansera och en massa andra grejer under tiden – men görandet är kärnan i det hela.

Kroppen och din kris och panik, eller fysiologin – via tankar och känslor – lär sig genom upprepade exponeringar att dämpa alarmreaktionen. Dessutom anpassar vi terapin till just den typ av reaktion du har. Om du har tendens att svimma vid sprutor, så inkluderar vi särskilda tekniker för att motverka blodtrycksfall. Den biten är lite unikt med sprutfobi – till skillnad från många andra fobier där avslappning är nyckeln, behöver man här ofta göra tvärtom och hålla igång blodtrycket för att inte svimma!

KBT-tekniker för att övervinna nålskräck

I en KBT-behandling för nålskräck använder vi flera evidensbaserade tekniker. Några av de viktigaste verktygen jag arbetar med är:

• Psykoedukation: Först och främst handlar det om att förstå sin rädsla. Jag lägger alltid tid i början på att förklara vad en fobi är, hur kamp-och-flykt-responser fungerar i kroppen och varför nålskräck uppstår. När du lär dig att dina symtom – som hjärtklappning eller till och med svimning – är naturliga reaktioner och inte farliga i sig, brukar det ge en känsla av lättnad. Att veta varför kroppen reagerar som den gör, t.ex. då att blodtrycksfallen beror på en reflex, gör det att du känner dig mindre ”konstig” och kan vara mer förberedd. Eller åtminstone acceptera att det är som det är så du kan vara lite mer objektiv, trots att det är obehagligt. Kunskap om fobin ger också grunden för allt annat arbete vi gör i terapin. Med det sagt så har vi redan börjat, om du kommit så här långt.
• Gradvis exponering: Här är kärnan i KBT-behandlingen vid nål- och annan fobi. Exponering betyder att man steg för steg utsätter sig för det man är rädd för men i en trygg situation tills rädslan minskar. Klient och terapeut gör tillsammans upp en hierarki av utmaningar – från något som bara väcker lite obehag till det som känns mest skrämmande. Till exempel kan vi börja så enkelt som att bara prata om sprutor och vad som är läskigt med dem. Nästa steg kanske blir att titta på bilder på sprutor eller se en leksaksspruta. Sedan kanske hålla i nålar, utan att sticka någon. Steg för steg vänjer sig hjärnan med tankar och känslor och därigenom kroppen med sin fysiologi. Slutmålet kan vara att faktiskt börja stickas – och examen kan inkludera att du få gå och ta något vaccin under kontrollerade former. Hela tiden går det i din takt. I början är ångesten hög, men vi stannar i varje steg tills rädslan klingar av, och du känner ”Det här klarar jag.” Genom exponeringen lär sig hjärnan att omvärdera faran och nålar blir inte längre en signal om katastrof utan något hanterbart.
• Tillämpad spänning (spänningsövningar): För personer som har lätt för att svimma när de ser blod eller nålar är tillämpad spänning en variant som används istället för ”slappna av”-metoder som används mycket i övrigt vid KBT och fobier. Det går ut på att du får lära dig att spänna olika muskelgrupper i kroppen, kraftfullt under korta perioder ~15–20 sekunder, för att höja ditt blodtryck och förhindra svimmandet. Vi tränar på spänningsövningar i terapirummet först och sen implementeras det under exponeringen för att förhindra blodtrycksfall. På så sätt undviker du svimning och får en känsla av kontroll över din kropp. Många tycker att det hjälper enormt att veta att de aktivt kan motverka svimning – det minskar rädslan för själva reaktionen, vilket ofta är en stor del av oron.
• Avslappning och andning: Parallellt med spänningstekniker jobbar vi även med avslappning för att hantera ångest. Här använder vi ”det som behövs och lämpar sig” många gånger för allt passar inte alla, tänker jag. Det kan bli andningsövningar, systematisk/progressiv muskelavslappning eller mindfulness-tekniker där målet är att lugna ner dig ”och kroppen” när (eventuellt panik-)känslorna kommer smygande. Här gäller det att hitta balans – för den som svimmar lätt fokuserar vi mer på spänning, men för många andra med spruträdsla är avslappning ett viktigt verktyg för att dämpa överdrivna stressreaktioner.
• Kognitiv omstrukturering: För i nämnvärd utsträckning så sitter det hela i huvudet, även om mycket symptom är fysiska – så även om fobin känns väldigt fysisk så har tankarna en central roll. Många med nålskräck har katastroftankar:”Jag kommer tappa kontrollen och dö om jag tar den där sprutan” eller ”Jag kommer svimma och göra bort mig totalt”. I terapin jobbar vi med att identifiera tankar som inte är hjälpsamma, eller funktionella och testa hur rimliga de är genom att ifrågasätta och utmana dem. Ofta får klienten själv se bevis för motsatsen under exponeringens gång, exempelvis svimmade man kanske trots allt inte trots att man trodde det. Vi pratar om mer hjälpsamma tankar att ersätta katastroftankarna med. Som terapeut stöttar jag dig att själv formulera nya perspektiv: ”Jag är rädd, men det är inte farligt för rädsla är bara en känsla”. Det handlar inte om positivt tänkande i tomma luften, eller tomma löften – utan om väldigt realistiska, konstruktiva tankar som du successivt börjar tro på när du ser att de stämmer överens med verkligheten. Målet är ju inte att lära dig att något farligt är tryggt. Det är att normalisera. Du ska lära dig att något som du tolkar som farligt faktiskt är tryggt och säkert.
• Acceptans och ACT-element: Ibland integrerar jag inslag från Acceptance and Commitment Therapy (ACT) i behandlingen. Det kan handla om att hjälpa dig att acceptera att viss ångest kommer finnas där när du närmar dig din rädsla – och att det är okej. Istället för att kämpa emot varje känsla eller försöka bli ”100% lugn”, övar vi på att låta obehaget finnas i stunden utan att det hindrar dig. Du får träna på att lägga märke till dina skrämmande tankar (”Det här är farligt, jag klarar det inte”) som just tankar, och låta dem passera utan att agera på dem. Vi kopplar också det hela till dina värderingar för att övervinna rädslan: varför är det viktigt för dig att klara av nålar eller sprutor? Kanske för att kunna ta hand om din hälsa, kunna bli gravid och ta blodprov under mödravården, eller vara en förebild för dina barn. ACT-perspektivet hjälper dig att se att trots att rädslan finns, så kan du agera i din värderade riktning som man kallar det. Du kan agera och göra det du vill baserat på vad som är viktigt för dig i livet. Målet är psykologisk flexibilitet – att kunna göra det du vill eller behöver, även om det känns jobbigt. Många upplever att när de slutar skämmas för sin rädsla och istället accepterar ”okej, jag blir jätterädd, men jag kan ändå genomföra det”, så minskar faktiskt rädslan i intensitet.

Klientexempel: Från panik till trygghet

I den här posten hittar du mer exempel på exponeringsbehandlingar, där ett av dem är relaterat till nålar. Perspektivet ”att välja kortsiktigt lidande för långsiktigt bra resultat” är väldigt nära sanningen med de här metoderna tänker jag.

I hopp om att bidra med lite hopp och konkretisera vill jag exemplifiera och berätta om en av mina klienter där jag ändrar lite i detaljerna för anonymitet. Vi kan kalla henne Anna. När Anna först kontaktade mig hade hon levt med nålskräck hela sitt vuxna liv och en del därtill.

En tillräckligt traumatisk händelse i barndomen med en blodprovstagning gått fel och hon hade svimmat. Sedan dess hade hon undvikit allt som hade med nålar att göra… För hon hade lärt sig att det var långt ifrån toppen. När vi sågs första gången var hon i 30-årsåldern och hade nyligen fått besked om att hon behövde lämna regelbundna blodprover på grund av anledning. Bara tanken på det gjorde att hon fick orimligt mycket obehag. Hon visste att hon behövde ta proverna för hälsan men nålskräcken gjorde det till ett stor överhängande hot.

Behandlingen: Vi påbörjade en KBT-behandling och jobbade i cirka tio sessioner. Först gick vi igenom vad nålskräck är: mycket av det jag beskrivit ovan redan. Anna fick lära sig om varför hon kände som hon gjorde och att hennes reaktioner inte var ovanliga eller farliga. Hon uttryckte efteråt att ”det hjälpte att förstå att jag inte var galen och att det finns en förklaring till det hela.”

Därefter gjorde vi en plan för exponering. Hennes första delmål blev att bara titta på bilder utan att få panik. Första gången vi testade det blev hon visserligen ångestfylld, hjärtat rusade och hon skakade, men hon gjorde det hon skulle och lugnade sig över tid. Hon stod ut i några minuter och märkte att ångesten gick ned från ~”AH! 10 av 10” till kanske 6 av 10. Baserat på reaktionen var vi nog inte vid 10/10 egentligen, men högt nog för att hon skulle svara så. Det blir som med smärta vid manuella behandlingar eller testande: många gånger säger vi någonstans mellan 10 och 30 av 10 för att understryka att DET HÄR VAR INTE SKÖNT.

Men där någonstans blir det en vändpunkt när hon ser med egna ögon, känner i symptom och märker med alla sina sinnen i övrigt att rädslan inte fortsätter öka i all oändlighet. Den kan klinga av om man inte flyr.

Steg för steg gick vi vidare. Tränar på och gör svårare och svårare saker som provocerar obehaget. Anna övade hemma mellan sessionerna. Hon skrev dagbok över tankar och framsteg.

Resultatet: Efter några veckor blir det snarlikt ”examen” i att Anna skulle ta sina riktiga blodprov på vårdcentralen. Vi hade övat flitigt, och hon hade med sig sina strategier: tala om för sköterskan att hon var rädd vilket gör att de la henne ner och var väldigt tillmötesgående. Vid behov göra sina muskelspänningar för att bibehålla blodtryck och andas djupt och implementera lite mindfulness för att se så hjärnan inte springer iväg med tankar som kan dyka upp på gammal vana. Mindfulnessandet kan hjälpa till så hon kan vara smartare än de automatiska tankarna.

Meddelande senare den dagen inkluderade massor av glada utropstecken för att hon klarade det! Visst hade det varit obehagligt, för det var ”ytterligare en nivå” från att vi tränat i teorin, men hon svimmade inte och upplevelsen var tusen gånger bättre än hon föreställt sig.

Historier som Annas är det bästa med mitt jobb. Att få följa en person från förlamande skräck till friheten i att kunna göra det som behövs utan överväldigande rädsla. Det är ju i stor utsträckning skälet till att jag ägnar mig åt elände, som sånt här i stor utsträckning är.

Anna är dessutom långt ifrån den enda som gjort fina framsteg. De flesta som utmanar sin nålskräck på ett strukturerat nog sätt lyckas till slut ta kontrollen över den. Gör det rätt, gör det länge nog och tjata på lite ihärdigt om det behövs. Ibland kan det gå snabbt, ibland tar det lite längre tid, men förändringen är väldigt möjlig.

För att du ska bli bättre, modigare, mer självständig och fri behöver det verkligen inte ens vara att du gör det här med mig. Du kan göra det med någon helt annan, någon som är närmare dig eller någon du gillar och uppskattar – eller helt själv. Men många gånger upplever jag att det är lättare att göra riktigt läskiga och obekväma saker tillsammans med någon. Det sociala stödet hjälper.

Våga söka hjälp så du kan bli fri från nålskräcken

Om du som läser detta känner igen dig i nålskräck, spruträdsla eller nålfobi hoppas jag att du också känner ett spirande hopp… Eller åtminstone ett litet och tveksamt – för det är också en början.

Det går att bli av med eller i alla fall kraftigt minska sin rädsla för sprutor och nålar. Jag skriver det här med en ambition om att ha en varm och empatisk röst som någon som har sett förändringen ske väldigt tydligt tidigare. Du är inte ensam, och du behöver inte kämpa ensam.

Att ta steget att söka hjälp kan kännas stort, jag vet det. Många av mina klienter för både det här och annat har tvekat i åratal innan de gör något åt problem.

Men ofta räcker det med ett första samtal för att det ska kännas lite lättare – bara att någon tar din rädsla på allvar och säger ”jag vet hur vi kan jobba med det här” är en lättnad. Med lite tur får jag fram det budskapet redan här, så ingen behöver säga det till dig. KBT-behandling för specifika fobier är ofta relativt kort, där det är vanligt med ~8-12 veckor och det är väldigt konkret till skillnad från en del annan samtalsterapi. Redan efter ett par sessioner brukar man märka framsteg och ser hopp – vilket sporrar till att fortsätta.

Min uppmaning till dig: Om nålskräcken hindrar dig i ditt liv – våga ta första steget mot att övervinna den. Hör gärna av dig till mig för ett förutsättningslöst samtal om du vill. Eller kontakta en terapeut eller vårdcentral nära dig. Jag är inte bekant med att vårdcentraler hjälper till med sånt här, men i värsta fall kan de kanske hänvisa till någon bra instans i närheten.

Vill du ha hjälp av mig? Kontakta mig nedan.

Du klarar det, och det finns hjälp att få på vägen.