Vilket syfte tjänar jag?

Varför göra det här när det finns en fysioterapeut i varenda gathörn, varannan människa är massageterapeut och psykologer och psykiater gör sitt bästa för att komma ikapp dem i antal?

För om du är där – är jag rädd att du är på fel ställe.

Fysioterapeuten kan mycket väl vara användbar efter operation eller fysiskt trauma, efter att du stukat foten eller gjort någonting sportigt väl vårdslöst. Men är det inte ganska ofta som de behöver skriva ut praktiskt taget allmän rörelse för att undvika komplett inaktivitet? Skulle du kunna skriva ut det själv och göra någonting du gillar?

Massageterapeuten kan mycket väl uppnå muskelavslappning och minska smärta i ömma muskler. Men är det inte en ganska kortsiktig lösning där smärtan snabb återkommer? Vad tror du om att minska stressnivåerna tillräckligt för att inte få spänningarna från början?

Psykologen kan mycket väl ge patienterna tid att ventilera tankar och grubbel och sen ge dem verktyg för att hantera livet bättre än innan. Men hur många känner du som har provat samtalsterapi tidigare också som fortfarande lider? Vad tror du om att börja med att öppna upp till en kompis? Och förutom det – att börja ta ansvar för din situation och ändra det som är nödvändigt?

Psykiatern skulle mycket väl kunna skriva ut mediciner och få patienten från ett rent helvete till rätt fint. Men är det det normala, eller är det oftare från komplett onödig misär till bortdomnad känslomässigt och fast mittemellan glad och ledsen? Både depression och ADHD/ADD verkar svara väldigt väl på fysisk aktivitet likväl som på att anpassa och ta hand om tillvaron och livet. Vad tror du om att göra DIN del först, vad det nu kan vara, och SEN börja medicinera om det behövs?

Ambitionen är inte att nonchalera någon av professionerna. De har alla förträffligt värde för att rädda människor från lidande, men någonting saknas.

Jag vill att du tittar lite bredare. Jag skulle älska att lära dig att ta hand om dig själv bättre genom att se till hela livet, snarare än att bara försöka lösa problem som om de vore komplett isolerade, när de i själva verket skulle kunna vara påverkade av långt mer än du tror.

Jag har praktiskt taget växt upp på ett gym. Träning är jätteviktigt och användbart.
Jag har jobbat som manuell terapeut och tränat människor som personlig tränare. Det kan göra underverk.
Jag har köpt dyra prylar för att behandla folk passivt. De gjorde skillnad.
Jag har använt nålar och studerat KBT. Det hjälper definitivt!

Men det verkade inte vara tillräckligt…

Jag har varit på universitetet och lyssnat på lärare prata om att ha en bred approach.
Jag har varit på sjukhus och vårdcentraler för att se hur det implementeras.
Jag har lyssnat på klienter och lagt ihop ett och ett.
Jag har noterat att det generellt inte appliceras.

Jag har sett människor lida av stress över lång tid.
Jag har sett människor lida av långtidssmärta.
Jag har sett människor lida av depression.
År ut och år in utan att det blir bättre…

Knappt någonting i åtgärdsväg erbjuds mer än att medicinera symptomen.
Det gjorde uppenbarligen inte någon större skillnad.

Jag vände mig till filosofi.
Jag vände mig till själv-hjälp.
Jag har läst det ena och det andra.
Jag har lyssnat till de gamla och visa.

För att till slut deducera att det är alldeles för komplext för EN sorts terapi att lösa problemet i en del fall.
…. Eller ens för några få. Det krävs en bra helhetslösning.

Den insikten
Tillsammans med
All den tidigare kunskapen hopbuntad
Och
En del åsikter:
Folk borde kunna hitta en lösning på såna här saker när den “normala” lösningen i form av piller och “lycka till!” inte fungerar (som den så ofta inte gör).
Folk är värda att räddas från sin misär så länge de försöker sitt bästa att rädda sig själva.
Modern sjukvård är lite för fyrkantig och att medicinera är inte vägen alla gånger (trots att jag älskar vetenskap och sånt som funkar).
Blev till
Coaching.
Istället för att ägna sig åt små saker här och där och träffa folk för lite för att kunna se till de stora problemen i livet.

Du är kanske inte så defekt som du tror.

Du kanske bara behöver ett helhetsperspektiv. Du är i en värld av specialister där fler och fler studenter, proffs, professionella och professorer lär sig mer och mer om mindre och mindre medan de struntar i helheten, individen och miljön runt den. Hur kan så många behöva så mycket hjälp? Hur kan vi behöva så mycket opiater, medicin som påverkar hjärnan och olika sorters amfetamin? Är folk faktiskt så mycket sjukare? Eller vägrar vi acceptera varianter av människor och att de kan behöva olika saker samtidigt som vi mosar ner dem allihop i samma mall för att de ska passa in idag?

Det är ett relativt djärvt uttalande, men jag är rädd att en stor del av den överväldigande mängden smärta idag skulle kunna vara här helt utan goda skäl. Alldeles för många är fast i dagens moderna livsstil som vi inte alls verkar vara gjorda för. Det är mest inaktivitet, stress, sociala media, ekonomiskt hänga på grannarna med allt vad det kan vara, FOMO, knappt äta dräglig mat och knappt ha tid för att ägna sig åt det som egentligen är viktigt. För första gången någonsin i historien så höjer stress och ångest pulsen på människor mer än vad fysisk aktivitet faktiskt gör. Alldeles för många verkar lida av en psykisk misär snarare än det fysiska kämpandet och lidandet vi i mångt och mycket är väldigt gjorda för.

Stora och små saker gör livet till vad det är – lika mycket när det är förfärligt som när det är förträffligt. För att ändra på livet krävs då väldigt generella verktyg som filosofi och sätt att leva eller att ändra attityd för att påverka stora delar med bara ett fåtal saker. Eller så får det användas många små saker! Påverka smärta manuellt och att implementera fysisk aktivitet, till exempel, likväl som att implementera pacing och den gamla godingen att säga nej – och därigenom uppnå lite sinnesfrid medan man gör ingenting. Implementera att börja äta dräglig mat, kanske tillsammans med ett glas trivsamt mjöd och lite socialt; det skulle kunna få den tristaste av kvällar riktigt trivsam… Vilket ju är utmärkt när allt vi har är just nu. Om just nu är härligt och gött så är det praktiskt taget allt vi behöver – så länge vi fokuserar där och inte på framtiden eller det som varit. Sen få sig en god natts sömn, vakna och roa sig med en hobby som man inte gjort på länge tillsammans med lite rörelse. Idealt vore båda samtidigt. Och sen lite tid att reflektera och andas på det. Göra ingenting ibland, trots att du “inte har tid”. Idag har ingen tid med det. TA TIDEN. Ignorera att-göra listan med alla det där så HIMLA viktiga problemen och sakerna du sak göra åt dem. Du kommer aldrig bli klar även om du gör dem. Det kommer bara fler. Så låt dem bara vara… om så bara en liten stund.

Men det är såklart inte fullt så lätt med långtidssmärta som att bara dricka mjöd, även om det faktiskt kan vara en del av det. Det – och en ordentlig mängd både stora och små andra grejer.

Att implementera en bio-psyko-social model är antagligen det bästa alternativet vi har när vi behandlar stress- och smärtrelaterade problem, likväl som när vi ägnar oss åt problem som verkar komma från en mer eller mindre dysfunktionell livsstil. Ägna sig åt individen och det fysiska, implementera rörelse och se till miljön för att ägna sig åt vad som skulle kunna vara konstigheter från den moderna livsstilen. Där är det jag ser mitt syfte. Där jag ser till mer än bara det fysiska – jag ser också till det mentala, sociala och det runt dig. Långtidssmärta, utmattningssyndrom och depression kräver den lösningen för att bli riktigt bra Det är för komplext med bara rehab-träning och det är inte nog att bara prata med någon. Det behövs mer!

Hela artikelserien:
Vilket syfte tjänar jag?
Bio-psyko-socialt perspektiv
Vad är coaching?
Passar coaching dig?
Jag är inte billig.
Värt att tänka på…