Bio-Psyko-Socialt perspektiv

Vanligtvis används ett bio-psyko-socialt perspektiv där det verkar nödvändigt.

Bio-psyko-socialt perspektiv låter akademiskt, pretentiöst och krångligt, men poängen är inte svårare än att människor är mer komplexa än bara köttet som syns.

Eftersom vi är här och kroppslig smärta är ämnet så är det inte orimligt att tänka den första biten, den biologiska, är den mest relevanta. Men vi måste se över de andra bitarna också för att minska så mycket lidande som möjligt. Ibland är förstås problemet tillräckligt kortvarigt och litet att det räcker att ägna sig åt de fysiska bitarna, vilket gör det lättare och mer tacksamt. I motsats till det så verkar en BPS approach lösa det hela bra mycket bättre än att bara ägna sig åt det fysiska framför allt vid mer komplex rehab, längre smärtproblematik och hantering av saker som kanske aldrig riktigt läker eller blir som förr, där det handlar om mer envisa problem, över månader och år. Där kan problemen invalidisera bra mycket mer om man inte ägnar sig åt alla aspekter av livet.

Biologisk – den fysiska kroppen

Det är här vi ägnar oss åt fysiskt petande, palpation, och mekanisk påverkan av olika strukturer för att få information. Var, när, hur, hur länge, när uppkom smärta och vad händer om..? Kan du minska eller förvärra smärtan, hjälper läkemedel och allt annat som kan vara relevant för att koka ned det hela till en teoretiskt rimligt tanke om vad det handlar om rent fysiskt. Det görs ortopediska tester för att minska eller provocera smärtan för att i bästa möjliga mån isolera strukturer för att se om de eventuellt gör ont eller för att se till andra kvalitéer de skulle kunna ha, som elasticitet, stumhet eller längd. Efter tillräckligt med informationssamlande så kan man förhoppningsvis deducera vad som verkar vara problemet och därmed något av en diagnos*. Rätt diagnos är kritiskt för ett bra resultat. Vet man inte vad problemet är så är det svårt att lösa det, och här är det ganska noga då olika saker kan sitta nära varandra och ändå behöva vitt skilda lösningar. Så hur man slentriant refererar till smärta i kroppsdelar är för diffust för ändamålet; vi måste veta vilken struktur som signalerar och varför hjärnan tolkar som den gör. Generellt område, som ländrygg eller nacke, är bara en början och hur vi först ska kunna peka på var, men varje område består av en uppsjö små saker som kan signalera smärta. Där de i sig antagligen har ett antal anledningar till att göra just det på grund av omvärldsfaktorer, belastning eller andra strukturer i närheten.

* Vilket i det här fältet inte sällan bara är en god nog gissning, även om det kan tyckas låta fånigt och osäkert. I medicin finns det annars ofta blodprov och röntgen som ger väldigt objektiv data som tveklöst motsvarar en viss diagnos. Här kan röntgen ge oss information, men svaren där är inte alltid lika tacksamt motsvarande en diagnos och en anledning till smärta, så länge det inte är väldigt uppenbart, såsom en fraktur. Artros, degenerativt i ryggrad och rupturer kan vara helt irrelevanta fynd och orelaterat till varför det gör ont.

Nästa steg är att lösa problemet man satt fingret på. Har man kommit på att man ska behandla det konservativt, dvs det ska inte opereras någonting så mår det allra mesta bra av någon slags genomtänkt träning, vilket med de fysiska bitarna i regel bara är att börja där man är – och jobba framåt mot målsättningen genom att belasta, eller träna på det som är lagom svårt. Sen fortsätter man med det i en lagom takt så allt kroppsligt hinner anpassa sig till de gradvis ökade kraven tills man är framme. Är kapaciteten från början noll så avlastar vi det första, för att sen belasta och jobba mot ett idealt rörelseomfång. Ibland behöver man lära om och ändra hur man använder kroppen biomekaniskt, eller så klarar man sig fint med att bara belasta det regelbundet och ge det högre stresstolerans, så det klarar av vardagen.

Medicinering, som tidigare nämnts, passar fint in i den här kategorin, likväl som matrelaterade aspekter såsom viktnedgång eller malnutrition där båda två skulle kunna påverka smärtupplevelsen.

Psykologiskt – mentala aspekter

Idag är det mycket som pekar på att mental stress kan amplifiera, eller vid tillräckligt hög nivå till och med enskilt skapa, fysisk smärta. Oturligt nog är stress väldigt brett, och evolutionärt och naturligt är vi till för att hantera det, men då företrädesvis under en period, följt av vila. Till skillnad från idag.

Med det sagt så kan man genom att ordna upp livet på andra, vid första anblick orelaterade, sätt minska även det fysiska lidandet. Exempelvis genom att plocka bort huvudbry som ger upphov till oro eller ångest – eller fysiologiska oangelägenheter, såsom sömnbrist, (som skulle kunna gå in under både den här och den tidigare kategorin). Smärta i sig självt är också en stressor; lättar man då på smärtan så bryter man cirkelresonemanget smärta – stress – smärta, vilket är ett bra argument för ren och skär smärtlindring, om det så är genom läkemedel, vilopositioner eller manuell terapi som uppnår önskad effekt.

Rädsla för, – och osäkerhet om smärtan är andra, ibland mindre omtalade, stressorer. Vilket är varför kunskap ibland är en del av botemedlet. Där underlättar ofta en diagnos och med den information om vad sagda diagnos innebär och vad man bör förvänta sig av den. Kunskap om det hela ger också bättre ramar för vad man kan och ska göra så man inte gör för mycket eller för lite. Vilket kan förhindra bakslag som kan vara demoraliserande och uppmuntra att pusha framåt, vilket kan motivera, inspirera och ge tilltro till den egna förmågan. Båda, eller någon av de två kan ge ett lugn som i motsats till oro ger mindre smärta.

Social – människor, sammanhang och omgivning

Det sociala är mycket relaterat till psykologiskt i form av relationer, eller avsaknad därav. Socialt förknippad stress från familj, vänner, kollegor, barn man ska ta hand om och oroa sig över, grubblerier och oro över kärlek eller bekanta som går bort. Eller något mindre än döden, det är inte först vid den nivån det kan bli tråkigt; kanske saknar man den sociala aspekten av och platsen i laget efter att man blivit skadad – och upplever som följd depressiva symptom för att det varit en såpass stor del av ens identitet.

För att koppla ihop ytterligare, och då med det fysiska; att leva ensam sätter mycket större press på att man ska göra allting själv. Diska med förfärlig rygg- eller nacksmärta eller handla matvaror med en axel som tenderar till att gå ur led gång efter annan kan förstöra vilken dag som helst eller till och med dagar framöver.

Um… Va?

Det är inte lösningen – men det är synsättet, vilket en del kanske skulle kalla “holistiskt” – och om det är synonymt med en ambition att se till hela människan så stämmer det fint. Det brukar funka förvånansvärt bra jämfört med att bara se till delar av aspekterna, när följsamheten är hög nog och man gör sin hemläxa.

Hela artikelserien:
Vilket syfte tjänar jag?
Bio-psyko-socialt perspektiv
Vad är coaching?
Passar coaching dig?
Jag är inte billig.
Värt att tänka på…