Bio-Psyko-Socialt perspektiv

Poddcastavsnittet hittas i din poddspelare eller på Acast.

Inledning

Vad är bio-psyko-socialt perspektiv och varför är det relevant? Jag börjar hastigt med varför det är relevant och hur tre vitt skilda saker helt plötsligt kan sitta ihop.

Jag börjar med varför det är relevant så här:

I motsats till de enklare fallen så verkar en BioPsykoSocial approach lösa bekymmer bra mycket bättre än att bara ägna sig åt det fysiska framför allt vid mer komplex rehab, längre smärtproblematik och hantering av saker som kanske aldrig riktigt läker eller blir som förr, där det handlar om mer envisa problem, över månader och år. Där kan problemen invalidisera bra mycket mer om man inte ägnar sig åt alla aspekter av livet.

Det sitter ihop trots att det är tre vitt skilda saker. Det är för de påverkar varandra på så fina sätt. Exempelvis skulle anti-depressiva läkemedel som sätts in med gott resultat börja med att påverka fysiologi, de fysiska. Det skulle i sin tur påverka det psykiska – bättre och härligare känslor – som sen gör skillnad i det sociala ute i livet och omvärlden.

Människor som har kommit till mig historiskt har inte rakt av kommit in genom dörren och uttryckt ”HJÄLP! JAG HAR UTMATTNINGSSYNDROM! HUR SKA VI BEHANDLA DET GENOM ATT SE ÖVER HELA LIVET?!” Inte heller har människor kommit till mig med smärta och bett om föreläsningar om pacing och exponeringsterapi när de vill ha hjälp med smärtor. De förstnämnda har snarare föredragit att nämna att det är lite mycket just nu, att man har ont i huvudet, är dålig i magen eller något annat lite mindre. Sen ifrågasätter man och får ut ett par pusselbitar till. Och igen och igen, tills det finns en hel lista. Med både den första och den andra kategorin där så… absolut. Det kan vara nödvändigt att se till det rent fysiska för att man har ont i saker – och kanske har haft ont i flera grejer och det har hållit i och fortsatt och fortsatt i månader och år – men det är ofta också relevant med psykiska aspekter, beteenden och miljö med sociala aspekter. Är de här bitarna inget man brukar ägna sig åt så är det inte en självklar koppling, och hör man hovar behöver man inte omedelbart gissa på zebra, men kopplingen till det bredare finns oftare hos de jag ägnar mig åt än det är zebror så fort man hör hovar… Åtminstone här i Sverige.

Här blir fokuset lite mer på smärt-delarna och de som besväras av smärta. Att det är psykosocialt är märkbart mer uppenbart när vi pratar om utmattningssyndrom eller depression. När det kommer till smärta är det däremot mer hemligt. Där blir det mycket lättare att råka hamna i tänket med kropp. Men där kan det här perspektivet göra stor skillnad också. Det är det jag vill understryka här, så man kan ta till sig det – och se till hela sig när man vill lida mindre av sin smärta.

De fysiska delarna inkluderar rena patologier, anatomi, fysiologi, neurologi, mat, träning och rörelse. Den här biten är absolut relaterad till smärta. De flesta tänker till och med att smärtan praktiskt taket uteslutande finns här, men smärtan ligger inte bara här. Så för smärtpatienter, om man nu vill kalla dem så, så blir det inte relevant att uteslutande titta på det fysiska. Särskilt inte om det gäller de långvariga varianterna. Det blir mer komplext och det påverkar mer än bara det fysiska i många fall. Sen har jag hittat konstigheter rent kroppsligt när jag har behandlat tidigare också, där någonting har gjort ont dagligen i både månader och år för att sedan sluta praktiskt taget omedelbart om man bara behandlar rätt saker med rent manuella tekniker, eller bara tränar rätt saker på rätt sätt. Men det är inte standard och fallet för alla de med långvarig smärta.

De psykiska bitarna täcker värderingar, mål och besvärande symptom såsom trötthet och hur man hanterar den, besvärande tankar, sömnproblem, ångest och depression. Den här delen inkluderar också beteenden och att börja fokusera på vad som faktiskt är väsentligt och önskvärt i livet. Frågor som ”Vad är stress och varför känner vi det?” täcks och stresshantering är en del av lösningen. KBT, ACT och problemlösning är andra där man blir av med problem helt genom att lösa dem; kanske genom att bli av med känslor och besvärande tankar så de helt enkelt inte dyker upp.

Miljöfaktorer täcker bland annat viktiga sociala aspekter, arbete och sysselsättning och allt annat som kan täckas av ”socioekonomiskt”. Saker kanske måste ändras för att du ska känna att du kan få det tillräckligt bra och vilsamt. Gillar du ditt jobb och dina förhållanden med människor runt omkring? Är det möjligt att ändra på – eller behöver man påverka det sociala genom psykologiska fiffigheter som att byta perspektiv? För att rota i och ändra det sociala behöver vi ofta beteendeförändringar, ta tag i saker och träna på färdigheter för att få ordning och bli bättre på att ta hand om vår tillvaro.

Kortfattat så används vanligtvis ett bio-psyko-socialt perspektiv där det verkar nödvändigt och hjälpsamt.

Det är något fler och fler pratar om inom vården, men utan att jag märkt eller hört att det faktiskt använts nämnvärt där. Det är fiffigt och finurligt för att det låter akademiskt, pretentiöst och krångligt, Bio-psyko-socialt perspektiv, men poängen är inte svårare än att människor är mer komplexa än bara köttet som syns.

Eftersom vi är här och kroppslig smärta ändå ganska ofta är ämnet så är det inte orimligt att tänka på den första biten av det hela. Har man ont i huvudet är det väl rimligt att det är den biologiska biten som är den mest relevanta. Ibland kan det såklart vara så. Men gör det inte för lätt här nu. Min poäng och mitt perspektiv är ju ändå att framför näsan ska det vara en människa med lite större bekymmer än att det räcker med en ipren. Och i de fallen så måste vi se över de andra bitarna också för att minska så mycket lidande som möjligt. Ibland är förstås problemet tillräckligt kortvarigt och litet att det räcker att ägna sig åt de fysiska bitarna, vilket gör det lättare och mer tacksamt. Man kanske knådar och stretchar det som refererar smärta upp i huvudet och vips så är det borta.

Och sen är det tillbaka igen efter en oönskat kort tid.

I motsats till det enkla det så verkar en BPS approach lösa bekymmer bra mycket bättre än att bara ägna sig åt det fysiska… och här kommer det… framför allt vid mer komplex rehab, längre smärtproblematik och hantering av saker som kanske aldrig riktigt läker eller blir som förr, där det handlar om mer envisa problem, över månader och år. Där kan problemen invalidisera bra mycket mer om man inte ägnar sig åt alla aspekter av livet.

DÅ vill vi göra det bredare, svårare och ägna oss åt alltihopa. Har du en spänd muskel kan man nog göra något lätt med det. Är fotleden stukad ägnar man sig åt den lokalt. Är det spänningshuvudvärk för att man sitter vid datorn 60 timmar i veckan så kan man påverka det utan att se över hela sin sociala sfär och lägga om hela livet också. I stort är det här var jag började ägna mig mer åt helheten. Jag började ägna mig åt de med smärta som över tid blev mer och mer det man inom vården pekar på med termen ”smärtpatienter”; de som lider av smärta och där en större del av livet styrs av smärta. Det är inte bara att man har lite ont i någonting. Smärtan har snarare påverkat de andra delarna av livet OCKSÅ eller så har smärtan uppkommit av andra orsaker än det rent fysiska. Det dök upp människor som hade smärta som kommit dit på grund av stress och mentalt elände och det dök upp de som fick lägga upp och planera livet för att livet skulle passa utifrån smärtan man hade. Det är DÅ det här perspektivet blir ovärderligt.

Bio-Psyko-Social

Biologisk – den fysiska kroppen

Det är inte konstigt om du blir mer nere, tröttare och mindre pepp av att kroppen mår sämre. En del har å andra asidan inte tänkt på att det fungerar så. Har du gjort kopplingen någon gång?

Om man vill ägna sig åt det fysiska, för det är ju högst relevant det med, något annat är inte min poäng, så kan man göra rätt mycket. När det kommer till smärta så är det här vi ägnar oss åt fysiskt petande, palpation, och mekanisk påverkan av olika strukturer för att få information. Var, när, hur, hur länge, när uppkom smärta och vad händer om..? Kan du minska eller förvärra smärtan, hjälper läkemedel och allt annat som kan vara relevant för att koka ned det hela till en teoretiskt rimligt tanke om vad det handlar om rent fysiskt. Det görs ortopediska tester för att minska eller provocera smärtan för att i bästa möjliga mån isolera strukturer för att se om de eventuellt gör ont eller för att se till andra kvalitéer de skulle kunna ha, som elasticitet, stumhet eller längd. Efter tillräckligt med informationssamlande så kan man förhoppningsvis deducera vad som verkar vara problemet och därmed något av en diagnos. Rätt diagnos är kritiskt för ett bra resultat när det kommer till det fysiska – om det nu är något rent fysiskt man har framför sig. Vet man inte vad problemet är så är det svårt att lösa det, och här är det ganska noga då olika saker kan sitta nära varandra och ändå behöva vitt skilda lösningar. Så hur man slentriant refererar till smärta i kroppsdelar är för diffust för ändamålet; vi måste veta vilken struktur som signalerar och varför hjärnan tolkar som den gör. Generellt område, som ländrygg eller nacke, är bara en början och hur vi först ska kunna peka på var, men varje område består av en uppsjö små saker som kan signalera smärta. Där de i sig antagligen har ett antal anledningar till att göra just det på grund av omvärldsfaktorer, belastning eller andra strukturer i närheten.

Nästa steg om det då går att hålla sig till det rent fysiska är att lösa problemet man satt fingret på. För nu verkar man ha resonerat sig fram till att det är ett rent mekaniskt och kroppsligt bekymmer. Har man kommit på att man ska behandla det konservativt, dvs det ska inte opereras någonting så mår det allra mesta bra av någon slags genomtänkt träning, vilket med de fysiska bitarna i regel bara är att börja där man är – och jobba framåt mot målsättningen genom att belasta, eller träna på det som är lagom svårt. Det är ju hela konceptet med både träning som frisk och rehabilitering som jag ser det. Man tränar på nivån man är på för att stimulera till de fysiska förändringarna man skulle vilja ha. Sen fortsätter man med det i en lagom takt så allt kroppsligt hinner anpassa sig till de gradvis ökade kraven tills man är framme. Är kapaciteten från början noll så avlastar man det första man gör, för att sen belasta och jobba mot ett idealt rörelseomfång. Ibland behöver man lära om och ändra hur man använder kroppen rent mekaniskt, eller så klarar man sig fint med att bara belasta det regelbundet och ge det högre stresstolerans för att det ska klarar av vardagen.

Medicinering, som tidigare nämnts, passar ofta fint in i den här kategorin med det fysiska. Anti-inflammatoriska och smärtlindrande saker påverkar fysiologi, som borde räknas som det fysiska. Kommer man mot anti-depressivt mot smärta så blir det i viss mån att man får en fysisk påverkan i fysiologin; läkemedlet påverkar olika små saker i kroppen och hjärnan – som sen, i sin tur, påverkar tankar och känslor. Förhoppningsvis positivt. Oavsett positivt eller negativt, så har den fysiska delen gjort en uppenbar skillnad i psykologiska aspekter som sen kan gå vidare och ändra det sociala om man till exempel byter beteenden och börjar interagera med andra människor på sätt man inte gjorde tidigare. Så där har vi något av en bra förklaring kring hur det biopsykosociala sitter ihop och varför det blir relevant. Det ena påverkar det andra. Fysiskt påverkar psykiskt som också gör skillnad i det sociala.

Det samma gäller för fysisk aktivitet, vilket är varför jag i stor utsträckning försöker implementera personlig träning när jag hjälper människor med psykisk ohälsa. Det fysiska gör inte bara skillnad i det fysiska. Det spiller i stor utsträckning över i psykiskt som sen kan göra dig till en bättre människa i den sociala kategorin.

Matrelaterade aspekter räknas generellt som fysiska, tänker jag, även om det kan vara socialt att äta. Viktnedgång eller malnutrition skulle kunna påverka smärtupplevelsen. Det är stressorer som kan göra att vi mår sämre rent psykiskt och tar man det hela vägen till ätstörningar kan det absolut påverka sociala aspekter. Vill man fortsätta exemplifiera för att göra det begripligt att det ena ger det andra så skulle det här i sin tur också kunna fungera åt precis motsatt håll om det sociala är orsak till ätstörningar. Påtryckningar, mobbing och att man vill passa in ger tankar och känslor som ger störa ätbeteenden. Det ger i sin tur för dåligt med mat som var ett rent fysiskt problem… även om det inte började där. Oavsett vilket som ger vad och var det börjar så blir det problem i alla områdena.

Psykologiskt – mentala aspekter

Över till psykologin. Märker du någon gång att kroppen funkar sämre, blir klenare, mindre uthållig eller gör mer ont när du mår sämre mentalt?

När det kommer till smärta så är det idag mycket som pekar på att mental stress kan amplifiera, eller vid tillräckligt hög nivå till och med enskilt skapa, fysisk smärta. Oturligt nog är stress väldigt brett, och evolutionärt och naturligt är vi till för att hantera det, men då företrädesvis under en period, följt av vila. Till skillnad från idag.

Med det sagt så kan man genom att ordna upp livet på andra, vid första anblick orelaterade, sätt minska även det fysiska lidandet. Exempelvis genom att plocka bort huvudbry som ger upphov till oro eller ångest – eller fysiologiska oangelägenheter, såsom sömnbrist. Smärta i sig självt är också en stressor; lättar man då på smärtan så bryter man cirkelresonemanget smärta – stress – smärta, vilket är ett bra argument för ren och skär smärtlindring, om det så är genom läkemedel, vilopositioner eller manuell terapi som uppnår önskad effekt. Tar man bort smärtan är det lättare att vila och må bra och det är lättare att lära in att man kan göra saker smärtfritt. Det säger sig självt egentligen, men är inte alltid lika uppenbart i praktiken.

Rädsla för, – och osäkerhet om – smärtan är andra, ibland mindre omtalade, stressorer. Vilket är varför kunskap ibland är en del av botemedlet. Där underlättar ofta en diagnos och med den information om vad sagda diagnos innebär och vad man bör förvänta sig av den. Kunskap om det hela ger också bättre ramar för vad man kan och ska göra så man inte gör för mycket eller för lite. Vilket kan förhindra bakslag som kan vara demoraliserande och istället uppmuntra att pusha framåt, vilket kan motivera, inspirera och ge tilltro till den egna förmågan. Båda, eller någon av de två kan ge ett lugn som i motsats till oro ger mindre smärta.

Central sensitisering innebär praktiskt taget att hjärnan blir riktigt duktig på att känna smärta. Det är ett högst psykologiskt fenomen tänker jag. Det bygger på inlärning och kan för en del människor vara hela kärnan i smärta. Ingenting är trasigt i det där fysiska vi tidigare pratade om, men man har lärt sig att det gör ont i någonting ändå. Det kan vara att det har varit trasigt och läkt – men din lärdom om att det gör ont finns kvar likväl. När det här är fallet så bygger mycket av behandlingen på att lära om genom kognitiv beteendeterapi och exponera på ett genomtänkt sätt för att bli mindre rädd för rörelser, situationer och aktiviteter som hjärnan idag tycker är farliga. Det bygger på att man får lära hjärnan signalera mindre varning, som då kommer innebära mindre smärta.

Central sensitisering är en stor del av den långvariga smärtan och jag har redogjort för relativt mycket kunskap om sagda långvariga smärta och hur den fungerar i boken som finns på hemsidan. Det har åtminstone varit ambitionen, så vill man lära sig mer om de bitarna så går det att klicka hem en sån för att lära sig mer.

Det psykiska när det kommer till utmattning och depression är inte riktigt det samma som det som hör till smärtan. Med smärtan är det rimligt att tänka att det börjar rent fysiskt, om man generaliserar. Man skadar sig och sen lär sig hjärnan smärta. En annan variant är att det skapas muskelspänningar, ökad tonus som det så fint heter, genom psykisk stress – och därigenom blir det fysisk smärta. En annan variant är för all del att man får någon slags motsvarighet till ren fysisk smärta på grund av psykiskt lidande. Då är rygg, axlar och nacke kanske det vanligaste, men vid det här laget har jag nog träffat de som har stressat sig till smärta i praktiskt taget allt.

Men gällande utmattning och depression när det kommer till det psykologiska… Här är nog väldigt ofta prestation en väsentlig del när det kommer till utmattning. Både att man jobbar sig för trött och att man är alldeles för nere så tankar och känslor kring hur man borde vara ofta en nämnvärd del av det hela. Man hör, uppfattar, gissar eller tänker att man borde vara på något visst sätt och jobbar, kämpa och sliter tills det inte går mer eller bara tar till sig det tillräckligt för att man ska bli tillräckligt nedbruten för att det mest ska bli mörker kvar.

Med utmattning börjar själva problemen ofta med det psykiska, där man känner att man måste kämpa och göra mer än vad som är rimligt, även om man antagligen har fått med sig det från något socialt vid något tillfälle. Man lär sig av föräldrar eller de runtomkring att man är värd något framför allt när man presterar och lider sig igenom saker mer än man orkar. Till slut orkar inte den biologiska varelsen utstå påfrestningarna och det får konsekvenser. Utifrån mitt perspektiv så verkar det däremot ofta vara polletten med smärta som trillar ner först. Det är där man begriper att det är ett problem – så man söker hjälp för smärta. Vårdcentralerna ser förstås lite andra besvär, där det kan vara att man söker för magproblem eller trötthet. Men det här med att man söker för andra saker har gått till den grad att gynekologmottagningar numera frågar om man känner att man har någon mening med livet om man söker hjälp hos dem. Ganska festligt… Men lite konstigt.

ADHD är mer eller mindre psykologi. Belöningssystemen i hjärnan fungerar lite annorlunda, som väl då kanske är något mer fysiskt i hur hjärnan fungerar om man ska vara sån, som ger psykiska effekter – man får sagda symptom av ADHD och blir så snabb, disträ, ambitiös och splittrad, för att fatta det kort, generalisera och förenkla, att man blir alldeles utmattad av det hela. Så ADHD är också ett skäl till utmattningssyndrom. Inte helt ovanligt.

Med depression kan det sociala och det fysiska antagligen ofta vara det som initierar problemen, där det hela sen sätter sig som hårdast och mest i det psykiska och bara rinner över i de andra två kategorierna. Kroppen ger upp, man hatar sitt sinne och psyke och livet faller i spillror om det går långt nog. Problemen blir med psykologi, där en del sätter sitt huvudfokus när de behandlar. En del fokuserar obönhörligen på medicinering, som jag tänker är en fysisk intervention som ger psykiska effekter. Själv tycker och tänker jag då att man påverkar med alla bitar, för att det finns mekanismer i alla delar som kan påverka utmärkt. Påverkan på det fysiska, bara genom träning, kan göra makalös skillnad. Kognitiv beteendeterapi som ger sig på de psykiska aspekterna är en av de bästa behandlingsmetoderna. Försöka reda ut livet så man känner mening och får ett syfte kan för en del vara det som gör mest. Att bara leva gör ingen större skillnad om man inte gör det av något rimligt skäl eller är där för att uppnå något som man känner är värt besväret.

Social – människor, sammanhang och omgivning

Hur påverkar dina relationer och din hemmiljö din hälsa i allmänhet?

Tillåter livet att du tar hand om hälsan som du borde?

Hinner du göra allt du borde och vill för att du ska ta hand om kropp och själ i den utsträckningen du skulle vilja?

På vilket sätt kan ditt arbete eller din arbetsmiljö påverka din fysiska och psykologiska hälsa?

Det sociala är mycket relaterat till psykologiskt i form av relationer, eller avsaknad därav. I den sociala delen av det  psykosociala så tänker jag att man ser över hur man bygger upp sitt liv och hur man lever. Det sociala och bekymmer här är förknippat med stress som kan komma från… egentligen allt externt, för att förkorta det hela. Den sociala sfären och den här delen av det hela är hur du lever, för dig och interagerar med omvärlden.

Det kan vara familj, vänner, kollegor och barn. Arbetsgivare, omvärld, stat, lagar, regler och allt i din närhet. En del ska man ta hand om och oroa sig över, ibland är det grubblerier och oro över kärlek och till slut är det nära, kära och bekanta som går bort. Det kan såklart vara något mindre än döden. Det är inte först vid den nivån det kan bli tråkigt. Kanske saknar man den sociala aspekten av – och platsen i – laget efter att man blivit skadad, och upplever som följd depressiva symptom för att det varit en såpass stor del av ens identitet. Man kanske identifierar sig nämnvärt med någon sport, ett sammanhang eller en grupp och mer eller mindre plötsligt tas det ifrån en. Vem är man då och vad händer man tankar, känslor och meningen med livet?

Utmattning, depression och smärta äter sig ofta in i hela livet och påverkar hur vi beter oss. Att dra sig undan och undvika sånt som tidigare var viktigt och värdefullt är inte det minsta ovanligt. Det är oftast inte möjligt att genomföra alla de bitarna längre när man är för trött och less. Har man för mycket negativt som suger musten ur en så finns det inga resurser kvar för att man ska kunna ägna sig åt ALLT som man har sett som viktigt tidigare. Ibland får man mer än nog av att bara med nöd och näppe överleva.

För att koppla ihop med det fysiska så kan det sociala göra stor skillnad exempelvis om man lever ensam. Då sätter det mycket större press på att man ska göra allting själv, av uppenbara anledningar. Diska med förfärlig rygg- eller nacksmärta eller handla matvaror med en axel som tenderar till att gå ur led gång efter annan kan förstöra vilken dag som helst eller till och med dagar framöver.

Med utmattningssyndrom är det sannolikt att man inte orkar göra allt socialt som man kanske känner att man borde… Eller som man faktiskt på riktigt borde prioritera före att jobba så mycket som man gör. Det är inte ovanligt att man fortsätter prioritera att jobba som man gör ”för att man borde” men att man hade gjort mer framsteg och fått ut mer av livet om man sket mer i att göra det ”vuxna, viktiga och ansvarstagande”. På så vis hade man kanske fyllt på med mer energi, återhämtat sig och mått bättre över tid. Det blir en värderingsfråga i mångt och mycket… Men också en där det antagligen finns någon slags absolut sanning. ”Vilket är faktiskt viktigast för mig?” ”Vad får jag ut av alternativ A och B” och ”Vilket mår jag bäst av?” Här skulle frågan kunna vara lite bredare än att socialt är det rent sociala, men det behöver inte vara det. I många fall så är socialt i det här sammanhanget precis det man brukar mena med livet. Att man faktiskt borde göra det som är gött och härligt tillsammans med människor man gillar.

Med det depressiva är det ofta i samma banor. Man isolerar sig, gömmer sig, drar sig undan och vill inte veta av någon eller något. Där orsakerna skulle kunna vara mer eller mindre snarlika som för den som försökt jobba ihjäl sig under en period. Man vill inte veta av någon för man vill bara vara ifred och sura, deppa och gråta.

Det är i alla fall vad känslan säger. Och orken. Och humöret. För inte riktigt känner man att man vill bry sig om att vara trevlig och fnissa med någon när man mest bara hatar hela tillvaron och livet.

Men det kanske är det som behövs.

Följer man känslorna i de här fallen med utmattning och depression så uppnår man i många fall mer av precis det man har idag. Jobbar man sig trött som standard så kan det vara att man jobbar, blir trött och ledsen och känner att om man bara jobbar på ordentligt YTTERLIGARE så känns det bättre… Men i bästa fall blir det bara kortsiktigt. Det var ju redan att göra FÖR MYCKET som orsakade besväret. Din känsla att du mår bättre av att jobba vidare hjälper inte då. Vid depression är isolation vanligt, för att man känner att det är vad som är minst förfärligt just nu. Men det blir lika kortsiktigt det. I långa loppet är det ofta motsatser som behövs.

Känslor är ofta det som styr oss genom livet och det är generellt det vi har blivit styrda av dit vi är. Det gäller de flesta av oss, om man inte är en högst rationell, kantig och saklig person som inte följer känslor, utan istället resonerar och analyserar – och sen tar sig dit man tänkt ut att man ska.

Byta jobb och skilja sig är delar som går inom det sociala. Där har jag antagligen sett störst skillnad på kortast tid när det har blivit skillnad och människor kan gå från helt förstörda, förtryckta och förkrossade till riktigt tillfreds och lyckligare än de varit på många år. De är ju stora bitar i livet och inget man behöver börja med utan eftertanke, men det är inte osannolikt att man kan behöva en stor förändring om man mår riktigt dåligt av ett väldigt konkret skäl. Tar man bort någonting som är ett reellt hot, som en relation eller en situation på jobbet där det ingår mobbing eller en extremt förfärlig arbetssituation så är det inte konstigt om flera fysiska och/eller psykiska symptom på listan man börjar med kan försvinna som följd.

Avslutningsvis

Avslutningsvis får jag väl säga att vilka bitar av vad man behöver ägna sig åt här skiljer sig från person till person. Det vi tittar på här är inte lösningen – men det är synsättet, vilket en del kanske skulle kalla “holistiskt” – och om det är synonymt med en ambition att se till hela människan så stämmer det fint. När man försöker resonera kring ALLT på det här sättet så blir det rörigt. Det är helt rimligt och förståeligt, för vi flyger över ett gäng aspekter av människor och flera diagnoser. Min poäng är att det med de här diagnoserna och besvären brukar funka förvånansvärt bra att se till hela människan jämfört med att bara se till delar av det hela… Det gäller förstås mest när följsamheten är hög nog och man gör sin hemläxa. För nästan allt som kommer till beteendeförändringar är rätt svårt för folk.

Bara man tittar till att börja röra på sig, träna och äta drägligt – som är det fysiska – så tycker många att det är snudd på hopplöst. Se bara på alla gymkort som köps i början av året utan att användas, eller på hur mängden övervikt ökar i världen.

Tittar man på det psykiska där man kanske behöver utsätta sig för någonting som orsakar praktiskt taget skräck och förtvivlan som det kan vara om man ska exponeras för någonting vid en fobi, eller där man behöver börja säga nej till människor trots att man är konflikträdd och försöker vara alla till lags. Det är inte varken lätt eller roligt, till en början. Men det är hystersikt kul när man väl börjat lära sig det och får till snitsen så man kan börja leva ett bättre liv tack vare psykologiska aspekter som blivit mycket bättre.

Ser man på sociala delar som i mångt och mycket kan innebära att man gaskar upp sig, tar tag i sitt liv och börjar sträva mot att leva som man VILL göra så är vi på riktigt besvärliga bitar. Det är inget det flesta gör i en handvändning… Men de som väl gör det blir oftast så vansinnigt mycket mer tillfreds med sin tillvaro.