Stressens konsekvenser

Stressens konsekvenser!

Vad händer när vi får för mycket? Hur och varför får vi de konsekvenserna?

Vi är skapta för stress, men det är för minuter och timmar. Inte månader eller år. Vi är gjorda för det mesta i måttlig mängd, och för mycket ger konsekvenser. Det gäller även för vatten, syre, mat, läkemedel och fysisk aktivitet. Det finns till och med en gräns för tårta!

Stress resulterar i ett ganska brett och allmänt slitage på kroppen, vilket kan vara anledningen till att det varierar vad människor besväras av när de blir tillräckligt irriterade för att söka hjälp. När den svagaste länken i kedjan går sönder – och var den svagaste länken går sönder varierar – kan det dock bli riktigt allvarligt. Vissa blir deprimerade, vissa får panikattacker, vissa får hjärt- och kärlsjukdomar, vissa får otroliga mängder smärta, värk och kanske eventuellt fibromyalgi, vissa blir utbrända eller vad man kallar ”utmattningssyndrom” och sedan besväras de av massor av symptom där vissa kan kvarstå under ganska lång tid. När du går in i väggen kan du bli förvånad över hur hårt den slår tillbaka med Newtons tredje lag.

Muskler som ökar sin tonus kan orsaka smärta och problem i de fysiska delarna. Eftersom vi har hundratals muskler kan det leda till en mängd olika situationer:

Spänningshuvudvärk kan leda till migrän.

Smärta i nedre delen av ryggen.

Problem med nacke och axlar kan vara allt från stela och obekväma till helt handikappande.

Stress och besvärliga muskler tillsammans med ett uselt andningsmönster kan mycket väl leda till thoracic outlet syndrom, vilket klämmer på nerver som ska innervera dina armar.

Underben, fötter, underarmar och händer kan antingen göra ont eller bli mer eller mindre värdelösa som en långsiktig konsekvens.

… eller mer utspridda i kroppen och ibland svårare att lokalisera.

Det finns gott om muskler, och stress är en ständigt återkommande faktor för att få triggerpunkter. Triggerpunkter i sig kan göra ont, orsaka dysfunktioner och sannolikt öka risken för skador över tid.

Det var i rätt stor utsträckning här jag började ägna mig åt mer psykiska bekymmer och det bredare perspektivet. Det blev nödvändigt för att folk besvärades av det kroppsliga med smärta… och för att resultaten av det vi gjorde skulle kvarstå så var vi tvugna att titta på det man kallar perpetuating factors, eller enklare uttryckt: det som ser till att besvären uppkommer, kvarstår och finns där. Anledningen och svaret på ”varför?”. Stress ger muskelsmärta som går att påverka riktigt fint med manuell terapi och genom att få kroppen att göra som den ska med träning – men om anledningen till besvären fortsätter finnas där så kommer de uppkomma igen.

Sömnstörningar är mer vanligt än inte. Du kan inte skynda på konceptet med vila och sömn. Din fysiologi vet det, oavsett om du gör det eller inte. Om du är stressad – på tårna och redo för action – kommer du inte att sova bra. Förhoppningsvis sover du hyfsat. Det vanligaste när stress är det största sömnproblemet är att människor vaknar mitt i natten. Runt kl. 03.00, plus minus en timme, är det klassiska exemplet. Svårt att somna är vanligt det med, men ofta är man så kollaps-trött när man går och lägger sig att det funkar bra nog. När dygnsrytmen sen gör sin grej, vilket betyder att vi sover lite ytligare kring tre-snåret, så vaknar många och det blir svårt att somna igen.

Det är inte ovanligt att man kraschar helt strax efter att sömnlösheten sätter in. När du inte kan sova går det snabbt utför. Sömnen var den sista delen av att hålla saker och ting samman. Det är då du måste återhämta dig. När det är borta blir det för vanskligt och det finns inget motstånd kvar. Biologiska varelser behöver sömn, och om du är för stressad för att få någon är du snart mer eller mindre dödsdömd.

Hjärt- och kärlsjukdomar är inte ovanliga bland dem som stressar alldeles för mycket. Kan det vara de ihållande adrenalinpåslagen? Ständigt högt blodtryck kan bidra till att skada blodkärlen. Att dra ihop kärlen, få blodet att koagulera lättare och röra sig snabbare innebär en onödig belastning på systemet, vilket leder till en högre risk för allvarliga konsekvenser som hjärtinfarkt eller stroke. Att göra det i kortare omgångar, som vid motion, är bra. Att göra det på ett stillasittande sätt, och alltid, är fruktansvärt.

Effekterna på matsmältningen verkar kunna orsaka långsiktiga problem. Det här kapitlet är lite mer oklart med varför och hur, men det är inte ovanligt att. Människor får absolut mer och mer magbesvär när de stressar och IBS-symtom tenderar ibland att hålla i sig även efter att de har hanterat stressen. Kanske kan den autoimmuna reaktionen vara en del av förklaringen.

Känslomässiga problem är en annan utbredd effekt.

Har du alltid haft alla de där?

Brukar, eller brukade, du bli irriterad och upprörd över sådana småsaker – eller gråta över små detaljer? 

Det har visat sig att långvarig stress kan påverka negativt på de områden i hjärnan som reglerar känslor, håller reda på minnen och håller fokus, vilket kan leda till fler känslor och mindre förnuft, rim och reson. Det är ovanligt att det påverkar de positiva och härliga känslorna i samma utsträckning eftersom mindre reglering av känslorna i regel sker när du är på ett dåligt ställe i livet och sinnet. De går överstyr eftersom du är stressad, så du får fler dåliga känslor och de regleras sämre. Det gör att du mår och presterar sämre.

När känslorna går överstyr och stressnivåerna stiger är det vanligt att ångest smyger sig på på ett eller annat sätt. Det finns ett nytt, något ogripbart, obehag kring att göra en enkel sak som att handla mat eller promenera genom stan. Kanske har du planerat något roligt som att gå på restaurang, resa någonstans eller bara gå på bio – och plötsligt snubblar du över din första panikattack? Brukar ditt hjärta rusa så där…?

Så för mycket stress under för lång tid kan ge dig övervägande dåliga känslor, sämre minne, hjärndimma och att du känner dig dum eftersom hjärnan inte samarbetar som den brukade – och det kan bero på att det leder till mycket kortisol som praktiskt taget fungerar som ett nervgift och enligt vissa kan ge hjärnskador som syns på en magnetröntgen.

Depression kan bero på långvarig stress. Bara sömnstörningar kan leda till depression hos vissa. Den känslomässiga delen borde vara tillräcklig för att orsaka det. Men dessa två är inte allt. De är bara ett par detaljer i helheten, där långvarig stress som helhet verkar vara dåligt på riktigt.

Depression verkar krympa vissa hjärnområden och ytterligare minska kopplingarna mellan nervcellerna, precis som kortisol gjorde. Stress kan orsaka depression, och depression kan vara stressande, vilket gör att det till slut går runt och runt för att fortsatt bli sämre och sämre, eller åtminstone mer och mer bestående om man inte sätter in verktyg för att vända det hela.

Inlärning och minne

Delen man brukar peka mot när det kommer till att hjärnan blir sämre är hippocampus, där en del resonerar att det blir skador på området av något skäl, exempelvis genom kortisol som skadar kopplingen mellan nervcellerna som finns i området, eller neuronen som nervceller också heter. Så hippocampus är en av delarna som utmärkande verkar påverkas negativt av långvarig stress, depression och åldrande. Hippocampus är relevant när det kommer till inlärning, minne, sinnesstämning och känslor… men samtidigt som vi pratar om att det är ett av ställena som tar mest illa upp, så är det också ett av ställena vi oftast pratar om att vi faktiskt kan skapa nya neuron i.

Vilket ju då blir uppenbart tacksamt. Tar det stryk där och blir färre… och det blir dåligt av det – så är det skönt om det går att påverka, laga och få det mer åt det andra hållet igen. Dragkamp med en deltagare är rätt tråkigt.

Det är smutt att det går att återskapa det den negativa effekten orsakat. För bara effekten att inte skapa nya neuron i hjärnan ger depressiva symptom, som kan ses bland en del cancerpatienter där man hindrar cellerna från att bli fler och göra det de ska med hjälp av mediciner. Man hindrar cellerna från att bli fler – och det ger depressiva symptom. Samma mekanism – att blockera hippocampus från att skapa nya neuron – verkar också hindra oss från att skapa nya minnen. En effekt som särskilt verkar påverka lokalsinne och funktionen av var, så kanske att det kan vara en del av vad som gör att folk går helt vilse eller till gamla arbetsplatser när det har varit för mycket för länge. En annan klassiker med mer eller mindre samma mekanism är att hitta bilen eller cykeln bland alla andras när man varit och handlat eller ska åka från jobbet eller sådär. Hitta sin pryl bland alla andras likadana, på ett ställe där man inte alltid ställer den på samma ställe blir mer och mer hopplöst ju mer påverkad man varit av stress över tid. Det blir svårare att minnas med ordentlig precision och det blir mer känslor när det går åt skogen.

Blackout och panik-bryt-ihop

De här bitarna ihop, bara de vi tittar på med sagda hippocampus, tycker jag gör att det blir ganska logiskt att det ser ut som att det har brunnit helt för dem som sjuknar in i utmattningssyndrom. Insjuknandet är rätt ofta mer eller mindre akut, även om processen dit inte är det. Det är vanligt att polletten trillar ner när man åker vilse, tar sig till fel jobb eller bryter ihop under bordet på jobbet för att man är förvirrad. De bitarna är riktigt olämpliga och väldigt talande, men gör man någonting sånt så är man varken först eller sist. Där och då har det gått lite långt och det är dags att sätta stopp. Avbryt. Paus och gör om och gör HELT annorlunda. Där måste man uppfatta att någonting är på gång att gå åt skogen, eller rättare sagt, där har det oftast gått åt skogen under lång tid och det var bara droppen. Men det behövs ganska ofta något så pass talande för att det ska upp ett ljus, så där och då begriper man att något visst gått snett.

Tacksamt nog så är den här delen med hippocampus absolut möjlig att påverka enligt en del neurologer. Och det tycker jag nog är roligt om man tar med sig, för det är inte helt ovanligt att det ifrågasätts och att man säger emot, både som patient som stressat för mycket och från vård-hållet. Om lösningen uteslutande är att göra ingenting och utgå från att man är trasig och ett offer så tror jag ofta att det landar i att det är lönlöst. Gör man så gott man kan med verktygen som finns så tänker jag att i värsta fall så har man försökt, uppbringat hopp och tagit tag i sin situation och sitt liv – som bara det är rätt stabila verktyg för att påverka depression. Sätter man sig ner och utgår från att det är lönlöst är vägen antagligen snarare nedåt om man ser till både det depressiva och de andra funktionerna vi pratar om här. Jag tänker att det mesta går att påverka åt rätt håll när det kommer till de här bitarna elände, bara man är villig att försöka tillräckligt mycket och prioritera tillräckligt rätt.

Depression i sig verkar negativt påverka nyskapandet av neuron. Det gör alltså att det går åt båda hållen och depression upprätthåller sig självt genom den mekanismen. På motsatt sätt verkar anti-depressiva kunna påverka skapandet positivt! … Så länge man inte hindrar återskapandet av neuron, alltså. Men det är inget man direkt brukar göra om man bara lider av det depressiva. Men det tyder på att anti-depressiva skulle kunna verka genom den mekanismen på något vis, vilket är lite roligare än hela den där serotonin-teorin. Så anti-depressiva är ett verktyg. Sett till kostnaden och bieffekterna så tycker jag ofta att det är kanske-verktyg som är lite vanskligt och inte alltid särskilt härligt.

Om man bara ser till hippocampus så är det tacksamt att träna på inlärning, springa som bara den och ha sex. Det är positivt för nyskapandet av de här cellerna. Springandet skriver jag en märkbar del om i min bok.

Stress, dålig sömn och till viss del åldrande är sämre… Där åldrande ju inte går att påverka, så det behöver man inte fokusera på nämnvärt. Kosten verkar påverka där en ”allmänt bra” kost med Omega-3 och tillräckligt med bra mikronutrienter är tacksamt. Kalorirestriktion, koffein och periodisk fasta verkar och kunna vara fördelaktigt. Socker, sprit och för lite mikronutrienter jobbar åt andra hållet istället.

Så där är några verktyg och tumregler… Men vilka var de där stora bitarna som var grundproblemet? Då landar man ändå i stress och depression. För all del kanske också i sömnproblem, som kan vara en rätt stor del av livet. Tar man tag i de bitarna, så tänker jag att det absolut finns hopp om förbättring. Annat vore en mycket tråkigare inställning…

Åldras i förtid

Ren och skär ålder verkar vara ytterligare en del av konsekvenserna när det kommer till stress. Häromdagen när jag pratade med någon som ville ha hjälp uttryckte han det som ”Det känns som att jag ÅLDRAS FORTARE!?” vilket det verkar kunna ligga en del i. Rakt av och kort sagt så verkar för mycket osund stress ge ett kortare liv och en kortare tid under livet där man är riktigt frisk och allt funkar som det ska. Mekanismen där är antagligen de där telomererna som en del pratar om. Han pratade framför allt om återhämtningstid både fysiskt och psykiskt och nämnde att han besvärades av blåmärken som dök upp orimligt lätt, vilket också är ett symptom av Cushings syndrom, där man producerar patologiskt mycket kortisol i kroppen. Blåmärkena kommer antagligen från förlust av subkutan vävnad, som det så fint heter, och besvärar också äldre tanter som äter kortison alldeles för länge. Ofta uppstår de efter minimalt trauma och det är därför man funderar på hur de kom dit. Men det finns nog fler delar där tidigare klimakterie kan vara en och att det kan synas på hud och hår. Många som blir utmattade eller deprimerade och stannar där en tid upplever att de ser orimligt gamla ut ganska snart. Tappa hår eller att det övergår i grått är ett symptom som påverkar en del kvinnor märkbart. Att bli av med muskelmassa och lägga på sig fettvävnad på de mindre charmiga ställena kan vara ett annat symptom för män.

Men det som mer reellt påverkar livslängden är telomererna. Det är inte framför all dem som gör att man blir tjock.

Telomerer är speciella regioner av repetitiva DNA-sekvenser som finns i slutet av varje kromosom. Deras huvuduppgift är att skydda kromosomernas ändar från att bli fransiga eller trassliga. Varje gång en cell delar sig blir telomererna lite kortare och när de blir för korta för att fungera effektivt kan en cell antingen dö eller sluta dela sig. Detta tillsammans med att de flesta celler inte kan regenerera sina telomerer leder till att de blir kortare med allt eftersom vi åldras, vilket i praktiken gör att vi inte kan dela cellerna oändligt många gånger.^{1  2  3}

Telomerlängden verkar alltså högst kopplad till åldrande och vill man forska och göra det den vägen så kan man titta på modeller med möss och se att de som saknade enzymet telomeras visar tecken på förtidigt åldrande. ⁴.

Stress har visat sig ha en negativ påverkan på telomerlängd. Kronisk stress och exponering för kortisol kan minska aktiviteten av enzymet telomeras som förlänger telomerer. När telomererna blir för korta kan cellen antingen dö eller bli inflammerad, vilket lite vagt leder till generellt åldrande och hälsoproblem. Stress orsakar också oxidativ stress, som i sin tur också kan skada telomererna⁵. Stress anses nu vara en av de mest konsekventa prediktorerna för kortare telomerlängd, bredvid faktiskt ålder och genetik⁶. Ytterligare studier tyder på att stress kan accelerera erosionen av telomerer redan tidigt i livet och möjligtvis till och med påverka den initiala inställningen av telomerlängd vid födseln⁷.

Det är ett intressant ämne med telomerer, stress, och åldrande och hur de gå ihop till vår biologiska och psykologiska hälsa, men vi vet nog absolut inte allt. Vi vet att stress påverkar även här och generellt inte på det positiva sättet.

En kul del här är att om man gör som jag resonerade tidigare så verkar effekten bli mindre enligt Elizabeth Blackburn som gjort ett TED-talk på telomerer. Får man till och nyttjar insikten att se något som en utmaning snarare än som ett hot så ökar motståndskraften mot den här effekten där telomererna påverkas. Framing, praktiskt taget, som är en fråga om perspektiv. Om någon puttar omkull dig så är det rimligt att bli kränkt och upprörd. Men om kontexten är att man ägnar sig åt sport och det hör till så är det inte kränkt man borde gå till som känsla. Om du ramar in samma sak för att se det som en utmaning ökar kortisolproduktionen – men den minskar mycket snabbare än om du är ett offer för situationen.

Det fungerar ibland och är en lite fiffig del i hur man kan ägna sig åt tillvaron. Utmattad kan man bli även om man är en hejare på det, dessutom, men det är många bäckar små som gäller.

Vissa blir utbrända eller drabbas av ”utmattningssyndrom”.

Vid det laget besväras de av en mängd symptom, varav vissa kan kvarstå under en längre tid.

Förloppet vid utmattningssyndrom består praktiskt taget av uppvarvning, insjuknande och återhämtning.

Uppvarvning

Uppvarvning till utmattningssyndrom är en fas där individen upplever en ökad nivå av stress och krav, kanske både på arbetsplatsen och hemma, som sträcker sig över en längre period. Arbetslivet kan präglas av en ohälsosam takt där uppgifter och utmaningar hanteras med en alltför hög hastighet. Det kan finnas en osäker arbetsmiljö, upplevd orättvisa, konflikter och en brist på kontroll. Hemma kan andra stressfaktorer förekomma, som ekonomiska bekymmer, sjukdom, konflikter eller ansvar för att ta hand om andra. De lediga stunder som finns kan vara få och även de kan vara fyllda med bekymmer eller ansvar.

Individen, som kanske alltid har varit ambitiös och noggrann, fortsätter att prestera trots den ökande stressbelastningen. Man är kanske en problemlösare, hjälpare, eller någon som uppnår mål oavsett kostnad. Således fortsätter man framåt, trots minskad vila och sömn, och därmed inleds en period av grubbel och kanske även början på kognitiva symptom eller kroppsliga smärtor och värk.

Denna uppvarvningsfas till utmattningssyndrom ska per definition vara en period på mer än sex månader av hög stressbelastning, där kraven från en själv eller omgivningen överstiger vad som varit hanterbart. Tiden för återhämtning har varit alldeles för begränsad. Systemet har kört på högvarv och patienten har varvat upp allt mer. För att upprätthålla en nödvändig funktionsnivå har anspänningen ökat, vilket krävt extra energi och lett till en negativ spiral. Detta är en kritisk period där individen hamnar i en ohållbar situation som utan adekvat stöd och återhämtning kan leda till ett akut insjuknande i utmattningssyndrom.

Insjuknande

Insjuknandet kan vara plötsligt och ofta märkbart, där en specifik händelse kan pekas ut som brytpunkten. Vissa kanske bryter samman på kontoret, andra kan köra till en tidigare arbetsplats utan att förstå hur eller varför de hamnade där, medan vissa kanske en dag helt enkelt inte kan ta sig ur sängen. Kroppen vägrar samarbeta och det finns inget man kan göra åt det. De kognitiva symptomen och tröttheten slår till med full kraft, och kan inkludera minnesluckor, förvirring eller desorientering.

Vid svårare fall sker insjuknandet inte sällan plötsligt med ett mentalt och fysiskt sammanbrott. Patienten förlorar all energi. Hos vissa uppstår kaos, overklighetskänsla, handlingsförlamning, irrationellt beteende, ångest eller avskärmning. Vid lättare former rör det sig mer om succesivt tilltagande trötthet, labilitet och kognitiva symtom som slutligen gör det svårt att klara arbete. Sömnstörningar och diverse kroppsliga symtom är praktiskt taget standard.

Kriterierna för utmattningssyndrom ser ut så här:

A. Fysiska och psykiska symtom på utmattning ska ha besvärat under minst två veckor. Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer, vilka har förelegat under minst sex månader.

B. Påtaglig brist på psykisk energi eller uthållighet dominerar bilden.

C. Minst fyra av följande symtom har förelegat i stort sett varje dag under minst två veckor:

1. Koncentrationssvårigheter eller minnesstörning.
2. Påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress.
3. Känslomässig labilitet eller irritabilitet.
4. Sömnstörning.
5. Påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet.
6. Fysiska symtom såsom värk, bröstsmärtor, hjärtklappning, magtarmbesvär, yrsel eller ljudkänslighet.

Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Utmattningen beror ej på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t.ex. hypothyreoidism, diabetes, infektionssjukdom).

Om kriterierna för egentlig depression, dystymi eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.

Återhämtning

Återhämtningsfasen efter utmattningssyndrom är en lång och ofta komplex process som varierar mycket från person till person. Denna fas karaktäriseras av en gradvis regression av symtom och en ökande kapacitet. Men om vägen framåt inte sköts med tillräckligt balancerad progression, god nog kontroll och tillräcklig kompetens så kan den vara förvirrande, oregelbunden, långsam, och ibland helt oförståelig utan något tydligt mönster. Återhämtningen kan vara särskilt utmanande om livet inte har ändrats från hur det var i uppvarvningsfasen som ledde till utmattningen. Utan en signifikant förändring i livsstil och arbetsvillkor, kan återhämtningen ta år, och i vissa fall, decennier.

Många hoppas på att en veckas ledighet ska vara tillräckligt för att komma tillbaka, men återgången är aldrig plötslig. Att nå en punkt av utmattning har krävt mycket arbete och ansträngning. På samma sätt kräver vägen tillbaka tid, tålamod och rätt förutsättningar. Det går inte att tvinga fram en återhämtning. Men man kan skapa nödvändiga förutsättningar för återhämtning. De mest bestående symptomen brukar vara problem med minne och koncentration, stressintolerans och svårigheter att hantera press och krav. Om man sätter in rätt åtgärder i tid, kan återhämtningsperioden vara veckor och månader… men om inte, så kan det dröja år.

När den akuta fasen av utmattningssyndrom har lagt sig, är patienten fortfarande mycket utmattad. Under den initiala sjukskrivningsperioden kan många symtom förvärras snarare än förbättras. De kognitiva svårigheterna blir ofta mer framträdande när den värsta tröttheten har avtagit. I svårare fall kan det till och med vara utmanande att klara av dagliga funktioner. Nedstämdhet, ångest och ibland även tankar på döden är vanliga symtom, och det är viktigt att behandla eventuell samsjuklighet. Svårighetsgraden av symtomen varierar stort, vilket gör att även behovet av behandlingsinsatser varierar. I detta skede saknar många patienter helt arbetsförmåga. Tillståndet kan växla upp och ner under månader, ibland längre. Vid minsta krav varvar systemet upp i full omfattning. Med tiden klingar de kroppsliga och mentala symtomen av, och patienten återfår sin förmåga till aktivitet och kan emotionellt förbereda sig inför en återgång till arbetet och livet, även om de kognitiva symtomen ibland kvarstår under lång tid.

Avslutningsvis så måste jag säga att jag tycker att det alltså är ganska bra att några av varningsklockorna ringer när vi blir för stressade. Kanske att det blir lite spänningshuvudvärk, en orolig mage, stelhet i axlarna eller något liknande. De är ganska förlåtande. Det är inget stort problem. Du kommer att överleva. SÄRSKILT om du lyssnar när det är på den nivån. Om du inte gör det kommer tecknen att öka. Känn in kroppen tillräckligt ofta för att ha en aning om vad som pågår, och du kommer att klara dig bra. De betydande konsekvenserna och de stora långvariga problemen kommer inte att hoppa på dig mitt i natten utan någon varning. Du kommer att få dina varningar. Förmodligen inte ens bara en eller två gånger. Lyssna på dem och ändra på saker när du har blivit varnad – på så sätt behöver du inte lida av de allvarliga långsiktiga konsekvenserna som kan komma med om man försöker härda ut och stångas ytterligare med stressen.

Det kan kanska också vara bra att delge lite hopp i form av repetition. Jag tror verkligen att det går att få mycket skit bättre även det gått åt skogen rätt ordentligt, som jag sagt tidigare här. En av mina klienter berättade för mig för ett tag sedan om några starka ord vederbörande fått från en läkare. Han sa: ”Du kommer att få mer och mer ont och bara fortsätta degenerera tills du dör – men det vet du redan, eller hur?” Och… Vad svarar man ens när man får höra något sådant? ”Wow. Fantastiskt. Tack, doktorn!”?

Det är ju särskilt fint att säga när det handlar om smärt- och stressproblem. Det är inte ens något som ska vara degenerativt. Det blir inte nödvändigtvis sämre och sämre. Vissa saker är det, och… ja. Det är fallet för de sjukdomarna. Men… här? Någon är stressad, och de ska bara lägga sig ner, degenerera och dö? Det är inte direkt ett hjälpsamt möte för någon som har halva sin förväntade livslängd kvar. De kan naturligtvis avsluta sagda liv i förtid efter underbara läkarbesök som det där. För med mängden hopp man får där så är det inte orimligt.

Om du mest känner att det är hopplöst och du är fylld av ångest och prognosen snarare är sämre än bättre… så skulle inte jag tycka att det är konstigt att välja att avsluta det där och då. Att bara ha mer elände och mörker att se fram emot vill väl ingen.

Men det är ingen rekommendation. Jag tycker att om man är missnöjd med sjukvården när man söker hjälp med de här grejerna så tycker jag verkligen att man ska försöka få en second opinion innan man begår självmord. Idealt är att fråga inte bara en, två, tre, fyra eller fem, om man får de där bemötandena. Men då inte så många gånger. Fråga olika människor på olika ställen.

Jag har stött på de som frågat sig både här och där tidigare och sen i efterhand upplevt att jag räddat liv. För din del är det kanske inte jag som gör vändningen, men det här är frågor som hanteras på så VÄLDIGT olika sätt på olika ställen så man kan behöva fråga flera gånger på många ställen. På vissa håll får man ingen hjälp alls, man blir hånad och får höra att man ”egentligen är frisk”. På vissa ställen får du kanske piller – och på andra ställen finns det massor av hjälp – med hela team som hjälper dig. Vissa behandlare kanske bara säger att du mår bra när du är helt förstörd.

Om du är på väg att ge upp – skjut upp att ge upp helt och självmord en liten stund till och ge det EN chans till. Försök med något. Fråga NÅGON. Gör vad som helst som du inte har provat än. Försök bara en gång till. Försök bara EN sak till om det är vad du har tålamod för.

Förhoppningsvis ger DET dig tålamod att prova en sak till efteråt.