Är jag utmattad eller bara stressad?

”Är jag utmattad eller bara stressad?” är en fråga jag får ofta på ett eller annat sätt.

Och kanske blir du lite besviken på mitt svar, men jag tycker faktiskt att det är fel fråga. Kanske på grund av ett par skäl.

Till att börja med och till viss del har ”vi” politiskt bestämt oss för att utmattningssyndrom inte finns längre. Då förändras resonemangen kring diagnos vid utmattningssyndrom och annan stressrelaterad ohälsa. I vården används då istället kortare sjukskrivning och andra etiketter, utifrån vad jag ser: man använder sig istället lite mer av anpassningsstörning eller snarlikt.

Det gör att jag själv, som inte behöver diagnoser till alla för att det ska passa i system på samma sätt, numera tänker lite mer i banorna kring utmattning snarare än syndromet som vi tidigare ofta pekade mot med termen. Även om jag tänker mig att alla symptom många gånger fortfarande finns i grupp som de gjort tidigare. Det är inte ändrat alls. Man kan fortfarande väldigt väl stressa sig till ohälsa på samma sätt som tidigare. Man kan bara inte bli sjukskriven och behjälpt på samma sätt inom vården.

Dels det – och till viss del är den subjektiva, mänskliga och fysiologiskt glidande och lite vaga biten ”utmattning” svår och just glidande och vag. Livet, stress och symptom är inte så binära delar som frågan ”är jag utmattad eller bara stressad?”.

Missförstå mig rätt. Visst finns det människor som är väldigt tydligt utmattade. Det finns de som lever upp till alla diagnoskriterier för det vi brukade kalla utmattningssyndrom som numera försvunnit. Det finns de som knappt orkar ta sig ur sängen, läsa en kort text eller ännu mindre en bok eller följa med i handlingen av en film… och kan bryta ihop av minsta lilla motgång.

Men väldigt många av dem jag träffar befinner sig inte nödvändigtvis där. De står någonstans längs vägen dit – eller är rädda för att de håller på att göra det. Det är just på grund av någonstans längs vägen dit som jag tycker att det är farligt att vänta på den där berömda ”väggen”. Som om det skulle finnas en dag då allt plötsligt förändras och man med säkerhet vet att nu gick man in i väggen. Och att det skulle vara bra, praktiskt eller just precis då dags att göra något åt det.

Min erfarenhet är att livet betydligt oftare förändras långsamt, oavsett om man kommit till väggen man inte vill nå eller är på väg dit. Eller, för all del, om man mår nästan drägligt – och vill jobba mot något bättre och finare.

När det rasar så blir det snarare dag för dag lite sämre sömn. Lite mindre glädje. Lite mer huvudvärk. Lite mer ont i kroppen. Lite mindre tålamod. Lite mindre ork. Lite fler saker som känns jobbiga. Lite mindre lust att göra sådant man egentligen tycker om.

Och så vänjer man sig vid tillvaron och det nya. Lite i taget. För det är oftast inget stort problem med lite mer dåligt. Så det märks ingen större kontrast. Så det är väl ungefär som vanligt, då. I princip lika illa.

Om du frågar mig är jag därför mindre intresserad av om du uppfyller kriterierna för någon särskild diagnos och betydligt mer intresserad av en annan fråga: Är ditt liv på väg åt rätt håll eller fel håll? Det är den frågan jag tycker är värd att stanna upp inför.

Stress är inte nödvändigtvis ett problem

Stress är inte farligt. Det här har du säkert hört förut också. Tvärtom är det en fantastisk funktion som hjälper oss att prestera när vi behöver det. Vi kan renovera huset, skriva tentan, ta hand om ett sjukt barn, starta ett företag eller klara av en period på jobbet som kräver lite extra.

Det är inte konstigt att bli trött av att göra mycket. Det är inte konstigt att vara pressad ibland. Det är inte konstigt att ha perioder där livet är kämpigt.

Problemet är sällan att livet är jobbigt en stund. Problemet uppstår när det aldrig riktigt släpper. När ansträngningen blir det normala. När återhämtningen uteblir. När varje dag mest handlar om att hålla näsan ovanför vattenytan och ta sig igenom ännu en dag. Det är ofta där långvarig stress börjar bli något annat än bara en intensiv period.

Jag tror dessutom att många gör misstaget att försöka ”laga” sig själva bara för att de känner sig stressade. Men om stressen faktiskt är proportionerlig mot situationen och livet fungerar bra i övrigt finns det kanske inget trasigt att laga. Om du precis fått tvillingar, håller på att flytta och samtidigt skriver ditt examensarbete är det kanske inte konstigt att du känner dig pressad.

Frågan är inte om du är stressad. Frågan är vad stressen gör med ditt liv. Finns det ett lidande? Har du börjat förlora sådant som är viktigt för dig? Blir livet gradvis sämre? Eller befinner du dig bara i en intensiv period som faktiskt kommer mynna ut i något bra och följas av återhämtning?

Vi människor klarar ofta betydligt mer än vi tror – under en begränsad tid. Jag tror däremot att väldigt få mår bra av att leva år efter år i ett tillstånd där de ständigt kämpar men aldrig riktigt får komma upp till ytan och andas. Det är där jag börjar bli bekymrad. Inte för att någon säger att den är stressad, utan för att riktningen i livet verkar vara fel.

Jag tror att många väntar på en vägg som aldrig kommer

Jag tror att en av de största missuppfattningarna kring utmattning är bilden av den berömda väggen som kommer den där dagen när någon plötsligt inte kommer upp ur sängen. När man bryter ihop på jobbet. När man gråter under skrivbordet eller inte ens orkar sträcka sig efter telefonen för att sjukanmäla sig. Och visst händer det. Men jag tror, tänker och hoppas att det inte är varken standard eller målet.

Jag har träffat människor där det faktiskt har gått så långt. Det är inte att jag säger att det är någon myt. Alls. Men jag tror också att den berättelsen gör att många missar det som händer långt innan.

De tänker:

”Jag fungerar ju fortfarande.”
”Jag går ju till jobbet.”
”Jag klarar ju barnen.”
”Jag lagar ju mat.”
”Jag är nog bara lite stressad.”

Och samtidigt har livet blivit lite sämre nästan överallt. Igen:

Man sover lite sämre.
Man har lite mer ont.
Man skrattar lite mindre.
Man orkar lite mindre.
Man blir lite mer lättirriterad.

Man väljer bort det som egentligen brukade ge glädje. Man väljer krishantering och att överleva mer än överleva. Samtidigt som det händer så långsamt att man vänjer sig. Sällan vaknar man en måndag morgon och tänker: ”Nu är jag 37 procent sämre än för ett halvår sedan – och DET är över gränsen för hur fort det får bli sämre.” Förändringen sker gradvis. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Och ofta kokas grodan så långsamt att den inte vet vad som hände. Det är som att vänja sig vid ett ljud i bakgrunden. Efter ett tag märker man det knappt längre, trots att det fortfarande finns där.

Habituering, om man vill slänga sig med ord. Men det används för det sämre här, tänker jag.

Livet är ingen binär variabel

Vi människor verkar tycka om tydliga gränser. Frisk eller sjuk. Stressad eller utmattad. Normal eller onormal. Det är väldigt tydligt, begränsat och man förstår väldigt väl. Men jag tror att verkligheten väldigt sällan ser ut så med den stressrelaterade ohälsan. Där är det, tänker jag, snarare som en glidande skala i väldigt stor utsträckning. Efter en period med tillräckligt glidande så når man upp till diagnoskriterier eller mer eller mindre tydliga symptombilder inom vården och sådär, men även där är det ofta självskattning och ganska godtycklig kvantifiering med siffror eller ungefär och subjektivt. För psykometri, som det så fint heter, är svårt.

Du kan ha ett fantastiskt liv med en period av väldigt hög belastning. Du renoverar huset, har småbarn hemma och arbetar mycket. Det är jobbigt, men det finns ett syfte och det finns ett slut. Du vet att du kommer upp till ytan igen. Då hinner det rasa lite och sen vilar du så du hämtar dig.

Du kan också leva ett liv där du under flera år precis lyckas hålla näsan ovanför vattenytan. Ibland kanske inte ens det för att det rasar till och från med sammanbrott, konflikter och sjukskrivning.

Jag gillar faktiskt den bilden bättre än väggen, där det inte är fullt så binärt. Simning är ibland över och ibland under ytan. Ibland får man till en syreskuld där man tar i mer än man får andas. Och det är helt okej. Men man måste vara lagom mycket över ytan för att det ska fungera.

För många känns det inte som att de plötsligt ramlat ner i en ravin. Det känns mer som att de simmar och simmar och simmar. De dyker ibland för att komma fram lite snabbare. De kämpar. De anstränger sig. Men de kommer aldrig riktigt upp för att få vila. Till slut har de glömt hur det känns att faktiskt må bra.

Det är därför jag tycker att en viktigare fråga än ”Är jag utmattad?” är ”har mitt liv gradvis blivit mer fyllt av lidande än av glädje?”

Det går att översätta till ”Har det blivit mer kamp än återhämtning?” eller ”… Mer överlevnad än liv?” också. För mig är det betydligt mer intressant än exakt vilken etikett någon råkar uppfylla kriterierna för just idag. Diagnoser är etiketter. Inte helt dåliga – men de säger inte allt, där jag ofta är mer nyfiken än vad du lider av för psykiatriska besvär.

Kanske viktigast av allt och på samma vattentema: Du behöver inte heller vänta tills båten har sjunkit med att skopa ur vatten, laga hål eller till och med hoppa ur skitbåten och skaffa en ny tillvaro. Tvärtom hoppas jag att du reagerar långt innan dess. Det är betydligt lättare att ändra kurs när båten tar in lite vatten än när den redan ligger på botten. Ofta är det att man letar hjälp när tillvaron rasat markant och båten är halvfull med vatten samtidigt som man alldeles för trött står där och skopar med nävarna. Om än lite knappt för att man är för trött.

Det är sällan ett symtom – det är hela pusslet

En av anledningarna till att jag tycker att det här området är så svårt är att människor väldigt sällan söker hjälp för ”stress”.

De söker för huvudvärk.
För nacksmärta.
För käksmärta.
För yrsel.
För sömnproblem.
För magbesvär.
För hjärtklappning.
För att de känner sig sjuka hela tiden.
För att kroppen inte längre känns som den brukar.

Samma sak gäller ångest. Kanske har man plötsligt(?) fått ångest – eller panikångest för första gången i livet. Om stressen har börjat övergå i panikattacker, undvikande eller ett liv som krymper kan KBT för ångest vara en mer specifik väg vidare, även om helheten fortfarande behöver förstås.

Ibland söker de hos läkaren. Ibland hos fysioterapeuten. Ibland hos psykologen. Ibland hos mig. Många gånger finns det symptom som skulle passa hos alla yrkeskategorier där, för att stressen har ätit sig in i hela livet och resulterat i många symptom. Och det märkliga är att man många gånger börjar utreda ett symtom i taget.

Det tycker ju inte jag är märkligt längre, men det är i brist på bättre ord. Det är en stor frustration hos mig som jag förbluffats över i för många år nu. Ibland träffar man någon som sätter fingret på det hela väldigt väl, förstås – och som mer än gärna pekar ut det där biopsykosociala, breda och fina som jag gärna understryker. Det börjar vården bli bättre på ”i allmänhet” också, tror jag.

Ibland blir det att man försöker väldigt väl med laserfokus. Man tar prover. Man undersöker. Man letar. Man försöker hitta just den enskilda lilla saken som är fel. Det tycker jag förstås också att man ska göra när det är motiverat. Allt ska inte avfärdas som stress. Människor blir faktiskt sjuka på riktigt och allvarliga sjukdomar ska naturligtvis upptäckas. Leta som bara den och uteslut det farliga eller dåliga som det skulle kunna vara.

Men ibland händer något annat.

Blodproverna ser bra ut.

Undersökningarna ser bra ut.

Det finns ingen tydlig förklaring.

Och ändå mår personen framför mig uppenbart inte bra.

Det är ofta där jag börjar fundera på pusslet i stället för på den enskilda biten.

För om någon samtidigt berättar att sömnen blivit sämre, att de har ont i kroppen, att de slutat göra det de tycker om, att tålamodet är kortare, att de känner sig sjuka efter hektiska dagar, att glädjen blivit mindre och att de egentligen inte minns när de senast kände sig riktigt utvilade…

…då blir jag betydligt mindre intresserad av varje enskilt symtom. Sömnen kan absolut behöva behandlas i sig, ibland med något så konkret som KBT för sömnproblem, men i den här typen av situation vill jag ändå förstå vad sömnen är en del av.

Jag blir intresserad av helheten.

Jag försöker förstå livet, inte bara symtomen

En sak som slagit mig genom åren är att människor ofta själva vet att de är stressade. Det är sällan ”stress” som är den stora överraskningen. Däremot har man ofta inte lagt ihop alla pusselbitarna.

De ser huvudvärken.

De ser sömnen.

De ser att magen krånglar.

De ser att de blivit mer lättirriterade.

De ser att de aldrig riktigt orkar göra något roligt längre.

De ser att kroppen känns märklig, obekväm och att återhämtningen tar längre tid än förr.

Men de ser dem som separata problem.

Min uppgift blir många gånger inte att tala om för någon att den är stressad. Min uppgift blir snarare att tillsammans med personen fundera över om alla de där till synes olika problemen faktiskt kan höra ihop.

När jag masserar försöker jag generellt se till så båda armarna är upptagna; trycker jag då på en ländrygg och nacke så tänker folk ibland att det jag masserar måste sitta ihop. Ihop sitter det – men inte riktigt ”här är magiskt att trycka på båda sakerna samtidigt”. Där syns den där kopplingen som man tänker sig finns. I stressen och problemen som blir därigenom så finns kopplingen väldigt väl istället, men den syns inte särskilt väl.

Det är lite av ett detektivarbete där jag försöker förstå hur livet ser ut och hur mycket man anstränger sig. Vad som driver framåt. Om pressen kommer utifrån eller inifrån. Om det finns möjlighet att påverka sin situation eller om man mest försöker springa fortare i ett hamsterhjul som någon annan styr hastigheten på. Jag försöker också förstå vad personen får tillbaka. De olika delarna är himla viktiga – och det finns väldigt många delar i en tillvaro och i ett liv. Man är aldrig riktigt säker på vad som är relevant innan man börjar gräva i och fundera heller.

Vi människor klarar ofta perioder av väldigt hög belastning om vi upplever att de leder någonstans. Vi kan kämpa hårt för våra barn, för en utbildning, för ett husbygge eller för ett projekt vi verkligen tror på.

Men om livet under lång tid mest består av ansträngning, samtidigt som glädjen, återhämtningen och känslan av att det är värt det gradvis försvinner, då börjar jag bli bekymrad. Mening är ofattbart viktigt för oss många gånger också. Det håller oss över ytan på något sätt väldigt mycket längre än om det skulle saknas. Det finns många variabler och delar som gör att det blir bättre eller sämre.

Att livet är jobbigt är kanske inte den viktigaste pusselbiten av alla.

Utan att det blir jobbigt och sedan fortsätter vara jobbigt, vecka efter vecka, månad efter månad, utan att man riktigt ser någon väg tillbaka upp mot ytan.

En person jag möter om och om igen

Om jag skulle beskriva en typisk person jag träffar… så skulle den egentligen inte finnas. För verkligheten är betydligt stökigare än så.

Det kan vara en ensamstående mamma med två små barn. Det kan vara en chef. Det kan vara en sjuksköterska, en lärare eller någon som arbetar på en myndighet. Drar man det till sin spets så kan det vara en tonåring med en ständig känsla av att aldrig räcka till eller en pensionär som levt med ett högt tempo i decennier. I praktiken brukar det kanske oftast vara dem mellan tonåringen och pensionären som söker hjälp.

Men det finns absolut vissa mönster som återkommer så ofta att de är svåra att ignorera.

Många arbetar i miljöer där kraven är höga men möjligheten att påverka sin egen situation är liten. Arbetsuppgifterna fortsätter att komma oavsett hur mycket man redan har att göra. Det finns alltid en kö till, ett mejl till, ett samtal till eller en människa till som behöver hjälp. Det är inte svårt att förstå hur ohälsosam arbetsbelastning kan bli en del av problemet när kraven fortsätter öka men resurserna inte räcker till.

Andra har egentligen ett fullt rimligt arbete, men bär samtidigt på så mycket oro, ansvar eller krav på sig själva att den totala belastningen ändå blir för stor.

Det finns ingen universell mall.

Det finns bara människor vars liv till slut blivit tyngre än de själva inser.

Det kanske mest slående är att många fortfarande fungerar ganska bra utifrån.

De går till jobbet.

De hämtar barnen.

De handlar.

De lagar mat.

De ler när någon frågar hur det är.

Och sedan kommer de hem och rasar ihop.

Inte nödvändigtvis bokstavligt. Men energin är slut. Det finns inget kvar att ge till det som egentligen gör livet värt att leva.

Det är ofta glädjen som försvinner först

En sak jag tycker mig se om och om igen är att människor sällan reagerar på de första signalerna. Det är inte huvudvärken som oroar dem särskilt mycket. Inte den lite sämre sömnen heller. Inte att de blivit lite mer lättirriterade eller att det tar längre tid att återhämta sig från en metaforisk spurt. Inte ens att kroppen känns ovanligt spänd eller att de har ont på fler ställen än tidigare. (Hint: Samtidigt ska det ju egentligen inte göra ont alls i kroppen, som standard för väldigt många. Ont är vanligt, men inte rätt eller som det ska vara!)

Men allt det där går att förklara bort för många:

”Det är mycket just nu.”

”Det går över.”

”Jag får vila lite till helgen.”

”Det är speciellt den här veckan!”

Och ibland stämmer det faktiskt.

Men ibland blir helgen aldrig den där återhämtningen man hoppats på. Den används bara till att samla ihop precis tillräckligt med kraft för att orka nästa vecka. Sedan händer något som jag tycker är betydligt sorgligare. De roliga sakerna börjar försvinna.

Promenaden blir inte av. Träningen blir något som bara ska klaras av. Man träffar inte sina vänner. Man orkar inte laga den där goda maten. Man sitter i soffan, men känner sig egentligen inte utvilad. Det blir inte återhämtning. Det blir kollaps.

Jag tycker att det är en viktig skillnad.

Återhämtning är inte bara frånvaro av arbete. Återhämtning handlar om att fylla på någonting som faktiskt ger energi, glädje eller mening. Om all ledig tid bara går åt till att försöka bli tillräckligt fungerande för att orka nästa arbetsdag börjar jag fundera på om livet håller på att glida åt fel håll.

Jag önskar att fler reagerade tidigare

Det sorgligaste är kanske att många människor är imponerande bra på att stå ut.

De vänjer sig.

De hittar sätt att kompensera. Man plockar bort någonting för att få plats eller resurser nog för att få till sina måsten.

De kämpar lite hårdare.

De dricker lite mer kaffe… eller kanske rätt mycket mer kaffe.

De biter ihop lite till. Sover lite mindre, men tuggar desto mer intensivt nattetid för att hinna tugga klart.

De tänker att de bara ska ta sig igenom den här perioden.

Sedan nästa.

Och nästa.

Jag tror att det är därför så många upplever att problemen kom ”från ingenstans”. När de väl tittar tillbaka kan de ofta se att utvecklingen egentligen pågått länge. Det var bara svårt att upptäcka den medan den pågick.

Det är också därför jag så ofta uppmuntrar människor att stanna upp långt innan de upplever att de har kraschat.

Du behöver inte vänta tills du inte hittar bilen på parkeringen.

Du behöver inte vänta tills du inte orkar sjukanmäla dig.

Du behöver inte vänta tills du gråter under skrivbordet.

Tvärtom.

Jag tror att det klokaste du kan göra är att reagera redan när du börjar märka att livet successivt innehåller mindre glädje, mindre återhämtning och mer kamp.

För då finns det ofta betydligt mer att arbeta med än när båten redan har sjunkit.

Fråga dig inte bara om du är utmattad

Om du har läst ända hit hoppas jag faktiskt att du funderar lite mindre på ordet utmattning och lite mer på hur ditt liv ser ut.

För det är lätt att fastna i frågan:

”Är jag utmattad eller inte?”

Och sen tänka sig att svaret ska vara ja eller nej som om det fanns en tydlig gräns där man ena dagen är frisk och nästa dag har passerat över till något helt annat.

Jag tror sällan att verkligheten ser ut så. Det är en alldeles för glidande skala, där väldigt många är ordentligt trötta och påverkade innan de är förstörda.

Jag tror betydligt mer på att ställa frågor som:

Har mitt liv blivit bättre eller sämre det senaste året?
Har jag mer glädje eller mer lidande än tidigare?
Känner jag mig oftare återhämtad eller oftare bara färdig?
Har jag kvar sådant som ger livet mening?
Finns det fortfarande plats för sådant som är roligt, eller överlever jag mest från dag till dag?
Har jag blivit den person jag vill vara eller känns det som att jag gradvis håller på att försvinna?

Jag tror också att många underskattar hur bra vi människor är på att anpassa oss.

Vi vänjer oss vid lite sämre sömn.

Lite mer ont.
Lite mindre ork.
Lite mindre skratt.
Lite mindre spontanitet.
Lite mindre närvaro.
Lite mindre liv.

Och eftersom förändringen sker gradvis känns den normal.

Det är först när man tittar tillbaka som man inser hur långt man faktiskt har glidit.

Min erfarenhet är att helheten nästan alltid är viktigare än enskilda symtom

Jag har träffat människor med huvudvärk som egentligen framför allt behövt förändra sina liv.

Jag har träffat människor med nacksmärta där belastningen utanför kroppen varit minst lika viktig som belastningen i musklerna.

Jag har träffat människor som varit övertygade om att de hade någon mystisk sjukdom, men där mönstret gång på gång visat att de blev sämre när de pressade sig för hårt och bättre när livet blev mer hållbart.

Och jag har träffat människor där det faktiskt visade sig finnas en medicinsk sjukdom som behövde upptäckas och behandlas.

Därför tycker jag inte om enkla svar.

Jag tycker inte att allt är stress. Jag tycker inte att allt sitter i huvudet. Jag tycker inte heller att kroppen och psyket går att skilja åt så enkelt som vi ibland försöker göra.

Vi är hela människor. Våra erfarenheter, relationer, arbete, sömn, rörelse, smärta, oro och glädje påverkar varandra hela tiden. Det är i praktiken ett biopsykosocialt perspektiv: att inte låtsas som att kroppen, psyket och livet är separata lådor som aldrig påverkar varandra.

Kanske är det därför jag så ofta försöker förstå livet innan jag försöker förstå symtomet.

Om jag skulle önska en enda sak

Om det finns en enda tanke jag hoppas att du tar med dig från den här reflektionen så är det inte att du ska sätta en diagnos på dig själv.

Med stressrelaterad ohälsa tycker jag ofta att det är tvärtom.

Jag hoppas att du blir lite bättre på att lägga märke till riktningen. Att du stannar upp lite tidigare. Att du inte väntar på den där dramatiska kraschen som kanske aldrig kommer. Att du inte tänker att det måste bli ännu lite värre innan det är värt att göra något åt situationen.

Jag hoppas att du tittar på ditt liv medan du fortfarande har möjlighet att påverka det med relativt små förändringar… och när du har mer energi, tid och resurser. Det är ofta där stressrehabilitering kan vara som mest hjälpsamt: inte som en etikett, utan som ett sätt att börja förstå helheten och göra något konkret åt den.

För min erfarenhet är att människor är fantastiskt duktiga på att uthärda.