Trötthet av stress

Rörig hjärna av stress

Minnesproblem av stress

Ingen av dem är ovanlig eller egentligen särskilt konstig… Det är fullt normalt om man närmar sig utmattning.

Läs nedan, lyssna i din poddspelare eller hitta avsnittet här: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/symptom-trotthet-rorig-hjarna-och-minnesproblem.

Trötthet av stress. I början, när du går in i väggen, är detta kanske – och antagligen – ett av de mest försvagande och förkrossande symtomen. Tröttheten. Det är inte ovanligt att man sover mer än man är vaken och när man väl är vaken så är man utmattad. Kroppen är tung och kan inte bidra med någonting. Hjärnan är som gäggamoja och bidrar precis lika lite.

Att bli trött av att göra saker är naturligt och så som det ska vara, men här finns det inget annat än det. Bara trötthet. Men det är när vila och lugn har försummats under ganska lång tid. Att leva över sina tillgångar och försöka lura döden för länge tar ut sin rätt, och då finns det inget annat än påtvingad vila. Här kommer den, varesig du vill eller inte.

Det finns ingen riktig mekanism att peka på ännu såvitt jag vet, men jag är säker på att det finns en på något sätt. Det är inte ovanligt att saker som stör de mentala aspekterna också stör de fysiska, eftersom de är så väl sammankopplade. Vi är bara inte säkra på hur… än.

Men fysiologin och mekanismen spelar kanske inte direkt någon roll, om vi bara tittar på symptomet. För det är tydligt. Kroppen vill inte göra något som den inte verkligen, verkligen måste göra – och det vill inte heller sinnet. Om depression kan orsaka kraftig viktökning och smärta kan orsaka otrolig trötthet är det inte orimligt att för mycket arbete under för lång tid med för lite vila kan orsaka trötthet. Den sista där är ju ändå desto mer uppenbar…

Allt vad heter kognition, tankeverksamhet och mental kapacitet är ansträngt. Allt är bara… flummigt, luddigt och i viss mån korkat. För det är inte ovanligt att man känner att man blir mer eller mindre så. Korkad. För att hjärnan inte samarbetar. Samtidigt är den fysiska prestationsförmågan nedsatt och man undrar varför kroppen inte bara gör de där sakerna som den borde och som man vet att den kan… Eller kunde. När det väl blev som det blev så är svaghet allt som återstår. Och eventuellt mjölksyra, som man undrar hur den kan uppkomma när man inte ens gör något nämnvärt fysiskt arbete.

Så jag tänker att alltihop oftast är rätt slutkört när man precis rasat och märkt att man kört in i väggen. Alla bitarna peakar mer eller mindre när det är som sopigast och man krashar. Tröttheten, framför allt. När man kämpat sig igenom ett helt osunt långt livs-maraton så är det ofta tröttheten som är värst – och den fysiska oförmågan hänger efter bäst den kan. Forcerar man den ena eller den andra så hänger den andra parten med. Så de går väldigt hand i hand.

Det där med att hjärnan inte gör sitt är en del… Men delen med hjärnan är vanligtvis ett symptom som kan ses tidigare än kraschen, tycker och tänker jag… även om det ofta försummas, för man har inte riktigt tid att ägna sig åt sånt. Det märks som minskad mental energi, lägre produktivitet, mindre uthållighet och längre återhämtningstid efter mentalt arbete.

Det blir svårt att fokusera, du är plötsligt oförmögen att göra mer än en sak i taget eller ibland till och med att hålla reda på ett samtal – och det är omöjligt att komma ihåg saker som namn, platser, datum, var du ställt saker, parkerat bilen eller hitta ord. Det blir svårare att hålla uppmärksamheten på en sak och fokusera. Det blir svårare att komma till de listiga slutsatserna och vara sitt klipska jag.

Som tidigare sagt så tycker och tänker man att det inte finns någon mekanism att peka på med det här, men det är kanske inte osannolikt att det här är ett resultat av för långvarig exponering av höga nivåer med kortisol. Det har nämnts förut och lär nämnas igen att det verkar leda till en erosion av förbindelserna mellan nervceller i hjärnan, vilket har visat sig minska storleken på åtminstone hippocampus.

Det är området som tenderar att minnas om det fungerar som det ska. Färre förbindelser mellan celler eller kanske färre celler. Oavsett mekanismen så verkar det gå att sammanfatta det med att det blir ett sämre fungerande område. Om det område som styr minnet fungerar sämre kommer du att minnas sämre. Oftast är det just hippocampus man pekar på med de här resonemangen, men jag är inte hundra på varför effekten skulle fungera bara där. Det är rimligt att effekten kan påverka på annat håll också, men det verkar vara mycket färre som pekar på det.

Om vi ser det som förklaringsmodellen – att stress inte är gött för hjärnan i för stora portioner under för lång tid – så kanske det räcker egentligen?

Även om jag tycker att det är intressant att resonera lite kring varför och vad som faktiskt händer här. Det brukar kunna bidra till och hjälpa till med förståelse som ger bättre möjlighet till acceptans. Så det finns en vits med att grunna vidare… För en del och om man nu är sån.

När det kommer till det torftiga i hur saker och ting fungerar så är det väl så att ren och skär stress gör att vi aktiverar prefrontala cortex mindre. Det är området som gör oss till ”högre tänkande varelser” och, idealt sett, mer eller mindre rationella. Akut stress är tänkt att göra det… Och det verkar som om långvarig stress också gör det.

Det är bara inte tänkt att vi ska vara stressade över lång tid. Saker och ting wire together när de fire together som det heter. Om vi tränar för något under flera år så vi får mindre aktivitet i ditt och mer aktivitet i datt så borde det området med mindre aktivitet, blodcirkulation och träning fungera sämre och tvärt om. Det är väl en stor del av just träning. Tränar man på matematik så blir man rimligtvis bättre på det.

De som ägnar fem dagar i veckan åt bänkpress belastar, cirkulerar och stimulerar det som krävs och gör oss bättre på det. Höjdhopp, juridikstudier, filosofi, bilkörning i storstäder, biologi, finmotorik, eller vad det nu kan vara. Det är inget konstigt och irrationellt – och just det har visats. Inte att tränings-delen är mekanismen, men åtminstone att det där blir resultatet.

Långvarig stress påverkar den prefrontala cortex och gör den sämre, vilket gör att vi blir sämre på det den gör bäst. Tränings-resonemanget tycker jag mest bara känns ganska rimligt och logiskt för att förklara att det håller i sig över tid. Särskilt om man slår ihop det med de andra goda skälen för att det så att säga ska fungera sämre av stress.

Stressen, särskilt över tid, har ett antal mekanismer som gör det svårare för den listiga delen av hjärnan att göra sin grej bra.

Det vi tränar på blir vi bättre på, vanligtvis. Klassikern för hjärnan är fire together – wire together. Det är rent färdighetsmässigt, tänker jag.
Blodcirkulation och hela konceptet med att vi låter delen av hjärnan användas och kopplas på, bygger på balans mellan sympatiska och parasympatiska nervsystemet där det sympatiska minskar aktiviteten i prefrontalcortex.
Tar man ”muskelperspektivet” så blir det ganska begripligt, tänker jag. Mekanobiologiska principen som handlar om hur celler och vävnader i kroppen svarar och anpassar sig till mekaniska krafter och belastningar och Wolffs lag som egentligen mest pratar om ben går att generalisera på ganska mycket i kroppen tänker jag. Saker anpassar sig efter belastning, men utifrån sina förutsättningar. De belastas och stimuleras – och sen får de möjlighet till återhämtning och tillväxt. Men det sista bygger förenklat då på blodcirkulation och vila, som i stor utsträckning saknas om stressen fortsätter.
De bitarna tillsammans drar åt samma håll som kortisol när det i sin tur då, kanske och teoretiskt minskar antalet kopplingar mellan neuronen, där det antalet är högst relevant för att delar ska funka så tipptopp som möjligt.

Egentligen tänker jag att vi, tillsammans med våra hjärnor, är ganska anti-fragile, som Nassim Nicholas Taleb uttalar det. Men om allting puttar åt samma håll och dragkampen består av ETT lag och allting strävar mot kollaps så blir det ingen ökad hållbarhet allt eftersom vi tar mer och mer skada.

Hans bok ”Antifragile” utforskar hur vissa system inte bara överlever utan faktiskt växer och blir starkare från chocker, volatilitet och osäkerhet, istället för att brytas ned av dem. Antifragilitet är en egenskap hos system där de ökar sin kapacitet att trivas som ett resultat av stressorer, chocker, volatilitet, brus, misstag, fel, attacker eller misslyckanden. Men finns ingen möjlighet att bygga upp, återhämta och återskapa efter misslyckanden och belastning så blir det ingen superkompensation som tar saker framåt.

Prefrontala cortex ägnar sig åt långsiktigt listiga saker, planering och genomtänkt utförande i korta ordalag. Det kan vara att avstå från att följa stimuli för att istället följa en plan och genomföra något man vill och har planerat snarare än något man känner att man vill/borde/kan för att det… X. Det är också delen som hindrar oss från att byta, bryta och göra något helt annat på impuls.

I området finns förmågan att fatta beslut och att anpassa sig till olika sociala sammanhang. Bearbetas information från tidigare erfarenheter och göra långsiktiga mål och allt det där man räknar in i exekutiva funktioner, där vi bland annat har att ta initiativ, organisera och hålla ordning, se till handling – vad det får för konsekvenser – och korrigera utifrån det. Det hjälper till med tidsuppfattning, struktur, motivering och rim, reson och rationellt. Man skjuter upp tillfredssällelse här och nu och automatiskt agerande, fokuserar på sin uppgift och ignorerar det som inte är av vikt för att istället över tid komma dit man vill.

Så prefrontala cortex är kanske det mer torftiga i hjärnan… Men också det mer rimliga, rationella och delen som tänker och får saker gjort som man borde, snarare än som ett emotionellt barn som springer runt och gör det man känner för i två minuter för att sen byta helt och ägna sig åt någonting annat.

Man fokuserar sin uppmärksamhet på något, ett problem, något man ska lära sig eller något beteende, och ägnar sig åt det över tid, så man kan uppnå de långsiktiga målen och planerna snarare än att något mer eller mindre bekvämt ska bli av nu. Någon studie från 2010 gjord vid Umeå universitet visade på att just de här bitarna med planering och struktur fungerar sämre hos de med UMS. Inte förvånansvärt, tänker jag, och utgår från att det mesta funkar lite halvdassigt en tid efter att diagnosen satts.

Det här med att man blir sämre på det man inte tränar och tvärt om verkar vara en ganska långsiktig effekt. Vilket ju inte heller är konstigt. Hjärnan är ganska tacksam i att den kan anpassa sig efter det vi gör och vad vi vill lära oss, men den är inte direkt snabbast när det kommer till att anpassa sig.

Man kan jobba sig till grav övervikt under många år… och då blir det uppenbart och ganska lätt att räkna på att man kan behöva äta ganska mycket mindre under många veckor för att det ska bli en normalvikt igen.

Med en fraktur så räknar man med att benet sitter ihop rätt okej efter ungefär sex veckor bara man är tillräckligt stilla just där.

När det kommer till hjärnan efter utmattning så hittade jag någon studie från Göteborg från 2017 som visar att de kognitiva effekterna kvarstår även tre år efter behandlingen men att de är tillbaka i arbete. Så man är inte tipptopp, för åverkan man gjort på hjärnan kvarstår, men man kan jobba och leva.

Vilket borde göra att någonting är bättre. Annars hade man fortfarande varit på samma nivå som när man var som sämst, när man antagligen var sjukskriven utifrån kriterierna i studien. Om skyddsnät och hela det där ska fungera borde man vara fortsatt sjukskriven även tre år senare om man är LIKA dålig som när det är som sämst. Rimligtvis är man bättre på något plan och kan återgå till det man ägnade sig åt.

Jag tycker det är rimligt att fråga sig vilken behandling man gått igenom, sett till att vi har studier och läkare från samma stad som säger att det inte går att behandla utmattning. Utifrån det resonemanget, att det inte finns något att göra och det är hopplöst, kan man med övervikten ovan fortsätta äta galet och fortsätta belasta frakturen.

Det är mer uppenbara saker, men det borde det kunna vara med hjärnan och den här problematiken också. Det är osannolikt att man läker, frodas och mår härligt i samma miljö och tillvaro som man blev sjuk i. Det sägs att Hippocrates sa ”Before you heal someone, ask him if he’s willing to give up the things that made him sick.” vilket passar i många fall, tänker jag. Till den grad att jag skrev det på väggen på min förra mottagning.

Min erfarenhet är åtminstone att folk kan må BRA mycket bättre tre år efter att de blivit sjuka om de aktivt ändrat livet och börjat ta ansvar för att må bra före att göra samma misstag som gjorde att de blev dåliga.

Man kan också läsa att ”sju år efter diagnosen upplever människor fortfarande att de har kognitiva svårigheter.” Jag ser inte det som galet eller osannolikt. Det går absolut att få men för livet av både utmattning, depression, smärta… och övervikt och frakturer som nämndes innan.

Men jag är ändå återigen nyfiken på hur de har behandlats och hur de behandlat sig själva. Det är inte orimligt att tro att vissa saker verkligen skadar hjärnan ordentligt och långvarig stress kan säkert vara en av dem. Det samma gäller blödningar eller proppar i hjärnan som också påverkar väldigt allvarligt. Men om det finns ett organ som verkar vara tillräckligt plastiskt för att övervinna nederlag och anpassa sig efter konstigheter så är det hjärnan. Är man kvar i samma miljö utan att ändra och rota så har jag full förståelse för om det inte blir bättre.

Efter annan åverkan på hjärnan, såsom de där propparna och blödningarna – eller hjärnskakning eller så – så gör vi ju ändå någonting åt det. Då kallar vi det rehabilitering. Då accepterar man att något har blivit dåligt, det hände en grej och nu ska vi göra någonting åt åverkan och skadan som blev.

Jag tänker att det är lika viktigt att göra det när man skadat hjärnan för att man så att säga blivit för trött. Skillnaden är att det inte har gjorts någonting akut. Det syns inget blod och det är svårt att röntga eller ta på. Men åverkan verkar ju definitivt finnas där… Och många gånger verkar det också vara så att vi orsakar skadan själva genom beteenden och hur vi lever. Då behöver vi både rehabilitera OCH lära om gällande hur vi ska leva.

Det blir inte så värst mycket konstigare än efter en stroke, även om mekanismerna då inte är riktigt samma. Men då behöver vi träna förmågorna vi kan ha tappat och vi vill se till att det inte händer igen. Samma sak efter stress och för mycket elände. Vad har det blivit för skada? Hur kan vi återfå det vi vill ha från det som varit? Och varför blev det som det blev? Kan vi slippa att det händer igen? Kan jag främja både läkning och hela min framtid…? För det är ju ändå ambitionen även vid trauman mot samma delar.

Även om man tar i och ändrar så mycket man bara kan och orkar så kanske det inte blir som innan, men man har gjort det man kan och jag tror absolut att det där och då finns hopp för att det blir väldigt mycket bättre.

Så hur gör man det bättre då? Det är ju svårt att redogöra för i väldigt korthet när det är väldigt don efter person. Men en bra början är acceptans och att göra saker på sin nivå. Håll tempot och ägna dig åt sån där pacing som jag nämner här och var. I kort är det att man gör inte mer än man kan och så fort man hinner, orkar och har kapacitet för.

Man behöver ta hand om stressen och säga nej. Ge kroppen vad den behöver. Jag tror absolut att det finns verktyg för att bli mycket bättre än du är, genom hela livet. Man tränar på att bli bättre på det man vill bli bättre på – och ger kroppen, hjärnan och hela varelsen förutsättningar för att anpassa sig och bli som man vill utifrån träningen som görs. I värsta fall får man försöka och göra så gott man kan. Slutar man, låter bli att försöka och är kvar i samma situation, miljö, tankar och känslor som man blev sjuk i så är man garanterat inte bättre efteråt, hur som helst.

Jag tror att det är rimligt att se till att använda hjärnan, om än bara tillräckligt. Det är absolut viktigt att motionera för att få BDNF att flöda så att saker och ting kan växa, förändras och förbättras. Vill man läsa mer om det så står det en del i boken. Tortftigt igen, men användbart. Vill du ha den korta förklaringen så strunta i boken och konditionsträna bara minst 30 minuter om dagen. Helst 60 minuter.

Problemlösning och KBT kan vara viktiga verktyg för att slippa elände i vardagen och ändra tankar och känslor. Mindfulness kan vara ytterligare ett för att lugna ner och använda hjärnan och dess delar på rätt sätt. För att inte nämna poängen med att begripa vad man håller på med, vad man tänker, gör och vad som pågår. Det är många som inte hinner med att uppmärksamma det – men det finns de som lär sig genom just mindfulness.

Ofta är det ingenting helt galet man behöver ändra, med lite perspektiv. Det kanske är mycket att ändra, och det kanske är svårt, men det är sällan att man behöver någonting särskilt konstigt som ingen någonsin skulle kunna tänka sig. En del kan behöva en ADHD-utredning som sen leder till läkemedel och bättre förståelse för vad som hänt historiskt och för att man är som man är. Det är ganska obskyrt, förstås.

Sett till att det är många bitar som man skulle kunna ändra och perspektiv är en del av det hela, så kan det vara tacksamt med någon utifrån. Det är allt som oftast att man hamnat där man är för att man gör saker sådär som man själv brukar göra dem. Då behövs det någonting nytt för att det ska bli annorlunda.

Kan man verkligen ta till sig poängen och ändra på livet med värderingar och allt man gör och ägnar sig åt som att vända en pannkaka så kan man säkert lösa det själv, men det verkar funka oftare, bättre och fortare om man får input utifrån. Hjälp är praktiskt, för man kan inte alltid allting själv och människor är bra på olika saker. Det är inte särskilt konstigt. Målet är ju heller inte att du ska tillbaka dit du var. Där har du varit och det gjorde dig sjuk.

Poängen med att det är svårt att göra saker själv känns det som min sambo understryker ganska ofta om jag själv muttrar över någonting hemma. Om jag går och funderar på något problem och inte kommer dit jag vill med någonting så är hennes input inte sällan att hon får till det där andra perspektivet. ”Vad skulle du gjort, tänkt, sagt och hur hade du resonerat om du skulle hjälpa en klient med det här?” Det både värsta och bästa med det är att det fungerar riktigt bra. Kan det vara att man då tar problemet från det emotionella och irationella… och istället applicerar ett utifrån-perspektiv, med mer rim och reson?

En del kan tydligen göra så. För en del hjälper det MASSOR att faktiskt få hjälp utifrån istället.

För att avsluta med lite hopp gällande just det trötta och hjärnluddet så finns det ett slut på det. Allt som oftast så är det ett symptom – och det kan absolut vara långdraget – men det är inte världens undergång. Gör man saker annorlunda så får man med största sannolikhet andra resultat.

Trötthet av stress, eller rörig hjärna och minnesproblem