Generalized Anxiety Disorder, GAD, eller den svenska varianten Generaliserat ÅngestSyndrom, ”GÅS”, är när det normala oroandet går till överdrift. För det är egentligen inte konstigt att oroa sig.

Att fundera på om barnen kommer hem, ekonomin går ihop eller om någonting kommer att gå fel är inte automatiskt ett psykiatriskt problem. Det är snarare rimligt. Oro är en del av hur vi förbereder oss för saker. Men det finns en punkt där den inte längre hjälper oss särskilt mycket.

Vid generaliserat ångestsyndrom kan oron bli så utbredd, ihållande och svår att styra att den tar över stora delar av vardagen. Man oroar sig inte bara för en sak, utan för många tänkbara problem. När ett bekymmer känns avklarat hittar hjärnan nästa. Det kan kännas som om man måste tänka färdigt för att kunna slappna av – men det blir aldrig riktigt färdigt.

Jag tycker att det är ett användbart sätt att förstå GAD: Problemet är inte att du ibland ser risker. Problemet är att du har fastnat i ett sätt att hantera osäkerhet som kostar mer än det hjälper.

Vad är GAD – och hur skiljer det sig från vanlig oro?

”Generaliserat ångestsyndrom (GAD) (F41.1): Kännetecknas av att ångesten är mer konstant. Personen känner en ständig oro och bekymmer för att något ont ska drabba dem eller de närmaste. Ångesten åtföljs ofta av kroppsliga symptom som huvudvärk, yrsel, svettningar och besvär från mag-tarmkanalen.”

GAD är en psykiatrisk diagnos där överdriven oro och ångest kring flera områden i livet står i centrum. I DSM-systemet ingår att oron varit närvarande under minst sex månader, är svår att kontrollera och kommer tillsammans med andra symtom och betydande lidande eller funktionspåverkan.

ICD beskriver samma grundmönster men har delvis andra formuleringar. Det är inte ett formulär eller ett enstaka obehag som avgör diagnosen; tidsförlopp, sammanhang och konsekvenser måste vägas samman.

Det kan handla om relationer, arbete, sjukdom, pengar, olyckor, framtiden och sådant som ännu inte ens har inträffat. Ibland är själva temat helt rimligt. Det är mängden, intensiteten, varaktigheten och svårigheten att släppa oron som gör skillnad.

Oro brukar också vara framåtriktad. Det som hänt i går kan man grubbla över, men vid GAD upptas mycket energi av vad som kanske kommer att hända i morgon. Skillnaden är intressant, eftersom både grubblande och oro kan upplevas som produktiva utan att leda till något verkligt beslut.

Symtom – vad märker man i kroppen och i vardagen?

GAD förknippas ofta med rastlöshet, lättretlighet, koncentrationssvårigheter, trötthet, sömnsvårigheter och muskelspänningar. Det kan också märkas som huvudvärk, besvär från magen, spänd nacke, hjärtklappning eller en ständig känsla av att vara på helspänn. Väldigt typiska såna där ”långvariga stress-symptom” som jag gärna tittar efter vid stressrehab. För det blir jobbigt, kämpigt och stressigt över tid. Att oroa sig hela dagarna, och möjligtvis halva nätterna, är motsatsen till återhämtning och vilsamt.

Den som går och väntar på nästa katastrof får sällan särskilt mycket återhämtning. Man kan ligga i sängen och försöka sova men samtidigt planera för tio olika tänkbara problem. Eller sitta på jobbet och kontrollera mejlen en gång till, inte för att det behövs, utan för att det för stunden känns lugnande.

Det är därför inte ovanligt att någon söker för trötthet, stress eller sömnproblem snarare än för ångest. Besvären kan även samexistera med depression, paniksyndrom, PTSD och kroppslig sjukdom. En ordentlig bedömning behöver därför se till mer än själva oron.

Varför fortsätter man oroa sig när det gör ont?

En möjlig förklaring är att oron fungerar som en strategi för att hantera osäkerhet. Om jag bara tänker igenom alla alternativ kanske jag kan hindra någonting hemskt från att hända. Det låter väl inte alldeles orimligt?

Problemet är att framtiden aldrig går att kontrollera helt. Nästan varje beslut lämnar något osäkert efter sig. Om vi försöker lösa all osäkerhet med ytterligare tankearbete kan vi därför fortsätta hur länge som helst.

Det kan uppstå en slags inlärningsfälla: man känner obehag, börjar oroa sig, kontrollerar eller söker försäkringar och blir lite lugnare. Den kortsiktiga lättnaden gör det mer sannolikt att man gör samma sak igen. Men man får samtidigt färre tillfällen att upptäcka att osäkerhet faktiskt går att bära utan att tänka sönder den.

En del av problemet kan alltså upprätthållas av försöken att lösa problemet. Den principen återkommer vid många ångesttillstånd.

När oro blir kontroll, försäkran och undvikande

Det är inte bara tankarna som spelar roll. Den som oroar sig kan börja planera överdrivet noga, fråga andra upprepade gånger om allt verkligen är okej, skjuta upp beslut, googla möjliga katastrofer eller undvika situationer där något oväntat kan hända.

Inget av detta är i sig fel. Att läsa på inför en operation är rimligt. Att göra en budget är klokt. Men om varje kontroll måste följas av en ny kontroll för att ångesten ska släppa börjar det bli dyrt i tid, energi och livsutrymme.

Jag skulle därför inte bara fråga hur mycket någon oroar sig. Jag skulle också fråga: Vad gör du för att slippa oron, och vad kostar det dig? Det säger ibland mer om vad som behöver förändras än att enbart räkna antalet orostankar.

Målet är ju ändå ett bra liv. Lite oro och därigenom eftertanke är inte galet. Det dåliga blir när det blir så mycket att det börjar minska på det där bra i livet.

GAD, paniksyndrom, hälsoångest och depression – är det samma sak?

Nej, men det finns gott om överlappningar. Vid paniksyndrom blir en del av problemet rädslan för nya panikattacker och de intensiva kroppsliga reaktionerna. Vid hälsoångest står rädsla för sjukdom och tolkningen av kroppsliga signaler mer i centrum. Vid PTSD behöver man undersöka kopplingen till traumatiska händelser, återupplevande och undvikande. Depression kan ge negativa framtidstankar, men också exempelvis minskat intresse, nedstämdhet och svårigheter att känna glädje.

Det går att ha flera problem samtidigt. Därför hjälper det inte alltid att fråga efter en enda etikett. Man behöver förstå vilka processer som faktiskt driver besvären hos personen i fråga.

Hur behandlas generaliserat ångestsyndrom?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en etablerad behandlingsmetod vid GAD.

I behandlingen:

Identifieras tankemönster: “Om något går fel …”, “Vad kommer hända …”.
Används tekniker för att avgränsa oro och kontrollera “övertänkande”.
Gradvis exponering mot oroade scenarier (t.ex. arbeta med att acceptera osäkerhet).

Arbetet kan bland annat handla om att identifiera oro och säkerhetsbeteenden, minska det som upprätthåller problemet, träna på att acceptera osäkerhet och agera mer i linje med det liv man vill leva. Olika KBT-upplägg kan se olika ut; ibland används exempelvis schemalagd orostid, beteendeexperiment och exponering för osäkerhet.

Att lära sig stå ut med osäkerhet betyder inte att bli likgiltig eller ansvarslös. Det betyder snarare att skilja sådant du faktiskt kan påverka från sådant du inte får kontroll över bara för att du ägnar ytterligare tre timmar åt det.

Läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel är faktiskt också en etablerad insats mot GAD. I de svenska nationella vård- och insatsprogrammen har läkemedel högre prioritet än KBT för vuxna med GAD, medan KBT fortfarande är ett rekommenderat alternativ. Valet behöver anpassas efter besvärens omfattning, annan sjuklighet, tidigare erfarenheter och patientens önskemål.

Många gånger känns det som att jag tjatar och vurmar så för att behandla grundorsaken och ”istället för läkemedel göra det som är bäst, ägna er åt att lära om istället för att bara äta piller!” … Men när läkemedel faktiskt fungerar utmärkt, eller bättre, så håller jag helhjärtat med: gör det.

Fysisk aktivitet, sömn och återhämtning är relevanta delar av hälsan och kan minska belastningen, men ersätter inte nödvändigtvis riktad behandling när ett ångestsyndrom är etablerat. Jag tycker det är viktigt att hålla två tankar i huvudet: kroppen spelar roll – och det gör beteendena och sammanhanget också.

GAD-7 – ett kort test för ångestsymtom

På sidan för ångesttest hittar du GAD-7 som kan vara bra om du vill få ett hum om hur uttalad ångesten är. Det består av sju självskattningsfrågor om de senaste två veckorna, med en totalsumma på 0–21 poäng. Vanliga tolkningsintervall är 0–4 (minimal), 5–9 (lindrig), 10–14 (måttlig) och 15–21 (svår ångest). Från 10 poäng kan det finnas anledning att undersöka ångestproblematiken vidare.

Det är däremot inte samma sak som att ha GAD. GAD-7 kan fånga ångestsymtom också vid andra tillstånd. Läs mer och hitta själva formuläret hos Per Carlbring.

När är det rimligt att söka hjälp?

Om oron tar mycket tid, stör sömnen, begränsar livet eller leder till ett växande behov av kontroll och försäkringar tycker jag att det är skäl nog att prata med någon. Man behöver inte vänta på att livet ska rasa samman för att ett problem ska vara värt att undersöka.

Vid mycket svåra symtom, betydande funktionsnedsättning, självmordstankar eller misstanke om andra sjukdomstillstånd behövs läkarbedömning och ibland specialistvård. Vid omedelbar fara ska akut hjälp sökas.

Målet är inte att aldrig känna oro

Det är inte rimligt att försöka utrota oron ur en människas liv. En del oro hjälper oss att förutse problem och ta ansvar. Jag tänker att målet snarare är proportioner: att kunna bry sig om framtiden utan att behöva leva i den hela tiden.

När vi blir bättre på att skilja verkliga problem från sådant vi försöker kontrollera med oändliga tankar kan vi få mer tid till det vi faktiskt vill använda livet till. Det är ofta en större vinst än några färre poäng på en skala.

Källor och vidare läsning

Formulär ger en indikation på symtom och kan användas vid uppföljning, men fastställer inte ensamma en diagnos.

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) – när oron aldrig riktigt tar slut