Panikattack och paniksyndrom. Det kan börja med att hjärtat slår hårt. Att det blir svårt att andas. Att man blir yr, svettas, darrar eller känner sig märkligt… overklig. Sedan kommer tanken: Vad händer? Är det här farligt? Håller jag på att dö?

En panikattack kan vara en förfärlig upplevelse. Men en panikattack och paniksyndrom är inte samma sak. Det är en skillnad som är värd att förstå, eftersom den också förklarar mycket av hur behandlingen fungerar.

Vad är en panikattack?

En panikattack är en plötslig och intensiv våg av rädsla eller obehag, ofta tillsammans med kraftiga kroppsliga symtom. Vanliga upplevelser är hjärtklappning, tryck över bröstet, andnöd, skakningar, svettningar, yrsel, illamående, stickningar, overklighetskänslor och rädsla för att förlora kontrollen eller dö. Symtomen ökar ofta snabbt och kan nå sin kulmen inom minuter.

En attack kan utlösas av en tydlig situation, men också komma till synes helt oväntat. Många beskriver känslan av att kroppen plötsligt har slagit på ett larm som inte går att stänga av.

Den vanliga panikattacken är i sig inte farlig, även om den upplevs som akut hotfull. Men nya eller oklara kroppsliga symtom ska inte slentrianmässigt förklaras med ångest. Bröstsmärta, svimning, nytillkommen kraftig andnöd eller andra alarmsymtom kan behöva medicinsk bedömning. Första gången någon får en kraftig attack kan det vara fullt rimligt att undersöka om en kroppslig orsak behöver uteslutas.

Samtidigt… är det inte alltid helt lätt att få det undersökt och ibland kan det ses som ”helt vanlig ångest, det går över”, inom vården. Det är inte alltid det är så, givetvis, men det blir fort att man lär in att det är svårt att söka vård om man får det bemötandet när man söker.

Många tror felaktigt att de håller på att få en hjärtattack vid första anfallet – och många gånger är det rimligt tolkat i och med att man generellt säger att ”sök alltid akut vid bröstsmärtor”. När man då får bröstsmärtor och hela kris-och-paniksystemet slår på stora trumman så är det helt rimligt att tänka att det är akuten nästa.

Det är orimligt vanligt att man söker akutvård för hjärtproblem när det blir så här.

En anekdot från mitt liv som understryker hur vanligt det är att söka för hjärtfel när man får panikattacker kommer från när jag faktiskt fick hjärtproblem i form av perikardit.

Perikardit är ett av besvären man kan få när man tränar sjuk: inflammation i hjärtsäcken. I mitt fall hade jag varit till synes frisk och haft ryggskott senaste dagarna, så jag kan varken skylla på att träning eller sjukdom var orsaken, men hur som helst blev rekommendationen från 1177 att jag skulle hålla mig hemma för att de inte ville ha unga människor med bröstsmärtor på akuten: “För det är ändå så sällan faktiskt hjärtproblem”.

Man ser det alltså som så vanlig att man söker för bröstsmärtor “i onödan” att man många gånger låter bli att ta in unga med bröstsmärtor. ”Det är så sannolikt att man inte kan göra något ändå.” Det är också på grund av att bröstsmärtor från stress, ångest eller hela vägen till panikångest är så vanligt som jag gjorde ett poddavsnitt om det. [Läs artikeln eller lyssna på Spotify eller Acast]

Panikattacker är riktigt obekvämt, oönskat och läskigt. Så efter första attacken är det vanligt att oron för nästa attack tar över, vilket leder till vaksamhet av kroppssignaler och undvikande – som i sin tur upprätthåller ångesten. Man undviker det läskiga för att det är läskigt – och många gånger blir man långt känsligare för kroppens signaler, hypervigilansen börjar, som ett skydd för att inte råka ut för samma obehag igen. Det är när man börjar med de bitarna som man börjar prata paniksyndrom.

Vad gör en attack till paniksyndrom?

”Paniksyndrom (F41.0): Kännetecknas av plötsliga anfall av stark ångest med kroppsliga symtom. Personer med paniksyndrom upplever ofta att de är allvarligt sjuka, håller på att dö, är på väg att bli ”tokiga” eller mista kontrollen.”

Vid paniksyndrom har personen återkommande panikattacker, där åtminstone vissa kommer oväntat, och utvecklar en ihållande oro för nya attacker eller börjar förändra sitt beteende påtagligt för att undvika dem.

Det som många gånger blir mest begränsande är alltså inte själva attacken utan livet som byggs runt rädslan för nästa attack. Man slutar träna eftersom pulsen känns farlig. Undviker tunnelbanan ifall det blir svårt att gå av. Tackar nej till en resa eftersom man inte vet om man kan få hjälp om ångesten kommer. I något fall har jag stött på någon som alltid har frukt med sig, för hunger resulterade ofta i ökad risk för attacker så det ville man undvika till varje pris.

Här blir den bekanta principen om undvikande väldigt tydlig: att undvika en situation kan kännas som en lättnad i dag, men kan samtidigt lära oss att situationen var farligare än den faktiskt var. På sikt kan allt fler situationer upplevas hotfulla.

Den onda cirkeln: kroppslig signal – katastroftanke – mer kroppslig signal

Jag tycker om att beskriva panik med en förstärkningsspiral.

Först kommer en kroppslig förnimmelse, kanske helt naturlig: ett extra hjärtslag, en värmevåg eller lite yrsel. Förnimmelsen tolkas som ett hot. Då ökar ångesten, vilket i sin tur ger mer hjärtklappning, snabbare andning eller andra stressreaktioner. De nya symtomen kan kännas som bevis för att den ursprungliga katastroftanken var korrekt.

Det går därför att ha en fullt fungerande kropp som känns oerhört opålitlig. Kroppens alarmsystem reagerar på hot – och själva alarmsystemets signaler har blivit ett hot.

Det här förklarar också varför det inte räcker att någon utifrån säger ”det är lugnt”. Om allt i kroppen säger katastrof kan ett sådant besked kännas ganska ointressant. Den som lider av problemet behöver ofta få egna erfarenheter av att sensationerna kan uppstå och avta utan den befarade katastrofen.

Ett annat sätt att förklara undvikandet är att man är rädd för att bli rädd. Man undviker för att rädslan orsakar panik och det vill man undvika till varje pris. När man börjar bli rädd, blir man mer rädd av rädslan i sig och sen spårar det ur och resulterar i paniken man fruktade från början, vilket förstärker inlärningen och det man är övertygad om: ”jag skulle inte x för det leder till mer obehag och panik”.

Vad är agorafobi?

”Agorafobi (F40.0x): Betyder torgskräck. Agora var platsen där grekerna träffades för att diskutera samhällsfrågor och politik. Våra dagars agora är köer, affärer, varuhus och kollektivtrafik (exempelvis bussar, tåg och tunnelbana). Personer med agorafobi är rädda för att få panikanfall eller panikliknande symtom i dessa situationer. I studier på panikångest inkluderas huvudsakligen patienter både med och utan agorafobi.”

Agorafobi betyder inte bara rädsla för öppna platser. Det handlar om rädsla för situationer där det skulle kunna vara svårt att fly, få hjälp eller hantera panikliknande symtom. Det kan gälla kollektivtrafik, köer, stora folksamlingar eller att vara ensam långt hemifrån.

Paniksyndrom och agorafobi förekommer ofta tillsammans men är olika diagnoser. Vissa har panikattacker utan omfattande situationsundvikande. Andra har stark agorafobi utan att uppfylla kriterierna för paniksyndrom.

Varför uppstår paniksyndrom?

Det finns inte en enda orsak. Sårbarhet, stress, tidigare erfarenheter, kroppsliga tillstånd, sömn, läkemedel och substanser kan spela roll. Koffein och andra stimulerande ämnen kan till exempel förstärka vissa kroppsliga symtom, men det är nog svårt att peka mot att koffein är orsaken till paniksyndrom. Det är, som med mycket annat, mångfacetterat och beror på personen. ”Hur ser livet ut?” ”Vad har lärt in allt det här?” och fullt med andra frågor.

Men vid behandling är det många gånger mer användbart att kartlägga vad som vidmakthåller problemet här och nu. Det är inte alltid mest väsentligt att vända sig bakåt i tid och bakgrunden till det hela för att lösa problemet, även om det kan öka förståelsen och acceptans.

Vad är personen rädd ska hända vid nästa attack? Vad gör hen för att förebygga den? Vilka situationer eller förnimmelser undviks? Vilka säkerhetsbeteenden används?

Att kontrollera pulsen tio gånger om dagen kan till exempel ge kortvarig trygghet, men också göra uppmärksamheten på varje hjärtslag mycket större.

Behandling – att lära om relationen till kroppens alarm

KBT är förstahandsbehandling för de flesta vuxna med paniksyndrom enligt svenska nationella vård- och insatsprogram.

KBT kan behandla med hjälp av verktyg som:

Exponering för kroppsliga symtom, interoceptiv exponering, där du utforskar, upptäcker och känner det du känner och accepterar att du har känslor. Känslor är inte nödvändigtvis farliga bara för att man har dem.
Kognitivt arbete kring katastroftankar.
Gradvis konfrontation med situationer som antas kunna framkalla attacker.

Interoceptiv exponering är att under kontrollerade former framkalla kroppsliga sensationer som liknar panik och sedan upptäcka att de inte leder till det man fruktar.

Det kan till exempel handla om att uppleva ökad puls efter fysisk ansträngning eller andra kontrollerade övningar. Vilka övningar som är lämpliga måste anpassas efter personens hälsa och medicinska förutsättningar. Det är inte meningen att ignorera verkliga medicinska risker.

C-uppsats-ämnet på fysioterapeutprogrammet var med fokus på ångest och träningens akuta effekt på ångest. Där framgick det att just paniksymptom faktiskt blev positivt påverkade av träning. Jag tänker mig att man både exponerar mot det obehagliga – och blir något mer resilient mot det – med samma verktyg.

Man kan också arbeta med gradvis exponering för undvikna situationer, minska säkerhetsbeteenden och undersöka de katastroftolkningar som driver rädslan.

Poängen är inte nödvändigtvis att varje sensation försvinner. Det viktiga är att den slutar betyda katastrof. När man inte längre behöver springa ifrån varje kroppslig signal kan vardagen börja växa igen.

Antidepressiva läkemedel, framför allt SSRI, kan också användas. Behandlingsvalet ska göras med hänsyn till tidigare effekt, patientens preferenser, sjukdomsbild och eventuell samsjuklighet. Se nationellt kunskapsstöd om paniksyndrom.

PDSS-SR – hur uttalat är panikproblemet?

I artikeln med ångesttester kan du läsa om Panic Disorder Severity Scale – Self Rated, PDSS-SR, som består av sju frågor och ger 0–28 poäng. Det undersöker bland annat attacker, förväntansångest, undvikande och hur arbetet eller det sociala livet påverkas. Skattningen avser den senaste veckan.

En högre poäng betyder mer uttalade panikrelaterade besvär. Per Carlbring sammanfattar skalans tolkning, bland annat ett screeningvärde kring 9 poäng och olika svårighetsgrader beroende på samtidig agorafobi. Värden för remission och behandlingssvar varierar något mellan olika forskningssammanhang; det är klokt att inte behandla ett enda tröskelvärde som en absolut sanning.

Du kan öppna svenska PDSS-SR som PDF här. På den gemensamma ångesttestsidan förklaras uträkningen steg för steg. Skalan ersätter inte en klinisk bedömning och är inte avsedd att på egen hand avgöra om någon har paniksyndrom.

Kan man själv göra någonting?

Det kan hjälpa att förstå att kroppens stressreaktioner kan vara mycket obehagliga utan att för den skull vara farliga. Att regelbundet sova, äta och röra på sig kan också minska den allmänna belastningen. Men försök att inte förvandla varje vardagsstrategi till ytterligare ett säkerhetsbeteende som du måste utföra för att våga leva.

Vid återkommande attacker, omfattande undvikande eller stor oro inför att få en ny attack finns goda skäl att söka hjälp. Det behöver inte vara katastrofalt innan man får arbeta med det.

Att sluta frukta rädslan

En del av styrkan i KBT för paniksyndrom är att målet är begripligt. Det handlar inte om att övertyga någon om att de inte kände vad de kände. Kroppsupplevelserna var verkliga. Det handlar om att uppdatera vad de betyder, vad man behöver göra åt dem och hur mycket makt de ska få över ens liv.

Ibland är det där en ganska stor befrielse: Hjärtat får slå, pulsen får öka och livet får fortsätta ändå.

Källor och vidare läsning

Skattningar ger underlag för förståelse och uppföljning men ersätter inte diagnostik.

Paniksyndrom och panikattack – när kroppen blir något att vara rädd för