Samlande, Hoarding, ett ständigt handlande och Kognitiv Beteendeterapi för att behandla det.

Att streta emot samlade, hoarding och de där bitarna är som att ägna sig åt minimalism… Men ångestnivåerna som orsakar beteendet är på nivån att det nu snarare går som sjukligt och att man behandlar – snarare än att bara ändra livsstil, tänka om och fokusera på annat.

[Läs mer här på bloggen – eller lyssna på Poddavsnittet!
Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta hittas på Acast, Spotify eller där du vanligtvis lyssnar på poddar!]

Vad är Samlande/Hoarding?

Samlande, hoarding, eller patologiskt samlande, är ett psykiskt tillstånd som kännetecknas av en extrem svårighet att göra sig av med saker, oavsett deras verkliga värde. Denna svårighet beror på ett upplevt behov att spara på föremålen och en ångest som uppstår vid tanken på att slänga dem. Tillståndet leder till en ackumulation av föremål som kan skapa trånga och ohanterliga levnadsmiljöer. Detta kan resultera i signifikanta störningar i personens funktionssätt hemma, på arbetet och i sociala situationer.

Kriterierna för diagnosen hoarding enligt DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, femte upplagan) inkluderar:

1. Svårigheter att göra sig av med personliga tillhörigheter: Individen har en stark tvekan att slänga eller skiljas från personliga tillhörigheter, oavsett deras faktiska värde.
2. Ackumulering av föremål: På grund av dessa svårigheter fylls levnadsutrymmen med föremål till den grad att utrymmena inte längre kan användas till avsedd funktion. I vissa fall kan bara vissa områden vara berörda, men i allvarligare fall kan hela bostaden påverkas.
3. Distress eller funktionsnedsättning: Samlandet orsakar betydande ångest eller påverkar negativt den dagliga funktionen, inklusive hem, arbetsmiljö, socialt umgänge och andra viktiga livsområden.

Vanliga behandlingsmetoder

Samlande kan ibland förekomma tillsammans med andra psykiska störningar som depression, ångestsyndrom eller tvångssyndrom (OCD). Behandling av hoarding är ofta komplex och generellt är det Kognitiv Beteendeterapi som fungerar bäst – och det kan ibland hjälpa med mediciner som anti-depressiva och ångestdämpande.

Läkemedelsbiten tycker jag ju sällan är en lösning i sig, om det inte gör att man helt vänder på alla sina känslor och städar upp sitt liv. Jag tror inte att det är jättevanligt att så är fallet, så den konkreta, faktiska behandlingen är antagligen det mest konstruktiva och långsiktiga.

Goda idéer för att behandla hoarding, skulle jag säga, är:

1. Kognitiv beteendeterapi (KBT): Det är den mest evidensbaserade och effektiva behandlingen för hoarding. KBT fokuserar på att ändra de tankar och beteenden som driver hoardingbeteendet. Terapin involverar ofta att utforska personens emotionella koppling till sina ägodelar, att utmana deras tankar kring behovet av att spara på saker, och att gradvis öva på att göra sig av med objekt.
   1. Exponeringsterapi: Öva på att konfrontera ångesten som kommer från att göra sig av med saker.
   2. Kognitiv omstrukturering: Identifiera och utmana de irrationella tankarna som bidrar till hoarding.
   3. Färdighetsträning: Öva på organisatoriska och beslutsfattande färdigheter.
   4. Hemuppgifter: Vikten av att arbeta med beteendet mellan sessionerna.
2. Hemsanering och organisatorisk hjälp: För personer med allvarlig hoarding kan praktisk hjälp med att rensa och organisera hemmet vara nödvändig. Detta bör göras med stor försiktighet för att inte öka ångesten hos personen.
3. Medicinering: I vissa fall kan antidepressiva läkemedel, särskilt de som är effektiva mot tvångssyndrom (OCD), vara till hjälp. Dessa kan hjälpa till att minska den ångest och de tvångsmässiga beteenden som är förknippade med hoarding.

När jag behandlat det här så har jag ägnat mig åt punkt 1 och 2, KBT och handgriplig hjälp, som då kan kompletteras av medicinering för att underlätta behandlingen.

I stort så är det samma tillvägagångssätt som för att få till minimalismen… Men det krävs lite mer fingertoppskänsla, tålamod och det där jag alltid kommer till – acceptans för var man ska börja och progression, för att man ska börja där man är och jobba mot det man vill ha, som man ju då gör med den kognitiva beteendeterapin.

Vilja att ändra är antagligen absolut nödvändig.

Så från minimalism, att optimera och att få det ännu lite bättre så går vi här över till det mer patologiska, ångestfyllda samlandet. Och då börjar jag med att få med det där som jag började med i minimalism-kapitlet också. Det är absolut och våldsamt mycket lättare att göra någonting som man vet att man på riktigt vill. Men det kan vara riktigt svårt ändå.

I avsnittet om minimalism så sa jag:

”I nämnvärd utsträckning får man välja, även om det inte är fullt så lätt som att bara välja. Men att just välja krävs. Sen kommer arbetet, som med allt annat, tänker jag.

Man väljer först att gå till gymmet. Bestämmer man sig tillräckligt så kör man helt utan att behöva fundera gång efter annan. Om man bestämmer sig tillräckligt så behöver man inte ha fönstret öppet för att göra valet varje dag framöver.

Ibland kan man göra ett val och slippa hundratals andra. Lättast är det om man är helt med på vad man värderar, vad som känns viktigt och relevant i tillvaron – och sen kan tänka sig att agera så, även om det inte kortsiktigt känns toppen.

Är man införstådd med det och kan tänka sig att göra så… Ja då är man klar med det mesta i ångest-väg ganska snart. Tillbaka till det där med acceptans för att börja där man är och sen progression i sin värderade riktning med en lagom progression och pacing i åtanke.

Och det är lite det jag tänker är målen här också. Hitta det som är viktigt… och sträva dit. För det har gjorts förr på det här ämnet och blivit himla kul.”

Det samma gäller här.

• Om jag skulle börja slänga brorsans gamla inplastade CD-skivor hade det antagligen inte varit särskilt populärt.
• Om man börjar slänga gammalt skrot på den karaktäristiska surbondens gård som har legat där sen han var grabb ”för det ska ligga där!” så tar det antagligen också hus i helvete.
• Men om vi börjar ta tag i ett problem som någon på riktigt lider av och som man vill ha löst så blir det inte samma sak. Om man vill ha hjälp, har bett om den och på riktigt drömmer om att bli bättre – då kan man tänka sig att kortsiktigt lida för att få livet man vill ha.

Jag har hjälpt till med “hoarding” där man bryter ihop av att en frukt slängs. Då får man snällt sitta ner och börja med att resonera lite tillsammans. Då landar man i fall där det snarare behövs Kognitiv Beteendeterapi än bara krafttag och att bära grejer, för att de ska kånkas bort och slängas.

Man brottas med mångt mer känslor än bara matthet “över att man samlat på sig så mycket skit”.

Men det kan bli riktigt tjusigt ändå, har det visat sig.

När jag gjort det är det däremot inte varit i fallen där det praktiskt taget krävs sanering för att man samlar på hysterisk nivå så grannarna blir sjuka. Men det har hänt att jag hjälper dem som behöver ordning och reda, ta tag i situationen och få till det där som man inte riktigt får själv.

Det behöver verkligen inte betyda att det är lite prylar har det visat sig. Det går absolut som samlande, patologiskt och ångestfyllt, men det är inte en sanitär olägenhet där man behöver skyddsmask för att gå i närheten av huset.

Så minimalism är för dem som vill ha mer frid i sinnet när de generellt inte har några större problem med ångest och Kognitiv Beteendeterapi läggs till för att hjälpa dem som har orimligt mycket känslor när de behöver rensa.

Behöver du hjälp i närheten av Uppsala så skulle det kunna vara något att göra tillsammans. Vill du ha hjälp med känslorna som blir när du gör det själv så är kursen med ett pragmatiskt sätt att behandla ångest och rädsla utmärkt för ändamålet.

En av dem som fått hjälp med det här tidigare skrev en text till mig i efterhand för att kunna dela med sig till andra om upplevelsen, så jag tänker att jag tar med den här. Här är en som fått upp ett ljus och som gått från att samla, från riktigt fåniga och meningslösa saker, till att uppskatta det minimalistiska. Om än inte över en natt.

Jag – En samlare

Det är inte lätt att säga orden högt eller skriva dem, men ja, jag är en samlare. Jag tänker inte gå in på att det bottnar i något barndomstrauma eller så, för det här inlägget handlar inte om det.

Tydligen samlade jag saker som barn, såsom frimärken eller suddgummin, men det här var små begränsade kollektioner som jag tog hand om. Så jag vet inte om mitt problem egentligen är att jag samlar eller att jag är oförmögen att slänga saker. Slutresultatet blir ändå det samma – ett hem fyllt med saker. Det här är min berättelse om hur jag blev en “nykter” samlare. Nämnas bör att jag redan kände Patric för jag har anlitat honom för andra problem, så steget att be om hjälp med detta var inte så stort.

Jag flyttade till Uppsala för några år sedan. Att hitta boende i Uppsala är inte lätt och under tiden jag bott här har jag flyttat 1-2 gånger per år. Jag har provat på olika former av boende allt från egen lägenhet till att vara inneboende till att dela bostad med en kompis.

Man skulle ju tro att om man flyttade så ofta så skulle man medvetet begränsa mängden prylar man har hemma. Så var det inte i mitt fall. Jag beskrev det själv som att prylarna av någon märklig anledning hittade hem till mig. Jag var alltså oskyldig.

Patric noterade att jag gått från att ha alla mina saker i ett rum till att fylla upp en hel lägenhet på väldigt kort tid. Det här blev väldigt tydligt när jag en dag för något år sedan åter skulle flytta. Min nya bostad låg bara några kvarter bort och Patric sa att vi sköta flytten med hans bil. Förutom att han nog inte fattat hur många saker jag ägde.

Jag hyrde möblerat så det var väldigt få möbler, men ändå fick vi köra skytteltrafik en hel dag. På kvällen tyckte han att vi skulle ägna några timmar åt att packa upp i nya bostaden (då fanns det endast en smal gång mellan hall, kök, badrum och sovrum).

Jag tittade förtvivad på alla saker och sa att jag mår för dåligt av att vara där. Jag ville bara bort, bort från allt. Vi åkte till min förra bostad. Den var luftig och tom och nu endast sparsamt möblerad. Vi sjönk ner framför den öppna spisen och han tände en stor brasa. Jag hade visserligen insisterat på att ta med vedträna till min nya bostad (som saknade eldstad) men det fick jag inte! De eldades istället.

Medan vi satt där under tystnad och tittade på lågorna sa jag att jag kände mig väldigt tillfreds. Att jag hade en känsla av lugn och att det nog var så här jag ville leva.

Han tittade frågande på mig. Det var nog en rätt märklig kommentar med tanke på alla grejer vi burit under dagen…

Under de följande veckorna medan jag ställde i ordning min nya bostad så tänkte jag mycket på hur glad jag varit i ett minimalistiskt hem. Patric sa att jag ska ta tillvara på känslan och göra mig av med grejerna en gång för alla. Visst rensade jag en del, men sedan vande jag mig åter vid ett kaotiskt hem och att alltid vara omgiven av lådor som aldrig packades upp.

Ett drygt halvår senare var det åter dags att börja leta nytt boende. Patric sa till mig att börja packa i tid och rensa medan jag packade så att flytten skulle gå smidigt. Han var även tydlig med att denna gång tänkte han inte ställa upp som flyttkille.

Jag skämdes för mycket fortfarande så jag hade inte en tanke på att be honom ställa upp. Flyttfirma bokades. En stor bil för en person.  Patric påpekade att det verkade som att mängden saker ökat även denna gång. Jag protesterade för under pandemin hade jag inte varit i en enda affär så det var omöjligt att antalet saker ökat. Glömde den lilla detaljen med att handla på nätet…

Innan flytten lyckades jag rensa bort ett flertal kartonger med onödiga föremål. Mestadels sådant som fick gå direkt till återvinningen. Som jag sparat bara “för att”. Samt en massa second hand prylar jag inte behövde men som jag köpt för att de bara kostade en femma eller en tia.  Och även om inget av detta hade något värde så satt jag ändå hemma på kvällen och brottades med tanken att gå till soprummet och hämta upp allt igen…

Två starka flyttkillar skötte flytten denna gång. En av dem frågade faktiskt varför jag har så många grejer när jag flyttar så ofta. Det kändes inte bra. Vad hade han för rätt att kritisera mig?

Denna gång flyttade jag till en mindre bostad. Detta innebar att det nästan inte fanns någon fri golvyta. Jag hade inte ens plats för en säng utan sov på en luftmadrass på golvet. Jag sov dåligt, jag var stressad, jag snubblade konstant på grejer som låg överallt, jag hittade inget av det jag behövde och de grejer jag visste var de fanns var oåtkomliga. Jag mådde väldigt dåligt av situationen och undvek att vara hemma.

Jag pratade om det med Patric. Jag frågade honom om han var villig att åta sig uppdraget att hjälpa mig att sortera upp mitt liv. Han var tveksam till en början, för tidigare försök att slänga minsta lilla grej hade lett till tårar och katastrofkänsla.

Vi funderade båda på varsitt håll hur det skulle kunna gå till och vad som krävdes och sedan skrev vi ett kontrakt. Han ville veta att jag verkligen var villig att göra de förändringar som krävdes även när jobbiga beslut måste tas. Jag var tacksam att han åtog sig uppdraget för jag hade äntligen insett att något måste göras och att jag inte klarade det på egen hand.

Jag var ivrig att börja projektet. Samtidigt var jag rädd. Jag trodde det skulle bli lika drastiskt som på TV, att jag antingen skulle tvingas leva utan mina grejer i 30 dagar eller att allt skulle hällas ut på gården och jag vara tvungen att fatta snabba beslut om allt under en dag. Det blev inte alls så. Patrics tillvägagångssätt är mera pragmatiskt. Det gick nog flera veckor innan vi slängde något alls! Det tillkom några regler, som att jag inte fick köpa något utan att rådfråga honom. Slut på impulsköp och onödiga köp. Jag fick inte heller tacka ja när andra ville bli av med sina grejer och frågade om jag ville ha dem.

Det var mycket teori i början och vi pratade om vad jag ville och vad som var viktigt för mig. Till slut hade jag fått fram en lista på sex olika saker som var viktiga för mig för att må bra. Ingen av dem kostade något eller involverade någon sak! Det här var en verklig ögonöppnare!

Men bara för att man inser att man inte blir lycklig av sina saker så betyder det inte att det är lätt att göra sig av med dem. Tanken på pengarna man lagt ut finns där liksom tanken att man kanske inte behöver saken nu, men den kan vara bra att ha i framtiden. Varför göra sig av med bra saker? Varför göra sig av med kläder som det inte är något annat fel på än att man väger 20 kg mera nu än när de köptes? Jag hade ett motargument till varje sak han ville att vi skulle slänga.

Jag använder termen slänga – men vad som gjordes var att dela in saker i slänga, skänka, sälja och spara.

Om någon tror att det här var en lätt resa så kan jag lova att det inte var det. Det fanns dagar när allt gick bra och vi fick ihop flera kartonger som kunde föras bort. Andra dagar kunde jag bryta ihop för att en papperslapp var viktig för mig. Ja, en papperslapp.

Men Patric fanns alltid där för att stötta. Om det var en dålig dag avbröt vi. Om det var en bra dag jobbade vi på. Han såg även till att jag blev belönad med något jag tyckte om. T.ex. kunde vi börja dagen med en promenad i skogen för att han visste att jag efter det var så glad att jag kunde slänga saker. Men processen tog tid och energi. Och mitt hem blev stökigare innan det blev bättre.

Detta mestadels för att jag var övertygad om att jag kunde sälja saker jag inte längre behövde. Och det funkar kanske i vissa fall, men man måste komma ihåg att det är en lång process med att ta bilder, lägga ut grejer på nätet, sköta kontakten, vara hemma för upphämtning osv. Jag lärde mig efter ett tag att det är bättre att donera desto mer.

Nu börjar vi vara i slutet av projektet. Jag har lärt mig mycket om mig själv och vad jag tycker är viktigt. Jag har fått ordning på mina inköp. Jag handlar inte längre saker jag inte behöver. Jag kan besöka second hand affärer för att lämna in saker, men kommer ut tomhänt. Mitt hem är långt ifrån minimalistiskt, men det finns inte längre ouppackade lådor, saker börjar få sin plats så att jag kan hitta dem och jag använder de saker jag valt att behålla.

Jag har inte heller längre ett behov av att köpa saker. En ny vas eller nya vinglas gör mig inte längre gladare. Jag har även lärt mig att göra mig av med saker som bara samlar damm. Jag kommer t.ex. aldrig att läsa gamla tidskrifter. Så då behöver de inte förvaras hemma.

Jag är medveten om att det är lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår. Det var därför jag inledde med att säga att jag är en “nykter” samlare. Men nu har jag fått hjälp med att förstå varför jag samlar och vad jag kan göra åt det. Och jag har ingen som helst avsikt att leva bland kartonger på nytt. Jag sålde mina flyttlådor här om dagen. Patric frågade om det var så klokt med tanke på att jag snart ska flytta igen. Jag svarade att jag inte längre har så många saker så de kartonger jag sålde var överflödiga och jag tänker INTE köpa fler! Han var nöjd med svaret!

Stort tack för all hjälp Patric. Kanske lite ovanligt projekt, men värt varenda krona.

Så, återigen, behöver du hjälp i närheten av Uppsala så skulle det kunna vara något att göra tillsammans. Vill du ha hjälp med känslorna som blir när du gör det själv så är kursen med ett pragmatiskt sätt att behandla ångest och rädsla utmärkt för ändamålet.

Är det här ett problem man upplever själv så går det att bli av med, tänker jag. Men den där viljan behöver finnas där. Det behöver vara du som upplever ett problem och du måste vilja lösa det.