STATISTIK – Hur vanligt är psykisk ohälsa?

STATISTIK – Hur vanligt är psykisk ohälsa?

Hur vanligt är psykisk ohälsa?

Läs mer här eller lyssna på podden Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta på Acast eller på Spotify!

En Liten Serie:
Vad är ett Biopsykosocialt perspektiv?
Biopsykosocialt och kopplingen till KBT, ACT och vanor.
STATISTIK – Hur vanligt är psykisk ohälsa?
Varför vi behöver ett ORDENTLIGT VARFÖR

Hur vanligt är psykisk ohälsa? Statistik och resonemang om psykisk ohälsa: stress, depression, ångest och smärta

Jag gjorde om min förstasida på hemsidan för ett tag sedan, vilket gjorde att jag tog bort en del torftigt som tog en hel del plats. Jag gillar ju ord, text, resonemang och fördjupning, kan man säga… Men om man frågar om feedback så är det inte alla som gör det. Då kan jag raljera vidare här – blogg, podd och allt det där, det är ju ändå min frizon där jag väl ska få prata strunt hur mycket jag vill.

Vi behöver inte djupdyka i statistik. För DET ÄR torftigt och mest väsentligt är det antaligen att ha stenkoll på den om man jobbar på försäkringskassan, inom vården på något nischat vis eller om man ska göra en avhandling om elände. WHO säger att psykisk ohälsa ökar och är det största framtida hotet mot människors hälsa. Det understryker också poängen rätt väl… och de som jobbar där kan man väl tänka sig är folk som tycker att statistiken är viktig.

Det viktiga är väl att man förstår poängen, för dem flesta av oss. Den där statistiken, siffrorna och den allmänna trenden visar att allt fler besväras av stress vilket visar sig i att allt fler av oss blir så sjuka att vi inte kan arbeta. Slut på poäng, om man ska vara kortfattad. Slutsatsen och kopplingen är att det där stressrelaterade verkar behandlas som allra bäst med ett biopsykosocialt perspektiv för att människor är komplexa och livet är stort. Så har man brått eller är väldigt trött så kan man nöja sig med att ta med den poängen och skynda vidare.

Vill man utveckla lite till så är det relevant att komma till att de psykiatriska diagnoserna leder till fler långa sjukskrivningar än de flesta andra sjukdomar. När de psykiatriska diagnoserna blir vanligare lider vi inte bara mer – för många gånger är det gott om lidande i den psykiska ohälsan; vi lider både mer och längre tid med den här utvecklingen än tidigare.

Att sjukskrivningstiden ökar eftersom psykiska problem blir vanligare är relevant. Vi är långt mer deprimerade och har antagligen mycket mer ångest idag än vi haft tidigare, trots att det finns en evolutionär snits med ångest. Eller kanske på grund av att det finns en evolutionär snits med ångest. Det kan vara därför det har hängt kvar och vi är resultatet av att det var fördelaktigt att vara neurotisk. De neurotiska överlevde… och nu är vi här. Med ångest och negativa känslor. Som jag tror i viss utsträckning blir sämre av var vi är, när det kommer till det där moderna samhället med skärmar, fel stimuli, galna beteenden, jämförande och allt vad det är.

Enligt HR-källor kan det med vår nya generation unga vuxna också vara annat som spelar in här som är mer personlighetsrelaterat och som går att återkoppla till eventuell uppfostran, att man känner sig berättigad till saker utan motprestation och en resiliens som kanske inte finns i samma utsträckning. Det är antagligen ett väldigt mångfacetterat problem som är komplext som bara den.

Men oavsett så gäller det att om du får till för mycket stress under för för lång tid tills du når din brytpunkt så kan det göra dig arbetsoförmögen i månader eller år. Och det är lång tid jämfört med mycket annat.

Ska man försöka bena ut lite statistik, där jag tänker att det finns mycket, så kan man ju göra det i punktform för att få det kortare och få ett sånt där hum och en ögonöppnare. Alla siffror stämmer ju heller inte överens med varandra och en del säger säkert till och med emot varandra till viss del, men poängen känns som att den går fram ändå. Det är på fel väg med just det här, trots att vi i nämnvärd utsträckning väl ändå ”får det bättre och bättre”, om man ser till vad Rosling brukade prata om. Men det är ju en klen tröst om man lever längre men lider desto mer.

När jag plockade bort saker från startsidan så hade jag källor till en del siffror som jag nu ser inte fungerar längre, så jag plockade bort allihop för att det var tråkigt att ägna sig åt – men det var i form av socialstyrelsen, folkhälsomyndigheten och annat torftigt. Känns siffrorna opålitliga så kan man nog googla sig fram till relativt snarlika siffror ganska enkelt tror jag. Känns någon vansinnig så kan man väl bortse från det helt.

Hur vanligt är psykisk ohälsa?

Vissa källor säger hur som helst, eller har då sagt gällande stress att:

• 14% av alla mellan 16 och 84 år känner sig stressade. Redan här undrar jag, för att jag känner att den verkar låg, ”omfattar den siffran alla?” Jag har träffat människor som har ignorerat situationen och hållit på i veckor och månader tills de praktiskt taget kollapsade och då gjorde det relativt akut och blev förvånade. Trots att jag sett tecken på det innan de rasade.
• Mer än hälften av dem som har en anställning känner sig överväldigade av sin arbetsbörda.
• Cirka 75% av de som är sjukskrivna för utmattningssyndrom är kvinnor.

Angående depression och ångest säger en del källor att:

• Depression drabbade ca 1% av dem som föddes för hundra år sedan men idag pekar vissa källor på en av fyra kvinnor och en av tio män.
• 15-20% är deprimerade just nu.
• 50% av alla kvinnor och 25% av alla män drabbas någon gång av depression.
• 20% blir tillräckligt påverkade för att söka läkarvård.
• År 2020 besvärades 41% av befolkningen av ångest eller oro och 4% fick en depressionsdiagnos.

… vilket väl kanske tyder på att depressions- och ångeststatistiken är ännu rörigare än den relaterad till stress, tänker jag. Det är nog svårt att få koll på stress, ångest och depression i viss utsträckning för att folk tänker sig att det är så det ska vara för att det ”alltid varit så”, för att man inte kan relatera till hur det kanske snarare borde vara… Men också på grund av skam så man med flit inte svarar sanningsenligt om man blir tillfrågad rakt av.

Det täcker de mer psykosociala bitarna, tänker jag. Men en stor del är inte nämnd alls.

Smärta besvärar nästan hälften av Sveriges befolkning och 15% besväras av svår smärta.

Inte särskilt precist och exakt, och olika ställen säger olika siffror, men när det kommer till att söka vård så kan vi ju ändå ha rätt bra koll på det. Där finns det besök och det går att föra statistik drägligt bra – och smärta verkar vara den vanligaste orsaken till att man söker läkarvård, medan stress istället är den största orsaken till sjukskrivning. Varför folk är sjukskrivna går också att spåra rätt bra när vi har ett så noga reglerat system. Varför folk inte arbetar skulle vara en annan sak, där behöver man inte riktigt ha ett skäl.

Sen har vi min ständigt återkommande poäng: samsjuklighet är vanligt mellan dem, och de är den största orsaken till långvarig sjukfrånvaro. Det är anledningen till att vi vill titta på alla tre som jag höftar ihop till stress, depression och smärta.

Så… Opioidkrisen finns där av en anledning. Och det finns bra skäl till att vi skriver ut anti-depressiva, ångestdämpande och insomningstabletter på löpande band. Det är lätt, ofta vad som efterfrågas och problemet de avhjälper symptomen på finns i väldigt stor utsträckning. Men den lösningen tänker jag är relativt dålig, för att den sällan löser problemet bra nog.

De som har problemen behandlas alldeles för ofta på ett alldeles för dåligt sätt.

Den vanligaste orsaken är ofta, men inte nödvändigtvis, livet som helhet och det oändliga livspusslet. Där landar det många gånger med de som blir för trötta. Det kan absolut gå hand i hand med patologi, genetik eller sociala situationer som lägger till en tyngre börda än du kan bära, såsom ADHD, högfungerande autism eller EDS – eller ett barn i familjen med problem som exempel på social situation.

Men det skulle inte förvåna mig nämnvärt om det är en större grej som gör att det går helt åt skogen. Dödsfall i familjen eller skiljsmässa kan göra att man bryter ihop helt, eller tillbaka till armbrott eller bicepsruptur som påbörjar en negativ spiral. Eller så kan det för all del då vara något ännu allvarligare som inte läker på 6 veckor eller 3 månader.

Många gånger är det en helhet som inte fungerar men med någon eller ett fåtal särskilda bitar som sticker ut och är särskilt dåliga – säg att man med sin ADHD jobbar livet ur sig, stressar upp sig och får ångest för att man inte presterar drägligt nog i sina egna ögon. Kanske att man i praktiken faktiskt inte varvat ner på både månader och år på ett drägligt nog sätt. För man vet inte hur man gör och hjärnan har en predisposition till att verkligen vägra göra det.

Hade det krävts att du sprang två timmar om dagen för att få tag i mat och att dagens moderna stimulans med blipp och blopp inte fanns så kan det vara att du hade fungerat utmärkt och inte blivit sopslut.

EN tuff situation kan göra saker och ting tillräckligt tunga för att du ska hamna i en negativ spiral. En större börda ger dig mindre kapacitet att hantera den, vilket gör att den växer ännu mer tills den är helt utom kontroll… och medicinering löser sällan hela problemet där. Det kan det göra om det finns en grundläggande sjukdom där läkemedel botar eller behandlar sjukdomen. Säg att man sätter in något fint läkemedel mot sin ADHD och blir av med en hel del av ett stort problem; det skulle kunna göra mycket.

Men får man den lösningen när man är 25, 35 eller 45 så har man antagligen redan lärt sig en del. Kanske att man har lärt in en del prestationsångest, depression, ångest i allmänhet, sömnproblem och… vad vet jag, missbruksproblematik och riskfyllda beteenden skulle kunna vara andra delar. För att slippa alla de bitarna – inlärda beteenden – skulle man behöva söva människan i fråga för att det ska ”lösa sig helt”. Men det blir ingen toppenlösning. Då behöver man det bredare tänket.

Stress, depression eller smärta kan vara symptom på något snarare än huvudproblemet eller så kan de vara delar av en större soppa. Det behöver inte vara något patologiskt, och det behöver inte vara för evigt, även om det kan kännas så. Gemensamt för dem alla är att de både påverkar – och påverkas av – livet som helhet och varandra och där ett biopsykosocialt perspektiv är nödvändigt för att behandla effektivt.

Så tänker åtminstone jag.

Ska man med dagens vård lösa så stora livspussel och problem kan man behöva en handfull ”specialister” om man känner att man behöver ”legitimerad personal” när man vill ha hjälp med de här sakerna. Då får man gå till läkare/psykiatriker, psykologer, kuratorer, sjukgymnaster, dietister, manuella terapeuter och liknande.

… Eller om man då kan hitta EN som tar hand om och resonerar kring alla perspektiv. För jag tror att det går att få till de här resonemangen på en person så man får ett bra perspektiv på allt. Då är det förstås svårt att ha koll på alla psykologiska aspekter, varenda läkemedel och diagnos man kan känna till, obskyra sjukdomar och parasiter… Men det känns inte heller som att det är de personerna jag ägnar mig åt. Är det riktigt obskyrt med cancer och komplex PTSD där man har hjärnspöken på nivån att man inte vill träffas så är jag förstås inte rätt instans.

Jag har ägnat mig åt cancerpatienter… Men där vi inte ägnar oss framför allt åt cancer-problematiken, och det kan absolut hjälpa till. För livet är inte bara om det, men sjukdom kan i perioder vara en enormt stor del av livet och kan man då minska lidandet från sjukdomen så kan det vara värdefullt.

Jag har hjälpt PTSD-patienter där man fått kris- och panikreaktioner som man har kunnat åtgärda och lära bort, och i något fall försökt ägna mig åt en PTSDpatient som aldrig dök upp, men det är ju just det. Det är svårt att göra något åt problem om man inte försöker.

Min poäng är att du vill inte alla gånger ha för många kockar i köket – men du vill ha någon med ett bra fågelperspektiv och erfarenhet av detta för att få bra resultat. Åtminstone i rätt många fall, märker jag. I en del kök har man såklart en som sköter fisk, en som steker kött, en som skalar lök och någon som gör sås. En del personal tar hand om disk, någon tar beställningar och lite sådär. Helst har någon fågelperspektivet i ett sånt kök också. Ett högsta höns som har koll, delegerar och pekar.

Kan man få vård på det sättet så är det utmärkt. Då kan man få åtta specialister som gör sina mindre delar. Oftast får man inte vård på det sättet bara.

Team ÄR BRA, och att kunna studera en sak och fokusera på den kan vara fantastiskt. Särskilt då om du behöver den mängden enorm kunskap inom ett ämne. Intensivvård är ett ställe där det är absolut kritiskt med mycket folk och detaljkunskap.

Men i många fall jag tittar till, hör talas om, bollar och sådär så är jag ganska säker på att ett team inte är nödvändigt, förutom då att det tyvärr är sällsynt att se team ta in människor och ta hand om varje enskild aspekt av dem. Vilket är anledningen till att jag gör det här.

Utmattning ignoreras alldeles för ofta och för länge. Om du når botten kan det ta månader eller år att återhämta sig. Agera så tidigt som möjligt för att öka dina chanser till en bra återhämtning. Undviker du att göra något åt det för att det är svårt att få hjälp eller för att du kommer att bli bra ändå? Vart är du på väg?

Deprimerade personer behöver ofta samma eklektiska förhållningssätt för ett bra resultat, vilket är sällsynt att se. Det bästa scenariot jag hör talas om är att man får träffa en KBT-terapeut. Det är bra och hjälper många gånger – men jag vill att människor ska ha ännu mer. Depression kan kosta dig praktiskt taget varje uns av livskvalitet, och det går inte bara över som influensan. För att få en förändring måste du agera för att få till det. Det kan pågå i flera år, och att bara förlita sig på medicinering kan vara riskabelt. Det fungerar många gånger inte trots att många tror att det ska lösa hela problemet.

Långvarig smärta är liknande. Bli inte bara beroende av, och förlita dig på, läkemedel. Du måste se bredare. Av vad jag har sett påverkar smärtan ofta allt. Forskningen berättar det för oss allt mer och mer och min erfarenhet säger mig allt oftare att människor får läkemedel och inget annat. Smärta kan komma av flera saker, men de har alla en sak gemensamt – det går att påverka smärtans lidande genom att hantera dig och ditt liv med samma biopsykosociala perspektiv – helheten spelar roll.

De här problemen kan påverka dig lite… eller hela vägen till självmord, har det visat sig. Jag tittade på statistik över dödlighet för någon dag sedan och psykisk ohälsa var orimligt högt som skäl till död bland kvinnor i Sverige.

I början kommer ett av de här problemen bara att leda till lägre livskvalitet, men i takt med att de utvecklas och försvagar dig mer och mer kan de göra livet helt hopplöst. Om du agerar tidigare kan du stoppa den nedåtgående spiralen innan du är för långt ner, tänker jag. Så känner du att du är på väg nedåt så tycker jag att det är klokt att börja bromsa så tidigt det bara går. Leta hjälp, förbättra det du kan, ändra, rota och tänk efter så mycket du bara orkar.

Är hjärnan sopig – fråga en vårdcentral, någon som vet något du inte vet eller gå ut och spring för glatta livet om kroppen orkar det. Många gånger hjälper det hjärnor med ångest och depressivt. De utmattade borde göra det med eftertanke och försiktighet för att man inte ska bli för trött som konsekvens av det.

Agera innan det fallerar för mycket och blir för dåligt. Det är vanligt att det rasar och blir dåligt idag, men det finns verktyg för att det ska bli bättre. Gör något och ta hand om dig om det inte är något vidare just nu.