Minimalism

Minimalismtänket är lite som att behandla samlande och hoarding men att göra det på någon som redan mår bra – men man vill må ännu bättre.

Minimalism blir lite som att börja med longevity-diet eller att optimera sin diet på något annat sätt där man först mår helt okej och har det rimligt bra nog – men man har ambitionen att få det ännu bättre.

Minimalism blir lite som att ha hår… Men skaffa en frisyr. Kanske.

[Läs mer här på bloggen – eller lyssna på Poddavsnittet!
Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta hittas på Acast, Spotify eller där du vanligtvis lyssnar på poddar!]

View this post on Instagram

A post shared by Patric Jansson (@patric_at_arbor)

Det här blir på något plan väldigt snarlikt det jag gärna pratar om på annat håll också med värderingar och hela det där, som i ”vad är väsentligt och vad vill jag?” – men perspektivet blir i lite större utsträckning att man fokuserar på saker och prylar. Man behöver inte fokusera bara där, men det blir ett väldigt konkret och visuellt tydligt sätt att göra något och ändra saker – och om fokus hamnar där så spiller det antagligen över i annat ändå.

Minimalism blir till att försöka välja det bättre alternativet.

Kognitiv beteendeterapi och hoarding. Tröstshopping eller att ligga vaken om natten och klicka hem grejer från nätet… och minimalism. Ångest eller lättnad. Stök eller lugn i sinnet. Konsumption eller medvetenhet, sparsamhet och nöjd ändå. FOMO eller förnöjdsamhet.

I nämnvärd utsträckning får man välja, även om det inte är fullt så lätt som att bara välja. Men att just välja krävs. Sen kommer arbetet, som med allt annat, tänker jag.

Man väljer först att gå till gymmet. Bestämmer man sig tillräckligt så kör man helt utan att behöva fundera gång efter annan. Om man bestämmer sig tillräckligt så behöver man inte ha fönstret öppet för att göra valet varje dag framöver.

Ibland kan man göra ett val och slippa hundratals andra. Lättast är det om man är helt med på vad man värderar, vad som känns viktigt och relevant i tillvaron – och sen kan tänka sig att agera så, även om det inte kortsiktigt känns toppen.

Är man införstådd med det och kan tänka sig att göra så… Ja då är man klar med det mesta i ångest-väg ganska snart. Tillbaka till det där med acceptans för att börja där man är och sen progression i sin värderade riktning med en lagom progression och pacing i åtanke.

Och det är lite det jag tänker är målen här också. Hitta det som är viktigt… och sträva dit. För det har gjorts förr på det här ämnet och blivit himla kul.

Vad är minimalism?

Jag tänkte till att börja med göra något av en progression från samlande till KBT till minimalism för att det kan passa en del som verkligen vill ändra på det hela. Men det skulle passa rätt få, så istället delar jag upp det i två för att det ska bli lite lättare att hitta och ta till sig.

Jag tänker mig att de flesta antingen besväras av samlande – och då behöver man behandla – eller är nyfikna på det minimalistiska för att få till det ännu bättre.

Vi börjar i änden med minimalism, för att vi då börjar i änden där det är mer snällt och till synes glatt, snarare än ångest och tandgnissel.

Minimalism är lite vagt, i viss utsträckning, och betydelsen beror på vem man frågar och vad man syftar på. En del menar framför allt fysiska saker och andra menar det digitala med sociala medier och hela den biten.

Själv tycker jag att man får göra det som passar. Minimalism KAN ju absolut syfta till alla de där eländiga notifikationerna på telefonen som de flesta verkar ha kvar på och som plingar, pluppar och ploppar nästan hela tiden.

Eller så kan man anamma det mer helhjärtat och då kan det syfta till allt pockar på din uppmärksamhet. Saker som börjar värderas som skräp – clutter som en del kallar det. Ljud, information och i korta bestämda ordalag all meningslös skit som du inte vill fokusera på.

Man tänker efter. Var är det VIKTIGT att fokusera? Nyheter? Vad andra tycker?

Med “minimalism” så tänker många att man vill ha så lite PRYLAR det bara går. Till viss del är det väl så! För att varje pryl många gånger kommer med problem och det tar tid och kostar pengar som i sin tur spenderar din tid och då ditt liv.

Men inte nödvändigtvis bara. En del går från ett helt stort hus till ett “tiny-house” när andra går från ett helt hus och slänger ut alltihop för att sen plocka in det man märkte att man saknade.

Eller så skulle det kunna vara något ganska balanserat och pragmatiskt. Det är där jag tycker att det gör sig bäst. Det behöver inte vända upp och ner på livet rakt av som att man slänger allt och lever som buddhistisk munk.

Jag tycker att det ska vara något som går väldigt hand i hand med mycket av det jag generellt gör med folk. Minimalism borde vara något som kretsar kring att man vill prioritera i livet.

• Vad är värt mödan?
• Vad kostar mer än det smakar och tvärt om?
• Var vill jag lägga mina resurser?
• Vad är faktiskt viktigt?

Rensa prylar

Så det kan ju faktiskt börja helt konkret vid att rensa prylar. Man kanske faktiskt redan har tänkt i banorna att man är trött på att spendera tid på att jobba för att tjäna pengar så man sen kan handla något som ska förvaras och över tid sorteras, flyttas, funderas på och till slut åka ut igen. Orimligt ofta helt i onödan, för köpet var ändå inte bra för någonting. Det kostade mer än det smakade om man såg tillbaka på hela förloppet.

Det var inte värt att jobba tiden det tog för att tjäna pengarna för att köpa prylen.

Prylen… som sen inte ens roade nämnvärt, förutom att den då skulle bäras, förvaras och allt det där andra som också är kostnader, även om de inte är rent ekonomiska. Det kostar alla resurser vi har! Tid, energi och pengar.

Man kanske föredrar att ha det tomt nog för att slippa städa hela tiden. Är det goare när det är rent och tomt nog för att det ska finnas yta utan att behöva städa hela tiden? Det är väl oftast inte det viktigaste i sammanhanget, men hur mycket längre tid tar det att städa överallt tills man är nöjd på grund av alla prylar som dräller? Hur mycket sämre resultat blir det för att en massa bröte står i vägen… när man egentligen inte ens älskar brötet i fråga?

Jag hjälpte en kompis flytta för något år sedan eller så. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Helt sjukt mycket grejer för att vara bara en person. En person och bor i lägenhet. Jag tror att det var den gången jag hjälpte henne flytta till den grad att jag fick en stressfraktur i foten. Fascinerande. Ska man vara noga så var det väl antagligen droppen, snarare än vad som fyllde hela glaset, men ändå något som understryker flängandet rätt bra.

När vi kom tillbaka till den gamla lägenheten efter att ha kört ett par vändor kollapsar vi på soffan och tänder en ordentlig brasa. Det fanns lite för mycket ved, så jag gjorde en ordentlig, med märkbart mer ved än vad som brukar gå åt när det bara ska pyra lite.

“MEN DET ÄR JU SÅ HÄR JAG VILL HA DET!!!” utbrister hon.

“Ja…ha?” tycker jag. “För det kan man ju inte tro när man ser alla prylar..?” Om man har en tvåa, med förrådsyta, och den är lagom full med prylar när man har kört iväg ett par fulla billaster – så har man kanske… för mycket?

Det påtalas fortfarande ibland, det där. Hur gött det var att ha en luftig och härlig lägenhet, istället för en knökfull.

Ett annat exempel är när jag hälsade på hos min bror. Här är ett ordentligt stort hus på fyra personer, där man har rätt stor del av källaren som lagerlokal med lådor och ännu mer lådor. Antagligen inget man tittar i ens på årsbasis. Jag och hans fru sitter i en soffa i källaren och hans fru började resonera kring att rensa CD-skivor. För det finns de som fortfarande är inplastade. När köpte man ens CD-skivor? Det blev hur som helst inget rensande. Inplastade Madonna fick stå kvar…

Hur mycket saker behöver du som är där bara för att de är fina?

Hur viktiga är de där minnessakerna?

Hur mycket “utifallatt” är rimligt? Hur mycket prylar kan man behöva OM någonting skulle hända?

Det här tycker, tänker, skriver och säger jag även om jag tycker att en viss mån av PREPPING är rätt sunt. Jag har vatten i dunkar för att om det inte kommer något vatten på några dagar kan det vara bra att ha några liter. Om det inte går att åka och handla på någon vecka kanske man gott kan ha mat hemma så man klarar det.

Men hur många lådor står det i källare och på vindar för att “det kanske är bra att ha någon gång framöver”? Där de där lådorna sen blir någon annans problem när man ska dödstäda tjugo år senare, eller så får man ta med sig dem ett par flyttar till och släpa och kånka för att man tänker sig att de är bra när de egentligen aldrig kommer användas igen.

Prioritera

Det handlar om att prioritera, tänker jag. Prioritera, prioritera och prioritera. Men helst det som är viktigt för dig på riktigt. Det hela mynnar ut i de där värderingarna jag gillar så. Igen och igen. Det blir inte långt ifrån Essentialism, som jag skrivit om tidigare och som jag väl kan återkomma till ibland med klienter.

Med minimalismen så hamnar fokus många gånger på just saker, men jag är inte säker på att det behöver stanna där, för att delarna av livet är ju ändå inte helt åtskiljda. Sagda saker spiller nästan alltid över i det övriga också. Det är just därför det blir så relevant för alla och med alla delar av tillvaron. Skulle saker bara vara saker och hålla sig på sin kant och aldrig påverka livet så hade det inte behövt vara något problem. Då får du ha hur många du vill och det skulle aldrig bli något problem.

Vad är viktigt och vad vill jag prioritera?

För det går verkligen inte att prioritera allt. Det funkar inte så. Om man känner att det är utomhusliv, människor, familj och förhållanden som är viktiga, så får man fokusera där. Är det att sköta logistik, jonglera, bolla, städa och sortera prylar så kan man ju jobba vidare på det spåret, såklart. Men är det riktigt rimligt? Är det riktigt rimligt att jobba massor för att kunna köpa coola grejer som DU inte ens känner är viktiga – bara andra ser hur cool du är?

Någonstans läste jag att amerikaner spenderar tolv timmar i månaden på att handla.

I mitt fall är det inte orimligt att det är något snarlikt, men då kan jag skylla på att jag gillar att handla mat. Det blir att det går hand i hand med matlagningsintresset, välja, titta och fundera på vad som skulle kunna bli något gott och trevligt. Jag gillar att pula runt, titta på saker, fundera och inspireras till vad som borde lagas. Det blir något jag gillar – och mat ska vi väl ändå äta? – snarare än att något bara handlas, så det kommer hem prylar.

Skulle frihet kunna vara ett bra skäl till att börja ägna sig åt det här?

Om det inte kommer hem de där prylarna så kanske du behöver jobba mindre del av veckan åt andra. En del av lönen blir överflödig. Kanske att man skulle kunna använda den till lyx för att man kan. Eller om lyx är att kunna jobba mindre för att få en större del av sitt liv att förfoga över, där man kan göra vad man vill. Om man då inte köper den där saken så behöver man inte byta den mot tiden man lägger ner – och har fått fritid, eller med ett annat ord, frihet. Frihet är väl i nämnvärd utsträckning att i mindre utsträckning tvingas till att arbeta för någon annan för att ha livet man vill ha.

Arbeta mindre för någon annan… eller mindre arbete för någon annan. Det blir det kanske också relevant att ha i åtanke någon gång ibland. Exempelvis om man ser till att dina prylar mycket väl skulle kunna ta andras tid och resurser. Har du fått flytthjälp någon gång, apropå min tillbakablick tidigare? Har du någonsin rensat något dödsbo? Hjälpt någon att städa, bära eller någonting annat relaterat till onödig skit, rent utsagt?

Det här tänker jag är en bra idé för att det gör LIVET LÄTTARE och BÄTTRE.

Man kan göra de få sakerna som är viktiga på ett mycket bättre sätt, istället för att råka göra bort sig på ren autopilot. Så istället för att man får lönen X och gör sig av med den varje månad för att den råkar finnas, så spenderar man det man behöver på det som är nödvändigt.

Man måste inte handla upp den sista slanten i slutet för att den finns. För många så är den slanten ändå tid, en del av livet, man spenderat och gjort sig av med för att få den pengen. Älskar man sitt jobb som man tjänar pengarna på och sakerna man köper så är det en helt annan sak. Men jag tror inte att det alltid är så.

Spenderas mindre pengar på saker hjälper det i regel till att spendera mindre tid och energi på precis samma sak. Om det inte råkar betyda att man köpte skräp första gången och någonting går åt skogen så man får köpa en till.

Är det bra saker och saker man älskar – på ett rimligt och bra sätt – toppen! Är det faktiskt inte det, när man får till lite eftertanke så är det klokt att börja göra annorlunda.

Skräp som går åt skogen så man får köpa fler tar oss till prioritera bland saker.

För köper man mycket färre saker så kan man köpa dem mycket bättre. Otippat, kanske, men inte orimligt. Hur mycket kläder har du? Om du hade haft hälften så mycket – eller inte ens det – så hade du kunnat använda dyrare kläder. Samma sak med verktyg, pryndnader och vad det nu kan vara. Färre för att man försöker låta bli helt – men när det väl behövs så finns det slantar, plats, ork och energi för att man ska kunna göra det ordentligt.

Det finns gott om aspekter till det här och det går att diskutera länge. Värderingar man för över till barn är ytterligare en.

Är saker det som betyder något?

Är trösthandla riktigt sunt?

Vad är nyckeln till lycka?

Måste man ha det som andra har bara för att de har en sån?

Minimalism – Hur gör man i praktiken för att rensa och få ORDNING!?

Många, många, många små steg… och helst lite pacing.

Det görs som ett maraton! Eller egentligen som alla målsättningar man har. Man använder sig av små steg. Här, där och tusen till.

Ett maraton på många kilometer innehåller en rejäl stegmängd. Så man vill börja någonstans och känna att man blir klar med en liten del i taget, tänker jag. Om man aldrig blir klar med den första kilometern kan det lätt vara demoraliserande i ett maraton.

Plocka upp, sortera och få ordning på alla prylar på vinden, i källaren eller bara på och i den där byrån i hallen där alla grejer hamnar automatiskt. Det är något man gör steg för steg, oavsett vilken man vill börja med. Pryl efter pryl som man samlat på sig får man titta igenom och se om det är värt att ha. Annars säljer, donerar eller slänger man det. Var gränsen går och hur viktiga de olika sakerna är, det får man bestämma själv. Men bäst är att ha rätt stadiga kriterier från början, så det inte behöver vara en diskussion och långa resonemang om varje sak.

Det kan ju verka som ett hysteriskt projekt när man tittar på det. Det är anledningen till att man gör det över en viss tid, tycker jag. Ibland orkar man inte göra eländet. Här och där kommer livet i vägen, eller så har man gjort för mycket så man inte orkar. Då får man vänta i några dagar och samla sig efter att man brutit ihop.

Metod och prioriteringsordning

För det här, som för allt annat, så är det rimligt att ha en metod och prioriteringsordning. Stora projekt görs i små steg här och där – och kanske gärna att man börjar med bitar som gör att man blir pepp för att något blir KLART. Det gör mycket. Istället för att börja med HELA KÄLLAREN, så gör man en liten snutt av något stort, eller kanske helst ett mindre ställe tills det blir färdigt och riktigt tjusigt. Färdigt och tjusigt ger hopp och pepp som gör att man mer gärna fortsätter.

När det väl är helt klart någonstans är det också mer sannolikt att det håller sig så om man är lite noga. Man skulle kunna ha ”Broken Windows”-teorin i åtanke när man resonerar där, om man är tycker det är kul.

”Teorin, Broken Windows, baserar sig på en analogi: Byggnader som förfaller om de inte underhålls eller repareras snabbt efter skadegörelse, såsom ett krossat fönster, leder snabbt till fler krossade fönster. Till slut kanske personer bryter sig in i byggnaden, och om den är övergiven kanske byggnaden även blir ockuperad med risk för att förstöras helt.

Tanken inom teorin är att förargelseväckande beteende föder dåligt beteende och det gäller att förebygga oordning innan det trappas upp. Ifall det oönskade beteendet inte åtgärdas kommer det leda till sammanbrott i den lokala kontrollen. Samhället skall reagera snabbt och hårt för att stävja en händelseutveckling i sin linda; att reparera det krossade fönstret så nära inpå krossandet som det går.”

Ordning föder ordning – eller minimalism föder minimalism.

Så, börja inte med det största, svåraste eller mest dramatiska först – prova hellre tvärt om. Det är antagligen mer tacksamt och härligt att börja med det som är minst stökigt och hopplöst, för att komma igång och känna att det händer någonting.

En del kan antagligen känna att badrum eller kanske sovrum är mest tacksamt om man tänker så. Vilka ytor har minst mängd prylar? Där börjar vi, tänker jag, så man kan bocka av dem – men också så man kan känna på hur det är när det inte är så mycket prylar i någon av ytorna sen. Börjar man med rum och ytor med som mest saker, tänk garage, källare, vind eller vad det nu kan vara, så tar det antagligen som mest tid och man är inte där så ofta.

När jag gör det här med folk så tycker jag att det kan vara smidigt att göra en plan till att börja med, så man börjar med att dela upp det hela i UNGEFÄRLIGA 10%-delar och gör det över 10-12 veckor. Det går såklart att göra mindre bitar också… Eller större, om man har gott om tid när man väl kör igång. Men det är antagligen roligare med små steg och bitar så man orkar, hinner och kan och det är listigt att inte göra det till ett så stort problem i början att man bara hatar alltihopa.

Utifrån resonemanget att det är skönt att bli klar med något så börjar man med lättare och bekvämare delar och om det är någon som är riktigt otäck så får den vara sist. Det kanske gott kan få ta både två och tre veckor med den sista, för att det ändå är nästan klart redan och helt klart efter den.

1. Idealt är om man kan plocka ut allting ur rummet, möbeln eller från platsen det ska sorteras från och sen sortera det i behåll, flytta eller göra sig av med och ta det därifrån.
2. Det som ska in igen sorteras och organiseras där det som sällan används hamnar längst bak.
3. Det som ska flyttas tas dit det ska vara – och helst omedelbart. Annars resulterar det i en massa saker som ligger och skräpar, som ju är precis det vi vill bli av med.
4. Göra sig av med högen blir oftast uppdelat i släng, ge bort eller sälj.

Målet med de här projekten är ofta att få generellt färre saker och att ta bort det amerikanerna kallar för ”clutter”. Det är väl det som på ren svenska kallas för bös och onödigheter. Clutter är rakt av stulet från engelskan och jag vet inte om det finns något toppen-ord för det på svenskan. Det som gör att det känns stökigt och oorganiserat, tänker jag definierar det relativt bra. Oftast är det saker man inte behöver särskilt mycket och i regel är det inte favoritsakerna… Men det beror på hur mycket man älskar prylar.

Där hamnar man lite i en värderingsövning; det rimliga är att det är sakerna man inte älskar som gör att det blir stökigt och rörigt, men om man då återkopplar till att jag har hjälpt personer som brutit ihop när gammal frukt slängs, så det är ju absolut en fråga som skiljer sig från person till person. Med lite träning hamnar man rimligtvis här i alla fall, i att man kan resonera lite objektivt i vilka saker man älskar och vad som är viktigt på riktigt.

Det där objektiva är viktigt nog för att det ska finnas som övning i ångestkursen. För det är inget människor är överväldigande bra på.

Vad använder du – så vad borde du spara?

För att veta vad som ska slängas och inte kan det vara en god idé att komma på något sätt för att ta reda på vad du faktiskt använder. Så… Hur kan du kontrollera vad du på verkligen använder?

En del förespråkar metoden att man stoppar ALLT man äger i lådor och plockar upp saker när de väl sen behöver dem. En variant på det, i en garderob, skulle kunna vara att vända alla kläder ut och in. När du sen har använt dem en gång så syns det.

Går det att göra på liknande sätt med fler saker?

Hur gör du med handdukar och sängkläder?

Hur mycket använder du faktiskt?

Hur mycket av barnens leksaker används?

Kastruller, stekpannor och grytor i köket… Hur många har du och vad brukar användas?

Man kan prova att plocka bort saker som ett test – används de faktiskt inte sen, eller om det inte ens märks att de är borta för att du inte ens tänker på det – så är det inte orimligt att tänka att man kan göra sig av med det helt.

Sälja eller ge bort?

Jag tänker att man inte vill vara alldeles för rädd för att göra sig av med saker. Det gäller framför allt saker man så väldigt, väldigt sällan använder och saker som är av ringa värde.

Kan du vara på riktigt gott humör när du gör det här så blir det lättare och roligare – och du blir antagligen mer pepp på konceptet med sälj och ge bort! Du kan ha i åtanke att sakerna du ger bort kan användas mer av någon annan och det du skickar till second hand kan dels dra in pengar till något bra och tillåta någon annan att göra ett riktigt klipp och få tag i något de verkligen kan använda regelbundet… när du kanske inte gör det.

Sälj framför allt saker som det är värt att lägga tid på att sälja. Enstaka kronor är inte värt tiden om man inte har något förträffligt sätt att göra sig av med det smidigt. Det gäller oftast även om man känner att man kan få ut ”någonting” av det. Din tid, ork, lust och energi har rimligtvis också värde. Det är trots allt därför man ägnar sig åt det här.

Ge bort är oftast roligare än att slänga. Här är vi ju då också, till skillnad från många andra länder, dessutom ganska bra på second-hand butiker, så det går att göra det på ett smidigt sätt.

Tankevurpor som gör att vi helst inte gör det här…

”Sunk cost fallacy” eller ”försummade kostnaders fälla” kan bli relevant att ha i åtanke här. Det är en ekonomisk term som beskriver ett fenomen med irrationellt beslutsfattande där individer fortsätter en investering eller aktivitet enbart på grund av redan investerade resurser där resursen kan vara tid, pengar, energi eller vad som helst. Poängen är att man har investerat, köpt och gjort – men framtida och vidare investering av någon resurs är egentligen inte motiverat. Man ser bara på att man lagt ner mycket tidigare och vill att det man gjort ska fungera.

Kort sagt, det är en tendens att fortsätta ett projekt eller en aktivitet på grund av tidigare investeringar snarare än att basera beslutet på vad som kommer att ge den bästa framtida utdelningen.

Inom kontexten av minimalism, och för dem där det är väsentligt, avhjälpandet av hoarding-beteende kan förståelsen för sunk cost fallacy vara hjälpsamt för att övervinna ångesten som är förknippad med att göra sig av med saker, tänker jag. För jag är rätt säker på att många sparar objekt som de inte längre behöver eller vill ha enbart för att de har spenderat pengar på dem.

Men om man förstår sunk cost fallacy kan man eventuellt motiveras till en mer avskalad och medveten livsstil genom att det hjälper dig att inse att det inte återvinner spenderade pengar eller tid att behålla onödiga objekt. Det hindrar bara framsteg mot en mer minimalistisk och organisatoriskt tillfredsställande miljö.

På samma sätt kan man tänka sig att en förståelse för ”Endowment effect” eller ”innehavseffekten” är hjälpsamt. Det är ett psykologiskt fenomen där människor värderar ett objekt de äger högre än objekt de inte äger, enbart på grund av att de äger det. Fenomenet har med största sannolikhet sina rötter i förlustaversion eller ”loss aversion”, en tendens där smärtan av att förlora något är starkare än glädjen av att vinna något av motsvarande värde. Vi surar mer när vi förlorar en hundring än vi blir glada av att vinna en hundring, praktiskt taget.

Innehavseffekten kan göra det svårt att göra sig av med ägodelar, även om de objektivt sett inte längre har något värde och du har egentligen inte någon användning för dem.

Ekonomen Richard Thaler underströk den här effekten vid ett tillfälle när han undervisade. Han delade ut kaffekoppar till hälften av alla sina elever och erbjöd dem att sälja dem till någon som inte fått någon kopp – eller behålla koppen.

De som fått koppar ville i snitt sälja dem för 5.25 dollar och de som inte fått någon ville köpa dem för 2.25 dollar. Ett typexempel på att man värderar det man har fått högre. Fungerar det genomgående och i större utsträckning så är det inte det minsta konstigt att vi samlar mycket saker.

Fler snarlika varianter kan vara:

1. Status quo bias: Detta är tendensen att föredra att saker förblir som de är istället för att förändra dem. Detta kan leda till att människor behåller saker de inte behöver, enbart för att de är vana vid att se dem dagligen och känner obehag inför förändring.
2. Framing effect: Hur information presenteras kan påverka beslutsfattande. När det gäller att avyttra ägodelar kan personer värdera dem högre om de tänker på dem som förluster snarare än potentiella vinster (t.ex. utrymme, frihet).
3. Confirmation bias: Tendensen att söka, tolka, favorisera och komma ihåg information på ett sätt som bekräftar ens förutfattade meningar eller hypoteser, även om den tillgängliga informationen är motsägelsefull. När det gäller ägodelar kan detta innebära att en person bara noterar de gånger de använde ett föremål och ignorerar alla de gånger de inte gjorde det, vilket stärker deras beslut att behålla det.

Nu när du har ett litet hum om några tankevurpor så är det kanske lättare att låta bli dem – och göra det du verkligen vill ändå. Klamra inte vid det som du inte faktiskt på riktigt älskar och har nytta av. Låt någon annan ha nytta av det istället.

Hur får man det fina att fortsätta vara fint? – och prylarnas faktiska kostnad.

När man väl kommit fram till något riktigt tjusigt hemma vill man att det kvarstår lika tjusigt över tid, helst. Annars är det ett ganska otacksamt jobb att sortera bort en massa prylar. Jag tänker att när man sen vill få det att kvarstå så tjusigt så vill man vara sparsam och eftertänksam när man väl handlar… snarare än nödvändigtvis snål.

Prioriterar man med pengarna landar det förhoppningsvis i färre prylar som kommer hem, så det fortsätter vara luftigt och tjusigt och man har kvar mer resurser till det som man antagligen värderar högre. Det man tidigare rensat bort har nästan alltid kostat både tid och pengar och landade till slut i släng eller sälj för mycket mindre än det köptes för.

När man väl lärt sig det tycker jag det är klokt att fundera på vad man värderar att använda sina resurser till istället. De absolut flesta byter tid mot pengar… som sen byts mot prylar man inte värderar särskilt högt. För att låta bli att göra samma sak igen är det värdefullt att få polletten att trilla ner och poängen att gå fram: prylar, grunkor och grejer är oftast inte vägen till lycka.

Det svåra är kanske att man oftast inte tänker länge och noga nog på det, så man inte riktigt får med hela kostnaden och inte heller alltid funderar noga nog på vad man på riktigt roas av.

Kostnader som man inte alltid har i åtanke, förutom det rena priset på saken och tiden det tar att köpa och frakta den kan vara:

• Kostanden för att ha ett så stort hem som man har, kanske inklusive el och värme som blir för ett större ställe. Med mindre prylar så behöver man mindre yta.
• Lagerutrymme utanför hemmet bara för att kunna lagerföra prylar.
• Kostnaden i tid för att leta efter saker när man inte vet var de är.
• … Och sen också då, rätt ofta, tid, ork och bry nog för att göra sig av med prylen i fråga när man väl tröttnat.

När man väl är klar med sitt rensande och kommit till sitt nya jag med sitt nya liv – med nytt år, måndag och allt det där när det inte längre finns några bra skäl kvar att skjuta på det, så är det för många ofta också rimligt att ha någon slags budget att gå efter. Det är inte alla som har användning för det, men jag har träffat dem där det varit användbart och det känns väldigt relaterat till de här projekten. Problemen har ju ändå blivit att resurser som tid har blivit pengar som sen runnit mellan fingrarna till… skräp.

Stoppar man det från att bli skräp med regler så undviker man att göra samma misstag en gång till. Budget, förhållningsregler för att handla eller… någonting, är antagligen en god idé, för att inte bara lämna det åt slumpen om det håller i sig eller inte när man väl ansträngt sig för att få resultatet man fått. Man kan tänka att man aldrig köper saker på impuls, eller att man inte behöver köpa mer ”möbler, x, y och ditt eller datt förän årsskiftet”. Bestämmer man sig för det så har man gjort ett val så man slipper göra många andra.

Jag gjorde snarlikt vid nyår i år. ”Låt bli att köpa läsk på hela året”. Anledningen? Jag tyckte att jag hade börjar hälla i för mycket lightläsk slentriant och utan att bry mig. Konsumption som jag inte längre var särskilt övertygad om att det gav mig någonting. Nu, när det är juli så har jag köpt det en gång än så länge – för att jag blev ombedd av någon annan. Och det binära i det hela, köp det inte, är väldigt mycket lättare än att ”dra ner på det lite”. Så försök få fasta regler på något sätt om du vill hålla i förändringen.

Det behöver inte vara alldeles för svårt och komplext heller, och det är något som kan leva och ändras över tid. Vill du använda dig av budget-delen, så börja med månadsinkomsten och plita ner alla fasta kostander som hör till en månad, eller som åtminstone är väldigt nästan fasta.

Boende är oftast väldigt fast och försäkringar och telefonabonnemang är generellt det samma varje månad. En del resonerar att man nog borde stoppa undan en peng till att spara långsiktigt och investera redan här också. Och sen kommer el, uppvärmning, bensin, mat, och det där andra som man behöver på månadsbasis, men utan att det är en given siffra varje månad; då får man höfta på ett ungefär.

Då har man precis den där grunden en budget för privatekonomi brukar ha, tänker jag. Vill man anamma minimalismen mer här så är det väl ett utmärkt tillfälle att titta på de där fasta kostnaderna. Vilka är väsentliga? Vilka vill du ha? Vilka kan du påverka, ändra eller ta bort?

När man har de fasta bitarna spikade så finns en viss månadspeng över man kan leka med och göra det där man ”vill”. Då kan man ägna sig åt diskokulor och kanelbullar. Men vill man det? Den pengen kan man köpa lite vad man vill för, men här kom vi då till att det är dags för det lite bättre tänkandet än vi gjort tidigare.

Budgeterandet borde med den här sista biten antagligen komma med ett litet steg där i slutet som man tidigare kanske gjort för lite – ett steg där man faktiskt funderar på precis det där:

Vad är det jag vill och värderar?

Vad är det jag vill spendera mina mer lösa och lediga skoj-pengar på?

Spenderas de slentriant och spontant så är det mer sannolikt att de spenderas på ett sätt du inte uppskattar lika mycket långsiktigt. Finns det områden där man faktiskt borde spendera MER pengar, men att man oftast glömt prioritera det tidigare?

När man både har rensat och reflekterat kring vad man ändå vill köpa hem så behöver det ÄNDÅ bibehållas på ett visst sätt där hemma. Det är lite synd och orättvist, men… så verkar det vara. Det är i väldigt stor utsträckning bättre och lättare när det är mindre saker kvar, men det verkar som att det finns ställen i hem som är mer naturliga att bara strössla saker på. Bänken i hallen, vardagsrumsbordet, den där lilla ytan på köksbänken direkt till höger när man kommer in i köket och… mitt skrivbord.

Det är något visst med de ytorna och jag antar att det har med magi eller åtminstone magnetism att göra. Vill man ha det helt petigt och rent där får man antagligen göra någonting åt det nästan dagligen. Vill man ge dem desto större förutsättningar så är det rimligt att ha system där.

Skrivbord kanske borde ha mer praktiska lådor och hutchar än vad mitt har och hallmöbler kanske inte behöver bli belamrade om det bara finns tillräckligt med fack, lådor och hyllor att stoppa saker på… tillsammans då med att det finns lagom med saker som ska vara där.

Vardagsrumsbord kanske kan få liknande lösningar, om man är kreativ nog – eller ska man bara bestämma sig för att man inte vill ha småprylar på vardagsrumsbordet? För de har ju sin egen uttalade bra plats redan – alla de där prylarna.

Antingen får man vara väldigt petig, ha förträffliga system eller så får man köpa att det är lite pyssel dagligdags om man vill att det är tipp-topp. Min egen ambition är inte nödvändigtvis att det är tipptopp, fint och piffat. Jag brinner inte för att städa, men jag brinner för att det ska vara lätt, jag gillar att hitta saker och ordningen som kommer med det här tycker jag är förträfflig.

Mitt och andras perspektiv på minimalism och ordning och reda.

Jag har en kompis som älskar att torka av ytor och plocka undan små pinaler till den grad att det inte finns ett dugg framme. Induktionsspisen som är rätt ny där, är putsad till den grad att man inte längre ser var de digitala knapparna är. De får slå på spisen utifrån minnet, snarare än genom att se var knapparna är. Men hon trivs med sitt putsande när hon går runt och känner sig som en hemmafru och städar, såvitt jag förstår. Då kan man ju göra det. Och prydligt får man ju till det. Ibland hinner man kanske inte äta eller dricka färdigt innan hon plockar undan disken, förstås, men det är väl inte hela världen.

Jag har en kompis som brinner för att köpa, handla och shoppa. Smycken, kläder, små prydnadssaker och mycket som i mina ögon är i det närmaste tingeltangel och pynt är det bästa han vet. Men han blir himla stolt och glad över stenar, ringar, prydnader och sina fina saker.

Värderar man det på riktigt – och nu till och med har börjat ägna sig åt att skapa och göra saker med det mer än att bara ha dem – så är det ju inget större problem att det finns där. Det är en del av livet som är genomtänkt och på riktigt uppskattad. Det är samma kompis som också då har över 30 par skor. Jag tror att det skulle vara lagom för mig under en tioårsperiod ungefär.

Jag har en kompis som bor på gård och som ägnar sig åt en massa händigt. Hans prylar är överallt och saker som inte tål regn hamnar ute i flera veckor i stöten, på bra nog ställen för att man inte ska hitta dem och… i mina ögon så är grejer i en himla röra. Det är åtminstone min bild av det.

Men han är pragmatisk nog för att lösa problemen när han inte hittar rätt verktyg och kapitalstark nog för att köpa nytt om någon pryl går åt skogen för att den är utomhus. Det är några hundra meter tvärs över hela gården, så titt som tätt är saker på fel ställe och han har inte lust att hämta det ”för jag är inte riktigt säker på att den är där ändå”.

Lite för mycket ordning gör att det blir ett himla putsande. Lite för lite ordning gör att man behöver minnas var tusentals saker är. Det tycker jag personligen känns rätt jobbigt. Så jag personligen mår framför allt bäst av att det inte finns hysteriskt mycket prylar. Det blir lite mindre att hålla ordning på, ägna sig åt, sköta och allt vad det kan vara. Jag tycker att det är skönt att inte hela tiden försöka köpa, köpa, köpa och tänka på vad jag ska köpa härnäst.

Samtidigt som sambon för all del uttrycker till och från att ”gillar inte du grejer? Du har ju massa grejer?” I viss utsträckning så stämmer ju det, komiskt nog. För jag gillar nog bestämt att ha grejer om de har ett bra syfte och kan användas för att jag ska kunna göra något särskilt med dem. Jag gillar många gånger det jag kan ha sakerna till, utan att ha någon som helst kärlek till grejen i sig. Jag tror i alla fall, så här långt i tankeprocessen, att det är skillnaden.

• De där vattendunkarna jag nämnde är ju en bra grej om man vill säkra vatten om det inte kommer ur kranen av sig självt. Jag har ingen kärlek till plastdunkar… Men jag gillar att ha en liten försäkring där. Samma sak gäller för att ha lite för mycket mat hemma. Den behöver inte bli gammal och dålig, men om det blir problematiskt att ta sig iväg och handla så behöver man inte stå och sucka åt att det inte finns något att äta.
• Motorsågar, klätterutrustning för att klättra i träd, beskräningsgrejer och alla de där bitarna är bra att ha för att jag ska kunna hjälpa folk att fälla träd, ta hand om trädgårdar och allt det där jag gör inom ”Arbor Träd och Gård”, som i viss mån väl är lite förknippat med att städa, kånka, bära och göra snyggt som är det man gör när man ägnar sig åt minimalism och samlande. Gör man sig av med sågar och prylar så blir det i det närmaste helt hopplöst att utföra sysslan man vill göra.Igår körde jag igång min flismaskin och stoppade pinnar och något litet träd i – och blev i det närmaste barnsligt glad för att jag tycker att det är härligt att ta pinnar – som praktiskt taget är bröte och skräp på en gård – och göra en resurs som går att använda till någonting. Den brummar, låter illa, skakar och håller på – och vips så spottar den ut en massa härligt flis man kan använda i trädgården.
• Bikupor tar FÖRBLUFFANDE mycket plats och är riktigt tråkiga att lagerföra, ta in för vintern och egentligen hantera i allmänhet. Men om jag vill ha bin som surrar runt, är rätt söta i sig och som luktar gott – förutom att de hämtar nektar och gör honung – så behöver jag ju ha kupor. Allt material står inte ute om vintern, och det är då det blir krångligare och märks. Så visst blir det mycket prylar.
• För att göra mjöd av en del honung så krävs det hinkar, dunkar, flaskor, ditt och datt. Tar det plats? Jodå. Men nästan alla gillar väl en god flaska vin som sällskapsdryck? Så det brukar jag mena på att det är som att handla mat. Trevligt – och snudd på nödvändigt.
• Böcker är rätt skrymmande när de börjar bli hundratals och många hyllmeter. Men om de är fina… är de okej att spara då? Så när räknas böcker som bra, dåliga, dags att göra sig av med och färdiga för att åka vidare? Här är en del som faktiskt är himla kul och ett avsnitt där jag tror att många skulle kunna bli av med märkbart mer. Jag gör mig gärna av med böcker jag vet att jag aldrig mer tittar i. Facklitteratur, saker man kan slå upp i eller böcker värda att låna ut till dem man grejar med får gärna stanna. Ser du skillnaden? Den ena har redan använts och värdet är uppslukat och borta. Den andra finns det värde kvar i.
• Gymprylar är ordentligt skrymmande och här närmar vi oss faktiskt en del som är lite av ett huvudbry även för mig. Gör man sig av med saker som kan hålla en livstid och som man vill använda men inte just nu har någon strålande plats för?

Delar av det här är klurigt tycker även jag till och från. Där mitt jobb, min uppgift och en av mina starka sidor ju ändå är att vara rimlig, rationell, objektiv och fundera på saker ganska krasst och utan känslomässig inblandning.

Någon annan jag hjälpt har ju då börjat på nivån att man bröt ihop när det skulle slängas frukt. Så man gör det här väldigt don efter person. Många kan nog acceptera att man har några såna där ytor som inte håller sig tomma hemma. Man har bänken i hallen, vardagsrumsbordet eller någon låda någonstans som är lite sådär som den blir.

Personligt, lite lagom och inte fullt så hysteriskt som att man försöker tävla i att vara asket på högsta nivå och inte äga någonting.

Att generalisera det minimalistiska på andra delar av livet

Sen går det att börja applicera snarlikt tänk på andra delar av livet också.

Hur snygg är din mail-korg?

Finns det delar där du kan göra någonting liknande det här på jobbet?

Går det att göra bland barnens grejer – och kanske även där applicera kvalitet framför kvantitet?

Väldigt ofta, framför allt med mindre barn, blir det väldigt mycker saker. Appliceras det där – och man fortsätter göra det med dem – kan man förhoppningsvis lära dem någonting klokt redan när de är små.

En kul detalj med det här och det sociala är högtider. De flesta tycker ofta att det är svårt med jul och födelsedagar med mig för att jag försöker luta åt det här hållet och vill ha mindre prylar. ”Det är så svårt att köpa något till dig”. Jodå – och det är lite med flit. Men det gör desto mindre, känner jag, för så länge jag uppskattar mat, dryck, och upplevelser, så verkar det ändå gå att göra någonting av det. Hittar man då på någonting tillsammans istället, så är det desto mer värdefullt för mig.

En del som ägnar sig åt sånt här föredrar att låta folk handla åt dem ändå, för att man inte vill beröva någon glädjen att ge, men då känner jag att det är bättre att de ger bort någonting som är värdefullt för mig, som de väl mer än gärna då kan få vara med på om de vill! Det har resulterat i att det nu ligger ett par handgjorda små presentkort här hemma med åka-bort-biljetter, snarare än att det ligger ytterligare ett par prylar till någonstans som ingen blir glad av.

Så avslutningsvis så är minimalism lite vad man gör det till, tänker jag. Det blir också så svårt som man gör det. Poängen är att det ska bli lättare och bättre – inte att det ska bli jobbigare och ännu mer lidande. Lidande har vi väl så det räcker. Poängen är att få det löst, ledigt, luftigt och gött. Det verkar vara vad vi har uppnått när jag har hjälpt till att rensa och göra i ordning med klienter också.

Så tillräckligt avslappnat när man gör det här, så kan det faktiskt bli rätt trivsamt. Vill man vara extra avslappnad när man rensar, pysslar i ordning och sorterar så är det faktiskt helt okej att ta sig en liten findryck under tiden också. Det här blir en slags städning som inte bara är ogjord igen nästa vecka, för den plockar bort bös lite grundligare. Kul, tycker jag, så det är absolut något att tänka på – och många gånger värt att prova.