Ett långt och lyckligt liv. Del 2

”Jag vill uppnå ett långt och lyckligt liv…”

Introduktion

Ett långt och lyckligt liv var det man var ute efter. I förra delen tittade jag framför allt på långt… Och sen märkte jag att det blev relativt långt.

Så här fortsätter vi titta på och reflektera kring sånt där kartläggande för att få översikt och begripa vad som pågår i tillvaron. I stor utsträckning är det här grunden för att förstå folk och hur de har det, tänker jag. I stor utsträckning känner jag att det här är något man missar, eller inte hinner med för fem öre, inom ”vanlig vård”.

Läs vidare här eller lyssna på avsnittet på Acast eller spotify. Eller hitta avsnitt 54 i din poddspelare genom att söka på Patric på Dolor pratar utmattning depression och smärta!

Ett läkarbesök rotar inte i de här bitarna. Besök på vårdcentralen kommer generellt väldigt sällan bidra till det här. Får du tag i en psykolog-kontakt som du kan hålla i ett gäng besök så kan man bolla de här bitarna en hel del, hoppas jag, men det är rätt få förunnat att få tag i det.

Men det är många gånger helt kritiskt, tänker jag. Trillar inte slanten ner så du förstår vad problemet är – till skillnad från symptomen och det du ”upplever som problem” – så kommer det vara väldigt svårt att få ordning på det hela.

Om du gör A som leder till B, där du inte vill ha B… Då är det ju ändå inte B som är problemet.

Om du jobbar ihjäl dig så är det inte utmattningssyndrom i sig som är grundproblemet. Och det samma gäller, tänker jag, om depression och smärta är något man får till med hjälp av det man gör. Rör man inte på sig och det ger smärta över tid så är det inte smärtan som är problemet. Smärtan är symptomet och konsekvensen av att du lever galet.

Och ungefär där tänker jag att vi är och rotar med de här bitarna. Det är det som är syftet med att göra det vi gör här. Det rent hälso-relaterade för att rota i trött, depression och elände – det är ganska klart och det har man tittat på. Man har använt det perspektivet och kommit med ett par uppenbarelser. Toppen. Men ett långt – och absolut glädjelöst liv – det är kanske inget att sträva efter.

Långt

Så långt byggde i stor utsträckning på att må drägligt nog för att hållas vid liv. Här tänker jag att man hamnar på ren terapi, i stor utsträckning, som ju också blev ett eget avsnitt för att redogöra vad i hela friden skillnaden är. Men det kanske sätter fingret på det ganska bra att man kan ha långt och lyckligt som vattendelare. Långt ägnar sig åt terapi där terapi ägnar sig åt sjukt och trasigt.

…Och lyckligt.

Och lyckligt, det blir desto mer mot livscoaching på något sätt. Under lyckligt behöver man fylla livet med någonting som gör att det är någon idé att ägna sig åt någonting. Ibland vet man vad det innebär och ibland behöver man leta efter det som bara den för att man inte vet vad man gillar och uppskattar.

Det kan man ju också se på på olika sätt. Man kan gott se det som ett stort privilegium att behöva leka runt i livet tillräckligt – testa, prova och flänga omkring – till den grad att man hittar någonting som man upplever som roligt och intressant.

När man skrev lyckligt mitt på A4-pappret ville jag understryka vad man menade med det hela, när hon hade ritat klart. ”Poäng med att leva.” måste väl sätta fingret på någotsånär, för många, om man pratar om lyckligt?

Man får det man strävar efter, på något vis, tänker jag. Att JAGA lycka verkar svårt och en del tyder på att man inte riktigt vill ha laserfokus på att fånga lyckan, för fokuserar man på det för mycket så blir vi mindre lyckliga. Mer om det och annat hittar man i boken på hemsidan som har ett helt kapitel om lycka som täcker ett litet gäng områden som är väsentliga för att få till lyckan på ett bra sätt.

Men min poäng i den här övningar är snarare att vi väl ändå borde uppnå mer där vi fokuserar på något. Det känns mer sannolikt än att man av ren slump uppnår någonting förträffligt genom att sträva efter något helt annat. Man får på något vis sträva efter att göra något bra och att få till lyckan, snarare än att bara ägna sig åt skit man blir olycklig av.

Fokuserar man på lugn och ro så är det mer sannolikt att man får till det. Är meditation, simma harmoniskt och långa skogspromenader prio ett, helt utan tvekan, så får man antagligen till det desto mer. Och är då det vad man ägnar tid åt, A, så kommer man rimligtvis få till motsvarande B efteråt, de där konsekvenserna som det leder till.

Fokuserar vi bara på jobb… Ja då landar vi i att det blir tankar på jobb. Man är på jobbet, ägnar sig åt jobbet och det är det man gör. Märker man sen då att man blir olycklig av jobbet så blir det väldigt svårt att få till det bra. Säg att man gillar ditt och datt, och ändå fortsätter att just jobba med någonting man blir olycklig av till 22 om kvällarna – ja, då får man ju snällt stå sitt kast på något vis.

Om A, jobb, ger B, trött och förtvivlad, så är det svårt att hoppa runt och vara lycklig om man ägnar sig bara åt jobbandet. Det säger sig självt även om man mitt i soppan kan uppleva det som svårt på något sätt.

”Jag kan ju inte bara sluta jobba”.

”Jag behöver ju en lön”.

”Jag har utgifter, men jag vet inte hur det är med dig? Har inte du det?!”

Sällan är det en fråga om att sluta jobba helt och bara gå och sätta sig heller. Frågan är snarare kring den där balansen mellan att göra eländiga grejer man kanske inte alls gillar… Och hitta sakerna där det känns som att man fyller livet med liv.

Det här med jobb är många gånger problemet på åtminstone något plan. Jag har ägnat mig åt dem där det absolut inte är det primära problemet – men det är åtminstone ytterligare en droppe i bägaren många gånger. Så yrkeslivet är absolut många gånger en del i utmattning, och det har ju varit en väldigt stor del av problemet för den här klienten, så det får ändå får vara en del av temat när vi tittar på den här bilden och reflekterar. Bilden, som ju då också går att hitta i bloggposten som hör till avsnittet om man lyssnar på podden.

En del kanske börjar fokusera hejdlöst på jobbet för att man tänker att det är prestige i att jobba där man jobbar, eller så är man ute efter ekonomin det leder till eller så vill man klättra i karriären. Av ett eller annat skäl kan det vara att man inte kan säga nej, blir utnyttjad av det eller vad det nu kan vara. Det kan gott vara att man vill göra skillnad i världen, anser att det är meningsfullt eller att man gör en god sak också.

Det behöver inte vara någonting i sig galet och stört. Det kan vara så lätt att man anstränger sig och försöker för ett gott syfte och skäl – och det blir för mycket av det goda, för mycket i allmänhet eller för mycket motgångar på samma gång som man tar i så mycket man bara orkar i motvind under för lång tid.

Jag har tveklöst tagit i för mycket även jag när det kommer till jobb och min dröm och ambition är ju på något vis att göra skillnad. Praktiskt taget frivilligt alltså. Sen finns det dem som gör det för att de känner sig hotade av någonting, som chefer eller ekonomi, istället.

Så en del jobbar frivilligt för mycket, en del mer eller mindre bara hamnar där och en del blir mer eller mindre tvingade och pressade till det.

Kvinnor kring 30-40 någonting verkar vara de som drabbas mest av de stressrelaterade problemen, även om det sprider sig både uppåt och nedåt, mot gymnasietiden, i åldrarna och bland män.

Jobbar de där kvinnorna mest?

Fokuserar de mest på jobbet?

Är det lika många som besväras – men de är de enda som söker hjälp?

Eller är det många bäckar små så man har jobbet tillsammans med faktorer i det dem ägnar sig åt och annat som händer i livet samtidigt?

Man kan tänka sig att det är på grund av många saker som barn, jobb, det faktiska valet av yrke och förutsättningar inom yrket, och hela livet i allmänhet… Men alla lärare som är 32 med två barn och hus är ju såklart inte utmattade, även om lärare och vårdpersonal är ute på lite tunnare is redan från början för att man har vissa krav, resurser och ett visst inflytande inom jobbet man är på.

Jag tror att ganska många skulle vara lyckligare om de blev bättre på att rycka på axlarna. Jag tror att en hel del folk hade mått bättre om de jobbade med resurserna de tilldelats, utan att försöka trolla med knäna och försöka göra dem resurserna till MER ÄN DEM ÄR. Försöker man trolla med knäna så är det många gånger att man misslyckas med den uppgiften. För just trolleri är rätt svårt… Oavsett om det är energi, tid eller pengar man ska trolla fram.

Skulle man inte försöka riktigt lika mycket och maniskt så kanske man skulle kunna få till mer ro i själen. Mer lugn och ro… som i sin tur antagligen för många leder till mer lycka. Det ger åtminstone möjligheten att få till det.

Min poäng här? Det är fokus. Det är den lite kortare berättelsen. Den långa tidigare – där vill jag understryka att man kan jobba livet ur sig av olika skäl. Man kan göra det av olika skäl och de kan verka olika bra eller dåliga. Men om det landar för mycket fokus där, snarare än på att göra sakerna man gillar och uppskattar så får man inte inte till den där härliga tillvaron man vill ha.

En del kan förstås göra båda två – både jobba och göra det man älskar samtidigt. Då har man jackpot och det borde man klamra fast vid som bara den. Men det kan bli för jobbigt och för mycket ändå. Även tårta kan komma i för stora portioner… och jobb man gillar kan bli för belastande, trots att man gillar det man gör.

Fokuserar hon som gjort mindmappen här på det som gör henne lycklig så är hon lycklig också. Gör hon det hon gillar och uppskattar kortsiktigt så blir hon lycklig kortsiktigt. Lycka, glädje och positiva känslor kan ju bara vara temporärt, tänker jag. Men känslor är här och nu. Så det kan inte bli bättre än så. Positiva känslor, lugn och ro och att i allmänhet må gott är högst väsentligt för de flesta.

Kan man göra det kortsiktigt så finns det många gånger hopp.

I sin mindmap har hon delat upp lyckan i långsiktigt och kortsiktigt, där de kortsiktiga ger de positiva känslorna, fysiologin och det hela man kan behöva – och där långsiktigt rimligtvis borde vara det man vill och borde fokusera på i livet över tid för mening tänker jag.

Kortsiktigt

Bastu, Eld, Spring, Sex

De ger allihop det där fysiologiskt trevliga många gillar. Man blir lugn, varm, glad, tillfreds, nöjd och avslappnad. På ett eller annat sätt. De är ju väldigt olika till synes, men känslorna de leder till har de gemensamt.

Att någon aktivitet då ger utlopp för stress-funktionerna man byggt upp som löpningen gör, eller att det ger utrymme för att bara sitta ner, andas, kontemplera och dricka ett glas med något gott som bastun gör, är egentligen ingen större skillnad. I slutändan leder det till lugn och ro, och någon slags nöjdhet.

Bastun och elden är väl ganska snarlika i hur det fungerar, tänker jag. Det blir lugnt, mysigt, man får en stund mer eller mindre för sig själv, sitter och andas och är generellt i nuet. Kanske att det låter som praktiskt taget påtvingad mindfulness samtidigt som man uppnår det där lugnet som man så sällan känner att man har i tillvaron annars.

Löpningen skiljer sig kanske märkbart genom att det faktiskt är ökad aktivitet som i förlängningen, väl efteråt, leder till det lugna. Det är väl rimligtvis att det är en initial ansträngning som gör att det blir så mycket tröskel, kan man tänka. Man behöver investera energi för att sen få mer energi, när man samtidigt känner att man inte har någon.

Sex blir väl något helt annat med hela baletten fysiologi som är inblandat, inklusive beröring och det sociala, men resultatet lugn och tillfreds är inte så annorlunda från de andra.

Och att de här då är något som är uppskattat hos någon som tidigare varit trött, stressad och nedstämd, det blir inte så konstigt i mina ögon.

Kortsiktigt bekvämt är något de flesta gillar och på något plan är det väl också klokt om alla har verktyg för att få till det kortsiktigt bekväma. Det är rimligt att tänka att man inte alltid bara vill baka kakan, investera, anstränga sig och göra. Ibland vill man kunna sitta ner och äta kakan också.

Långsiktigt

Kortsiktigt fick hon med det där hon gillar att ägna sig åt och mår bra av att göra.

Långsiktigt fick hon med det där som är viktigt att ha i åtanke jämt och hela tiden, på något plan. De där värdefulla sakerna man ”vill leva för” på något vis. Man kan inte alltid sitta i bastun. Det blir lite inskränkt. Men om det ger en bra känsla på kort sikt så blir det viktigt för att ha det bra nog under tiden man uppnår de där långsiktiga sakerna, som man kan ha som ledstjärnor.

Att ha ordning på sina sociala aspekter och ett bra förhållande till sitt jobb kan genomsyra en väldigt stor del av tillvaron, till skillnad från de där mer kortsiktiga. Men att bara ha balans mellan jobb och det andra, vardagen, fungerar rätt dåligt om man inte har någonting som är där i kontrast till jobbet.

Om man ska balansera två saker så måste de finnas båda två. Det kan inte vara jobb… och sitta hemma och vänta på att jobba igen.

Och då hamnar man kanske ibland i att leta efter någonting nytt, där man känner att någonting saknas. Eller att man får återuppta saker man tidigare gjort men slutat med på grund av att man blev för trött och inte orkade.

Sociala aspekter

Här rabblar hon människor hon vill ägna tid, energi och sitt liv åt och får med punkten gällande partner, där man tänker sig att det vore trevligt att skaffa en. Helt rimligt, tänker jag. Har man människor man gillar, uppskattar, får energi av och hela paketet så behöver det inte vara så komplicerat förutom det. Då spenderar man tid där och bara gör livet. Det behöver många gånger knappt ens vara särskilt mycket till aktivitet, alla gånger.

Jag tänker att det är rimligt att människor har det sociala som en nämnvärd del av sitt större syfte och som en väsentlig del av det som är långsiktigt viktigt. Oavsett om det är människor man träffat, släkt man fått eller människor man ansträngt sig som bara den för att leta upp som det kan vara med en kärleksrelation.

Det är inte alltid kortsiktigt bekvämt. Det är inte alltid härligt och mysigt. För folk är ju ändå som folk är i allmänhet. Många gånger är det gött att slippa ägna sig åt dem för att de är skvatt galna. Då kan man gott gå och gömma sig i bastun och bara blänga en stund och träffa dem sen. För konflikt och att vara oense är också en del av det sociala.

Men det blir inte så meningsfullt i långa loppet. Man kan sitta där i bastun och blänga en halvtimme, timme kanske. En del kanske kan ta i från tårna och springa fram och tillbaka mellan duschen och bastun i ett par timmar. Men sen är man många gånger rätt klar, även om det inte blir konflikt mellan dig och bastun.

Man kan vara klar ändå – för att det inte blir meningsfullt nog. Det är det där meningsfulla jag tänker att man är ute efter med sina långsiktiga saker, som då kanske är rätt nära drömmar, mål, ambitioner och hela det där. Att jaga dem tror jag många gånger kan vara en del i lyckan. Anstränga sig, ta i lite – kämpa och krångla, även om det inte är kortsiktigt myspys hela tiden, som bastun kan vara.

Mål och drömmar och människor man älskar eller att skaffa någon att dela resten av livet och tillvaron med har det gemensamt. Det går inte som kortsiktigt bekvämt och härligt. Det går desto mer som meningsfullt och väsentligt, till den grad att man inte ska tycka att det behöver vara kortsiktigt härligt och mysigt hela tiden.

Djupare relationer eller så… Det kan vara så då att det är värt besväret att det inte är mysigt hela tiden för att det är viktigt nog att ägna sig åt ändå. Där blir skillnaden i det lång- och kortsiktiga.

Vill du skriva en bok så skrattar du kanske inte hela vägen.

Vill du träna dig duktig på en sport så kommer inte alla träningar, dagar eller stunder vara kul.

Vill du skaffa djupa, viktiga relationer så kommer det att vara svårt och ibland blir det både gråt och ilska.

Vill du nå till någonting, uppnå en grej, skaffa något svårt, lära dig någonting eller vad det nu kan vara så är det många gånger inte helt lätt eller bekvämt. Men det är inte motsatsen till att bidra till det där vi kallar lycka, tänker jag.

Till viss del tänker jag att lycka verkar kunna gå ganska väl hand i hand med att följa sina drömmar och idéer, även om de kan tyckas lite dumma och onödiga ibland. Särskilt om man inte riktigt vet vad som gör att man blir lycklig, glad, tillfreds och får de där härliga känslorna. När det är så så kan det vara klokt att bara… prova en grej ibland.

Jobb

Det samma gäller jobbet. De långsiktiga sakerna är generellt värt besväret att det inte är mysigt hela tiden för att det är viktigt nog så man vill ägna sig åt dem ändå. Jobb genererar det ju för de flesta någon slags inkomst… Men det är ändå också något vi dedikerar enorma mängder tid till under livet.

Är det inte här då rimligt att vi gör något som är… värt något? Även på andra sätt än att det bara genererar intäkten lön.

För alla är det inte så. Man struntar i den aspekten och är nöjd bara man tjänar till sitt uppehälle.

För en del blir det viktigt. I det här fallet har man med tillfredsställande jobb och balans mellan jobb och fritid.

Tillfredsställande jobb… då tänker jag att man försöker göra någonting som känns viktigt. Det blir en fråga om perspektiv i stor utsträckning. Jag känner ju att det jag gör är viktigt för att det är tänkt att bidra till högre livskvalitet hos dem jag hjälper. Hon ägnar sig åt någonting helt annat än att se över trött folk – och då får hon se till att hitta mening där.

Men tillfredsställande jobb borde täcka mer än att man bara får en lön och blir trött och förbannad. Det behöver ge någonting mer än utmattningssyndrom och mat på bordet, tänker jag. För det är bannemig rätt knappt det är värt besväret att ha mat om utmattningssyndrom är priset man betalar för det.

Balans mellan jobb och fritid är ett rimligt långsiktigt mål om man redan provat att göra för mycket. Det är inte härligt att säga nej eller alla de här andra bitarna som krävs för att man ska få till målet… Men det är bannemig värt besväret över tid. Kortsiktigt obekvämt. Kortsiktig konflikt. Långsiktig lugn och ro om man nu har en rimlig nog chef.

Ganska roande är att sköter hon dem här som snarare är vid lyckligt liv, som jag nu sagt många gånger, så kan hon strunta i det mesta som är skrivet på hela den där sidan vi fick till under övningen. Bara hon gör det som är viktigt i livet och fokuserar där, så verkar hon komma långt. Balans med jobbet, där man också gör någonting viktigt och väsentligt. På fritiden träffar man människor man gillar och gör saker som gör att man mår bra på kort och lång sikt.

Galet lätt när man summerar det. Det är nästan galet att man ens behöver fundera så här mycket och länge över hela situationen när man väl kommer till slutsatsen.

Hur det är för dig får du fundera på. Det går inte alltid att bara lägga på en massa extra och tänka sig att det blir lugnare så. Inte heller blir man lycklig av att jobba livet ur sig och samtidigt försöka mosa hela livet fullt med saker man borde bli glad av, även om det inte är din dröm att ägna dig åt dem där sakerna.

Många gånger tänker jag mig att det är som vi har gjort hon och jag – att man måste börja med terapi-delarna, det som hamnar under långt liv – och sen gå vidare till det lyckliga. Det blir inte konstigare än att man börjar nerifrån på Maslows behovstrappa. Man börjar äta, dricka och ta bort hot. Man ägnar sig kanske åt ångest, fobier, saker som fungerar dåligt, dysfunktion och sjukdom – sen när man mår och fungerar bra nog DÅ kan man lyxa till det och må strålande genom att ägna sig åt lycklig.

Då håller man sig över vattnet, har lärt sig veta hut och lagat det trasiga många gånger. Även om det är absolut kritiskt att man då också tar med sig de tidigare läxorna och fortsätter göra rätt utifrån terapi-delarna man ägnat sig åt. Faller man tillbaka i de gamla så får man många gånger samma resultat igen. Det är inte mer än rimligt.

Men det tillvägagångssättet, först terapi och sen ägna sig åt det härliga och viktiga – om än med lite överlapp – är det generellt jag får använda, för att folk mår så pass dåligt när de vänder sig till mig. Man måste först få näsan över vattnet för att kunna leva drägligt. Man måste först släcka bränderna för att det inte ska vara kris, panik, en hel lista med SYMPTOM, som då inte är att förväxla med grundproblem.

Men när man lugnat ner sig lite och lever drägligt så kan det göra väldigt mycket att bara ta med sig det man lärt sig där och fortsätta ha det i åtanke lite här och där utan att det tar någon nämnvärd tid eller energi. Det ska snarare ge tid och energi, exempelvis då genom att man slipper perfektionism, ångest eller fobier. Sen vill man gå vidare till att hitta goa grejer och ägna sig åt det man gillar i tillvaron.

Det är nog ganska kritiskt att man får med delarna från det långsiktiga här: att tona ner fokuset på det man blir olycklig av, samtidigt som man gör mer av det man mår bra av – och samtidigt få med mening om man kan. Det låter väl orimligt lätt att säga så också, att om man är olycklig så får man göra mer av det man blir lycklig av och mindre av det man blir olycklig av. Men med tillräckligt funderande, analyserande och provande så är det desto mindre orimligt att säga så, tycker jag.

De flesta tittar nog inte jättemycket på det här på samma sätt och skriver, diskuterar och funderar. De flesta bara… kör. Då köper jag rakt av att man känner att det är orimligt att säga att det är helt binärt och att man inte bara kan göra mer och mindre av ditt och datt som om det vore binära parametrar i tillvaron.

Så långsiktigt med mening och kortsiktigt med de där härliga känslorna. Det går nog antagligen att se dem som parametrar och som något man bara ska se till att göra mer av. Det är också rimligt och väsentligt att blanda båda två – tillsammans med att göra mindre av delarna som gör att man blir olycklig, typ då alldeles för mycket jobb och fokus på någonting man inte gillar.

För lycka och kortsiktigt bekvämt är inte heller det samma. Kalla bad börjar bli mer och mer populärt och träning eller åtminstone rörelse är alla gånger väsentligt för att må bra i långa loppet – men det är inte alls det samma som kortsiktigt bekvämt, tänker jag. Men vi lever i en tillvaro som är långt bekvämare än någonsin tidigare och vi är samtidigt olyckligare än någonsin.

Det här är en svår balansgång och prioritering som alla inte gör i en handvändning… Eller ens de flesta, för all del. Men kanske att man kan få till det med lite träning. I hennes fall har det hjälp med det där letandet och testandet – och skriva. Att ta bort det man blir olycklig av är en del av det, men det räcker inte hela vägen. Det behöver fyllas på med någonting mer än så.

Det här är ett vansinnigt komplext ämne, där det här ju bara är en liten reflektion av hennes mindmap. Lycka går nog långt djupare än så här, tänker jag. Men om man håller sig nöjd och glad så länge man gör det man blir nöjd och glad av, så kanske det inte alla gånger behöver vara så mycket svårare än så om man redan vet vad som ingår där.

Vill man ägna sig åt det så är det antagligen klokt att börja med kartläggning och reflektion så du vet vad du mer eller mindre uppenbarligen ska ändra eller träna på. Sen vill du ägna dig åt de bitarna. Du vill ägna dig åt det som verkar ta dig framåt med något av en plan. Du vill göra det som tar dig dit du vill.

Vill du sen ha lite mer om lycka så hittar du mer på ämnet – och annat också för all del – i boken En lösning på utmattning, depression och smärta på hemsidan.

Lycka till.