Stress och diabetes

Stress och diabetes är sammankopplade och det är helt rimligt att stressa till sig diabetes typ 2. Det är inte rätt eller önskvärt – men det är fullt görbart.

I avsnittet om metabolt syndrom sa jag så här:

En av de mest akuta och mest framträdande effekterna från kortisolet är kanske ändå på glukosmetabolismen. Poängen med stress är att vi ska bli bättre, starkare och coolare en kort stund. Så fettsyror bryts ned och skickas ut i blodet – och det samma gäller med glukos som frisätts från våra lager för att ge oss energi. En parallell signal går till pankreas att minska mängden insulin som insöndras, så glukoset kan fortsätta vara i blodet och musklerna slutar göra glykogen för att gynna samma syfte.

Det är toppen-funktioner och strålande att det gör så där när det kommer till kortare tid som minuter och timmar. Men över tid straffas vi av det dubbeleggade svärdet och det blir konsekvenser.

Läs vidare här eller lyssna på podd-varianten som du hittar på Acast, eller i din podd-app om du letar efter Patric på Dolor.

Behöver man hjälp? Då kommer man som vanligt i kontakt med mig genom Kontakt-sidan.

Det var också någon som lyssnat på avsnittet om metabolt syndrom som påtalade för mig att jag verkade ha sagt – eller att det lät som att jag sagt – att Roland vid något tillfälle skrivit sin artikel i Läkartidningen 2024… och att det då lät som att jag inte hade ägnat mig åt de här bitarna ”så länge”. Då blev det förstås lite fel. 2024 ägnade jag mig ju ändå åt det här. Tjugohundrafyra var jag däremot inte myndig nog för att kunna bidra med mycket på ämnet, så då – tjugohundrafyra – nej, då ägnade jag inte mycket tanke åt kopplingen mellan stress och metabolt syndrom.

Men nu ska vi fokusera desto mer på stressen, kortisolet och vad det gör med glukos, insulin och hela biten med diabetes, tänker jag.

Kortisolets mekanismer och hur det bidrar till diabetes

Parallell med Cushing’s syndrom

I ”Diabetes Mellitus Secondary to Cushing’s Disease”, (05 June 2018, av Mattia Barbot, Filippo Ceccato, Carla Scaroni), en artikel i ”Frontiers in Endocrinology”, nämner man att det är mer regel än undantag med insulinresistens vid Cushing’s syndrom. Frontiers in Endocrinology definierar sig som ”The most cited endocrinology and metabolism journal, which advances our understanding of the endocrine system. It uncovers new therapies for prevalent health issues such as obesity, diabetes, reproduction, and aging” så vi får väl tänka oss att det blir ganska rätt när vi tittar på ganska grundläggande fysiologi där.

Cushing’s syndrom som vi även nämnde i delen om metabolt syndrom var att man av någon anledning producerar onaturligt, orimligt och oönskat mycket kortisol endogent, i kroppen, till skillnad från exogent, som innebär att man tillsätter kortisol utifrån. Där ett annat vanligt skäl till för mycket kortisol i kroppen är just att man använder kortison som läkemedel mot inflammation. Där studien Glucocorticoid-Induced Diabetes Mellitus: An Important but Overlooked Problem understryker att: Kortisol verkar bidra till glukosintolerans och minska insulinkänsligheten, för att visa på att mekanismen finns där oavsett om det är cushing’s, exogent kortison eller något annat. Fysiologin fungerar likadant oavsett var det kommer ifrån, tänker jag.

Cushing’s syndrom är rätt ovanligt och det blir inte synonymt med utmattningssyndrom eller långvarig stress, men det understryker mekanismerna bra om man exempelvis då vill förklara vad som händer och varför som följd av någonting som inte är som det ska. För det finns absolut dem som skaffar metabolt syndrom och diabetes genom stress på samma vis som det uppkommer i långt större grad hos de med cushing’s syndrom, genom mekanismerna som jag tänker att vi tittar på här.

Så det är inte samma sak, men det går att lära ifrån patologin och dra paralleller för att det blir tydligare och lättare att förstå vad som händer av kortisolet om vi tittar på patienterna som verkligen har någonting i kroppen som producerar mer än naturligt. Då kan vi lättare förstå vad som händer med dem som beteendemässigt eller genom sin miljö skaffar och producerar långt mer kortisol än vad som är önskvärt.

Man skriver i artikeln att ”glukokortikoidöverskott kan leda till diabetes, och även om prevalensen troligen är underskattad har upp till 50% av patienterna med Cushing’s varierande grad av förändrad glukosmetabolism.” där glukokortikoidöverskott är mer eller mindre synonymt med för mycket kortisol. Mer noga kan man nog hänvisa till att det är överproduktion av allt som kommer från binjurebarken. De säger också rakt av i sin introduktion att ”Eftersom diabetes mellitus (DM) är en följd av kortisolöverskott, bidrar behandling av Cushing’s också till att lindra störningar i glukosmetabolismen”.

Kort sagt: kortisol i för stor dos för länge kan vara en märkbar orsak och anledning till att få diabetes typ 2.

Patofysiologin

De här bitarna tänker jag är rätt torftiga, för fysiologi är det, men här försöker jag bara få fram poängen innan vi då tar oss till hur i hela friden ska vi göra någonting åt det på ett humant sätt?! Jag lånar också in deras härligt minimalistiska och rätt torftiga bild till blogginlägget och får in den för att det ska bli pyttelite mindre tråkigt. Den ger en bra överblick med vad som blir mer och vad som blir mindre, men utan att slösa på onödiga konstnärs-talanger. Så bilden är deras helt utan att jag bidragit. Jag vill bara dela med mig av den.🙂

För mycket kortisol påverkar levern genom:

Försämrat både fasteglukos och glukosmängden efter måltid.

Att uppreglera glukoneogenesen som är en process där glukos bildas från andra saker såsom laktat (mjölksyra) eller glycerol som är en del av triglycerider, eller ”fett”.

Inducerar också selektiv insulinresistens vilket försvårar insulinets hämmande effekt på leverns glukosproduktion [Mer om selektiv insulinresistens]

Skelettmuskulatur:

Skelettmuskulaturen står för 70-80 procent av kroppens förbrukning av glukos men kolesterolet påskyndar katabolismen, nedbrytningen, och därmed förlusten av muskelmassa.

Det blir mindre anabolism, i samma veva – vilket gör att det inte byggs lika fort som det raseras.

Minskad muskelmassa ger mindre effekt när det väl insöndras insulin; tanken är ju att musklerna ska plocka upp glukosen, men finns det inga muskler blir det inget upptag.

Fettvävnad:

Bukfetma är nära förknippat med diabetes, vilket är varför vikt är en riskfaktor för diabetes.

Visceral fettvävnad, det som blir bukfetma, kan bidra till perifer insulinresistens bland annat genom förändrad insulinsignalering i fettceller, påverkad lipolys, när fettcellerna bryter ner och släpper ut fett för att det ska användas som bränsle och låggradig inflammation.

Fettvävnaden får antagligen också ytterligare tillväxt av minskad insöndring av tillväxthormon.

Bukspottskörtel och tarmar

Betacellerna i bukspottskörteln får sämre funktion.

Inkretinsekretionen är som vanligt hos människor, men dess insulinfrisättande effekter på β-cellerna i bukspottskörteln nedregleras av kortisolet. Inkretiner är hormoner som frisätts från tarmarna efter att man ätit och de hjälper till att stimulera frisättningen av insulin från betacellerna i bukspottkörteln. Dessa hormoner inkluderar GLP-1 (glukagonliknande peptid-1) och GIP (glukosberoende insulinotropisk peptid).

Vill man hitta mer källor till det här så finns det ett gäng till som studien hänvisade till.

Titta då där, om du är nyfiken på om det verkar trovärdigt det här.

Jag utgår från att praktiskt taget ingen kommer klicka på länkar och titta på studier, så jag ägnar inte allt för många timmar åt det…

Lösning?

Även de som skriver studien skriver att ”Eftersom diabetes är en följd av kortisolöverskott är det utan tvekan nödvändigt att behandla den underliggande sjukdomen hos dessa patienter”.

I vårat fall, där vi resonerar kring stress i vardagen och livet snarare än patologi, så kan inte kirurgi rädda någon på samma sätt som det går att göra med Cushing’s. Där kan man plocka bort problemet som om det är en cancersvulst. För det är det många gånger. I fallen jag ägnar mig åt bygger det snarare på att lösa alla problem och skära ner på onödigheterna, säga nej och… göra bättre val så man landar i att leva ett drägligt liv.

I studien uttrycker de sig som att ”Normaliserade kortisolnivåer efter operationen följs i allmänhet av en förbättring av patientens glukosmetabolism, men insulinresistens och kardiovaskulära risker kan kvarstå”. För diabetesen har de jobbat sig till på samma sätt som alla andra, rent fysiologiskt. Det finns de med diabetes typ 2 som sköter sig tillräckligt när de får diagnosen för att det inte ska kvarstå några problem – och då är det ju löst. Men har man en genetisk predisposition så kvarstår den även om man tar bort orsaken till Cushing’s, eller om man stressar långt mindre efter att man stressat nästan ihjäl sig under en längre period.

Har man bestående bukfetma har man heller inte löst hela problemet. Då behöver man se över det, oavsett om kortisolnivåerna blir lägre av operation eller om man lägger om livet.

Så nu har vi ett hum om mekanismerna bakom kortisol och kopplingen stress och diabetes. Är det löst då? Då är det bara resten kvar kan man säga. Då är det bara att kontrollera blodsockernivån.

Kontrollera blodsockernivån

Så… Vet du hur du ska ta hand om din diabetes?

Min erfarenhet

För vissa verkar det besvärligt att få kontroll över sin diabetes eftersom det enda verktyget de får är insulin. Så det är vad de använder. De kör på vad de blir tilldelade, som många gånger utifrån vad jag har sett, är insulin eller något annat läkemedel – och alla andra relevanta aspekter varierar och blir helt slumpmässiga.

Vilket ju då inte är någon bra lösning har vi lärt oss här. Det är knappt en lösning, om man ska vara noga. Det är ett verktyg, där man inte vet hur man ska reglera det och då är det som att få ett verktyg för att lösa ett problem utan att veta hur man använder det. Det är som om du får en penna när du ska skriva en bok eller en pensel när du ska måla ett mästerverk. Du vet ungefär vad målet är, men vägen dit är lite svårare än att du löste problemet bara du fick en penna i näven.

Så, det verktyget räcker inte riktigt till, även om det tekniskt sett är det enda du behöver.

För vissa är det inte svårt att få tillräckligt bra kontroll över sin diabetes. De drar ner på sockret, rör på sig ordentligt – och sedan är det klart. Om det är du, är jag inget annat än glad för dig. Ta tag i det och ha ett fantastiskt liv. Fortsätt röra på dig och se upp med vad du äter. Ha det bra, lycka till, gör ditt bästa och glöm inte att njuta av något litet då och då.

För vissa är det inte riktigt lika enkelt. Jag har träffat människor som har hållit på i flera år – eller till och med ett tvåsiffrigt antal år – och de har fortfarande inte fått ordning på saker och ting tillräckligt bra.

Jag har träffat människor som har fått ”Mer insulin!” som den primära lösningen och, utöver det, precis tillräckligt med utbildning i näringslära för att bli förvirrade.

Jag har träffat människor med bensår som är för bittra för att bry sig om att ta hand om dem.

Jag har träffat människor som avskyr ett vitt bröd men praktiskt taget hyllar en annan lika vit sort eftersom ”det är ett mycket bättre val”.

Jag har träffat människor som har sagt – eller fått läkare att säga – att deras diabetes är ”svår att medicinera för att få rätt”.

Det verkar vanligt att tycka att hela problemet är ganska förvirrande och ogripbart. Det finns sällan någon strukturerad plan där man snabbt kan följa saker och ting från A till Ö och få klarhet. Folk verkar få små fragment snarare än den stora bilden.

För att fylla ut de tomma luckorna gör de sedan de små bitarna större. Följden blir dålig nattsömn och trötthet när sockernivåerna är för höga eller för låga. Det finns en oförmåga att fokusera och koncentrera sig och ingen aning om vad man ska äta eftersom ”det inte fungerar ändå”. De är för dåligt instruerade, interventionen är inget annat än medicinering, och de har ingen aning om varför saker är som de är. Det är ofta oklart varför de ska äta vad och varför de medicinerar hur.

Det finns mycket att veta och många misstag man kan göra. Det är knepigt eftersom det är komplext. Därför blir jag inte det minsta förvånad när människor behöver hjälp.

Är jag läkare, dietist och kan ALLT?

Jag är inte sjuksköterska och jag är inte läkare. Jag är varken dietist eller nutritionist. Men för vissa är det inte heller vad de behöver. Jag har haft näsan i en hel del böcker och jag har varit på universitetet för att samla lite högskolepoäng för att få en tillräckligt bra grund i näringslära. Jag har sysslat med näringslära och hjälpt människor här och där i över 15 år. Absolut. Men det är inte det jag gör uteslutande eller ens mest, och det är inte det jag försöker göra i första hand. Men det är nödvändigt att ha med som en del av det jag gör.

Idag hjälper jag främst personer med diabetes eftersom det verkar mycket möjligt att stressa sig till diabetes. Det är ytterligare en aspekt av den stressrelaterade livsstilssjukdom som vi besväras av. Det får mig att känna att behandling av diabetes måste vara en del av min arsenal. Det finns många anledningar till diabetes och de rör både beteenden och fysiologi. Det verkar vara mer som är relevant än att bara ”känna till sin kost och medicinera tillräckligt”. Det handlar om livet med allt vad det innebär. Stress, känslor och problem hindrar dig ofta från att göra det du borde – eller måste gör för att det ska bli bra.

Vad påverkar MER än kortisolet?

Kortisol som vi pratat om mycket här, höjer glukosnivåerna i blodet… bland annat. Men det finns också mer som påverkar här. Beteenden och känslor är lika relevanta, och kanske ännu mer relevanta, för att det ändå är DEM som gör att du gör som du gör och det är där det påverkar så det blir som det blir.

Trötthet är förväntat när du är stressad. Om du är trött kommer du inte att ha resurser nog att ta hand om dig själv om man inte har makalöst förvånansvärd disciplin. Men de flesta orkar inte mer än de orkar, trots att man skulle vilja. Då blir det inte mer än det blir och man fastnar i att äta det som är bekvämt och röra på sig till den grad som det mest… råkade bli, lite av slump.
Överätning är ett typiskt resultat av stress eftersom det ökar aptiten och tröstar lite temporärt. Är man lite moloken så kan man väl absolut känna att man är värd en liten bulle…
Stress stör din sömn, vilket i sin tur ökar aptiten och påverkar vad du äter. Synd bara att det sällan blir till det bättre, den där påverkan.
Överätande och för lite rörelse går ofta hand i hand. Är man trött, less och inte orkar så är det goare att lägga sig i soffan, mysa och äta gott än att gå ut i november-väder och springa eller till ett alldeles för fullt gym och träffa människor man inte vill veta av för att lyfta grejer man inte orkar bry sig om.
Om du har ”ont om tid” för att du gör andra saker kommer du inte att ”ha tid” att röra på dig, och du kanske inte ”har tid” att bry dig om vad du äter.
På tal om hormoner, som vi ju nämnt här rätt länge. Om du ständigt höjer – och behandlar – med mer insulin kommer du att öka din tolerans mot insulin, rimligtvis.
Depression kan göra att du helt enkelt inte bryr dig om det.
Långvarig smärta kan göra att du inte kan röra dig som du skulle vilja för att hålla din diabetes i schack.
Ångest kan dränera dig på den energi du behöver för att göra vad du ska med din kost och motion.

Näring, kost och mat är en del…

En stor del av det hela är att förstå grunden och mekaniken och sedan behandla det pragmatiskt. För det är väldigt krasst och sakligt egentligen. Kort och väldigt förenklat sagt så måste du bara hålla glukosnivåerna tillräckligt anständiga. Det är hela poängen med diabetes. Du ska göra det din bukspottskörtel inte löser tillräckligt bra, oavsett varför det är så. Typ I, typ II eller någon avart spelar inte så stor roll egentligen. Sjukvården här försöker oftast inte ens få folk till samma nivåer som friska människor. Så du är ofta tillräckligt bra även om du missar. Det innebär att man måste acceptera det hela, och en liten aning om näringslära räcker långt.

Om beteenden, acceptans, stress och det lite krångligare inte är problemet är du ofta i hamn med en tillräckligt bra bok om kost, receptbelagda läkemedel som insulin och/eller metformin, något som mäter ditt blodsocker och vetskapen om att insulin sänker blodsockernivån genom att föra ut det ur blodet och in i andra vävnader. Ditt mål är nu att hålla blodsockret som om du vore frisk, vilket innebär någonstans mellan 3,9 och 5,5 mmol/L ”vid fasta”.

… Men sagda näring, kost och mat är inte allt.

Det är väldigt min poäng här. Alla människor får inte fetma, diabetes och alla de andra sjukdomarna för att de saknar kunskapen helt. De flesta i västvärlden vet att man inte ska äta socker hela tiden, stressa livet ut sig och aldrig träna. Och det fungerar inte felfritt att bara medicinera depression med anti-depressiva, ångest med det man kallar ångestdämpande eller smärta med smärtlindring. Man kommer inte ifrån utmattningssyndrom med lugnande medicinering för att bli av med stressen – och sen amfetaminderivat för att återfå energin.

Jag tänker att man behöver förstå mekanismerna bra nog och putta där, på ett mer rimligt och naturligt sätt, många gånger. För att det fungerar så bra mycket bättre.

Fungerar läkemedel, återigen, så kör på det. Men det är många gånger lite svårare än så. Svårare… För oss. Men inte för kroppen, om den fungerar, för att den är så listigt utformad.

Med din eventuella diabetes så är jag inte särskilt intresserad av att du ska räkna gram i all oändlighet utan att faktiskt förstå varför du gör det. Och inte är jag särskilt förtjust i att tvinga dig att äta otroligt tråkiga dieter som du hatar. Förstår du poängen, mekanismerna och det stora hela så kommer man ofta väldigt långt. Då blir det inte helt omöjligt att balansera, reglera och sköta sin diabetes, som läkare då ibland säger att det är när de får se patienters glukosvärden och man har gjort ingenting mer än att använda läkemedel.

Så tänker åtminstone jag. Balansgången behöver ta alla variabler i beaktande. Man får se på alla saker som puttar på det där blodsockret, för om man inte gör det… ja, DÅ bli det svårt att sköta sin diabetes.

Min erfarenhet är ungefär så här: Att äta, testa blodsockret och medicinera därefter är inte nödvändigtvis den svåra delen. Att ha tillräckligt med energi för att bry sig är det svåra. Att ha tid att bry sig kan vara svårt. Att ta nämnda tid och energi och sätta dessa resurser i arbete där de behöver vara för att lösa problemet kan vara RIKTIGT HOPPLÖST OCH TRÖKIGT.

Det finns många aspekter på diabetes. Inte nödvändigtvis för att diabetes i sig är extremt komplext, för du ska ju bara balansera det där blodsockret. För många människor är det beteendet. Beteenden är det svåra när det gäller en stor del av den medicinska vården, faktiskt. Inte bara när det kommer till diabetes.

Fysioterapi är inte nödvändigtvis särskilt svårt när du har en bra plan, men det kan vara tråkigt och ofta obekvämt. Det tar tid, och det är… ganska ofta inte särskilt kul.
Att ändra sin kost är inte svårt när det handlar om EN måltid, men när det är för livet, och när det ska passa alla de där sociala situationerna, man behöver skapa alla nya vanor, och när du har slut på kreativitet gällande vad du ska laga som passar in i allt det där.
Att ta sin medicin är inte svårt… Eller? Jo, det är det. Vissa studier visar att människor ta-mig-tusan är SÄMST på att ta sina mediciner, även om det bara är ett dagligt piller, kanske som en del av deras morgonrutin. Med diabetes kan det vara svårare än så.
Läsa och lära sig? De flesta slutar med det när de slutar skolan. Och om de inte gör det vill de flesta av oss inte läsa ganska tråkiga saker när det knappt finns tid och energi för den skönlitteratur eller det roliga vi gillar på kvällen innan vi går och lägger oss. Torra saker som vi ofrivilligt måste lära oss passar sannolikt inte in någonstans i kalendern.

Med diabetes måste du plötsligt lösa alla dessa problem, även om du inte har bett om det.

Dags för acceptans. Jag har träffat människor som inte bryr sig eftersom det är orättvist och de förstår inte hur man gör saker – ”så skit i det”, mer eller mindre. Men den varianten kommer inte att hjälpa ett dugg.

Ett pragmatiskt tillvägagångssätt

Att balansera blodsockret med alla parametrar man har är en sak, och tekniskt sett det viktigaste, men min erfarenhet är att många människor inte har resurserna för att göra det. Vissa tycker att näringslära är otroligt komplicerat, och andra kan knappt motionera även om de är friska. Valet står mellan att lära sig eller att bli sjuk och dö långsamt och obehagligt alldeles för tidigt. För att göra det lämpliga måste du acceptera situationen. Saker och ting är som de är och… ja, det kanske inte är bra, men så är det i alla fall.

Om du har fått din diagnos är det dags att börja motionera och se över kosten. Du måste kontrollera dina blodsockernivåer OFTA i början. För att kunna agera därefter och för att lära dig. Kanske är det bra att ta bort det mest som kommer med kolhydrater eftersom du då behöver mindre insulin. Jag tycker att det är rimligt att praktiskt taget sikta på nivåerna som friska människor har när det kommer till blodsocker. Du vill leva lika länge som de gör.

Men för att kunna spendera de resurser du behöver här måste du ta hand om livet som helhet. Säg nej. Gå iväg. Gör det som är bra för dig. Prioritera dig själv och reflektera över dina värderingar. Du är i kläm mellan en sten och något hårt här, som det heter. Dags att göra vad du kan för att hantera det. Har du prioriterat tillräckligt bra tidigare? Vad fick dig att hamna här? Gjorde du rätt saker? Försummade du din hälsa och satte något annat först?

När jag hjälper människor vill jag se till helheten. För det finns många delar i det här, även om alla kokar ner till det nämnda blodsockret. Vi måste titta på helheten, för om vi inte gör det kommer alldeles för många variabler att vara helt slumpmässiga – och en ekvation där du inte känner till alla variabler kommer sannolikt inte att lösas på rätt sätt.

Fokusområden om jag hjälper någon är personlig träning för att komma igång, titta på kosten och LIVET för att få en bra lösning som passar. Du måste känna dig tillräckligt bra överlag, annars kommer det att bli för svårt. Att göra något svårt i en miljö där du inte mår tillräckligt bra eller där du inte har tid och tillräcklig energi att spendera på att lösa problemet är dömt att misslyckas. Och att stirra på insulin är inte den bästa lösningen. Exogent insulin är verkligen bra och har räddat många liv, men det är bara en del. Ett verktyg. Det är inte det som kommer att rädda dig om jag är inblandad.

Personlig träning hjälper dig att spendera lite av den valuta vi kallar glukos här – för att göra något bra. Förhoppningsvis för att göra något roligt som du gillar. Detta kommer också att hjälpa dig att få ut lite glukos ur blodet genom att använda andra transportvägar än de insulinberoende. Så du får samma effekt men utan medicinen.

Att titta på kosten är absolut nödvändigt. Om jag tittar på kosten för någon med diabetes föredrar jag att ta bort en ansenlig del av kolhydraterna eftersom det gör allt enklare. Du har problem eftersom du har för mycket av dem i blodet. Om du får i dig mindre av dem har du tagit bort en del av problemet. Färre kolhydrater och långsammare kolhydrater. Det gör saker och ting mindre volatila och du behöver mindre insulin.

Socker kan bytas ut mot sockerfria alternativ. Jag har inte det minsta emot dem. Vi försöker bli av med glukos från blodet här. Glass, godis och liknande saker kan vara knepigt, men du kommer sannolikt att leva anständigt utan dem. Eller lära dig kontrollera dem om det känns nödvändigt och värt besväret.

Vissa säger att vissa kolhydrater är absolut nödvändiga. Jag är inte helt säker på att de är så viktiga, men låt oss säga att de är det för dig. Om så är fallet, gör det. Vi letar efter balans och livskvalitet när vi gör detta. Att komma ner till noll kräver mer av din kreativitet och dina kost- och kökskunskaper. Inte heller känner jag att noll gram kolhydrater om dagen är någon bragd.

Jag vill att människor ska lära sig en sak eller två om näringslära när jag hjälper dem. Att skriva ner vad du har ätit och hur mycket kan hjälpa dig att ta reda på vad som finns i maten och avgöra om det är en bra idé eller inte. Vad betydde den portionen mat fysiologiskt? I relation till det kan du få en fingervisning om hur mycket insulin du kan behöva. Om du behöver något.

Du bör ha en rätt bra aning om insulin när du använder det. Vad är insulin? Vad gör det? Varför måste jag injicera det? Stora frågor i början, men de bör besvaras ganska snart, för har man ingen aning samtidigt som man behöver injicera insulin kan man snart göra någonting väldigt farligt.

Vi behöver veta ett och annat om beteenden. Varför gör vi de dumma sakerna vi gör? Det är ju en väldigt subjektiv fråga men högst relevant praktiskt taget alltid. Varför i hela friden gör vi det vi gör – trots att det kostar? Rutiner och vanor underlättar när vi försöker förändra de här bitarna. Vi kan mycket väl försöka etablera några bra sådana om vi gör det här tillsammans.

Det är en vetenskap – men också en balansgång.

Att lösa detta är att åtminstone lösa NÅGRA saker samtidigt. Det är sällan precis en och inget mer. Du ska hantera kolhydrater och ha en känsla för hur snabba de är, eftersom du såklart tar hänsyn till mängden fett i din måltid, och hur mycket av dem du fick i dig. Du vill veta hur mycket du har rört dig och hur stressad du är samtidigt som du ska få rätt dosering på dina mediciner.

Det är svårt. Du lär dig att göra något som din kropp borde kunna göra på egen hand där den löser av det kontinuerligt och hela tiden, så kroppen är mycket bättre på att mäta glukos och utsöndra insulin… när den fungerar. Så du måste lära dig att balansera med ögonbindel och lite fördröjning, till skillnad från när kroppen gör det. Min gissning är att det kan gå alldeles utmärkt om du försöker tillräckligt mycket. Det är något man måste öva på. Ibland kommer du att missa ordentligt. Någon gång kanske du kommer att använda för mycket insulin, och ibland kommer du att skratta för att ”ingenting hände!” trots att du medicinerade.

Du är som en liten forskare när du gör det här. Testa, pröva och se vad som händer. Anpassa och ändra. För lite insulin är bättre än för mycket. Använd lite, testa igen och fortsätt att experimentera.

Jag har sett människor gå ner i vikt, börja motionera, sluta med droger och alkohol och bli mycket bättre människor än de varit på länge när de fick sin diabetesdiagnos. Det kan vara utmanande, men det kan också vara en väckarklocka. Det beror på hur man ser på det.

Kort sagt, diabetesdelen handlar till stor del om ren fysiologi och balans. Det är det som är trasigt. De bitarna kan kräva viss kunskap för att man ska få ordning på det. För att hantera det här som kroppen ska sköta automatiskt manuellt måste du göra det på det svåra sättet, och den verkligt SVÅRA delen är i allmänhet beteenden och att hantera livet och allt relevant. En matdagbok och Dolor Detection Diary kan hjälpa dig på vägen om du vill göra det själv. Nu har du också lite mer insikt i kopplingarna mellan stress, kortisol, metabolt syndrom och diabetes som kanske kan göra att det är mer begripligt, så det går bättre att sköta själv.

Om du redan har försökt göra det själv och skulle föredra att få lite praktisk hjälp så kan jag säkert stå till tjänst med det också.

Oh. Jag HAR ju också träffat diabetiker som behöver insulin genom en spruta, men samtidigt har en fobi för nålar. DET är ingen bra kombination, men det finns en lösning för det också om du behöver det…