BILKÖRNING med ångest eller UMS – och Kognitiv beteendeterapi eller stressrehab för att kunna återgå till det.
Bilkörning och ångest eller utmattning
Bilkörning som påverkas av ångest eller utmattningssyndrom? Det blir ofta ett problem, utifrån vad jag ser och hör. Läs nedan, läs ännu mer under tjänster eller lyssna på podden!
Vill du ha hjälp handgripligen med KBT för att behandla ångest så kan du kontakta mig genom kontaktformuläret på hemsidan.
[Läs mer här på bloggen – eller lyssna på Poddavsnittet!
Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta hittas på Acast,
Spotify,
… eller där du vanligtvis lyssnar på poddar!]
Det är inte jättemånga sjukdomar eller besvär i övrigt där läkare faktiskt verkar ta körkortet ifrån folk – eller där folk själva och helt medvetet vägrar köra bil. Men utmattning verkar vara ett sånt fall. Man kan tydligen bli av med körkortet, bli så rädd att man vägrar köra bil eller tveka så hejdlöst på sin egen förmåga att man inte alls kan tänka sig att köra ens korta sträckor.
Ångest, rädsla, skräck, obehag eller rakt av panik vid bilkörning är inte ovanligt inte heller är det ovanligt att man blir alldeles för trött och inkapabel för att kunna köra bil när man blir utmattad nog.
Men det går att göra någonting åt och åtminstone jag tänker att det i väldigt många fall finns hopp, om man gör det strukturerat nog och har ambitionen att ta sig från där man är och vill kunna köra bil igen.
Jag har stött på dem där de inte kunnat köra på ett bra gäng år för att de är rädda eller för att det är obehagligt, för att kapaciteten är för låg eller för att man… någonting. Inte heller verkar det ovanligt att man accepterar att det är så – på det dåliga sättet – och bara låter det vara. Tre år. Fem år. Sju år. Eller mer.
… Och så slutar man, istället för att försöka göra något åt det tillräckligt stukturerat och envist.
Men det är som att behandla ångest och utmattning i allmänhet. Man behöver definiera problemet man har framför sig – och lösa det. Det kan behövas struktur, ordning och reda, en bra nog plan och lite tålamod. Förutom det så är något av det viktigaste acceptans för att det är som det är.
Just nu är det inte som det brukade vara… Men utifrån vad jag har sett, och utifrån dem jag har lärt köra bil igen, så verkar det gå rätt fint, även om man börjar på en väldigt låg kognitiv nivå på grund av stress – eller om man börjar på panikångest-nivå.
Ångest och rädsla vid bilkörning
Vi börjar vid ångest och rädsla vid bilkörning och fokuserar mer på utmattningen efter det. En klient skickade ett meddelande till mig i vintras som understryker skillnaden det kan göra när man går från livrädd till tillfreds och stolt över sig själv. Jag blir ju väldigt glad när jag ägnar mig åt något helt annat och får ett meddelande som säger att folk är nöjda och glada… Men hon var nog ännu lite mer ivrig än vad jag var.
Hon skrev:
”Mörker, snö och kyla. Avskyr vädret men är väldigt nöjd när jag kör hem från jobbet. Tänk att jag kan köra bil igen och att jag för första gången i mitt liv inte är livrädd utan tycker det är kul, även vintertid! Tusen tack för att du tog bort min rädsla och lärde mig att köra bil igen. Utan dig hade detta inte varit möjligt.”
– Klient från i vintras
Det här kan vara ett problem med eller utan panik och likt all annan ”onaturlig” rädsla i brist på bättre ord, så lärs det här på något sätt in vid något tillfälle.
Man lär sig att frukta bilkörningen av något skäl.
Man kanske har kört bil i tio, tjugo år men är med om en incident som gör att bilkörning kopplas ihop med så mycket obehag att det inte går längre. Man kanske bryter ihop av att sitta i bilen.
Många gånger verkar det vara åtminstone i samklang med det väldigt stressade, vilket blir rimligt och naturligt för att det ökar vår känslighet för att bli emotionellt överbelastade och där – på den riktigt dåliga platsen i skallen – betinga en situation, en händelse eller… egentligen nästan vad som helst med någonting väldigt obehagligt.
Men det kan också vara någon enskild händelse, något traumatiskt eller en olycka. Det kan vara att man har fått ordentligt med skäll i något sammanhang där man kopplat ihop just det med bilkörning. Man kan ha krockat, varit nära att göra så, har panikproblem i övrigt och kopplar ihop det ena med det andra.
Jag har hört om panikångest i sin renaste form, kallsvettningar, dödsångest, hjärtklappning, spagettiarmar, potatismos i hjärnan och att man fått avsäga sig jobb och aktiviteter på grund av det här.
Jag har sett att det finns dem som vägrar köra utan lugnande piller… Där jag ju också i andra sammanhang drar likhetssträck mellan lugnande läkemedel och alkohol. Alkohol i trafiken är inte särskilt populärt, men läkemedel med samma effekt – är det en utmärkt idé, för att lugna sin ångest?
I likhet med både piller och att avsäga sig jobb och aktiviteter så har jag för all del också sett att det finns dem som låter bli att köra alls för att de likställer sig med rattfyllerister i hur farliga de är i trafiken – och därför rakt av avstår, istället för att lära om och lära på nytt.
Någonting som är läskigt, men faktiskt inte uppenbart livsfarligt går att råda bot på. Bilkörning är rimligt att vara försiktig med. Det är ju tekniskt sett livsfarligt och det är rimligt att man gör det försiktigt. Man kan krocka, skada sig själv och andra och man ska hålla sig på vägen – men det är inget man ska få ångest och panik över som för en fobi. Får du det så finns det hjälp.
Är problemet framför allt ångest – även om det kommer från utmattning, men den numera är bra nog – så räcker kursen på hemsidan utmärkt. Där är approachen klockren för att behandla obehaget som kan kvarstå när den kognitiva kapaciteten kommit tillbaka. I kursen ingår också en bok om man känner att man vill ha lite av det där jag brukar prata med mina stressade klienter om…
Kognitivt nedsatt av utmattning
Eller så är det just då utmattning som är problemet där hjärnan helt enkelt levt sitt eget liv och gjort konstigheter när man kört så man inte längre litar på den. Stressen kan ha överbelastat hjärnan och fått dig kognitivt nedsatt för att stressen pågått för länge och du har uppnått stadiet där du upplever dig som trött, trög, ouppmärksam eller som en del förklarar sig själva ”jag har blivit… korkad”.
Jag har hört flera varianter… men också klarat av att få dem jag ägnat mig åt bra nog, nöjda och glada och gjort dem kapabla nog att kunna köra bil igen.
Med stress och utmattning som gjort folk trötta nog för att vara inkapabla så har jag hört om:
- Någon som varit yrkeschaufför och ”helt plötsligt en kväll inte visste hur man körde” och yrkeschaufförer som fått sluta köra bil helt efter UMS. Det blir på samma nivå som människor som ska ta sig till jobbet men kör fel, inte hittar dit eller kommer in i byggnaden – eller någon som praktiskt taget glömmer bort hur man äter med bestick. Hjärnan säger upp sig helt.
- De som slutat köra bil på grund av yrsel och för att man var rädd att man skulle glömma vart man ska eller hur man gör och därför bara rakt av gått över till att åka kommunalt. Och där får man till mer av det där insktränka livet som jag fruktar att man sen fortsätter med många gånger.
- Något exempel där man ligger sömnlös och gråter för att det är för jobbigt att köra bil. I sammanhanget var man den enda i parrelationen som har körkort och har då stressat sig till utmattning, man har gått på semester och ligger och har ångest inför att man måste kunna köra till jobbet igen när semestern på fyra veckor är slut.
Stadskörning kan vara jobbigt och svårt och motorvägar kan vara läskiga. Bilkörning kräver sitt fokus och det kräver kognitiv kapacitet. Man behöver vara uppmärksam och noggrann. Det är rimligt att det blir svårt när man är sopslut i huvudet.
Anledningen till varför det är obehagligt att köra bil är högst relevant. Man får behandla problemet man har framför sig, men i regel går det utmärkt att göra någonting åt det när det handlar om ångest och utmattning. Då är det KBT som verkar fungera bäst för ångest och stressrehabilitering och att sköta livet som gäller när det kommer till utmattningen.
Så när det är så här så behövs det ofta en strukturerad lösning för att komma tillbaka. Det löser sällan sig självt, riktigt.
För utmattningssyndrom och det kognitiva behöver det stresshanteras, minskas belastning och återhämtas. Det är hela paketet som krävs. Man kan inte bara sätta ner foten och säga att man kör, trots sina begränsningar. Är hjärnan för trött och inkapabel så måste man lösa rätt problem först. Då är inte problemet rakt av bilkörning, även om det är så du känner.
Bilkörningen är snarare ytterligare ett symptom, på samma sätt som man kan uppleva att man är trött, har hjärtklappning eller är dålig i magen. Det är något du inte kan göra lite längre fram i ledet, snarare än grundproblemet. Och när det är på det viset vill man många gånger lösa grundproblemet först efter bästa förmåga.
Det är många gånger svårt med alla intryck, reaktioner som behövs och tröttheten. Man ska inte köra när man har nedsatt förmåga motsvarande det att man är påverkad av något eller hysteriskt trött. Får man faktiskt blackouts så man inte vet var man är, vad man gör och vad som pågår så är vi vid att det är farligt på riktigt.
När en del är på väg mot att bli utmattade eller redan blivit det så är det många gånger svårt att hitta bilen bara den står still bland andra bilar. Att minnas, orientera sig – och få till att urskilja var du på parkeringen vid affären ställde den just den här gången kan bli ett gissel.
Applicerar man då den nivån av ordning och reda i bilkörningen så är det rimligt att kan det kan bli svårt, för när man väl kör så behövs det många gånger fler bollar i luften samtidigt än när man letar efter bilen. Då ska man både orientera sig rätt fort, sköta det motoriska – i hjärnan, inte i bilen – och ha koll på alla andra som är ute och kör.
”Inte så mycket att göra åt” skulle en del säga om det här. Men det finns dem som säger att det inte är så mycket att göra åt alls med hela utmattnings-problematiken. Jag håller inte med. Vill man inte så slipper man såklart.
Men jag ser och hör och har märkt av väldigt många under årens lopp som bara hamnar hemma, sätter sig där och tynar bort i sin övertygelse om att man inte kan göra någonting åt att det gått dåligt. Man mer eller mindre stressar ihjäl sig under en period, får en diagnos och sen slutar man i det närmaste med hela livet för att man blir övertygad om att det inte finns någonting att göra åt att det nu är dåligt.
Är det vad man blir tillsagd och det konfirmeras och valideras av känslan och det man ser under de första veckorna eller månaderna är det kanske inte konstigt att det är vad man lär sig. Så man börjar genuint tro att det är så.
Facebookgrupper och att läsa på nätet verkar vara ett sätt att hålla i den övertygelsen, för att man där lätt hamnar bland andra som inte tolkar acceptans på samma sätt som mig. Jag är inte längre med i några och ägnar mig så lite jag kan och orkar åt det – men för några år sedan så var det rätt tydligt när jag försökte titta in i de där grupperna. Man har inte alla gånger som sin största ambition att bli så bra som möjligt så fort som möjligt.
Man vill acceptera att det är dåligt, få stöd i att man är sjuk och sen är man kvar där. Det blir identiteten man har och livet man lever.
Och det är inte helt galet för all del. Stöd är utmärkt. Men jag frågar mig lite ibland om man får rätt resultat, eller om man får resultatet man vill ha.
Jag kan lätt tänka mig att det blir snarlika resultat som jag sett och hört om från depressionsgrupper klienter gått i, där man mest suttit i grupp och varit ledsna och uppmuntrats att… praktiskt taget vara ledsen och nedtryckt. Även över tid. Det var någon klient som vände sig till mig som också hade fått i hemläxa att umgås med de andra deprimerade i gruppen på sin övriga tid för att de skulle kunna fortsätta hemma.
Och… vänner är ju bra. Men det svåra var just att man aktivt ville vältra sig i det negativa, utifrån vad jag kunde förstå och vad jag hört. I kontrast till den mer typiska KBT-lösningen jag gillar, där man vill GÖRA DET SOM LEDER TILL RESULTATEN MAN VILL HA så tycker jag att det låter oönskat.
Att leva ut sina känslor är inte galet, men det är just att vältra sig i det dåliga uteslutande och hela tiden – snarare än att vända sig till det som ger det hoppfulla man vill ha som blir dåligt.
Det blir samma poäng som man i viss del kan få med sig från Abigail Shriers bok Bad Therapy. Alla behöver inte terapi för allt och all terapi är inte särskilt bra är poängen i väldigt korta ordalag. Men det är i nämnvärd utsträckning för att man inte vill göra allt till en för stor grej och man vill inte vältra sig i sitt elände och göra det till hela sin personlighet och identitet.
Men tillbaka till bilkörningen. Det finns hopp, tänker jag. Åtminstone för dem jag träffat och för dem som besväras av utmattningssyndrom och ångest. För det är saker man ska kunna bli väldigt mycket bättre ifrån. Alla som haft UMS kanske inte blir som man varit innan, men det blir inte alla fotleder som stukats heller – och med en stukad fotled brukar man börja gå igen efter en tid. Man har ont, det är dåligt och man är besviken och nedslagen. Men så börjar man på sin nivå igen och jobbar sig uppåt.
Och att börja på sin nivå och jobba sig uppåt är precis hela resonemanget och konceptet med rehabilitering, oavsett om det är stukad fotled, muskelskada, utmattningssyndrom eller… ångest. Okej, ångest passar kanske inte i liknelsen – men att börja på sin nivå och jobba mot det man vill ha är ändå väldigt tillvägagångssättet.
För många är det en enorm frihet att kunna köra bil. En del måste göra det i sitt jobb. Man kan bli väldigt beroende av andra – eller av med jobbet om man inte kan sköta det. Man kanske bor på landet och blir praktiskt taget strandad hemma när ingen annan kan köra.
Vem ska handla?
Hur ska man köra barnen?
Hur ska man få till alla ärenden?
Hur ska man komma till jobbet och hobbies?
Isolation är ju heller inte någon toppen-grej för en hjärna och det är rimligt att tänka sig att man vill ha all frihet och all glädje man kan få tag i om man ska få hjärnan så glad som möjligt.
Det är en sån väldigt skillnad för en del när man väl återfått kapaciteten, känner sig trygg, självständig och kapabel istället för att känna sig rädd, isolerad, praktiskt taget handikappad och hjälplös.
Befinner man sig i Uppsala-området och vill ha hjälp av mig för att slippa ångest vid bilkörning – eller ta hand om sin stressrelaterade ohälsa så man kan köra bil igen – så hjälper jag till med det personligen. Det är en av delarna jag roas av och som verkar fungera riktigt fint när man gör det på rätt sätt. Så det går att göra personligen med mig om man känner att man vill ha hjälp. Det går att träna själv om man känner att man bara behövde få lite hopp.
Gör vi det tillsammans och utmattning är grundproblemet så kan det absolut bli fråga om att göra mer än att bara köra bil. Då är det framför allt stresshanteringen och de där bitarna man får börja med för att återfå kapaciteten. Sen kommer man till behandlingen av obehaget, hjärnan, känslor och hela det där mer lokalt i bilen. Behandla det bilrelaterade, det gör man i samband med bilkörning, förstås. Det går inte att behandla isolation och utan att blanda in bilkörningen.
Men stressrehabilitering, återhämtning och allt det där – då behövs det ingen bilkörning, generellt.
Vill man göra det med mig så är det kanske värt att nämna att det behöver finnas ett körkort. Jag har ingen körskola och jag är ingen körskolelärare. Vi fokuserar på att det är obehagligt eller svårt att köra bil – men du kan, tekniskt och teoretiskt sett, köra bil – bara inte i praktiken.
Det är ju inte körskole-verksamheten jag brinner för mest. Det är att se dig kunna återgå till ditt liv du vill ha när stress har förstört det.
Vill du bara ha lite insikt och pepp så skulle jag summera det hela med att om ångest och utmattning är problemet så finns det hopp. Du behöver börja på din nivå och jobba dig mot det du vill ha. Acceptans för nivån du är på och en balans med pacing och progression så tar man sig dit man vill, generellt.
Är det ångest och obehag som gör att det inte går att köra bil så går det att använda lösningarna, teknikerna och konceptet som finns i kursen med ett pragmatiskt sätt att behandla ångest och rädsla.
Vill du ha hjälp personligen så når du mig genom kontakt-delarna på hemsidan. De allra flesta föredrar gissningsvis också att göra det här på den ljusare delen av året, för att det ska vara torrt, ljust och allmänt trevligare. Mörkerkörning, regn, snö och annat som vi har en stor del av året gör det jobbigare för många.