Blodpudding

Blodpudding

Jag tycker att blodpudding är utmärkt mat om man tillreder den med lite kärlek, lite sällskap och några goda tillbehör, trots att det blir till att praktiskt taget bara steka på en färdigköpt produkt.

Blodpudding är generellt lite av en vattendelare. En del tycker det är riktigt trivsam mat, där både jag och barnen hör till dem. Sambon hör till delen som snarare tänker att det är rätt onödigt att ha hittat på maträtten från början. Och lite så brukar det vara. Antingen eller. Det är oftast inte helt neutralt, vilket kanske bygger på att det är en maträtt som tillreds av bland annat svinblod.

Andelen är antagligen rätt liten numera. Förutom blod så är det vanligt att se mjölk, rågmjöl, späcktärningar, öl eller svagdricka och sirap i innehållsförteckningen. Kryddningen är generellt i det mildaste laget, men det är ju ändå något speciellt och… lite annorlunda med det. Det brukar innehålla bland annat lök, kryddpeppar och mejram. Den exakta sammansättningen varierar förstås mycket från recept till recept och det beror på vem som gjort det hela. Geografiskt område har spelat roll historiskt. När man väl får ihop sin smet av det där så hälls den i formar som sätts i ugn i ett vattenbad.

Här, nu, idag och allt som oftast i modern tid så slipper vi helt de här bitarna i och med att det nästan uteslutande köps blodpudding i affären, så den är klar för stekning. I min vanliga butik finns ett par varianter; Andersson och Tillmans och Geas, där Geas nog är den vanligaste i hela Sverige, kan jag tänka mig – och funkar väl finfint. Så i och med att blodpudding generellt inte är något var man ställer sig för att baka ihop från råvaror numera, så det korta receptet är snarare en kort liten tre-stegs-raket som så här:

• Köp blodpudding.
• Stek blodpuddingen.
• Ät med tillbehör du blir alldeles glad av!

Men det här är kanske lite mer en inspirations-post, än så mycket till recept, sett till att det skulle bli väldigt kortfattat med bara den listan. Själva blodpuddingen löser praktiskt taget alla idag genom att bara köpa en färdig variant, skiva den i en tjocklek man uppskattar och sen steka den. Tunnare skivor ger mer stekyta och större möjlighet att fånga upp fettet man steker i – så det vill man, tänker jag!

När blodpuddingen ska ätas brukar den skäras i skivor som stekas i smör, eller baconfett, tänker jag. Baconfett är inget de flest har hemma, tänker du? Inget problem, för när du ska äta blodpudding så har du det. Det är varmt och färdigt precis innan du ska steka blodpuddingen i och med att du stekt bacon eller någon slags fläsk att ha till din blodpudding.

En del tänker sig att blodpudding ska kokas i mjölk?! Det är ju nästan alltid fördelaktigt med mjölk, men här är jag skeptisk.

Likså är jag skeptisk till lingonsylt att ha till. Jag känner ingen, och jag har aldrig stött på någon, som inte vill ha lingonsylt till sin blodpudding.

Jag föredrar drottningsylt till. Just för att jag gillar drottningsylt, till skillnad från lingonsylt. Lingon i skogen, sura och jobbiga? Aboslut. Mysigt att plocka och stoppa i munnen. På maten är jag inte lika glad i dem. Så då föredrar jag något jag gillar!

En del äter potatisplättar till blodpuddingen och en del serverar det med rårivna grönsaker som vitkål och morot. Kokt potatis har jag nog hört talas om någon gång.

För min del brukar det bli något sånt här:

Stek bacon i lite smör och plocka ur baconet ur stekpannan när det är krispigt nog. Gör så gott det går med att få ur småbitarna ur pannan för att det inte ska brännas när man steker vidare sen.

Stoppa skivad blodpudding i pannan som nu innehåller smör och baconfett. Låt det bubbla och puttra tills de är lite krispiga. Det där med stekyta och hur man vet när det är klart är i ärlighetens namn lite svårt med livsmedel som redan är svart. Men det är kanske lite det. Det blir mer svart än brunt när det är tillagat. Det är en riktlinje. Krispigt och gott, men inte bränt är tacksamt här. Prova, prova, prova. Ett par minuter per sida är en rimlig uppskattning, om min spis står på 6-7/9.

Stek ägg i fettet som är kvar. Annars står man där med en tallrik blodpudding och bacon… Och fett som är kvar i pannan. Men man skulle ju gott kunna fiska upp det – och få till en bättre måltid genom att implementera ägg i det hela. Man får i rätt mycket fett i varje ägg, så det behövs inte så många om målet är att få upp all energi man stoppat i stekpannan. För även stekfettet är ju mat, hör och häpna. Det är till för att ätas det med – precis som ägg är.

Servera det hela med en sylt du gillar, och gärna med rårivna grönsaker eller något annat grönt som uppskattas.

Pluspoäng om man dricker juice till?! Vilket ju är lite konstigt. Juice som är sockrigt och döden för allt som heter blodsocker och hälsa?! Det här är en liten detalj som kanske är mer tradition än näringsfysiologiskt relevant. C-vitamin som man kan få med i sin apelsinjuice här kan hjälpa till med upptaget av järn från blodpuddingen. Förutom att det är gott då, förstås.

Här blir det en salig röra kolhydrater, fett och protein och en del tycker att det är så bra att man kan få till lite extra järn ibland. Gott om energi – som trötta behöver. (Här är mer om varför: https://mbdolor.com/sv/maslows-forsta-niva-och-mat/)

Svensktkött skriver: ”Mörka köttslag som nöt- och viltkött har högre järninnehåll än ljusa, till exempel griskött. De rikaste källorna är inälvs- och blodmat, så som lever och blodpudding. I 100 gram blodpudding är det 17,5 mg järn, jämfört med 2,5 mg i lika mycket ryggbiff från nöt. I 100 gram fläskkotlett är det 1,7 mg järn.” Vilket säger oss att vi behöver närma oss tio gånger mer griskött och nästan det samma för nöt- och vilt för att få till ett intag av järn som blir jämförbart med blodpuddingen. Tacksamt och nödvändigt för en del, när det behövs – andra får hålla till godo med att det är gött att äta.

Gott om energi, gott med smak – och en riktigt rejäl måltid. Lite gubbig och ålderdomlig, men det ger ju bara pluspoäng.

Smaklig spis!