KBT vid samlarsyndrom, hoarding eller att hantera sjukligt samlande och tvångsmässigt shoppande.
KBT vid samlarsyndrom, hoarding eller vad man nu vill kalla det är aktuellt och viktigt när saker, tankar på dem, känslor kring dem och samlande av dem, inklusive orimligt handlande för att få tag i fler, börjar gå ut över livskvaliteten.
Att försöka få bukt med ett samlande som gått över styr är antagligen minst lika utmanande som att anamma minimalism som jag är förtjust i (förra posten som också blev ett poddavsnitt var lite kopplat till minimalism!). Men här handlar det inte längre om en frivillig livsstilsförändring utan om att hantera ett ångestdrivet beteende som blivit sjukligt – och vid ångestsyndrom är det många gånger just KBT av något slag som behandlar det bäst.
Hoarding, eller på svenska ofta kallat samlarsyndrom eller patologiskt samlande, kännetecknas av en svårighet, ibland extrem sådan, att göra sig av med ägodelar. Det leder till en okontrollerad ackumulation av prylar i hemmet… och ibland även på fler ställen än så. En person som lider av samlarsyndrom känner ett starkt behov av att spara på sina saker och upplever intensiv ångest eller obehag vid tanken på att slänga, göra sig- eller bli av med något något.
Resultatet blir ofta att bostaden belamras till den grad att viktiga utrymmen inte kan användas till sin avsedda funktion. Det kan det bli svårt att laga mat i köket eller sova i sängen, vardagsrum som ska vara avslappnande och härliga blir istället stressande och röriga. Den vilsamma, härliga uteplatsen kanske mer ser ut som en soptipp och balkongen där man tänkte sitta och ha det fint är så full att det inte finns plats att sätta sig.
Som diagnos är samlarsyndrom besläktat med, men skilt från klassiskt tvångssyndrom, OCD, och först i DSM-5 från 2013 blev hoarding erkänt som en egen diagnos. Andra benämningar som förekommer är samlarmani, sjukligt samlande, tvångsmässigt samlande eller helt enkelt “hoarding” – kärt barn har många namn, även om detta definitivt inte är något kärt fenomen för den som drabbas.
En “hoarder” finns i alla åldersgrupper och samhällsskikt. Internationella studier uppskattar att omkring 1,5–2,5 % av den vuxna befolkningen lider av hoarding, och enligt OCD-förbundet kan siffran vara så hög som 2–5 % i Sverige, där någon källa nosade uppemot 6% också; det motsvarar hundratusentals människor.
Siffrorna tycker jag tyder något mot att symptomen, eller graden av symptom kan variera märkbart. Dem jag jobbat med och ägnat mig åt har absolut haft problem och besvärats med en märkbar dos ångest och gott om prylar och oreda – men ändå kunnat leva rimliga liv till skillnad från skräckexemplen man kan se på tv ibland.
På tv blir det väl förstås mer talande och effektfullt om man verkligen lägger fram det som belamrat upp till taket och att det blir i det närmaste tunnlar genom bergen av saker samtidigt som man sparar ner till nivån brödkanter och kaffesump. Det behöver inte vara så.
Jag tänker mig att det handlar om inlärd ångest där man på något sätt kopplat ägandet, sparandet och samlandet till en stor trygghet på något sätt. Andra sidan av myntet blir då att det blir väldigt obehagligt att göra sig av med saker. Går det långt nog får det konsekvenser och det blir ”sjukligt” – och man får börja göra större interventioner för att göra något åt det, om man nu vill bryta mönstret.
Samlarsyndrom debuterar ofta tidigt där många kan visa tecken redan i tonåren och tenderar att bli värre med åren om det inte behandlas. Trots att tillståndet inte är ovanligt är det få som söker vård. Man söker inte vård om man inte ser något som ett problem… Och det här är ju något som är väldigt flytande, tänker jag också. Man kan samla utan att det blir problem – och det är när något blir ett problem man söker vård. Kanske.
Man kan också samla gott om grejer utan att det blir problem. Typexemplet jag tänker mig är bondgubbe med så mycket plats att ingen riktigt bryr sig om det står skrotbilar någonstans. Eller om det finns orimligt många ditt och datt här och där.
Ett annat skäl är att många rimligtvis skäms över sin situation. Eller då helt enkelt att man inte inser själv hur allvarligt det blivit. Ofta är det anhöriga, grannar eller hyresvärdar som till slut slår larm när hemmet blivit alltför överbelamrat.
Det skulle kunna vara att vård-delen kommer på tapeten för att man söker för något annat och att det här kommer upp som något av ett ”bifynd”, men där man märker av ordentlig röra när man väl söker för något som kanske faktiskt är ett mindre problem. Omkring 18–40 % av patienter med tvångssyndrom uppvisar också symptom på problematiskt samlande, men man kan ha samlarsyndrom utan andra tvångshandlingar – och vice versa. Så det korrellerar märkbart, det finns en komorbiditet, men det ena är inte lika med det andra.
Det är inte heller ovanligt att samlande samexisterar med depression eller andra ångestsyndrom, och i en del fall förekommer även impulsivt överdrivet shoppande eller anskaffande av saker som en del av problembilden. Jag ser det här väldigt som något ångestrelaterat, där OCD-förbundet tagit det under sitt paraply vilket väl då understryker att det många gånger klassas som tvångssyndrom, där jag tänker ordvalet innebär att den drabbade kan mycket väl inse orimligheten i sitt beteende… Men känner ändå starkt obehag för att göra annorlunda.
OCD-förbundet skiljer också på OCD-problematik och det patologiska samlandet till viss del med formuleringen ”Till skillnad från personer med patologiskt samlande, som ofta får en ”kick” av att samla, upplever en person med ocd inte samlandet som tillfredsställande. Personer med ocd är inte heller lika intresserade av eller känslomässigt knutna till föremålen.”
Konsekvenser av hoarding – när hemmet blir obeboeligt
Det kaos som hoarding kan föra med sig ska inte underskattas. Som nämnt leder samlandet många gånger till att levnadsutrymmen fylls igen. Hur och var varierar, men det kan bli smala gångar mellan staplar av prylar, möbler och golvytor täcks av saker, och normala aktiviteter försvåras eller omöjliggörs. Köket kanske inte längre går att använda för matlagning som det är tänkt, badkaret är kanske fullt med bråte, och sängen är så överbelamrad att man tvingas sova på en liten soffkant.
Risken för olyckor och hygieniska problem ökar också – man kan snubbla och skada sig bland högarna, särskilt som äldre, synskadad eller med andra svårigheter – och ett överfullt hem kan innebära brandfara eller dra till sig skadedjur om sopor och matrester blir liggande. Häromdagen, när jag skriver det här, såg jag en tidningartikel om en köksbrand som blivit till på grund av just det här problemet.
I vissa extrema fall har man sett sanitär olägenhet med rutten mat eller djuravföring i hemmet – då är man mer på de där tv-exemplen, tänker jag. Det är inte riktigt standard, som 2-5% av Sveriges befolkning lever upp till. Om det går så långt att det krävs sanering för att städa upp och hemmet är komplett förstört så är det antagligen oftare att det beror på andra tillstånd som demens eller psykiatrisk ohälsa på andra sätt… där det väl säkert också kan vara en blandning.
Att man ”bara har en orimligt stark koppling till sina saker”, som är samlarsyndromet i sig behöver inte leda till att man blir helt förblindad eller förvirrad. De flesta som enbart lider av hoarding problem samlar på saker, inte smuts – men resultatet kan ändå bli en farlig boendemiljö eller markant påverkad livskvalitet.
För hoarding påverkar inte bara den fysiska miljön utan även den drabbades livskvalitet och relationer. Många skäms så mycket över röran att de isolerar sig socialt – man vågar inte ta hem någon på besök och drar sig undan från vänner och familj. Konflikter inom familjen är vanliga, särskilt om andra familjemedlemmar tvingas trängas i ett hem fullt av sparade saker, eller försöker rensa och möts av motstånd.
I förlängningen kan hoarding få juridiska och ekonomiska konsekvenser. Myndigheter rapporterar en ökning av vräkningar kopplade till extrem vanvård av bostäder; i Uppsala län har man sett fall där boende blivit avhysta för att hemmet varit så överfullt av prylar att det inte längre anses beboeligt.
Tyvärr hanteras hoardingproblematik idag ofta genom drastiska åtgärder – socialtjänst eller hyresvärdar kan tvingas kliva in och sanera bostaden med tvångsåtgärder om situationen är akut. För personen som samlar är det förstås traumatiskt: ”man blir i praktiken straffad för sitt sjukdomsbeteende”, som OCD-förbundets ordförande påpekat, ”i stället för att få vård och stöd”. Allt det här understryker hur viktigt det är att upptäcka problemet i tid och erbjuda riktig behandling – innan det går så långt som till vräkning eller liknande katastrofer.
Behandling av samlarsyndrom
Den metod som visat bäst resultat är kognitiv beteendeterapi (KBT) anpassad för hoarding. Ofta behövs också praktiskt stöd för att rensa upp i hemmet, och i vissa fall kan läkemedel spela en roll som komplement.
Behandlingen av patologiskt samlande är ofta komplex och kräver tålamod. En person med samlarproblematik kan inte helt enkelt “skärpa sig” eller slänga allt över en natt – ångesten och osäkerheten kring ägodelarna är för stark. Men det finns hjälp att få, och forskning visar att man kan göra betydande framsteg med rätt angreppssätt.
När jag har hjälpt till med det här så har det inte varit i de där orimliga sanitära olägenheterna som man framställer det på tv även om jag säkert kan tänka mig att de finns. Det är snarare… helt vanliga människor, men med ångest och psykiatriska bekymmer. Jag ser det inte som mycket konstigare ångest än andra skäl till att ha den, oavsett om det är att man är rädd för att få panikattacker eller prata inför folk. Båda är ju egentligen ofarliga.
Det finns de som har en väldig otrygghet kring pengar som känns rätt snarlik det här på sätt och vis: man hamstrar och bunkrar upp utifall att, för man vet ju aldrig. Jan Bolmesson som jag gillar och lyssnar på regelbundet håller i podden RikaTillsammans. Han har vid några tillfällen pratat om att det antagligen är hans otrygghet från barndomen med tragedi i familjen som påverkat hans relation till pengar och som därigenom gjort att han fokuserat märkbart på det under livet.
Det blir snarlikt på sätt och vis – man samlar för att man känner en otrygghet eller har ett ångestdrivet beteende och det får i förlängningen ett visst resultat. Någon kanske jobbar orimligt mycket, någon snålar märkbart – och någon skulle kunna samla saker. Samlandet syns bara väldigt olika mycket om man samlar siffror på ett konto, pengar, eller saker hemma.
På samma sätt har Patrick Sellman som jag uppskattar, och har umgåtts med genom både podd och kurser, många gånger pratat om att han har gott om förråd med både det ena och det andra om krisen eller kriget kommer. Han håller i podd med Kalle Wahlström och där är det väldigt ”prepping-tänkigt”. Är det att vara noga, förberedd eller är det att ha ångest? Händer det aldrig någonting längre fram så är det lätt att bli efterklok och peka finger och tycka att folk är galna. Kommer det en katastrof så är det plötsligt inte alls dumt att ha några årsförbrukningar med mat undangömt.
Ångest, förberedelse, sparande och en massa andra saker kommer i olika grader. Det är när det börjar gå ut över vardag, livskvalitet och livet i allmänhet – eller kanske andras liv i närheten – som det blir aktuellt att bry sig om att ändra, rota och göra annorlunda.
Jan har en liknelse kring en ekorre som sparar och sparar: men om man bara behöver 100 nötter för att klara sig så behöver man kanske inte spara varken 2-, 3-, eller 400 nötter. Det blir bara onödigt arbete att samla ihop det. Gäller den liknelsen pengar så är det jobbigare att skaffa alla pengar. Gäller liknelsen saker så är det också orimligt jobbigt att leva med alla saker.
Drar man liknelsen till Patrick istället, som lever på landet – så kanske inte sakerna är en pest och plåga. Såvitt jag vet, ser och förstår så kommer han och frun överens, lever ett bra liv, försörjer sig på prepping, kurser och snarlikt – och om det finns plats och ordning. Då är ju inte samlandet ett straff och något som kostar mer än det smakar. Då blir det verkligen den där tryggheten, ”det finns vid behov”, som man kanske avser med sitt samlande.
Jag ser inte det här som så mycket konstigare än annan ångest, även om det kanske finns lite andra mekanismer inblandat. Det finns mekanismer bakom som gör det hela rimligt och sett till siffrorna när jag undersökte det här lite djupare snarare än att ”bara hjälpa till med KBT-bitarna”, så märker jag också att det är förbluffande vanligt när det visar sig vara en märkbar andel procent av populationen. Så att det normaliseras och accepteras för vad det är känns naturligt och rimligt för mig… så man dessutom kan köpa att det är som det är och göra något åt det genom att söka hjälp, vid behov.
Om något är tillräckligt obskyrt och pinsamt så är det mer rimligt att man gömmer det, skäms vidare och absolut inte söker vård. Men här verkar inte det vara fallet. Här verkar det vara vanligt i paritet med mycket annan ångest.
Med det sagt så tänker jag att vi här går vi igenom de vanligaste behandlingsinsatserna:
Kognitiv beteendeterapi i praktiken
KBT är den mest evidensbaserade och effektiva psykologiska behandlingen vid samlarsyndrom. En specialanpassad KBT-behandling för hoarding brukar vara något längre än en del annan KBT, där den sträcker sig över ~15–25 sessioner. Generellt träffas man veckovis vid KBT-behandling och med det antalet når man 4–6 månader eller så.
Terapin fokuserar på att förändra de tankemönster och beteenden som upprätthåller samlandet. Man börjar vanligen med att bygga motivation och sätta upp tydliga mål: ”vad vill du uppnå med en förändring?” Det här blir också lite i linje med att gå i sin värderade riktning, om man vill ägna sig åt lite ACT-tänk.
“Kunna använda mitt kök igen” eller “Våga bjuda hem barnbarnen utan skam” är goda idéer. Motivationen, att ha ett bra varför som jag skrivit och pratat om på annat håll också, blir en viktig drivkraft att påminna om under behandlingens gång. Inga beteendeförändringar görs utan ett bra nog varför. Själva KBT-arbetet innefattar sen flera komponenter, bland annat den här första som jag ständigt återkommer till när det gäller ångest och obehag inför hot som faktiskt inte är reella hot:
Exponering & ångersthantering
Personen får gradvis öva sig på att släppa taget om saker och konfrontera den ångest som uppstår när man gör sig av med något. Till exempel kan terapeuten och klienten tillsammans välja ut en liten hög med föremål att sortera, där klienten får bestämma vad som kan kastas eller skänkas och sedan genomförs det under övervakning.
Genom upprepad exponering avtar ångestresponsen successivt – man märker att katastrofen man fruktade, vad det nu är, inte inträffar. Katastrofen, att något hemskt ska hända om saken försvinner, dyker inte upp… och man står, trots allt, ut med obehaget. Det sker gradvis för att inte överväldiga och man har en lagom, realistiskt progression. Man börjar med något man vill ägna sig åt, något som är görbart – och man genomgår det frivilligt. Det är inget övergrepp, trots att man lätt kan tro det i stunden. Det görs frivilligt och man kan sluta när man vill. Men idealt är att man inte vill det – för man vill bli bättre.
Kognitiv omstrukturering
Här arbetar man med att identifiera och utmana de irrationella tankar och föreställningar som bidrar till samlandet. Många samlare har starka tankar som “Jag kanske behöver den här saken i framtiden”, “Det är slöseri att slänga något som kanske kan användas” eller “Den här prylen är unik och oersättlig – blir jag av med den förlorar jag en del av mig själv”.
Som terapeut är man med och hjälper till genom att ifrågasätta det hela – till exempel: Hur många liknande saker har du redan? Har du någonsin behövt alla de här extra x? Vad kostar det, i utrymme, stress, förrådskostnader, inklusive allt att behålla X jämfört med nyttan av det?
Den sista delen här är något av det viktigaste jag många gånger kan kretsa kring. Alternativkostnaden. Vad är priset du betalar för att faktiskt ha det som du har det? Du kanske redan har köpt saken. Den är redan hemburen… Men sen då? Var det allt, eller betalar du fortfarande någonting genom att sakerna finns kvar?
Gradvis kan man, kanske du, börja ändra sin inställning till sina ägodelar och inse att värdet av ett föremål inte sitter i “det potentiella som kan hända” utan i om det faktiskt används och skapar glädje och nytta. Som jag sa till en med de här problemen för inte allt för längesedan: ”förbrukningsmaterial är toppen, strålande och användbart när man använder det.”
Och det gäller ju alla saker, egentligen – men många gånger känner man ett värde på något sätt när man bara har saken. Men är det värdet och kostnaden i paritet, eller överväger kostnaden kanske trots allt, med lite ifrågasättande?
En stor del av ändrandet när det kommer till samlande måste kretsa kring värderingar och tänket kring saker tänker jag. Man behöver inte bli minimalist om man nu vill återgå till det ordet. Det är ju inte alls nödvändigtvis målet. Målet är att ha ett bra liv, rimligtvis.
Färdighetsträning och organisering
Ett praktiskt moment i KBT-behandlingen är att träna upp färdigheter i att organisera, sortera och fatta beslut kring sina tillhörigheter. Många med samlarproblematik har svårt att kategorisera saker eller bestämma vad som är viktigt – så det övas i små nog steg.
Man kan använda checklistor eller skalor för att bedöma hur nödvändig en sak är. Terapeuten kan också lära ut strukturerade metoder för att rensa: till exempel “fyra högar-metoden” – en hög för att behålla, en för att skänka, en för att slänga och en “osäker”-hög att gå igenom igen senare. Genom att ge varje pryl en bestämd plats eller kategori blir beslutsfattandet lättare över tid.
Hantering av shopping- och samlarimpulser
I många fall räcker det inte att bara rensa ut – man måste också bromsa inflödet av nya saker. Då kan man behöva lära känna igen sina impulser att skaffa mer. Vad metoden är eller vilka tillfällen det är skiljer sig antagligen mellan dig och andra. En del kan gå på loppmarknader när andra rea-fyndar och tycker att allt i affären som det står ”klipp” på är genialt att köpa med sig.
Någon kanske plockar på sig gratissaker som i princip är synonymt att samla andras skräp. Person A ger bort något för att det inte används och person B blir jätteglad, samlar ihop och tar med hem. Men det går i princip som skräp för att de inte heller kommer att använda det. Men återigen, en värderingsfråga.
Man kan få i hemuppgift att utsätta sig för “förbjudna” situationer, som att gå in i en butik men inte köpa något, eller kasta reklamblad direkt istället för att spara dem “utifall att”. Genom sådana övningar lär man sig att stå emot suget att ständigt skaffa mer och bryta den ond cirkel där hemmet fylls på i samma takt som det rensas.
Hemuppgifter och mellan-sessionarbete
En viktig del av KBT är att det man lär sig i terapin och resonerar kring tillsammans sen också omsätts i praktiken hemma. Mellan sessionerna får personen konkreta hemuppgifter – till exempel att rensa en specifik liten yta på egen hand, att varje dag kasta minst en viss mängd papper, eller att öva på en ny rutin där en sån skulle kunna vara att sortera posten direkt – lägga det som ska sparas på sin plats och slänga reklamen.
Hemuppgifter och saker att träna på anpassas efter individens nivå och fungerar som steg-för-steg träning mot målet. När man träffas nästa gång utvärderar man hur det gick: Vilka känslor dök upp? Vad var lättare eller svårare än väntat? Behöver vi justera något för nästa gång? På så vis hålls en kontinuerlig progression och klienten märker sina framsteg.
Motivationsarbetet? Det glömst inte bort. Det pågår genom hela behandlingen och det är de bitarna som är drivet och skälet att fortsätta, trots att det är jobbigt. Det är dina egna uttalade mål som är skälet till allt arbete. Det är du som firar varje delseger, hur liten den än är, för att stärka känslan av att förändring är möjlig.
Grupp eller individanpassning?
KBT-behandling, även vid samlande, kan ges individuellt eller i grupp. Jag ägnar mig generellt inte åt grupper – även om det kan finnas en viss vits med det. Gruppterapi för något som kan upplevas pinsamt för en del men det kan ha fördelen att deltagarna känner stöd av varandra och utbyter tips. Kanske att man känner att problemet normaliseras så skammen minskar – även om man fortfarande inte vill ha det som man har det. Normaliseras ska såklart inte blandas ihop med att man vill ha det som det varit. Men man behöver inte alltid skämmas för att något är som man inte vill ha det.
Individuell terapi ger istället mer fokus år varje enskild person så terapin kan göras mer skräddarsydd. Vad som väljs beror på tillgång och preferens. ”Grupptänket” som jag skulle kunna använda är istället de som är närmast den som besväras av samlandet. För ibland involveras anhöriga i behandlingen, särskilt då om personen som samlar bor med familj. Då att alla kan jobba åt samma håll och minska konflikter kring samlandet, förstå varandra efter bästa förmåga och få ordning tillsammans.
Praktisk hjälp i hemmet med organisering
För många som samlar räcker inte terapi på kontoret – de behöver också hands-on hjälp att få hemmet beboeligt. När jag har gjort det här har jag inte ”varit på jobbet” och gjort det. Det har behövt vara på bortaplan för mig, för att vi tillsammans ska kunna träna på och göra det svåra tillsammans och personligen.
Då går det att kånka, greja och göra det rent praktiska tillsammans också. Då kan man exponera, resonera, tänka och bära tillsammans. Det är många gånger ett märkbart jobb att gå igenom och göra det hela – både psykiskt och fysiskt. För en del kan det bli ensamt. För en del känns det hopplöst. Ibland är det tungt och mycket för kroppen. För en del är det bara psykologiskt jävligt jobbigt.
Kanske att det kan komma hjälp från kommunens boendestöd eller anhöriga som under kontrollerade nog former hjälper till att rensa ut saker. Kommunala insatser är jag i ärlighetens namn inte helt insatt i. Oavsett vem som hjälper till om man nu hittar hjälp så är det förstås avgörande att det görs varsamt och i samråd med den som samlar.
Återigen, det är frivilligt och något man ska vilja göra. Det är inte ett övergrepp.
Att bara skicka in en saneringsfirma som kastar allt utan att urskilja på ditt och datt riskerar att traumatisera någon och kan göra mer skada än nytta. Sakerna försvinner, men inte den underliggande problematiken.
Inom ramen för behandling kan däremot strukturerade hembesök användas som en förlängning av KBT:n. Svenska forskare har testat en metod där klienten, efter att ha gått i KBT-grupp, fick hembesök av två boendestödjare varje vecka under en period. Under hembesöken jobbade man systematiskt med ett rum i taget: deltagaren fick stöd att sortera och rensa i rummet, medan boendestödjarna kunde hjälpa till rent fysiskt med tunga lyft och bortforsling av kastade saker. För… det kan gott bli många saker. Bara beslutandet och det psykologiska kan vara projekt nog, utan att man behöver bära hela bohaget själv också.
Poängen var att deltagaren själv skulle fatta besluten och göra så mycket som möjligt, så den som genomgår terapin kan göra det som är konstruktivt jobbigt – men stödet fanns där för det praktiska, det som någon annan kan göra och hjälpa till med och för att coacha i beslutsfattandet, ifrågasättandet och resonerande såsom att ställa frågor: “Hur många liknande har du?” eller ”Behöver du verkligen den?”.
Efteråt pratade man igenom hur det kändes: Saknade personen det som kastats lika mycket som hon trodde att hon skulle göra? Oftast var svaret nej, vilket stärker självförtroendet inför fortsatt rensning. Det blir ett väldigt praktiskt upplägg – “hjälp till självhjälp” i hemmet – vilket kan vara mycket effektivt om personen är med på noterna.
I mildare fall kanske det räcker att en vän kommer över några timmar i veckan och hjälper till att gå igenom skåp och lådor enligt principerna man lärt sig i terapin/läst om/kommit överens om att prova. Det viktiga är att respektera känslorna hos den som samlar: varje sak kan ha ett sentimentalt eller trygghetsskapande värde, och att då tvinga bort den för hastigt kan utlösa kraftig panik eller motstånd.
För att vara lite lagom ifrågasättande skulle jag förstås vilja säga att känslorna ska respekteras lagom mycket. Det är ju trots allt känslorna vi jobbar emot, ska testa gränserna på och ifrågasätta. Målet med KBT är lite att vara smartare än känslorna, göra det man själv vill istället för det som känslorna säger att man borde.
Men i det vill man klampa omkring med varsamhet. Lagom burdust och ignorant bland känslorna för att man långsamt nog och stegvis ska få till framsteg så även ett väldigt stökigt hem kan förbättras över tid till något tjusigt.
Jag tänker generellt att det här är något som mycket mer än gärna får göras tillsammans så här – väldigt i praktiken – som KBT för bilkörning. Det är svårt att ”göra hos psykologen”, sittandes i ett litet rum när man tittar på varandra och pratar. Det måste göras i praktiken. Det är i min mening tveklöst en framgångsfaktor att kombinera den praktiska rensningen med den terapeutiska bearbetningen. På så vis förstår personen varför hen gör sig av med något och lär sig hantera ångesten kring det, istället för att det bara “försvinner saker” utan mening. Eller, utan att det blir någon handling, som också kan vara vanligt när det blir för mycket psykolog-känsla.
Med det sagt behöver det inte göras med mig. Både KBT för socialt, som jag uttrycker att de flesta borde ägna sig åt desto mer genom att ”träna på det sociala”, och KBT för ältande och grubblande tror jag att många kan göra utmärkt på egen hand om man bara får med sig lite grundläggande resonemang. Det är ju trots allt därför jag försökte få med en märkbar andel inlärningsteori i boken jag skrev – just för att man ska förstå inlärningen, men också omlärningen. Förstår man det och kan tänka sig att börja där man är och sträva mot det man vill ha… så går det att träna på svåra saker själv också. Eller med någon man känner.
Läkemedel
Det finns inget enkelt snabbt och lätt piller mot hoarding, givetvis. Däremot är det i princip rätt och riktigt enligt vårdstandard att man prövar antidepressiva läkemedel där man generellt använder sig av SSRI-preparat mot många ångestsyndrom. Då tycker ju jag att det helst ska göras i kombination med terapi, i hopp om att dämpa ångestnivåerna och tvångsimpulserna – och samtidigt lära om med hjälp av terapin för att bli av med problemet långsiktigt den vägen.
Resultaten är, som vanligt med psykofarmaka, blandade. SSRI är det som används mest och allt som oftast, vilket borde tyda på att det är den typen som fungerar bäst. Enstaka mindre studier och fallrapporter antyder att vissa kan bli hjälpta av SNRI som är en annan typ av antidepressiva som påverkar noradrenalin och andra studier pekar mot att ADHD-medicin kan vara behjälpligt om det finns uppmärksamhetsproblem. Men läkemedel är i det stora hela långt ifrån något universalmedel. Det fungerar inte för alla – och standard är nog att det inte gör hela skillnaden för de flesta.
Läkemedel för ADHD är ju också en lite kul idé apropå att det där städandet mycket väl kan komma igång när man inte har ADHD men använder läkemedlen mot det. Att man blir lite hyper av amfetaminderivat är ju inget annat än rimligt – och just städande, snöa in på att göra och komma igång ordentligt… det hör visst till titt som tätt av den typen av läkemedel. Både med och utan ADHD-problem.
En kombination där man använder alla tillgängliga medel som kan vara hjälpsamma är antagligen idealt. Så tycker ju jag att man ska göra med det mesta som besvärar. Har man problem vill man väl göra allt man kan för att lösa dem.
Generellt rekommenderas farmakologisk behandling för att hantera andra samtidiga tillstånd, såsom depression eller generell ångest, som kan finnas hos personen. Min bild av samlandet är att det många gånger är rätt så ångestdrivet snarare än något annat – så läkemedlen som fungerar mot ångest i allmänhet borde i princip fungera lika bra mot det också, även om man inte forskat lika väl på just den enskilda diagnosen.
Sen finns det ju, som tidigare nämnt, flera andra diagnoser som ofta kommer med som samsjuklighet eller komorbiditet, som är ett så bra ord. SSRI används mot flera av dem, där ångestsyndrom, depression, OCD-problematik är bland de vanligare.
Sen kan man förstås resonera annorlunda och tänka sig väldigt isolerat, eller att människor är väldigt olika delar: att läkemedel kan fungera som ett stöd för att ta tag i samlandet om någon är så deprimerad att de inte orkar ta itu med någonting. Börjar man då medicinera med antidepressiva som hjälper så kan det bli att man orkar delta i terapin som löser problemet långsiktigt.
Men som jag brukar resonera och understryka: medicinerna i sig botar inte samlandet. Precis som användaren av läkemedel mot alkoholism i form av antabus ändå måste göra beteendeförändringen själv. För att inte vara alkoholist måste man sluta dricka. På samma sätt måste den som samlar ändå gå igenom processen att rensa ut och ändra sitt förhållande till prylar. Därför ligger fokus nästan alltid på de psykologiska och beteendemässiga insatserna, medan läkemedel är ett eventuellt komplement i bakgrunden.
I praktiken kombineras ofta flera av ovanstående metoder. När jag har hjälpt personer med hoarding-problematik har KBT alltid varit grunden – att jobba med tankarna, känslorna och själva beteendet kring att spara eller släppa taget. Samtidigt har jag märkt hur värdefullt det är att även ge handgriplig hjälp: att finnas där och stötta rent fysiskt i att börja rensa, sortera och skapa ordning som nämndes tidigare. Den biten kan vara helt avgörande för att komma över den initiala tröskeln.
I vissa fall har klienten också haft ångestdämpande medicin utskriven för att orka med det mest ångestfyllda steget, men målet är alltid att personen ska klara sig utan den på sikt. I stort är det samma ingredienser som när vem som helst gör sig av med onödiga prylar och förenklar sitt liv – men i fallet hoarding krävs betydligt mer fingertoppskänsla, tålamod och stöd, eftersom känslorna som bubblar upp kring varje pryl är så mycket starkare än hos genomsnittspersonen som rensar garderoben.
Någon källa pekar mot att ungefär en tredjedel av dem som genomgår en fullständig KBT-behandling uppnår en sådan förbättring att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna efteråt. Ännu fler får åtminstone en betydande symptomlindring och bättre livskvalitet.
Med det sagt så blir andra sidan av myntet att det är vanligt att en del svårigheter finns kvar där forskning visar att majoriteten fortfarande har visst samlarbeteende kvar efter avslutad terapi, även om det då oftast är på en hanterlig nivå. Samma sak är det många gånger med fobier och andra ångestsyndrom, där man har symptom kvar – men det går inte ut över livet på alla samma sätt. Man kan leva som man vill, trots att historiken och den tidigare diagnosen fortfarande färgar lite.
Därför betonar man uppföljning och långsiktig planering: klienten behöver fortsätta tillämpa sina nya strategier och kanske ha regelbunden kontakt för uppföljning månaderna efter terapin. På så vis kan man fånga upp tidiga tecken på återfall och stötta personen att hålla fast vid de sunda vanorna. När jag har gjort det här tidigare har ett alterantiv exempelvis varit att man ses en gång i månaden i ett år framöver för att jag ska kunna fortsätta puffa åt rätt håll om man vill.
Viljan att förändras är nyckeln till framgång
En sak står klar efter att ha jobbat med den här typen av problem: inget händer om inte personen själv är motiverad. Då kan vi stå och dividera om att slänga en liten papperslapp eller rutten frukt hur länge som helst. Jodå. Det har hänt dåliga dagar också, så det är inte ens någon överdrift.
Viljan att förändras är en absolut nödvändig startpunkt. Det går inte att “pracka på” någon en lösning mot hoarding om personen själv inte erkänner problemet OCH vill göra något åt det. Många anhöriga har säkert känt frustrationen över en samlande familjemedlem och kanske till och med försökt slänga saker i smyg – men att utomstående rensar utan samtycke leder nästan alltid bara till konflikter och mer ångest.
Tänk dig själv om någon plötsligt kastade dina sparade minnessaker eller din samling av gamla skivor utan att fråga. De flesta skulle reagera med en rätt dålig blandning känslor, oavsett om det skulle vara att man blev bestört eller arg av att det man gillar slängs. För den som lider av samlarsyndrom är känslan samma grej, men rimligtvis mer – tänk ”patologisk nivå”.
Och sakerna råkar vara ”alla saker”, snarare än några utvalda. Jag har ju faktiskt varit med om att en person bröt ihop fullständigt över att en enda gammal frukt slängdes i soporna under en rensning. För en utomstående ter sig en möglig frukt värdelös, men för personen signalerade själva borttagandet en förlust av kontroll som väckte panik. Så stark kan ångesten vara kopplad till att skiljas från sina ägodelar.
Därför måste förändringen komma inifrån den drabbade själv. Det första steget är oftast att personen erkänner tillräckligt ärligt: “Ja, det här är ett problem. Nej, jag mår inte bra av det. Ja, jag vill ha ett förändrat liv.” För utan den insikten och viljan blir all yttre hjälp förgäves, kortvarig eller stjälpande snarare än hjälpande – för det blir bara mer ångest och konflikt.
Men med viljan på plats kan svåra problem övervinnas. Så är det i regel med ångest, fobier och mycket annat elände i livet. Ett verktyg jag då använder i terapin är att hjälpa personen formulera sitt “varför”; varför skulle det vara meningsfullt att leva med färre saker och mindre kaos? Vad hoppas du uppnå eller må bättre av? Varför vill du göra något som är kortsiktigt jobbigt? Leder det faktiskt till något långsiktigt bättre? [Jag passar på att länka till avsnittet på Spotify här: https://open.spotify.com/episode/63uuRe9yPDzmqRMDc1MoLH?si=5be6b8e6013a4970]
Det svaret är guld värt att ha med sig som en kompass genom det jobbiga. Som jag nämnde tidigare i ett inlägg om minimalism: om man är helt klar över sina värderingar och det liv man vill leva, så blir det lättare att ta itu med även obehagliga uppgifter eftersom man vet varför man gör det. I kontexten hoarding kan det handla om att man värdesätter en lugn och trygg hemmiljö, relationer – typ då att kunna ta hem barnbarnen utan att skämmas eller hitta en partner. Hälsa och säkerhet, eller bara att slippa stressen av oordning och bli av med ”jag hittar aldrig någonting av det jag vill ha och behöver” kan vara andra skäl.
När man väl definierat sitt mål och syfte blir det lättare att stå ut med den kortsiktiga ångesten för att nå dit. Man får påminna sig: “Jag slänger de här tio tidningarna nu och det känns jobbigt – men jag gör det för att om några månader kunna ha ett rent skrivbord där jag faktiskt får plats att skriva eller pyssla. Det är värt det.”
En annan viktig ingrediens är acceptans – acceptans inför att det kommer kännas svårt och att man kommer behöva börja i liten skala. “Börja där du är” brukar jag säga. Kanske klarar du bara av att rensa en enda låda den här veckan, och det är okej… om det inte är mer bråttom än så, förstås.
Rom byggdes inte på en dag, och ett hem belamrat under 10 års samlande blir inte tipptopp på en helg. Men vill man vara petik så hände det säkert en hel del varje dag när man väl byggde Rom. Så det behöver ju ändå gå framåt – för det där med Rom har jag haft som motargument också, när jag vill att det händer någonting.
Poängen är väl att det viktiga är att du tar ett steg i taget i riktning mot ditt mål. Helst i en hastighet som är acceptabel för dig. För låg fart så känner du att inget händer. För hög fart så blir det läskigt. Igen med progression i värderad riktning, som man säger inom ACT-terapi – men då också med balans i progressionen. Med varje steg kommer frihetskänslan öka och ångesten minska.
Det går att ta sig ur även svår hoarding-problematik – men det kräver som sagt att personen själv är med på tåget. Jag har i ett tidigare blogginläggoch poddavsnitt delat med mig av en faktisk fallberättelse från en av mina klienter som övervann sitt samlande. I hennes berättelse som du gott kan läsa genom länken eller lyssna på på podden kan man följa resan från ett hem fyllt av meningslösa prylar och ständiga fynd från second-hand, till hur hon med hjälp av KBT och enträget arbete numera lever betydligt mer minimalistiskt och inte längre känner samma behov av att samla.
Det tog tid och det fanns många svåra stunder på vägen – men hon klarade det. Hennes avslutande ord sammanfattade det så fint: “Jag har ingen som helst avsikt att leva bland kartonger på nytt.” Det säger en del om vilken lättnad det innebär att bryta hoarding-cirkeln.
Behöver du hjälp?
Om du själv eller någon närstående kämpar med eller lider av samlande och hoarding-problem så kom ihåg att det finns hjälp att få och att du inte är ensam. Det är ett stort steg att erkänna problemet, men nästa steg kan vara att ta hjälp av någon som förstår både det känslomässiga och det praktiska arbetet som krävs.
Behöver du stöd i närheten av Uppsala kan jag hjälpa dig med en kombination av KBT och strukturerad praktisk rensning där vi gör det tillsammans, i din takt. Och om du hellre vill arbeta självständigt med att hantera ångesten och rädslorna kring att släppa taget, så finns även min onlinekurs i att behandla ångest och rädsla på ett pragmatiskt sätt, där du får verktyg och övningar som du kan använda direkt i din vardag.
Målet är att du ska få tillbaka kontrollen över ditt liv och ditt hem – för det förtjänar du. Hör av dig om du vill veta mer om hur jag kan hjälpa just dig.
Det kan kännas övermäktigt att börja rensa upp efter år av samlande, men med rätt hjälp och ett steg i taget är förändringen absolut möjlig. Friheten och lugnet som väntar på andra sidan kaoset är väl värda insatsen. Gör du det själv – så lycka till på resan mot ett friare, mer ordnat liv utan onödiga prylar!