Den stressrelaterade ohälsans komplexitet.

Den stressrelaterade ohälsans komplexitet

Den stressrelaterade ohälsans komplexitet låter ju väldigt allvarligt… Men det är egentligen inte mycket skillnad på det – och att säga att livet består av många saker. Det är i väldigt stor utsträckning hela min poäng med allt jag säger och gör hela tiden med de där som är stressade och hela baletten.

Det är ju lite därför det finns en bok där jag försöker ifrågasätta var du är på väg och om du verkligen är på väg dit du vill. Det här är väsentligt nog för att jag ska börja prata om att kartlägga livet redan i grunderna i boken. Den börjar med lite inledning, men när det väl kommer till grunderna som är en av de fyra stora delarna – så är första biten om att kartlägga livet, just för att jag känner att de här bitarna, reflektion och perspektiv, är så pass viktiga.

Läs mer nedan – eller lyssna på poddavsnittet på Acast, spotify eller i din poddcastspelare genom att söka på Patric på Dolor pratar utmattning, depression och smärta.

Men att bara säga att livet är många saker löser inte riktigt någonting. Men om man utgår från det – och kartlägger livet lite, så skulle man kunna få klarhet i en hel del som i sin tur kan vara hjälpsamt. Så här tänker jag att vi pratar lite om en övning som jag gjort med en klient där vi gjort just det, så man fått ihop en mindmap med olika väsentliga delar. Den kan man se i blogposten som hör till poddavsnittet.

Jag brukar tycka att man ska sluta se livet och människan som om det är en massa enskilda, separata delar eller öar med problem där man kan tycka att en sak är stressig här, något gör ont där och att man är less på tillvaron – ”men det är väl inget problem, de är ju olika saker”.

Att se det så fungerar… sådär, med perspektivet jag har. Jag tycker att det fungerar väldigt sådär att göra så om man ägnar sig åt stressrelaterad ohälsa.

Om något så får det bli små enskilda öar som sitter ihop. Det köper jag. Om man sätter ihop alla de små öarna får man ju till helheten. I tillvaron och verkligheten så sitter de små öarna ihop hur vi än gör. Delarna av ditt liv sitter ihop för att de är delar av dig. Så man kan dela upp det hur mycket man vill, men det hjälper inte nämnvärt för att det bara blir att lura sig själv.

För att göra den där helheten med alla problem och bekymmer konkret behöver vi också då sätta ord på. Bara en sån sak låter man många gånger vara orörd när man besväras av de här bitarna. Det obekväma och olustiga får finnas kvar och vara ifred, lite luddigt och vagt, när man är besvärad av ångest eller stress.

Jag vill gärna att man gör tvärt om. Har man ångest eller besväras av stress så vill jag att man definierar det väldigt väl för att klargöra problemet. Är någonting problematiskt, som jag tänker att det är om man lyssnar på det här, så kan man få se på problem som de där små öarna – bara det klargörs vad de är och sätts ihop. På så vis kan det gott vara att man kommer fram till någonting i slutändan.

Problem behöver bli konkreta och synas för att vi ska gör någonting åt dem. Sen behöver de sättas i sitt sammanhang så man får perspektiv. Över tid så kan man sen, åtminstone med de jag ägnar mig åt många gånger, se att det blir skillnad inte bara i de små problemen man ägnar sig åt – utan att det också spiller över på andra ställen.

Ett problem man löser genom att ägna det tid, energi och möda kan lösa andra bekymmer. Genom att ägna de här sakerna lite tid kan man ibland se att ett problem kan orsaka fler symptom eller besvär som man tror är problem i sig, när de snarare bara är följdproblem eller konsekvenser av något annat.

Man kan säga att man har ont i ett knä, är ledsen, inte kan göra något och att man är trött. Då pratar man om enskilda och mindre delar där det är vagt och lite förvirrande, så det låter som en liten katastrof. Men om vi till det kan få perspektiv kanske det rätt så lätt och smidigt går att lida märkbart mindre.

Om situationen är att du har ont i ditt knä så du inte kan spela fotboll så du är ledsen och sover sämre för att du inte kan röra dig och blir nedstämd så du blir trött av det hela så blir det ganska tydligt. Då blir lösningen antagligen att man ska se över knäsmärtan och så kanske man kan börja med en genomtänkt nog approach så man redan från dag ett får hopp. Eventuellt att man är nöjdare och gladare redan då. Kanske att man fyra veckor senare redan är tillbaka och gör det man vill så man har löst alltihop.

Vad vet väl jag i ett helt teoretiskt exempel…

Men många gånger är den logiska följden och problemlösningen i många problem inte mycket svårare än så här. Åtminstone till att börja med. Men låter man det bli gott om problem och inte funderar på sina varför och löser dem allt eftersom så blir det många gånger en lång och överväldigande lista med ett virrvarr med problem och symptom – och katastrof som slutsats.

Att kalla något för stressrelaterad komplexitet är väl lite rörigt och abstrakt, men min poäng är att understryka att det stressrelaterade ibland blir rätt komplext om det hinner nå nivån där det går åt skogen. Ibland ger det ena det andra, tredje och fjärde som i någonting linjärt, men det kan också vara mer av ett virrvarr, snarare som en mindmap.

Det är förstås synd att det inte alltid är så lätt som att A ger B som ger C, men livet är en enda röra många gånger. Särskit om man låter det gå lite för långt. Massa saker påverkar andra – och särskilt med de här problemen, känner jag.

Då blir det här en fråga om livspussel, många bäckar små, långsiktighet där man får välja vad man vill och behöver göra… och pacing.

Det handlar om att prioritera att lösa någonting för att det orsakar mer problem än det borde och är värt och det handlar om att man inte kan strunta i för många till synes små problem. För tillsammans kan de hopa sig och ge konsekvenser man absolut inte vill ha.

Jag tänker att vi tittar på det hela genom att analysera en mindmap, i brist på bättre ord, som jag gjort med en klient. För jag tycker att det belyser problemet väldigt väl. Så vill man fundera på vad problemet i tillvaron och livet är så är det här ett sätt att kartlägga livet lite och se hur eländet… eller tillvaron ser ut.

Jag gillar frågan ”vad är ditt största problem just nu?” eller ”vad tänker du mest på just nu?”, som är tänkt att leda till praktiskt taget samma sak. Utifrån det så blev ledordet och den stora röda texten mitt på sidan – det primära problemet – TRÖTT. För trött var problemet man upplevde som störst då.

Sen kommer man till frågeställningen som jag väl alltid gärna kommer med. Varför?

Hon gjorde så att hon skrev TRÖTT praktiskt taget mitt på sidan och sen blev det till att börja med att rabbla saker som gjorde att hon hamnade där, fick problemet eller blev trött. Här har man struntat helt i att ha med smärta för att fokus är på annat, men det är också en utmärkt del att ha med i det här.

Använder dagligen ”lånad energi” ochkan ej säga nej

Vi börjar här med två fristående punkter som hamnade för sig själva där de pekar på trött och orsakar trött.

När hela sidan väl är klar och man har fått med det som påverkar eller är relevant för det vi gör så är hela poängen att se om man kan göra någonting åt problemet för att slippa det man uppnår, som man då inte vill ha.

Att använda lånad energi blir väldigt parallelt med hur smärta fungerar många gånger. Så det här går fint att applicera på både smärta och stressrelaterade symptom. Igår, utifrån när jag skriver det här, så hjälpte jag en med en nyopererad nacke som besvärats av spinal stenos där han nu efter ett fåtal veckor upplever att det gör ont varannan dag. Misstänkt, kan man tänka, men inte så värst konstigt. Varannan dag – när han har ont – så är han försiktig. Varannan dag – när han känner sig helt okej – så gör han för mycket.

Man gör precis samma fel som vi har här med den lånade energin. Man gör över sin egen förmåga. Och sen straffar det sig. När det gör tillräckligt ont på något sätt, antingen i nacken – eller i det där trötta eller något annat symptom, så orkar man inte göra för mycket. Då trillar polletten ner och man fattar vinken. Inte göra för mycket.

Det tjusiga är att man vill få till det där innan det är ett för stort problem.

Kan inte säga nej och den lånade energin. Skulle de kunna gå ihop, tillsammans och ha en pil på varandra? Absolut. Kan man inte säga nej kommer folk utnyttja det. De lägger problem i knät på dig och sen får du lösa dem oavsett om du orkar eller inte. Du får använda ännu mer energi som du inte har för att lösa skit du inte bryr dig om.

Säga nej, stå på sig och låta bli att vara folk till lags, det är träningssaker. Vilket ju då är skäl nog för att det ska finnas ett kapitel om att säga nej i boken. Man behöver förstå att om man inte säger nej till en sak så säger man nej till allt annat.

Pacing, att inte göra för mycket så man rasar ihop och inte orkar, det är också lite av en tränings-sak. Det faller sig inte naturligt för alla – och särskilt inte för dem som många gånger får problem med utmattning. Det finns det absolut ett kapitel om i boken.

Vet man om att de här är problem har man kommit en bit på vägen, vilket gör kartläggandet värdefullt. Sen kan man börja träna på det för att få till färdigheterna bättre.

Jobbat för mycket under lång tid

Det här är en punkt som relaterar till dem tidigare nämnda rätt ordentligt. Man har jobbat för mycket, säger inte nej och använder alla de där energipoängen man skulle vilja spara på, göra något kul och härligt med eller vad det nu kan vara. Dem energipoängen jobbar man bort. Det gör att man blir trött.

Att man har jobbat för mycket under lång tid förklarar sig självt ganska väl. Lösningen blir väl, om det är ett problem, att inte jobba för mycket under lång tid. Lätt sagt och svårt gjort? Absolut. Så är det med alla problem här. Så är det många gånger med gott om problem vi lider av.

Hade man redan tyckt att det var lätt, smidigt och härliga små söta problem som man löste på en eftermiddag… Ja, då hade man inte behövt sitta och göra det här. Då hade man inte behövt vara alldeles för trött och man hade inte behövt vara ledsen.

Det här är ett bra verktyg och ett listigt tänk för att få perspektiv, förstå situationen och därifrån kunna ta bra beslut gällande om man borde göra det ena eller det andra. Det här löser i sig inte alla problem, förstås – men om polletten trillar ner så kan man ibland bli bestämd nog för att göra slag i saken.

Ibland kanske man blir riktigt förbannad. Kanske är det förbannad som behövs för att man ska fatta vinken och göra en ändring. Kanske behöver man nå tillräckligt långt ner – få perspektiv – och bli upprörd som bara den på sin situation och sig själv för att man ska se till så det blir en ändring.

Vidare har vi också ett par pilar vidare bort och iväg från att man jobbat för mycket under lång tid. Därifrån går det en pil till orkar inte röra på mig och Äter dåligt, inte lite utan dåligt.

Äter dåligt, inte lite utan dåligt.

Det här blir ofta ett problem om man är för trött. Det går ut över delar som kostar energi där man kan spara lite energi… och sen får man ännu lite mindre energi.

Man började med trött. Man jobbar redan för mycket. Man orkar inte, hinner inte och mår man tillräckligt dåligt så blir det att man inte heller bryr sig.

I det här fallet är det någon som bor själv som har problemet. Då kan man inte luta på någon annan och det är ingen annan som lider av att man inte sköter matlagandet. Man får laga mat och ägna ett gäng timmar i veckan på det – eller klara sig bra utan att laga mat. Många som bor själva hamnar då i att man inte äter för lite, kanske, men för dåligt.

I det här har man gått upp i vikt sedan det blev alldeles för stressigt. Har man då ätit för lite? Mja… Ja, faktiskt, i perioder. Men man har ändå åstadkommit en märkbar viktuppgång, så man har i störst utsträckning ätit för dåligt snarare än för lite.

Hur man löser det här? Där blir det vardagspusslet man pratar om. Ska man bara gaska upp sig eller ska man lösa någonting så det finns energi för att sköta maten bättre?

Pilen från att man äter för dåligt? Ja den går ju till trött. Bara. Men den kanske också egentligen skulle kunna gå till fetma, orkar inte röra på mig och depression, för att man blivit för tung. Antagligen till viss del av hur man ätit, men också stressen i sig säkert.

Depression kopplat till mat? Jaao, det är ju ändå en människa som uppskattar mat och dryck och tycker att det är trevligt. Depression går i viss utsträckning att påverka med det man gillar i tillvaron. Tar man bort allt det så blir det ju inte mycket kvar så man borde gilla sitt liv.

Jag tänker att det finns flera infallsvinklar på hur man skulle kunna lösa den här, särskilt sett till att man gillar mat och matlagning.

Orkar inte röra på mig

Orkar inte röra på mig är ett riktigt stort problem för den här människan, för så länge hon bara gör det ordentligt nog så är hon rätt nöjd och glad på väldigt många plan. Får man till springande så är hon lugn och tillfreds i huvudet. Då slipper man ångest, spänningshuvudvärk, sömnproblem och mycket av de kognitiva problemen som stressen har resulterat i.

Styrketränar man bara tillräckligt så gör inte hela kroppen ont. Höftsmärta, axlar, nacke, käke och rygg – det fungerar då. Det är inget som besvärar.

Men om man då gjort alla andra saker för dåligt på något plan så man inte orkar leva bra nog – eller röra på sig – så får man inte till det där ordningssamma och bra. Då är man kvar i sitt lidande där man jobbar för mycket och inte orkar ha det bra.

Skulle man kunna få loss tid, ork och resurser nog för att få till rörelse så löser det mycket här.

Det är det fina med den här övningen och tillräcklig kunskap. Det ger perspektiv så man kan se vad som ger problemen och man kan begripa pusslet och slutligen förhoppningsvis lösa problemen. Ibland kan det vara att man behöver skaffa resurser på något sätt för att göra framsteg med något bekymmer.

Det är lite som ett stort trassel på en lång tråd. Man får börja någonstans och när det är färdigt med ett problem så kan man gå vidare till något annat. Ibland kan det kanske också ha löst något annat lite av slump, utan att man menade att få till det.

I värsta fall kan man för all del också försöka rota med något och göra det värre på annat håll. Om man är alldeles för trött för att orka röra på sig då, till exempel – men gör det ändå utan att anpassa på något vis på annat håll. Vad händer då? Hur trött blir man? Vad får man för konsekvenser?

Varför träning eller rörelse fungerar så bra på våra hjärnor försöker jag klargöra som bara den i boken. Det är så väldigt viktigt för praktiskt taget alla som besväras av det jag ägnar mig åt.

Att man inte orkar röra på sig leder sedan i sin tur vidare till tre andra enskilda punkter: Depression, Ledsen, gråter fosterställning, synd om mig och Fetma.

Fetma

Vi kan börja vid fetma som man valt att kalla det. Den leder dessutom också till ledsen, gråter, fosterställning, synd om mig. Fetma pekar, precis som så många andra, på TRÖTT och den går vidare till Isolerar mig, tröstäter.

Fetma i sammanhanget är snarare att man i soppan med långvarig stress fått till problematik med metabolt syndrom. Det är ett problem. Diabetes är ett problem. Kardiovaskulärt är ett problem. Men om grundproblemet, som vi ju också på något vis kan se här, är livssituationen och stressen, så är det inte fetman vi fokuserar på, tänker jag.

Den gör att man blir trött. Man kan bli ledsen och man tycker att man är ful nog för att man ska isolera sig, snarare än att vara social och göra saker man gillar. Men om den uppkommer av stress – och inte kommer gå att träna eller banta bort för att det inte skulle vara hållbart att applicera mer stress på så vis – så landar man uteslutande i att hantera stressen först. Det går sällan att banta sig ur långvarig stress, i och med att det applicerar mer stress.

Många gånger ger det viktnedgång och resultat på det fysiska att påverka den alldeles för moderna livsstilen.

Ledsen, gråter, fosterställning, synd om mig

… Blir mer av ett helt litet koncept och en kedja där man börjar någonstans och löper linan ut istället för att uppmärksamma när problemet börjar och sen bryta det innan det spårar ur.

Man blir ledsen, tycker synd om sig själv, gråter och lägger sig i fosterställning. Det är hela kedjan med känslor, tankar och beteenden. Då kan man fundera i banorna ”vilken kan man påverka här?” och ”hur?”.

Uppenbarligen hade vi saker som gav det hela. Orkar inte röra på mig, fetma och isolerar mig, tröstäter pekar på den här. Det tyder på att alla de tre ger problemet. Fetma vill vi undvika om det går – men det är svårt att bara ta bort. Att isolera sig och tröstäta är beteenden. De skulle kunna gå att ändra på. Eller tillbaka till den tidigare med att man inte orkar röra på sig. Den är nästan bäst, för den löste så väldigt mycket olika problem.

Om man vågar säga nej och inte använder lånad energi när man jobbar för mycket så orkar man röra på sig och då hamnar man inte i fosterställning. För så enkelt är det faktiskt. Nej leder till att man inte behöver fosterställningen i viss utsträckning.

Man skulle kunna hitta andra sätt att påverka det också. Att man bara blir ledsen gör inte att man lägger sig ner och aktivt uttrycker det, så det eksalerar. Aktiverar man sig med något annat när det börjar så kan man ibland få till andra känslor. ”Synd om mig” är tankar, och det går faktiskt att ändra dem också.

Konflikt på jobbet, externa faktorer som att folk är dumma och tycker saker och situationer på så vis leder också till att man lägger sig och är ledsen i fosterställning många gånger. Det är inget som nämns rakt av här, men det är vanliga saker utifrån personlighetstypen vi har här… om man nu får generalisera så. Då hamnar man också i att det är något att träna på. Det kan behövas lite mer att man rycker på axlarna och skiter i andra. Det blir en fråga om värderingar och att träna på att leva utifrån dem.

Sa jag att man blir TRÖTT av att man är ledsen, gråter och hela det där? Det är ju det stora grundproblemet – så man vill till varje pris undvika ledsen, gråter och hela kedjan för att slippa TRÖTT, så man gör framstegen man vill.

Isolerar mig och tröstäter

Här är ett vanligt besvär när man är trött nog. Man orkar inte gå ut. Man orkar inte bry sig och man orkar inte försöka vara trevlig.

Men många får energi genom att bara masa sig iväg genom att sätta ena foten framför den andra. Många tycker att det är värt besväret i efterhand. Många får till det långsiktigt fördelaktiga genom att inte välja minsta motståndets lag här. Det gäller många i allmänhet… och den här människan också. Tröstätandet som kommer med isolationen leder till mer fetma, sjukdom och mer isolation när man blir mindre och mindre nöjd med sig själv.

Att sluta med det blir en fråga om värderingar i stor utsträckning. Vad tycker jag är viktigt? Är det viktigare att jag hetsäter nu och njuter i fem minuter än att jag mår bättre ikväll?

Hetsäter jag nu så får jag mer ångest efter mitt beteende.

… eller är det viktigare att jag mår bra precis nu, väldigt kortsiktigt, snarare än att jag mår bra resten av mitt liv framåt med mindre sjukdom?

Vill jag använda ett riktigt dåligt verktyg för att må bättre vansinnigt kort tid, självskadebeteende – eller vill jag göra någonting som fungerar märkbart bättre och som fungerar både nu och resten av dygnet framåt? Föredrar man det sistnämnda där så skulle det vara ett alternativ att gå ut och röra på sig för den här klienten. För det verkar fungera väldigt mycket bättre.

Isolationen; är det viktigare att jag kortsiktigt får ligga här och tycka synd om mig än att jag masar mig ut, bort och iväg – och hittar på något med någon jag gillar?

Isolation och tröstätande leder till att man blir ledsen och gråter och allt det där. Det gav trött. Och det är ju en ledstjärna.

Depression

Orkar inte röra på mig tog oss till depression, där depression är en rätt stor punkt. För en del är det helheten och det primära problemet. För en del är det en bisak och man har snarare inslag av depressivt än att det är vad som är jobbigast.

Depression har en pil till trött… För det är vanligt att man blir trött av depression.

Men depression är precis som fetma, metabolt syndrom, ”dålig sömn” och lite andra grejer saker som  inte är något man bara löser rakt av. Det är många gånger något man ser på lite indirekt, tittar på delar av, eller behöver bryta ner. Man kan behöva påverka dem indirekt eller påverka mindre delar.

Så det blir nästan mer konkret, tydligt och givande att se på vad det är som leder till depression. Med det här verktyget så tänker jag att man vill hitta bitarna man kan påverka och delarna av livet man kan göra något åt, snarare än det som är hela ledstjärnan, exempelvis då TRÖTT. För den kan vi ju inte bara påverka och ta bort.

För många skulle det kunna stå DEPRESSION, på samma sätt som det står TRÖTT här. Det är svårt att påverka rakt av, men det går absolut att påverka, exempelvis med KBT. Men då ser man till de mindre delarna: tankar, känslor och beteenden. Sällan något så stort och heltäckande som depression. Det blir för abstrakt, tänker jag.

Gällande trött så går det inte att bara magiskt trolla fram energi på något bra sätt. Man kan trolla fram metylfenidat eller något annat bra amfetaminderivat som ADHD-patienter använder. Det skulle kunna fungera som energi, men det är inte riktigt energi på samma sätt. Det är att applicera mer stress, som över tid antagligen mest skulle göra att man kan jobba för mycket och få till ännu mer av grundproblemet trött i förlängningen, om man ser till den här situationen.

Om man vill putta på depressivt med KBT så är beteendeaktivering många gånger en stretegi som används. Mer om den finns också i boken, förstås, för att det är något som ofta kan göra stor skillnad.

Istället för att fokusera på problem så fokuserar man då desto mer på att göra det som gör att man borde må bättre. Det är lite ”fake it ’till you make it” – och fungerar många gånger rätt bra. I värsta fall bara på kort sikt, men sett till att vi bara lever i stunden så gör inte det allt för mycket.

För att applicera det tänket med KBT så kan vi försöka låta bli att ge oss på symptom, som kanske fungerar dåligt. Istället kan vi fokusera på vad vad som ger oss det symptomet eller problemet… och då gör man det genom att man ägnar sig åt det som man gör för lite. Man gör mer av något där avsaknaden av något ger problem.

För det går också pilar från Isolerar mig, tröstäter, negativa tankar, saknar syskonbarnen,sommar = man ska va’ glad och har ej sex till depression.

Går det att påverka dem? Jag tänker det. Konkreta problem går många gånger att lösa. Problematiska känslor har många gånger underliggande problem där det går att påverka problemen… Men ibland går det för all del också att påverka känslan i sig bara, om den i sig är dysfunktionell.

Beteenden är ofta det lättaste att påverka, utifrån KBTn. Det är där fokus är i stor utsträckning. Man ändrar det man gör för att känna det man vill.

Tankar går att påverka, men det är svårare för att vi inte alla gånger hänger med i det och de är desto mer automatiska.

Känslor är många gånger följden av de tidigare två, men känslan är många gånger det människor är ute efter med det de gör.

Isolerar mig och tröstäter har vi redan avhandlat lite… och där gick det väl att påverka, tänker jag, även om man inte väldigt gärna vill i stunden. I stor utsträckning för att de där känslorna också påverkar mycket av vad vi gör – och sen får vi resultat utifrån att vi gjorde det känslan tyckte att vi skulle göra, snarare än att göra något genomtänkt.

Över tid så har vi gjort stor skillnad med isoleranadet och tröstätandet där och man har gått från att isolera sig till att inte göra det… Och man har slutat tröstäta.

Saknar syskonbarnen

Säg att delar av det depressiva och trötta kommer från att man saknar syskonbarn och är ledsen och besviken över det. Ska man då försöka behandla något så abstrakt som depression i sin helhet?

Eller kan man träffa syskonbarn som man inte träffar ofta nog? Kan det vara en mer konkret och lättbegriplig lösning? Antagligen, skulle jag säga. Kan man ringa, prata med video och ganska mycket idag som man inte alltid kunnat? Absolut. Det här landar i ett rent socialt problem och är snarlikt isolerandet. Det går att ändra beteendet om man bara tar i lite.

Det kan förstås bygga på geografi och det skulle i teorin kunna bygga på att man är ovän med syskon men gillar deras barn. Det sistnämnda är inte ett problem här, även om det är en sträcka mellan klienten och barnen. Då är telefon eller att ta sig tid och göra det som är viktigt poängen. För andra vägar finns inte om man vill umgås med människor som betyder något för en.

Att sakna någon, att vara ensam och det rent sociala är många gånger något som bygger på isolation som är mer eller mindre frivillig. Många skulle antagligen säga att det inte är deras fel att de är ensamma eller att de saknar någon… Men om problemet – och ansvaret – ligger hos dig så är det ändå upp till dig att lösa problemet.

Lös problemet med det sociala genom att då träffa människor. Är man dålig på det så är det något man får träna på. Får man ångest av det sociala men ändå vill ha någon så behöver man börja med att träna på det sociala så man slipper tillräckligt med ångest för att få tag i sin någon den vägen ändå.

Ingenting löser någonsin sig självt. Det är synd, men för att få det du vill ha så är det många gånger att du behöver lösa det hela och få tag i det på egen hand. Sociala problem är svåra att delegera, säga nej till eller köpa lösningar på. Man måste reda ut det jobbiga själv genom att vara pragmatisk, ihärdig och kämpa på något vis. Envist traggla sig till att få det där man vill ha är antagligen vägen som behövs.

Negativa tankar

Kan man ändra sina negativa tankar? Vad hände med den här människan när hon var pigg nog för att träna? Man fick till väldigt annat humör – och därigenom andra tankar. Tankar och känslor går väldigt hand i hand där en tanke ger en känsla men också tvärt om. För en del är det lättaste att ändra tankarna genom att ändra känslan man har.

Då löser sig tanken av sig självt, praktiskt taget. Fortsätter man med det över tid så bygger man nya vanor genom att tankarna är andra än de där dåliga i så stor utsträckning. Fortsätter man bara med det positiva istället för det negativa man hade så får man nya tankemönster som hänger kvar mer och mer.

Det är antagligen en märkbar del av beteendeaktivering.

Hur man pratar med sig själv, tankar, känslor och hur man kan ändra dem försöker jag täcka lite mer ingående i boken om man är nyfiken på det. Så båda hållen fungerar, tanke som ändrar känsla och vice versa. Båda har en plats och båda är bra att förstå.

I hennes fall så har vi ägnat oss åt båda, för det är listigast så, många gånger. Men om man blir så genomgående tillfreds av att röra på sig så är det ett förhållandevis hjärndött och extremt tacksamt sätt att lösa problemet.

Sommar = man ska va glad

Andra människors förväntningar. Det kan förstöra mycket, kan man tänka sig. Det är ju också lustigt att man blir mer deprimerad av att andra människor tycker något. En norm man känner att man inte passar in i… och då blir man nedstämd för att man är utanför och annorlunda.

Eller så var det plötsligt inte så galet ändå.

Men det listiga… eller rimliga, att göra, blir nog ändå att man struntar i den där normen och drar det till sin extrem. Man försöker vara glad hela året runt. För sköter man livet, ägnar sig åt sånt man gillar och skiter lite mer i resten så går det för många.

Jag tänker att man kan BEHÖVA skita i vad andra tycker i stor utsträckning. Att skita i saker är ofta en superkraft.

Hemma har vi barn som numera börjar uttrycka saker som ”vem bryr sig” och sånt där. När det kommer till barn och uppfostran så låter det rätt tråkigt med den attityden.

Men som vuxen och med just den här saken så kan det vara nödvändigt att lära om ytterligare en gång. För då blev det provocerande och nedvärderande att inte passa in just för att man inte är glad. Man är ledsen när andra är glada och det sticker i ögonen.

Tur att man i efterhand, efter att man gjort den här, har märkt att det går att vara glad. Det här är ändå en lite äldre övning som vi nu tittar på och reflekterar kring i efterhand. Det är inte längre att man ogillar sommaren bara för att vara motvals.

Så tydligen gick det att rota lite och få ordning även på den här.

Har ej sex

Den här är svår. Säg att man är ensam, jobbar hela tiden, isolerar sig och är deprimerad och trött.

Är det sannolikt att det blir ett brinnande sexliv då?

Är det rimligt att det skulle komma människor och knacka på dörren med fyrverkerier i ena näven och bubbel i andra, för att spexa till kvällen?

Antagligen inte. Och då är man där man är… tills man använder samma koncept som jag menade på gällande syskonbarnen. Det praktiska skiljer sig såklart, men det blir ändå att man måste träffa människor. Prioritera, ägna sig åt det som är viktigt och försöka anstränga sig för att komma överens med människor.

Det är sällan saker löser sig själva och någon bara dyker upp. Med dagens teknologi går det i märkbar utsträckning att träffa folk digitalt och praktiskt taget få folk att komma hem till dig utan att du behöver göra hela krog-grejen… Men då är det ändå hela relationsbygget och det interhumana kvar. Umgåsandet är ändå där.

Och vill man göra det, men inte krog-biten, ja då har ju dagens teknik löst ett tråkigt problem och fått dig ett steg närmare ordning och reda ändå.

Stress

Hög aktivitetsnivå

Vi har en punkt som heter Hög aktivitetsnivå, som hänvisar till sömn-KBT, där det i grund och botten är att man är på hugget, stressad och igång. Är man det kan man inte somna hur mycket man än vill… och gör man det – ja då somnar man bra men vaknar sedan som ju var ytterligare en punkt. Skolboksexemplet är att man vaknar någon gång mellan 2 och 4 på grund av dygnsrytmen. Man sover lite ytligare den tiden och är man stressad nog så vaknar man helt, snarare än att bara sova lite ytligare som andra människor som sover som de ska gör.

Stress och hög aktivitetsnivå är ju nästan hela poängen i den här övningen egentligen – men det man upplever som ett problem är trött. Där jag tänker att det stressiga i sin tur leder till trött.

Går det att göra någonting åt att man är stressad när man ska sova?

Vad händer om man springer, äter ordentligt, slutar jobba i tid och gör någonting trevligt på kvällen? Man sover som ett barn och har inga som helst problem med det här.

Betyder det att det går att göra något åt det? Aboslut.

Ska man då stirra sig blind på det man kallar hög aktivitetsnivå eller ska man ägna sig åt det man gillar, leva ett rimligt liv och ha det lagom gött så man inte ens behöver slänga sig med KBT-termer? Helst det sistnämnda. Lev lite gött, så går det också att sova helt utan problem, har man lärt sig här över tid.

Man sov bra men man vaknade när man inte ville det. Det gav trött. Men vaknandet kom från aktivitetsnivån som, enligt kartan här, beror på tre saker. Man har inte sex, man ältar och grubblar och man tänker på jobbet.

Älta och grubbla

De här är många gånger väldigt kopplat till hur man mår, känslomässigt. Mår man bättre så slipper man sitt ältande och grubblande. Men det kan också vara ångestrelaterat. Att man har ångest är inget man bara rakt av slutar med genom att må bättre heller. Det är en tränings- och terapi-frågeställning, tänker jag. Precis samma då, som ältande och grubblande kan vara.

Tillbaka till kognitiv beteendeterapi, som då kan vara en lösning på ältande och grubblande om det inte fungerar att bara sköta livet i allmänhet, som ju är vagt, men kraftfullt. Fortsätter man älta och grubbla när man mår rätt drägligt så tycker jag att man ska göra krafttag och påbörja en behandling med KBT. Jag ägnar mig åt det för att det fungerar… och det gör många andra också. Så är man inte riktigt med på hur i hela friden man slutar ägna tankeverksamhet åt något helt galet så kan man fråga.

I det här fallet så slipper man mycket av problemen med ältande och grubblande när man bara mår tillräckligt bra där måendet också är upp till klienten i stor utsträckning. Gör man de genomtänkta valen snarare än de kortsiktiga och känslomässiga, såsom att hetsäta när man är ledsen, så uppnår man ett bra nog liv där hon mår bra.

Sömnen löser sig också om hon mår tillräckligt bra – där sömnen också fungerar fint om hon gör de långsiktigt fördelaktiga valen i tillvaron. Exempelvis jobbar man inte fram till läggdags.

En känsla av otillräcklighet

På jobbet finns det en känsla av otillräcklighet.

Beror den på depression?

Är den en känsla… eller är den baserad på verkligheten?

Beror den på faktisk resursbrist?

Saknar man kompetens, energi och kapacitet personligen så man faktiskt är på fel ställe?

Borde man vara sjukskriven, sett till att man inte orkar och kan just nu för att allt är för jobbigt?

Beroende på hur situationen är så borde man hantera det väldigt olika. Känner du igen dig i den här så skulle jag tänka att det är väldigt individuellt varför det är som det är. Är du väldigt kapabel men brister i självkänslan så skiljer det sig enormt mot att ha ljugit på sitt CV och fått tag i en anställning där man absolut inte borde vara.

Tänker på jobbet

På jobbet har klienten ett för ledsamt projekt där man känner att man har för lite tid, för mycket att göra och dåligt samarbete.

Jag brukar lite skämtsamt förminska delar av det här när folk är anställda och uttrycka något i form av ”spelar det någon roll om du är anställd?”

Men det är av ett gott skäl. En del företagsgubbar skojar ibland och säger till kunder att ”Du får välja två av billigt, bra och fort. Men du få bara två.”

Jag tänker att om man är anställd så är man ändå anställd som människa. Det är ingen som anställer människor som rimligtvis kan och ska förvänta sig att de jobbar mer än de är anställda. Man ska inte vara där mer tid än man jobbar och man ska inte jobba för mer lön än man får, på något vis.

Om vi tar det tidigare och applicerar det på den anställde så kan den i sin tur inte behöva prestera alla tre och göra något billigt, bra och fort. För det går inte. I värsta fall, eller hur man ska se på det, så blir det att man försöker och det går ändå inte.

Ska det vara bara rakt av billigt så blir det generellt sämre. Då kan det vara både billigt och gå fort, men det kan inte bli särskilt bra, gissningsvis.

Ska det vara riktigt bra? Då kostar det resurser. Det går åt människor som gör det som ska göras på ett bra sätt. Eller så krävs det utrustning som löser problemet. På något vis så kostar det många gånger när det smakar.

Ska det gå fort så går det åt manskraft eller maskiner eller vad som helst för att det så ska räknas som att det går fortare än vanligt, som borde vara definitionen av ”fort”.

Poängen här? Är du anställd och har ett projekt du ska göra där man inte hinner göra det man ska… Ja då blir det väl sämre. Nu är vi i offentlig sektor och diskuterar, men av slump. Eller så är det inte slump att det blev som det blev, men poängen är inget ställningstagande egentligen. Det är snarare mest bara rim och reson.

Har man då projekt här som stressar människor så de går sönder så måste den som beställt projektet eller hur det nu kan fungera komma med mer resurser, människor, pengar och det som krävs för att det ska bli bra.

Annars är det rimliga många gånger att man presterar det man kan, ska och bör på jobbet… och sen går man hem och fortsätter på samma tema som vi var inne på förut; man skiter i det.

Det är rimligt att man ger det man får i sin situation. Man kan gott tänka att man inte är tillräckligt uppskattad på jobbet av de som är högre upp om de inte bryr sig om hur man mår. Mår du dåligt av din arbetsplats borde de veta om det och bry sig. Bryr de sig inte, bör du bry dig ungefär lika mycket åt andra hållet och det är rimligt om din prestationsförmåga sjunker dramatiskt.

Vet de inte om problemet ligger det för all del fortfarande hos dig. Så om det behövs, så prata med chefer. Prata med de som är ansvariga. Annars är du en märkbar del av problemet.

Är man inte uppskattad på jobbet och de som leder det hela skiter i dig så är det rimligt att man tar med sig det, uppmärksammar att man inte är värderad på jobbet tillräckligt – och antingen letar nytt jobb, eller bryr sig lika mycket tillbaka. ”Om de inte är intresserade av mitt välmående så behöver jag inte bry mig lika mycket om projekt och vad det nu kan heta.” Det är ingen toppeninställning för en långsiktigt strålande relation, men det är mer rimligt än att försöka vara någon till lags när de inte bryr sig om dig och får dig att må dåligt.

En del säger att ett jobb är ett jobb… och att det finns andra. Här blir en fråga om man ska identifiera sig med sitt jobb, göra allt man kan och allt i ens makt – eller rycka på axlarna och göra det avslappnat och strunta i mer. Det beror på var man vill. Det beror nog också på personlighet och värderingar.

Avslutningsvis

Men vi har fort, bra och billigt. Det där tidigare avser kanske om du då jobbar ”för billigt” på något vis, där du inte får resurserna du behöver, för det är det som det låter som i sammanhanget här. Och det är ofta så det är.

Men säg att man faktiskt får betalt bra nog för att göra sitt jobb… Och att man verkligen vill göra det, prestera och få kapaciteten man behöver för att kunna komma dit man vill.

Då kan det här trötta med ältande och allt det där vara att man bitit av mer än man kan tugga, så att säga. Det är också en del av livet och världen. Ibland kan man göra det och ha alldeles för mycket att tänka på. Då kan man ha gjort ett medvetet val och lite få ”skylla sig själv”. Men gör man så – ja då kan det vara klokt att se till att man ser över resten av kartan här för att man ska få resurser över så man ska kunna fokusera på sitt jobb.

Då måste man på något sätt bråka och brotta sig till att må så bra att man orkar leva det livet man vill. För en del vill lägga mycket av sitt krut på jobbet. En del tycker att det är värt det och att det är viktigt.

Det kanske skulle gå här också, om man på något sätt hade börjat i rätt ände, gjort rätt saker och prioriterat rätt. Eller så kanske man inte ville jobba för mycket om man hade tillräckligt mycket annat som kändes viktigt.

Om man fick till att äta bra och orka röra på sig skulle man kanske kunna jobba ett par, tre timmar till om dagen utan problem.

Om man kunde lösa en relation på något vis, där det väl får vara en relation man får till med villkor man önskar utifrån behoven, så man kan ha sex… så kanske man skulle vara mer tillfreds med sin tillvaro.

Om man behandlade ältandet och grubblandet med KBT för att det, tillsammans med en intim relation, gör så mycket för nattsömnen så kanske det skulle vara värt besväret.

Över tid kanske man kan sluta isolera sig, äta bra nog för att inte uppleva det som fetma. Över tid när man gör saker man gillar och mår bra så blir man många gånger av med depressiva symptom om de grundar sig i stress och avsaknad av kontroll över livet.

När det där projektet är slut så skulle det kunna gå att jobba lagom, i kontrast till det där med alldeles för mycket under för lång tid, där vi började.

Men vad vet jag…? Det här är ju bara reflektioner kring den här uppsättningen problem. Bilden, om det blir mer begripligt om du ser den, finns på bloggen.

Gör gärna en egen sån här variant, tycker jag. En mindmap på något sätt för att du ska kunna få fågelperspektiv på tillvaron. För det verkar kunna ge en lite bättre bild av situationen än att bara fortsätta flyta med och försöka hålla sig över ytan.

När man får det där perspektivet så blir det lättare att göra det här reflekterandet kring problemen som jag har fått till här, för att se vad man ska göra åt dem så man över tid gillar sin tillvaro desto bättre.