… och hur man BORDE göra istället.
Hur behandlas ångest idag?
Ångest behandlas på två sätt, i allmänhet. Piller, piller och ännu mer piller – och genom att du håller dig borta från det som skrämmer dig eller ger dig obehag.
Om du besväras av ångest och hjärnan spelar dig spratt med ångest i stället för att bara lämna dig ifred så att du kan få saker gjorda och leva i fred, så lägger man många gånger till antidepressiva läkemedel och lugnande läkemedel för att man ska dämpa känslorna.
Man börjar många gånger med antihistaminer. De kan hjälpa. Du kommer att vara sömnig och groggy, men du kanske får lite mindre ångest.
Om det inte fungerar kan det vara dags att gå upp en nivå. Satsa på bensodiazepinerna. De kan vara tillräckligt kraftfulla för att användas som våldtäktsdroger, och du kan göra konstiga saker när du äter dem. Det är inte alltför ovanligt att höra människor prata om att de fått hallucinationer eller blackouts.
En annan sak kan vara att man får förändrad personlighet och interagerar med människor utan att komma ihåg någonting av det när man väl nyktrar till nästa dag.
Spännande, kanske, men inte troligt vad du vill att ditt lugnande medel ska hjälpa dig att uppnå.
Inte värre än alkohol, kan man tycka… ”Och det kan jag få tag på praktiskt taget var som helst”.
Kanske det. Men är det tillräckligt bra? Att få till någonting motsvarande alkoholist för att behandla ångesten? Det verkar det vara för ganska många människor. Det är så vi behandlar det idag i stor utsträckning, även om man numera börjar dra ner mer och mer på benzo-varianterna för att det har visat sig ganska vanskligt.
Piller är det som i stor utsträckning använts – och används – snarare än att lära om. Medicinering är vägen snarare än att ta hand om livet. Så länge patienten är tillräckligt lycklig, är det väl bra, antar jag…?
Men jag skulle säga att det är en dålig lösning. För metoden är sällan tillräckligt bra för att eliminera ångest, och det finns ofta biverkningar. Så man får inte till det där lyckliga och man får fler dåliga konsekvenser, så det leder vanligtvis till ett hämmat liv eftersom du fortfarande är orolig – och med tillägg av mediciner påverkas du också på ännu fler sätt.
Jag har visserligen träffat dem som tyckt att de aldrig varit så lite allergiska som ”den här sommaren när jag nu medicinerat med lergigan!” … som då är en variant av antihistamin som också kan påverka gräsallergi, till exempel. Men om man då också sover middag ett par gånger om dagen och inte riktigt fungerar som människa så vet jag inte om det är värt det.
Och vanligt är just det där – att man får läkemedel som gör att man blir dåsig, trött, sömnig, yr, får svårt att fokusera… Eller ännu värre.
Det är det jag inte vill ha.
Om du har möjlighet att eliminera ångesten eller bara lindra lidandet något –
välj det första alternativet.
Vad kan och borde man göra istället?
Om du besväras av ångest, och det är något du vill bli av med, uppnås det inte med piller. Det behandlas på annat håll.
Du har antagligen hört talas om att ”komma upp på hästen igen”. Det är någonting man många gånger säger, men det appliceras kanske inte alla gånger så bra som det borde. Det här är många gånger precis vad som är lämpligt.
För att undvika det som är obehagligt gör problemet värre.
Det gäller generellt både med ”allmän ångest” och desto mer begränsade och tydliga fobier. Jag drar många gånger de två över en kam för att de verkar fungera så snarlikt, både gällande sitt obehag och med hur de behandlas.
Så undvikande gör ditt obehag värre oavsett om:
… du aktivt undviker hästar och springer iväg från dem i full panik.
Eller:
… du undviker hästar genom att inte vara där eftersom du flyttat från landsbygden till en storstad där du inte kommer nära hästar längre.
Det spelar ingen roll vilket smart sätt du kommer på. Om det finns ångestdämpande säkerhetsbeteenden i närheten och du använder dem – kommer de att hålla dig orolig i det långa loppet. Om du undviker rädsla kommer rädslan för det som skrämmer dig att växa.
Undvikande KAN vara en lösning om du är helt bomsäker på att du aldrig någonsin snubblar över det obehagliga igen. Men då krävs det att du inte heller generaliserar din rädsla och applicerar det på annat. (Mer om generalisering hittas i kapitlet om inlärning.) Men om det ska vara ett krav för att undvikande ska vara en bra lösning så närmar vi oss antagligen någonting hopplöst.
Om du undviker hästar för att du ogillar dem… Men du inte kan lämna staden för att du är rädd för hästar, är den där rädslan fortfarande ett problem och någonting som begränsar dig. Om du inte kan titta på TV för att du är rädd för nålar, höjder, spindlar eller ormar är det inte rimligt.
Då är det rimliga att man gör någonting åt sin fobi, sitt problem och det där som begränsar dig i hur du lever ditt liv.
Att lära om.
Betingning är att koppla ett tidigare neutralt stimuli till en mindre neutral reaktion. Du har lärt dig och din hjärna att reagera på något på ett visst sätt. Din ångest har du sannolikt lärt dig så, på ett eller annat sätt.
Du har lärt dig att den där reaktionen borde vara där, av någon anledning. Den uppkommer av någonting och det är obehagligt – men det är många gånger inte längre funktionellt att känna så.
Det kan vara att man har lärt in det av att det har varit otryggt eller för att man har mått dåligt tidigare. Då behöver man lära om så de känslorna inte kvarstår.
Det kan vara som för mycket av mina stress-klienter, att alldeles för långvarig stress resulterar i ångest. Då kan man gott behöva ta tag i mer än ångesten för att man har goda skäl, underliggande varför, som är där och påverkar det fysiologiska och i sin tur resulterar i ångest.
Det kan förstås vara att man upplever att man mår dåligt just nu uteslutande på grund av ångesten, där man inte vet varför den finns där. Då vill man ändra de där tankarna och känslorna så de blir mer verklighetsförankrade. Många gånger är det då att man kan behöva påverka både fysiologin och tankar – och så tränar man på det där som verkar läskigt och obehagligt och ser att livet i sig kan vara läskigt… men det behöver inte alltid vara outhärdligt. Känslor på så vis är sällan helt verklighetsförankrade och funktionella. Är de inte det så går det att lära om så de blir mer rimliga.
Du måste lära om. Du behöver inte maskera och dölja det som har lärts ut med piller genom att försöka ta bort alla känslor du känner, stressresponsen och undvika den där läskiga saken.
Att distrahera sig från tankarna eller från det som ger ångest med något ”trevligt”, något som räddar dig från rädslan, kommer sannolikt att bli ett säkerhetsbeteende. När du flyr från ångest med en distraktion kommer rädslan att fortsätta – men du skjuter upp den så länge du distraherar med ditt specifika beteende. Dessa beteenden fortsätter ofta att hämma och besvära genom livet på ett eller annat sätt.
Om du är i en situation där du känner att ångest ger dig en känsla av att du MÅSTE använda ditt säkerhetsbeteende, undviker du det beteendet och bara hänger kvar i känslan du får. Det är så vi exponerar och lär om, i väldigt korta ordalag.
För att behandla ångest vill man många gånger vara listigare än sina känslor. Om du verkligen, verkligen MÅSTE göra något när du har ångest så låter du bli det du tror att du ”måste” och på så vis är det mer sannolikt att du bekämpar ångest över tid.
Poängen med att lära om är att ta kampen och bli klar med problemet snarare än att skjuta det framför sig och fortsätta gräma sig över det.
Prokrastinerande av laddade uppgifter skulle kunna vara ett gott exempel. Tänk ett barn som är obekvämt för att det finns någon läxa som man vet att man borde göra… Men det är tråkigt, svårt, läskigt och allt det där andra. Så man prokrastinerar och skjuter på det. Undvikandet gör det sämre och läskigare – men när man väl tar tag i problemet och sitter där och ägnar sig åt det så är det inte alls lika hemskt.
Om du är orolig av en bra anledning borde du agera.
Lös problemet eller ta dig ur den akuta situationen om du faktiskt är i knipa.
Rädsla är en drivkraft, och om den är befogad bör du agera för att förändra din situation.
Men om ångesten inte är berättigad är ominlärning det bästa sättet att bli fri. Att undvika ångest förstärker den över tid. Det är inte användbart.
Säkerhetsbeteenden ska inte förväxlas med ”coping”, där du försöker hantera en situation som inte går att förändra, som tinnitus i vissa fall.
Om du maskerar en dålig situation som kan åtgärdas är det ett säkerhetsbeteende.
Om du hanterar en dålig situation som kommer att finnas där oavsett, så är det coping.
Fortsätter du undvika de tankar du tycker är obehagliga genom att använda ”säkerhetsbeteendet” – då kommer du att fortsätta att ha obehaget och säkerhetsbeteendet.
Fortsätter du undvika de tankar du tycker är obehagliga genom att använda ”säkerhetsbeteendet” så kommer du att frukta dem mer och mer. Lidandet ökar många gånger över tid.
Fortsätter du att undvika de saker eller platser som du tycker är obehagliga genom att använda ”säkerhetsbeteendet” så kommer du att bli mer benägen att använda säkerhetsbeteendet.
Om du inte sätter dig på den där hästen och möter dina rädslor kommer du att bli ännu räddare. Ju längre du håller på, ju längre du skjuter upp det, desto svårare blir det. Ju mer skrämmande tankarna är, desto mer sannolikt är det att du försöker hantera problemet med det du har, som undvikande.
Men det fungerar sällan tillfredsställande på lång sikt.
Kursen för att behandla ångest
Det här med att låta bli att undvika det som ger ångest är vad kursen på hemsidan bygger på och handlar om. Lära om är fokus, där man vill lära sin hjärna att inte balla ur så fort man upplever, ser, hör eller råkar tänka på någonting.
Med en del ångestproblematik blir det så illa att man hamnar på nivån att man är rädd för att bli rädd.
Men jag har inkluderat mer verktyg än att bara göra det man hatar och slänga sig rakt ut och ge sig på obehag. Det går att ägna sig åt terapi så, men när jag hjälper människor personligen med det här så försöker jag samtidigt minska obehaget. Det är generellt bekvämare och roligare för alla inblandade. Det viktiga är att man utsätts, lär om och att hjärnan begriper att man inte kommer dö och att världen kommer gå under av det man utsätts för och får ångest av.
För det är inte nödvändigtvis obehaget i sig som är det viktiga, det är att utsätta sig för det som ger obehaget – och lära om därigenom.
Behandling av PTSD med MDMA som praktiskt taget tar bort det hotfulla och obehagliga understryker att det inte är obehaget som är det magiska. Det är att genomgå eländet och lära om, vilket då är desto lättare om man minskar obehag.
Nu har de flesta inte MDMA som verktyg vid KBTbehandlingar, och det samma gäller mig, men lärdomen och paralellen är bra. Mindre obehag är trevligare och inte en nackdel, snarare en fördel. Därav att jag inkluderar mer i min kurs än att säga till folk att bara göra det obehagliga oavsett vad de känner.
Besväras du av ångest och oro, oavsett om det blir till panik-nivå eller inte så borde den här approachen fungera. Det har den gjort förut och jag tror att det ska gå utmärkt även framöver.
Jag försöker också att förklara ganska noga om mekanismerna bakom ångesten med inlärning och hela paketet för att det verkar finnas en del som uppskattar de teoretiska bitarna och som tycker att det hjälper desto bättre om de bara förstår bra nog.
Låter det som något för dig det där med att slippa det långdragna lidandet och bli klar med det istället, så fundera på allvar. Låt det inte bara rinna ut i sanden. Känns det användbart att ta tag i det och behandla sin ångest en gång för alla istället för att bara medicinera den?
I stor utsträckning tror jag att man sparar energi och får ut mycket frihet av att göra så. Netto och över tid tror jag att det är långt mycket mindre lidande man behöver genomgå om man behandlar de här bitarna.
Utifrån det jag har sett historiskt så blir det stor skillnad i livskvalitet när man är mindre begränsad och slipper bieffekter från medicinering.
Ett gott exempel på frihet är ormfobi-exemplet jag upplevde när jag var ute och rörde på mig tillsammans med en klient och pratade för ett par veckor sedan. Vi stötte på ett par ormar och en idé som kom ur ormfobikern var att hon då planerade att stanna inne tills det var november. I mina öron var inte det en toppenidé, samtidigt som hon tyckte det kändes fullt rimligt.
Hur kontrollerar ångest och fobier faktiskt livet?
Hur påverkar ångest – och vad gör du annorlunda på grund av den?
Är det värt det att ha kvar situationen som den är där – istället för att ta kontrollen och leva livet du vill?
Kursen hittas i webshoppen på www.mbdolor.com om man vill klicka sig fram till den – eller här.