Site icon Dolor

Stress och metabolt syndrom

Patric Jansson

Stress och metabolt syndrom

Det här är inspirerat av att det tidigare gått åt en märkbar del tid åt att försöka påverka de långsiktiga konsekvenserna som blir av stress och vår moderna tillvaro. Det är tråkigt att det händer och blir så  – och ibland är det förträffligt festligt när någon inte har en susning om hur någonting ska göras och helt plötsligt fungerar det riktigt bra allting… bara genom att man bytte perspektiv.

Läs vidare här på bloggen eller lyssna på podd-avsnittet i din podd-applikation genom att söka på Patric på Dolor – eller hitta det på Acast. Vill du ha hjälp för att du inte verkar få till det bra själv så kontaktar du mig så ser vi om jag är rätt instans för dig.

En sån rätt rolig grej var när en klient började ta hand om hjärnan, sin miljö och sitt liv för att må bättre och… Tataa. Över tid mår man bättre. Det är rimligt och hela planen. Absolut.

Men det inkluderar också att man oavsiktligt tappar ungefär 15 cm runt midjan på mer eller mindre samma antal veckor. När man försökte gå ner i vikt innan det här så fungerade det varken med bantning eller att mer extremt svälta som självskadebeteende. Träning fungerade inte oavsett mängden lidande. Att ge den biologiska varelsen vad som saknades fungerade däremot riktigt bra. Och vem hade kunnat gissa det? Tim Ferriss säger att The task that hinders your task is your task. Samma med mycket av det vi pratar om här. Det som kommer först och det som är det underliggande problemet som behöver påverkas och lösas först är där vi behöver börja. Annars kommer vi inte dit vi vill.

Rätt problem behöver prioriteras och vi behöver lösa det på rätt sätt.

Att fokusera på och lösa fel problem löser… kanske inte ens det problemet, i det här sammanhanget. Det blir bara frustrerande. Att lösa ett problem på fel sätt kommer inte att bli rätt oavsett hur ofta du gör det. Här blir liknelsen att oavsett hur lite man äter och hur mycket man tränar så blev man inte lättare, starkare, bättre och gladare. Man fick börja med bättre och gladare så kom det andra praktiskt taget av sig självt.

Och det där verkar gälla med ett gäng bekymmer. Stress ger många mindre besvär som absolut kan upplevas som stora problem – och där vi absolut kan tänka att vi vill lösa problemen först och sen upplever vi oss som mindre stressade. Men ibland fungerar det vansinnigt mycket sämre att göra på det viset och ta det i den ordningen.

Stress som ger viktuppgång kanske inte behöver mer stress med träning, matscheman och oändligt grunnande och grubblande för att det ska bli bättre. Jag har inte bara träffat en, två eller tre med mer eller mindre ätstörningar vid det här laget.

Ambitionen är allt som oftast att man ska försöka få ordning på fysiken.

Ibland så händer det automatiskt genom att det inte passar att äta i livet eller att man inte längre har någon matlust. Men det verkar sällan fungera för att få det bättre. Istället agerar det som ytterligare en stressor som ger mer av eländet man inte vill ha. För någon vecka sedan pratade jag med någon som varit på semester, ätit och druckit långt mer än  man brukar i sitt hetsiga liv där man jobbar mer än man hinner äta och leva… Och vips, så hade man trots det gått NER i vikt, inte upp som man ju annars lätt kan tänka sig att man gör av pizza och sprit.

Stress som ger diabetes kommer vi till här idag – för det är inte alls orimligt och omöjligt att stressa sig till. Det är också till synes helt omöjligt att hantera diabetesen för en del om man har ekvationen med mat och insulin och PÅ DET lägger stress som gör alla parametrar okända. Bara pysslet att dosera mat, aktivitet och insulin är svårt för en del. Lägger man till stress i stor nog dos så blir det ibland en ekvation som är helt hopplös, om man har som ambition att få till det bra.

IBS, Irritable Bowel Syndrome, som kommer med en generellt taskig mage, kanske till och med både uppåt och nedåt, är också åt det här hållet. Man vill påverka det med mat, för det har dietisten på vårdcentralen man träffat sagt att man borde. I en liten parentes har stress nämnts vid något tillfälle i en pamflett, men inget mer än så. Samtidigt går det att stressa sig till att man praktiskt taget skiter på sig utan att man har en chans att göra något åt det.

Med alla de här, och i livet i allmänhet, så borde och ska vi äta rimligt. Men hela konceptet mat och dryck går ganska hand i hand med stress-aspekterna och det är lite där jag tänker att vi hamnar här.

Höga nivåer av kortisol kommer med tiden att leda till en rad olika konsekvenser.

Vi får påverkan på hjärnan där det försämrar förbindelserna mellan nervcellerna och det blir påverkan på minne, känsloreglering och exekutiva funktioner. Det är ett stort problem och det kan vara orsaken, eller en del av orsaken, till att så många får så många kognitiva symtom av långvarig stress.

Kortison verkar ha en negativ effekt på immunförsvaret där det är praktiskt akut. Det förhindrar produktionen av inflammatoriska mediatorer och minskar inflammationen, precis som exogent kortison gör. Men med tiden så gör det att immuncellerna producerar färre receptorer och blir mer immuna mot ämnet, vilket leder till ett ökat inflammatoriskt svar eller ”kronisk inflammation”. Och det är sannolikt anledningen till att autoimmuna problem verkar blomma ut när individen blir för stressad under för lång tid.

Men det jag tänker att man pratar desto mindre om, även om många märker av det när de väl besväras, är att kortisolet kommer att försöka höja blodsockernivåerna så länge det finns kvar. Det kan öka sannolikheten för att få diabetes typ 2, precis som om du skulle fortsätta att äta glukosrika livsmedel hela tiden. Tillsammans med det här är det förstås också många som mår dåligt som bara den när de stressar för mycket, vilket leder till mer än bara den fysiologiska effekten.

Som nämndes tidigare är det inte allt för ovanligt med ätstörningar när man mår dåligt. Det är inte de som mår bäst som utvecklar dem, givetvis. Vanligt verkar vara att man stress-, hets-, eller tröst-äter. Man kanske undviker mat delar av tiden, för att sen mer än kompensera för intaget i efterhand. Är det då kortisolet eller något som korrelerar med kortisolet som gör att människor vill äta mer – och främst energitäta saker?

Att man tröstar bort negativa känslor man har med hjälp av mat, godis, läsk eller snarlikt, är inte allt för konstigt. Mår man dåligt vill man må bättre. Märker man, medvetet eller omedvetet, att det fungerar att stoppa någonting i munnen så kommer man snart att lära in det beteendet och fortsätta med det som vana.

Man är inte dummare än att man lär sig vad man mår bra av – även om det bara är kortsiktigt. Våra mer irrationella delar såsom känslor är inte särskilt långsiktiga. De använder sig av det kortsiktiga och tänker inte längre än näsan räcker: mår man bättre bums efter att man ätit blir man belönad av det beteendet och det kommer uppmuntras till att man gör så igen framöver.

Kortisolet kommer över tid antagligen att bryta ner ben vilket kan leda till osteoporos, eller benskörhet som det också heter. Det här är precis samma sak som om du fortsatte att äta kortison, läkemedlet, där kortison är den inaktiva formen av kortisol.

Kortisol omvandlas till kortison i njurarna och kortison omvandlas till kortisol framför allt i levern. Kortison, läkemedlet, har ingen direkt verkan på kroppens vävnader, utan omvandlas till kortisol, som är det hormon som har en funktion och påverkar oss. Så har åtminstone jag förstått det. Det kan kanske vara snedtänkt, där någon annan vet bättre.

Det samma kommer också att bryta ner muskler, vilket gör att kroppssammansättningen blir sämre; mer fett, mindre muskler. Något som för många kan bidra till ohälsa för att det saknas muskler, så kroppen fungerar sämre och gör mer ont. Men det kan gott också leda till mer av det tidigare nämnda. Man blir mer missnöjd med sig själv och sin kropp så man stressar vidare med mer träning, mer hets, mer fokus och fler timmar i gymmet, även om det kanske inte är det man behöver.

Även om jag ju förstås ofta och i mångt och mycket tycker, tänker och tror att det är utmärkt med träning. Det är verktyg jag mer än gärna använder med klienter. Men då helst av rätt skäl och på ett balanserat sätt.

Metabolt syndrom

Gällande metabolt syndrom och de långvariga effekterna av stress så är Roland Rosmond inne på samma bana som jag tänker sedan en tid tillbaka. Han tänkte det för rätt många år sedan och skrev om det i läkartidningen nummer 15-16 volym 101 år 2004, så det är inte helt nytt. Men jag ser inte att man nämner det allt för mycket och det känns inte riktigt som vedertagen information att metabolt syndrom är något vi långt mer sannolikt får om vi utsätts för långvarig stress.

Det känns inte som att man propagerar och informerar allt för ofta om att man absolut måste tänka efter före och sköta sina stressnivåer för att man ska undvika diabetes. Inte heller är det särskilt ofta man pratar om minskad muskelmassa och benskörhet, även om de är mindre binära än metabolt syndrom och diabetes som vi har tydligare gränsvärden för. Det är inte helt helt nytt att långvarig stress ger äldre gubbar infarkter och stroke, för all del, men det är nog någonting man förbiser i stor utsträckning och generellt tänker man nog att någon behöver vara både 60 och 80 för att man ska få akuta besvär med hjärta och kärl.

Men jag har nog stött på långt yngre som fått oönskade effekter på det här. Bland de mer permanenta och dramatiska så har det varit blodkärl som har brustit i hjärnan, hjärtinfarkt och hjärtfel som dyker upp som snällt kommer få vara så framöver. Sen kan man säkert fråga sig vad som är arv och vad som är miljö, men dåligt har det blivit hur som helst. Mindre livshotande och dramatiska har varit bröstsmärtor, hjärtklappning och snarlikt där det inte på riktigt är farligt… men det vet man inte förrän man kollar upp det med utrustning man generellt inte har i hemmet och som vården inte alltid delar med sig av allt för fort. Då kan man förbli ovetandes.

Övervikt är inte allt för ovanligt och jag har absolut stött på dem som fått både högt blodtryck och diabetes, även om jag såklart inte kan peka på det och säga att det UTESLUTANDE var stress, även om jag tror att det har varit en väldigt stor del av det.

Metabolt syndrom är av International Diabetes Federation definierat som bukfetma, och minst två av följande:

WHO anser att det inkluderar glukosintolerans och minst två av följande tillstånd:

Så andemeningen är väldigt den samma. För tung, sockervärdena går inte att reglera särskilt bra och hjärt-kärlhälsan är på väg åt fel håll. Insulinresistens korrelerar starkt med de övriga riskfaktorerna för det metabola syndromet och idag verkar ungefär 25 procent av befolkningen i europa och nordamerika ha det, samtidigt som prevalensen antagligen fortsätter stiga. I USA är mer än hälften av alla vuxna överviktiga med ett BMI över 30. Med viktökningen kommer över tid fler och fler symptom.

Roland Rosmond skriver ”Åsikten att upprepad eller kronisk aktivering av den hypotalamiska–hypofysära–adrenokortikala (HPA) axeln kan utgöra en viktig grund för patofysiologiska processer i perifera delar av kroppen utgår från den centrala roll som HPA-axeln intar i homeostasen.

De bakomliggande biologiska mekanismerna har däremot varit svåra att studera på människa, och följaktligen har studier rörande miljöns påverkan på HPA-axeln föranlett motstridiga resultat. En ökad halt av kortisol i blodet är oftast resultatet av en ökad stimulering av HPA-axeln. En prolongerad och okontrollerad ökning av kortisolfrisättningen leder med tiden till sjukdomar såsom hypertoni, osteoporos och depression. Vidare finns idag belägg för att en hypersekretion av kortisol även bidrar till uppkomsten av bukfetma, insulinresistens och lipidstörningar.”

Så i kort ger det gott om skit man inte vill ha – men också mycket av det som vi beskyller maten för. Många idag äter långt ifrån en rimlig kost, men det jag tänker är att det gott och väl skulle kunna hänga på mer än så.

Efter ett par besök på Sicilien där jag upplevt människor som ganska fria från den osunda långvariga stressen som finns på många andra platser så har jag börjat fundera på om det inte har varit rätt ovanligt med rejäl övervikt där också. Samtidigt vet jag ingen kultur som kretsar mer kring mat.

Man spenderar hela söndagar med att förbereda mat. En middag består helst inte bara av förrätt, varmrätt och efterrätt – helst har man förrätt följt av ett par rätter och sen efterrätt. Vin och trivsam dricka är mer standard än undantag och sött verkar vara en stor del av grundfödan där man till synes inte vet vad en fiber är till frukost. Träning verkar inte vara någon större kulturell grej… Men ändå slipper de i min anekdotiska observation ändå en stor del av fetman och genom avsaknad av stress och övervikt antagligen en stor del av ohälsa i övrigt.

Övervikt och fetma

Den vanligaste orsaken till kliniskt kortisolöverskott är behandling med kortisonpreparat, där man exempelvis medicinerar för att minska symptom från någonting inflammatoriskt. Endogen hyperkortisolism, där man skapar för mycket kortisol själv, kallar vi Cushings syndrom. Det orsakas vanligen av en ACTH- eller kortisolproducerande tumör i hypofys, lunga eller binjurebark. Jag tänker att det inte är helt orimligt att titta på Cushings för att kunna använda det som parallell. Det är inte synonymt med utmattningssyndrom, men en del mekanismer och det hormonella är snarlikt, vi lider av konsekvenser som kommer från för mycket kortisol. Därför tänker jag att det blir en ganska talande jämförelse, trots att UMS då kommer med mer än uteslutande det från kortisol.

Tittar man på en lista över symptom vid Cushings syndrom, en sjukdom där man då av något skäl skapar och frigör patologiskt mycket kortisol, så är det inte ovanligt att man börjar med övervikt som symptom. Antingen drabbas de här av generell fetma eller framför allt ökad fettansamling på buken. Ett annat ställe som är lite typiskt är ”dorsocervikalt”, eller bak i nacken, där det av något skäl skapas vad en del kallar ”buffalo hump”. Det är inte ovanligt vid allmän övervikt, heller om man vill vara noga.

Kortisol har betydande effekter på fettväv på flera sätt. Det påverkar insulinkänslighet, fettsyrametabolism, utveckling av fettceller, uttryck av adipokiner som är hormoner som produceras av fettvävnad och det reglerar biten med var fettet hamnar – kroppsfettfördelning, genom fiffiga mekanismer med hormoner, signaler och receptorer.

Roland skriver att ”Bukfetma utgör en nyckelkomponent i det metabola syndromet, som i sin kliniska symtomatologi liknar den vid Cushings syndrom. Faktum är att individer med bukfetma och det metabola syndromet uppvisar företrädesvis samma metabola, hormonella, cirkulatoriska och psykiska förändringar som patienter med Cushings syndrom.” Slutcitat. Vi kan ju också i samma veva se att de med cushings syndrom upplever väldigt snarlika problem som de med utmattningssyndrom, eller de som lider av långvarig stress men utan diagnosen, kan jobba sig till.

Parallellen och kopplingen finns mellan stress och viktuppgång eller övervikt. Det fina hit och dit gällande kroppsvikt KAN bli att om man helt plötsligt börjar lära sig hantera stress, sköta livet i stort och ändra sånt här – så skulle man kunna få väldigt märkbar förändring på vikten, helt utan att man bantar, tränar helt orimligt mycket eller hittar på annat sånt där som man tidigare kanske aldrig känt har fungerat.

Det kardiovaskulära

Om Cushings syndrom fortlöper utan behandling så leder det obehandlat till en kraftigt ökad dödlighet framför allt genom hjärt- kärlsjukdom genom att det höjer blodtrycket, orsakar ateroskleros eller åderförfettning och ökar risken för blodproppar. Det kardiovaskulära systemet regleras på ett komplext sätt och i den tidigare nämnda artikeln skriver Roland att ”Den främsta anledningen till att betrakta stress som en möjlig etiologisk faktor härrör från inflytandet av det sympatiska nervsystemet på kroppens blodtrycksreglerande organsystem”. Och ”Huvudtesen är den att upprepad stressinducerad aktivering av hypotalamiska, sympatohormonella regioner över tiden leder till strukturella kardiovaskulära adaptationer av en rad kroppsorgan, vilka sammantaget ökar risken för hypertoni”.

Man pekar alltså mot att definitionen av stress sparkar igång det sympatiska nervsystemet som har som uppgift att höja blodtrycket genom att dra ihop en del kärl, samtidigt som det finns det som tyder på att mekanismerna vi är och rotar i gör blodet mer benäget att koagulera och kärlväggarna blir stelare och känsligare. En vansklig kombination där det blir trängre och sprödare med högre tryck och mer sannolikt att det blir stopp för att det kletar ihop.

I kort kan man såklart uttrycka det torftigare om man är läkare. Tillbaka till Roland igen som uttrycker det som att ”Nuvarande stressmodeller gör gällande att aktiveringen av det sympatiska nervsystemet och HPA-axeln ökar risken för kardiovaskulära incidenter. Denna aktivering av hypotalamiska, sympatohormonella regioner resulterar i en kaskad av fysiologiska processer, vilka med tiden leder till myokardischemi, ventrikelflimmer, plackruptur eller koronarkärlstrombos.” Det mesta kring hjärt-kärlhälsan blir alltså sämre genom för mycket stress över för lång tid.

Blodtryck är något jag tittat till tidigare de med, men det är inte riktigt lika märkbart och tydligt med blodtryck på något vis… Eller så är det bara att många inte ser det som ett så stort problem.

När jag skriver det här så kan jag ju också hänvisa till en klient som jag pratade med nu i veckan som varit inom vården några vändor med sitt blodtryck. Där uttryckte sig läkare tydligen som att det är fullt normalt att ha för högt blodtryck om man är över 40 och bor i Sverige. Vidare sa man att det är helt rimligt att äta blodtrycksmedicin om det är så och ”ibland kan det behövas upp till fyra stycken”. Övervikt, stress, träning och de här bitarna var enligt de hon träffade där helt oväsentliga parametrar i livet.

Jag är tveksam till om jag tycker att det är rimligt att det ska normaliseras till den graden. Men jag är ju ingen läkare, så jag ska inte uttala mig gällande om alla ska äta läkemedel för att behandla hjärta, blodtryck och hela paketet. Samma approach används ju också till det anti-depressiva, där man även idag då föreslog att börja sätta in anti-depressivt för att patienten i fråga började bli märkbart mer nedstämd på grund av alla biverkningar man fått av läkemedlen.

Jag tycker att det låter osannolikt att det ska vara helt normalt. Jag vet ju dessutom att det går att få ner det där blodtrycket hon bråkar med om man sköter livet, ägnar sig åt kost, träning och de här bitarna som är helt rimliga att göra i livet. För det har vi provat förut, även om man nu då velat sköta sig själv under en tid… och istället börjat medicinera med något som säkert skulle gå att använda som rävgift om man försökte lite.

Andra jag träffat tidigare som fått läkemedel för sånt här har knappt kunnat stå upp. Leva, men knappt kunna stå för att man trillar omkull… Då närmar man sig nästan att det är bättre med lite hjärtklappning, ändå.

Det kardiovaskulära är ett reellt problem, utan tvekan. Men bröstsmärtor och lustiga symptom härifrån – bara från stress utan att det är dödligt och trasigt för att man kämpat sönder det under alldeles för lång tid – är ett ännu vanligare problem. Det nämns mer  i poddavsnitt 15, om man vill få mer om det.

Diabetes

Men en av de mest akuta och mest framträdande effekterna från kortisolet är kanske ändå på glukosmetabolismen. Poängen med stress är att vi ska bli bättre, starkare och coolare en kort stund. Så fettsyror bryts ned och skickas ut i blodet – och det samma gäller med glukos som frisätts från våra lager för att ge oss energi.

En parallell signal går till pankreas att minska mängden insulin som insöndras, så glukoset kan fortsätta vara i blodet och musklerna slutar göra glykogen för att gynna samma syfte. Upptaget av aminosyror hämmas även det, för att de ska vara kvar i blodet så vi kan nyttja det till energi. Det leder till att proteinsyntesen i perifera vävnader såsom muskler, hud, och ben nedregleras så tillväxt byts ut mot nedbryning och katabolism, vilket såklart inte gör någonting i det korta loppet.

Allt det här gör att blodet går ifrån fasteniveårna vi brukar ha när vi i lugn och ro inte äter och i långa loppet leder de förhöjda glukosnivåerna till insulinresistens, eller diabetes som det heter.

Fortsätter man på samma bana med stressandet påverkar det enormt när det kommer till att sköta sin diabetes. Stressen i sig gör att man praktiskt taget äter… fast sig själv, genom de katabola effekterna där kroppen skickar ut energigivande saker som glukos, fettsyror och aminosyror i blodet.

Om man då ibland äter bara genom att stressa – och ibland faktiskt äter med munnen, så blir det lurigt redan där.

Men stresspåslaget och kortisolet påverkade även insulinkänsligheten. Poängen är att du inte ska vara känslig mot insulin när du är stressad. Om du skulle vara det skulle allt lagras in igen, i kontrast till vad din kropp vill med funktionerna. Där blir det ännu svårare. Sett till båda funktionerna så vet man alltså varken hur mycket man äter totalt eller hur känslig man är när det kommer till det där insulinet.

Diabetes är något jag har hjälpt klienter med tidigare, för att det ska bli ordning och reda. Där behöver man ju se till det faktiska symptomet och det sjuka som blivit också, förutom att bara se till stressen, tillvaron och orsaken till att det blivit som det blivit. Samtidigt ser en del det mer som att det är helt hopplöst med diabetes och ibland upplevs det som ett STORT MYSERIUM att det inte går att kontrollera den. Så, diabetes tänker jag att vi kan ta lite mer i långbänk, genom att vi tittar mer på det i ett annat avsnitt.

Avslutningsvis tycker jag nästan att det är lite av ett mysterium att vi pratar om kopplingen mellan det ena och det andra så sällan. Men det kan förstås vara att kopplingen mellan stress och metabolt syndrom är så oväsentlig när man ju ändå också har så mycket annat som gör det samma.

Metabolt syndrom och hejdlös inaktivitet, pizza, läsk, lösgodis och Netflix till exempel.

Så det här blir kanske framför allt applicerbart och relevant för dem som inte ägnar sig uteslutande åt de sakerna… Men ändå får problem och bekymmer med metabolt syndrom. Sen kan problemen såklart fungera i form av många bäckar små. Det ena och det andra lär knappast resultera i att det går rätt bra. Då går det väl antagligen desto mer åt skogen.

Men nu har du ett litet hum. Det är så väldigt mycket lättare att göra bra beslut om man är informerad nog, tänker jag.

Beslut var ordet. Lycka till!

Exit mobile version