Varför får vi långvarig smärta?

Varför får vi långvarig smärta om det nu i så stor utsträckning bara leder till ökat lidande?

Läs mer här eller lyssna på podden i din poddspelare eller här: https://feeds.acast.com/public/shows/63c2810e7ae74e0010a5a4e3

Mycket av det handlar om inlärning och positiv återkoppling där en sak leder till en annan som förstärker det första igen, tänker jag.

En del skulle kanske tycka att man borde ha med och redogöra för frågeställningar som “Vad är smärta?”, “Hur känner vi smärta”? och “Varför känner vi smärta?” för att det ska bli begripligt på ett bra sätt här.

Så vi kanske gott kan titta på de frågorna i kort.

Vad är smärta?

Smärta är vanligtvis en tolkning av input du får från nervsystemet. Hjärnan har såvitt jag vet ingen känsel, vilket väl är varför man ska kunna göra lustiga operationer utan att lokalbedöva den eller så, så i regel kommer signalerna från någonting längre ut i kroppen än hjärnan. De nervändarna skickar signaler till sagda hjärna som sen tolkar dem för att man ska kunna reda ut vad det är, om det är av intresse eller om det rent av är farligt. Det är när det tolkas som någonting praktiskt taget farligt som vi upplever smärta. För där är väldigt mycket det viktiga: tolkningen att det är farligt. Ont är inte synonymt med trasigt och skadat, utan snarare med att hjärnan tolkar in att någonting är farligt eller att en del behöver skyddas.

Tolkningen som görs grundar sig i regel på… allt. Nästan. Situationen du är i, skicket du är i – om du är hungrig, trött, ledsen, pepp och på tårna, saker du vet och kan, vad du INTE vet och rimligtvis också olika fysiska faktorer. Signalen kommer till hjärnan, som lägger ihop ett och ett med alla faktorer som den tänker är rimliga och ut kommer slutsatsen som går mellan oviktigt, ofarligt och irrelevant – kanske stolen du sitter på, glasögonen som vilar på näsan eller kläderna på kroppen – till smärtsamt. Där smärtsamt också kan vara precis de där sakerna, men med andra faktorer som hjärnan tagit i beräkning. Efter ett fall på svanskotan eller en förlossning så är det kanske inte harmlöst att sitta på en stol längre. Efter för mycket tid i solen och med en rejäl brännblåsa på näsan så är det inte utan att det märks om man sätter på sig glasögonen. Kläderna på kroppen kan gott både skava, märkas och rent av göra orimligt ont med ett tillräckligt känsligt nervsystem på grund av mycket smärta någon annanstans än i huden.

Hur känner vi smärta?

Hur vi känner smärta kom vi in på någotsånär när vi tittade på vad smärta är, för att frågorna väldigt går hand i hand. I regel börjar det med att någonting påverkar nerver på något sätt. Man kanske klämmer ett finger, upplever varmt eller kallt från någonting, skär sig eller stukar någonting. Man kan skada något som ger inflammation eller få till svullnad av en skada som skapar tryck. Alla de olika påverkar nerver i området som signalerar till hjärnan via ryggraden. Det är en ganska binär signal som bara påverkas med mer eller mindre och den är inte alltid någon klockren grej som berättar hela sanningen för om det ska göra ont eller inte. Den är första delen i vad som normalt ger helt normal smärta: “Här är någonting som pågår!”

Sen kommer vi till hela tolkningen som nämndes. Hjärnan lägger ihop signalen den fick med allt den vet, tror, kan och allt annat – och så kommer slutsatsen ut som ont, en känsla av något, eller något hjärnan struntar i helt, som den ju gör med väldigt mycket input. Hade den reagerat på allt och låtit dig veta om och påverkas av allt skulle det bli stört omöjligt att fokusera och få någonting gjort på ett bra sätt.

Varför känner vi smärta?

Den här är det intressanta, som också i förlängningen tar oss till den långvariga smärtan, tänker jag. Den är där som ett varningssystem. Smärtan försöker berätta någonting för dig och berätta att någonting skulle kunna vara vanskligt. Ibland har den rätt och ibland har den fel, men oavsett vilket så är den utformad, och till för att, vara obekväm. Hade den inte varit det hade ännu färre lyssnat. Nu är den obekväm och då låter man oftare bli att göra det som den varnar för. Så länge smärtan är funktionell och gör det den ska i rätt dos så fungerar det riktigt bra, egentligen.

Problemet är när det inte slutar. Kanske då för att det finns för mycket som tolkas som trasigt på något sätt, som kanske vid Ehler-Danlos syndrom, EDS, där strukturer i regel är väldigt mjuka för att bindväven inte är lika stark och stram som hos andra. Där blir det ofta att det signaleras smärta för att saker dels går sönder lättare, men också för att de påfrestas mer när muskler behöver ta i mer för att hålla ihop kroppen. Till viss del kan det säkert också bli att det gör ont för att man sträcker ut saker opassande mycket, för att det är svårare att få till ett naturligt stopp.

Ett annat skäl till att det inte slutar göra ont är att varningsklockan är trasig, för att använda någon slags metafor som jag ständigt återkommer till. Så blir det mer eller mindre av långvarig stress, tänker jag – men det blir också en metafor som fungerar ganska bra när något gör orimligt ont på grund av att vi har lärt oss fel. För det är inte sällan en del av vad som händer vid långvarig smärta.

Smärta är stressande. Det är ett obehag som du helst vill undvika. Du ska vilja undvika det. Med tiden är det vanligt att se att det övergår i en rädsla för smärta, vilket är helt rimligt. Den rädslan leder sen ofta till en rädsla för rörelse för att det leder till smärta. Sen går det runt, runt med smärta, rädsla och inaktivitet.

Poängen är att vi ska undvika smärtan eftersom den är obehaglig, så vi borde bli rädda för och vilja undvika smärtan.
Rädslan för smärta förvandlas till en rädsla för rörelse eftersom rörelse ofta framkallar sagda smärta på ett eller annat sätt.
Så smärtan får dig att undvika aktivitet när rörelse generellt är bra för dig och ett sätt att bli friskare och få mindre ont.

Rädslan för rörelse är vad vi kallar kinesiofobi. Det är ofta ett typexempel på positiv återkoppling när det kommer till smärta.

Ju mer tid vi ägnar åt att göra något, desto bättre blir vi på det. Ju mer det sker, desto mer fortsätter det att ske eftersom vi blir känsligare för smärta ju mer vi upplever den, och smärta är något vi lär oss snarare än en bra objektiv värdering av en skada. Det som många som har ont missar är att smärta snarare är ett system som finns där för att varna dig än ett system som talar om för dig hur skadad du är. När man blir bättre på att känna smärta får man mer. När man får mer smärta och har det längre tid kopplar man i allmänhet smärtan till fler saker – inklusive aktiviteter och rörelser och platser, tankar och allt annat som kan finnas.

Ju mer det händer, desto mer fortsätter det om det inte finns en genomtänkt lösning som du aktivt går in för när du försöker förändra saker och ting. Beteenden, tankesätt och känslor fungerar på samma sätt. Gör något och du kommer att bli bättre på det. Det blir en vana och du kommer troligen att göra det mer och mer. Ju längre du håller på med beteenden, desto hårdare fastnar de, och de blir svårare att ändra. Tyvärr fungerar det med smärta, tankemönster vid depression, ångest och det mesta annat också. Man kan göra massor av dumma saker ofta. Det gör dem inte rätt.

Allt vi gör och övar är färdigheter, så vi blir bättre på allt vi gör. Gör mer, bli ännu bättre. Du kommer inte att få MINDRE smärta; du blir ett proffs på att känna smärta. Det är det här vi kallar central sensitisering – hjärnan blir ännu känsligare för smärta. Ett ganska bra experiment för att understryka hur det fungerar är om du skulle slå dig på din egen arm upprepade gånger. En gång är okej, men du blir öm. Sen blir det mer och mer obehag för varje slag, även om du slår med mindre kraft. Det behöver inte vara någonting som går särskilt sönder, det behöver bara varnas för att det kanske kommer hända. Det är kärnan i vad som händer med långvarig smärta, men den kommer som en paketlösning där du får andra saker också, antingen som något du lär dig – ofta då att någonting specifikt gör ont eller är obehagligt, vilket ger en mer negativ känsla när du ägnar dig åt eller tänker på det – eller snarare som symptom, där kroppen och hjärnan kommer med ytterligare något oönskat som i regel gör livet jobbigare.

Inlärd hjälplöshet kan vara ett sån symptom. Det är, per se, något man lär sig. Smärta är mer eller mindre ett verktyg för hjärnan att säga nej och varna dig. Om du får ständiga påminnelser om att du inte ska göra det här, det där – eller praktiskt taget ALLTING FÖR ATT DET GÖR ONT, och du får stryk när du får höra det – lär du dig snart hur meningslöst allting är och att det är onödigt att försöka.

Andra delar av paketet med symptom är som bekant utbrändhet av den långvariga stressen och depression som hänger med det ledsamma i att allt gör ont. Konstant stress från smärtan och att bli mer och mer av ett offer för den, där den styr ditt liv i stället för att du gör det, är bra skäl att bli otroligt stressad med tiden. Det fungerar inte i månader och år utan att det blir konsekvenser.

Inlärd hjälplöshet och depression är bästa vänner. Misery loves company, som det heter. När man inte kan göra någonting eftersom hjärnan säger nej och man lär sig att allt är meningslöst låter depression nästan rimligt. Det psykiska lidandet av smärta, både som ren smärta och när livet blir mindre värt att leva, har gjort antidepressiva läkemedel till ett vanligt tillvägagångssätt vid behandling av långvariga smärtpatienter och det verkar fungera i en del fall. Men det är antagligen inte för att det påverkar det som gör ont perifiert ute i kroppen, som man annars kan tänka sig att anti-inflammatoriska läkemedel gör. Det påverkar snarare någonting i hjärnan. Samma hjärna som du praktiskt taget har fått utegångsförbud av. Hjärnan som säger åt dig att stanna på ditt metaforiska rum, där du har utegångsförbud som ett barn. Följer du inte anvisningar utan istället går utanför boxen och gör det du VILL göra i livet kommer det med ett ordentligt straff direkt. ONT. Varje gång.

Både utbrändhet och depression är utmattande i sig själva. Bristen på energi förvandlas till en dysfunktionell vardag. Allting blir svårt. Smärtan, stressen och depressionen kan störa sömnen och ge dig ännu mer smärta och stress, mindre energi, sämre humör och ännu mer smärta i längden. Återigen med den positiva återkopplingen där det går runt, runt och det bara fortsätter och fortsätter.

Smärta ger mer smärta, och de andra två i ekvationen. Mer av alla dessa är… dåligt på alla plan. Det gör dig känsligare och mer benägen att känna smärta. Bara att vara irriterad eller trött efter en lång dag kan orsaka mer smärta. Depression kan vara mor till irritation och utbrändhet far till trötthet efter en lång dag.

I stor utsträckninging tänker jag att man kan se det som att det är när polletten inte trillar ner och man tar bort smärtan inom rimlig tid, som hjärnan drar i nästa växel. Då börjar hjärnan berätta tydligare för dig att det gör ont. “När du inte lyssnar får du mer smärta. Du har uppenbarligen inte löst problemet jag försöker redogöra för dig här. Ta bort mitt ont, för annars varnar och skriker jag högre.”

Att smärtan följs av mer smärta och rädsla för ytterligare smärta ser jag som helt naturligt och rimligt, men det behöver stoppas på ett bra sätt. Ibland går det att bli av med helt och ibland går det bara att minska och bromsa dem, påverka någotsånär och göra bättre men inte bra. Att smärta sen kommer med följd-symptom som egentligen inte hör till smärta och har med det att göra ser jag som relativt rimligt och logiskt, men inte riktigt som hur det var tänkt från början, om man ska tänka sig att hjärnan har en förträffligt genomtänkt design. Följdproblemen med depression och hela det där som kommer av långvariga stress, såsom yrsel, kognitiva problem och gastrointestinala problem tänker jag är rimligt, men de är ganska många steg bort och det blir inte riktigt lika logiskt och rimligt som att det gör mer och mer ont när ingen lyssnar på larmet som går.

Långvarig smärta är när vi kommer till tre eller sex månader och då börjar vi komma till nivån med central sensitisering, men det behöver inte ha gått så långt som en massa andra besvär. Oavsett om man bara kommit till nivån där det gör orimligt ont eller om man är vid att hela livet är kontrollerat av smärta så borde man göra någonting åt det så fort som möjligt, för det rör sig i regel åt fel håll om man inte tar tag i problemet ordentligt. Den naturliga gången är snarare nedåt och åt skogen, för att det är däråt krafterna jobbar. Det är den spontana utvecklingen och dit det går om det får lämnas i fred. Så för att förhindra det gör man så mycket man bara orkar och kan för att vända på situationen när det har blivit soppa av alltihop.

Vill du dyka lite djupare och se hur det fungerar mer med smärta så står det en del i boken som hittas på hemsidan. Annars tittar vi lite mer på vad man kan göra åt det i nästa avsnitt. I boken tror jag att det står både mer grundinformation och mer om hur man kan tänka och göra för att ta sig ifrån den långvariga smärtan än jag jag får till på ett fåtal avsnitt muntligt. Men om du vill använda dig av bok eller avsnitt väljer du själv! För min del får du himla gärna göra båda, för tanken är att det ska vara hjälpsamt och ta dig någonstans.

Vi hörs!