Vad är långvarig smärta?
Vad är långvarig smärta?
Vad är långvarig smärta? Du kan få insikt nedan, i din poddspelare eller genom att hitta poddavsnittet här: https://feeds.acast.com/public/shows/63c2810e7ae74e0010a5a4e3
Smärta är vad jag har fokuserat på under längst tid och försökt hjälpa folk med som mest under åren. Senaste åren har jag framför allt gjort det här i Uppsala och majoriteten av tiden har jag haft en egen mottagning där jag hjälpt till med muskler, leder, rehab, ont och skavanker framför allt genom personlig träning och manuella behandlingar. Den personliga träningen har ofta gjorts med fokus på rehabilitering och att bygga kapacitet nog för att man ska bli eller fortsätta vara smärtfri. Så i stort har det gjorts med samma målsättning som många fysioterapeuter brukar ha. Manuella och passiva behandlingar har framför allt bestått av massage och dry needling för att behandla det man kallar triggerpunkter. Ibland har det använts en LLLT eller medicinsk laser, där en del upplevt att det hjälpt. Passiva och manuella behandlingar ser jag framför allt och oftast som en kortsiktig väg till smärtfrihet, även om det för all del helt kan lösa hela problemet ibland, beroende på vad problemet är.
Så det har varit vad man kallar triggerpunkter och det har varit trauman – stukningar, fall och det ena efter det andra. Ibland saker som gör helt orimligt ont när röntgen och likvärdigt inte visat något alls. Det har funnits de som haft ont till den grad att man medicinerar riktigt ordentligt, men efter att man sett till det hela bra nog och verkligen gjort det som behövdes, snarare än att smärtlindra, så har man märkt att det kanske inte riktigt var nödvändigt. Det har varit ryggskott och nackspärr och andra akuta saker som gör hysteriskt ont, ibland till den grad att man kanske knappt tar sig in till mottagningen. I andra fall har det kunnat vara spänningshuvudvärk som man haft till och från i år och dagar – eller smärta i rygg, nacke och axlar som man haft orimligt länge. Ibland är smärta där av goda skäl – och ibland är det, väl i efterhand när man vet bättre och märkte att det inte alls var SÅ svårt att bli av med den, rätt onödigt att gå omkring med det där.
Så det har varierat från de som haft ont i bara timmar eller dagar till de som haft ont som bara den i månader och år. Här tänkte jag att vi ska fundera på den mer långvariga smärtan och besvara vad långvarig smärta är.
Långvarig smärta definieras av att den funnits i tre till sex månader eller längre. Om det är tre eller sex verkar bero på vem man frågar, men det mest relevanta är inte nödvändigtvis om exakt hur länge det har pågått utan snarare om resultatet det ger. Det anmärkningsvärda med långvarig smärta är att den resulterar i andra konsekvenser än just den specifika smärtan. Smärtan i sig själv är besvärlig, men att ha ont i flera månader tar ut sin rätt på fler sätt än genom bara fortsatt smärta. Det får din hjärna att tolka smärtsignalerna som starkare än tidigare, och smärtan kan sprida sig till ett större område, oavsett om orsaken till smärtan ändras. Samma input finns kvar, men det blir MER smärta – och ofta en ordentlig massa andra symtom utöver det.
Långvarig smärta från praktiskt taget vad som helst kommer att påverka hjärnan och vara en stor stressfaktor. Återigen till varför vi ägnar oss åt “alla saker” och ser på situationen och livet och inte bara smärtan.
Det gäller oavsett varför man har ont. Din hjärna bryr sig inte jättemycket om smärtan kommer från diskbråck, nervskador, artrit eller artros, fibromyalgi, Ehlers-Danlos syndrom, operationer som gått fel, dysfunktioner i muskler eller leder med eller utan trauma, reumatism, obegriplig smärta i nedre delen av ryggen utan förklaring, eller något helt annat. Smärtan kommer naturligtvis i olika grad, och det gör också efterverkningarna eller konsekvenserna av den – men effekten av långvarig smärta, att det blir ytterligare konsekvenser, är antagligen inte så brydda om det kommer från ditt eller datt.
De som har långvarig smärta blir bättre än andra på att känna smärta. Smärtkänsligheten minskar inte. Den ökar. Man vänjer sig inte vid att det gör ont för att sen glatt knalla vidare utan bekymmer och besvär, även om jag har hört även väldigt högutbildade uttrycka att det är fallet. Att man vänjer sig vid ont är inte alls vad den nyare forskningen tyder på. Hjärnan kommer istället göra så gott den kan för att berätta för dig hur det ligger till när du inte lyssnar på att det gör ont.
Om det inte är något som läker av sig självt, eller om det snarare går mot ett sånt här fenomen med långvarig smärta så blir det inte att det går över spontant. Då blir det snarare att smärtan ökar över tid och ofta och det är vanligt att den sprider sig runt det som vanligtvis, eller brukade göra ont. Eller så tar det sig till helt nya platser. Helt plötsligt blir det adjö, logik. Saker gör plötsligt ont mer eller mindre utan anledning. Smärtan kan öka under några dagar för vad som verkar vara ingenting. Den nämnda smärtan kan komma och gå utan att du har en aning om varför. Muskler som inte är inblandade i den ursprungliga smärtan kan mycket väl bli stela, spända och obekväma, och kroppsdelar kan kännas… konstiga där motoriken kan gå i stöpet och du kan ha svårt att hitta och aktivera de inblandade musklerna.
Vid långvarig smärta är smärtan uppenbarligen grunden, men det slutar inte där. Trötthet och sömnproblem är vanligt förekommande. I vissa fall blir sömnen inte bara avbruten då och då när du vaknar, utan den vila du får kan dessutom vara mindre vilsam. Smärtan väcker dig när du rör dig för att det gör tillräckligt ont för att du ska vakna upp. Sömnen du får blir ofta sämre för att det gör ont nog när du väl sover för att fortsätta sova, men ytligare och sämre för att smärtan retar och stressar hjärnan som hindrar den från att komma ner i varv fullständigt.
Sömnproblemen kan vara med eller utan depression eftersom det också gärna följer med smärtan. Hjärnan tolkar praktiskt taget fysisk och psykisk smärta som samma sak – och en sorts elände räcker inte. Om du har den ena kan du lika gärna få den andra. Smärta och lidande sänker oss och depression är vad vi hittar, vilket inte är särskilt passande eftersom man gott kan få mer smärta med ett sämre humör om man besväras av långvarig smärta. De som drabbas påverkas ibland också tillräckligt mycket för att bli känsliga för stimuli som ljud, lukter eller ljus, vilket är bekant om man ser till långvariga symptom från stress också.
Det här låter ju himla dramatiskt, men det måste väl vara helt orimligt att det är särskilt många som besväras så mycket av smärta… Eller? Vilka besväras egentligen av smärta?
Enligt viss Svensk statistik lever 40-55 procent av alla svenskar mellan 25 och 54 år med smärta på något plan. Enligt annan statistik lider en av fyra eller fem amerikaner av kronisk smärta, vilket definieras som “smärta de flesta dagar eller varje dag i minst tre till sex månader”. Definitionen av långvarig smärta varierar, som jag sa beroende på vem man frågar, men kraven brukar vara att den varar i 3-6 månader eller att någon “upplever smärta under längre tid än vad det borde ta för skadan att läka”. Om definitionerna varierar, varierar också statistiken, så det går inte att ge ett klockrent svar mer än att det är helt orimligt många. Statistiken varierar beroende på vem som frågar, när frågan ställs och vilka definitioner som används – men det är ganska tydligt att många människor är inblandade och lider.
Kronisk smärta avbryter och stör människors dagliga liv, och insatserna som används för att göra något åt det räcker inte till. Om de gjorde det skulle den här orimligt stora bunten människor inte finnas med i statistiken. Vila, läkemedel och kirurgi är generellt de verktyg som används. Om de fungerade som underverk för alla skulle patienterna vara klara och borta.
Den relevanta frågan för individen handlar inte alltid nödvändigtvis om varaktigheten och att det är något som är obekvämt i tre månader, utan snarare om prognosen och utvecklingen. Mer smärta är vad det leder till över tid – och ytterligare konsekvenser av den smärtan. När tiden går, eftersom ingreppen inte hjälper, sätter hopplöshet och demoralisering in, och med dem kanske aspekter av psykiska problem. Som ett resultat i förlängningen blir man hindrad från att… Jamen, göra livet. Du blir instängd och inlåst i din lilla bubbla. En bubbla som dessutom ofta krymper över tid.
Gott om inlärning senare växer smärtan snarare än försvinner. Över tid lär man sig mer och mer att saker gör ont och man inskränks ytterligare i sin nedåtgående spiral.
Övergången till långvarig smärta är i allmänhet långsam. Man börjar alltid någonstans. Sällan har man ont från början och födseln. Kanske börjar det genom att man blir skadad på något sätt, eller så är det någon genetisk defekt eller patologi som får göra sitt. I en del fall kan det gott nog bara vara depression eller långvarig stress som initierar den långvariga smärtan. Många av de jag tittar till besväras framför allt av stressrelaterad psykisk ohälsa – som sen snarare blir stressrelaterad ohälsa utan psykisk i mitten. Då har man psykosomatisk smärta, ont utan att någonting egentligen är trasigt, och då är man och bråkar med någonting som inte är trasigt. Det gör bara ont ändå.
Hur som helst så börjar det någonstans och det gör det ont och det är besvärligt… Hur besvärligt det är till att börja med beror på vad som har hänt. Efter ett trauma eller en skada så är det rimligt att det är som sämst i början. Med stressrelaterade saker och det som snarare börjar i liten skala och eskalerar så är det rimligtvis mindre dåligt först för att sen bli sämre.
Med tiden börjar det i regel styra livet, och du lär dig mer och mer att lyssna på smärtan. Du lär dig att undvika smärta genom att undvika mycket av det du brukade älska. Den långsamma anpassningen till smärtan och förändringen av livet är sällan uppenbar. Långvarig smärta innebär att den börjar tidigast efter tre till sex månader. Det går såklart att börja anpassa och ändra i livet för att anpassa för smärtan redan i det akuta stadiet när man börjar ha ont, men långvarig smärta är per definition långsam. Ofta sker anpassningar och förändringar gradvis och det är bitar som växer in i livet så det blir diffust, snarare än tydliga brytpunkter. Det är inte sällan någonting som pågår över år. Med en lärare som smärta som alltid hänger med finns det många lärorika stunder. Varje rörelse du gör kan vara en, så det är en förträfflig facilitator till förändring. Gör man någonting och får en örfil omedelbart – och kanske att det gör ännu ondare än så – så gör man det ogärna igen. Men med långvarig smärta är det sällan en förändring till det bättre.
Det finns ett par bra citat av Seneca, en av de gamla stoikerna, som jag gillar. De känns applicerbara på hur jag ser på smärta, även om det inte är så lätt som att bara gilla filosofi för att bli smärtfri. Det är inte poängen. Han säger:
“To bear trials with a calm mind robs misfortune of its strength and burden.“
och
“We are more often frightened than hurt; and we suffer more from imagination than from reality.”
Det är inte dumt att ha som första lektion gällande smärta att fysisk smärta och lidande är två olika saker. De korrelerar ofta och kan tveklöst påverka varandra – men med är möjligt att lära sig att skilja på de två och att inte lida som en direkt konsekvens omedelbart när det gör ont.
Jag tar med en anekdot till från de gamla gubbarna från Rom, som jag behåller på engelska i och med att det är ett citat, för att få fram poängen att smärta inte nödvändigtvis är synonymt med lidande. Citatet är från The Daily Stoic av Ryan Holiday:
“Epicurus’s final letter begins with a rather remarkable sentence: “On this happy day, which is the last day of my life, I write the following words to you.” While the letter briefly touches on the painful symptoms of the disease that would soon kill him, Epicurus doesn’t dwell on that. Instead, he speaks of the joy in his heart—not caused by his impending death, obviously, but by the memories he has accumulated of the friend he is writing to. Then, before concluding the letter and his life, Epicurus gives final instructions on how to care for one of his young pupils that has shown promise.”
Det här är från en man som långsamt och rimligtvis ordentligt smärtsamt dör av en njursten, men de säger att han var glad och arbetande till sin dödsdag, 72 år gammal. Vi har definitivt saker att lära av varandra, som det uppenbara här att det är lidande vi lider av och inte smärtan i sig. Sen är det givetvis lätt sagt och svårt gjort. Själv blir jag absolut mans-stereotypt gnällig när jag får influensa exempelvis – och det är ju ändå rätt långt ifrån att ha ont i månader och år, och inte heller är det på samma nivå som att långsamt dö av njursten.
Här tänker jag att vi fick till en kort snutt om vad långvarig, eller kronisk, smärta är. Den är per definition där i tre till sex månader – och det blir ofta också mer konsekvenser än bara ont i precis det som besvärade till att börja med.
Lite mer om varför vi får det tittar vi på i nästa avsnitt. Vill du ha hjälp så når du mig här.
Nackar är ett vanligt område för långvarig smärta. Min blev besvärad (och är för all del fortfarande besvärad, även om jag inte lider våldsamt av det alla gånger) när jag blev påkörd av en bil när jag cyklade och någon annan än jag fick för sig att byta fil. På bilden tar jag rast från att jobba med händerna över huvudet och titta rakt upp.
Men det är en ganska liten del av mitt liv. Oftast är den uthärdlig nog… Men för att den ska hålla sig bra nog för att vara kul att leva med så behöver jag hålla ordning på livet i övrigt ELLER göra riktigt mycket nackgympa.
Min poäng är att i regel räcker EN av dem. Så tacksamt är det för all del inte alltid. Ibland behövs båda, och för att livet ska vara drägligt och uthärdligt så krävs det att man inte bara gör mycket genomtänkt fysisk aktivitet – man måste sköta livet också.