Varför får man depression?

Varför får man depression? Det här verkar vara en svårare fråga än varför vi besväras av utmattningssyndrom eller långvarig smärta.

Läs här eller lyssna på podden som du hittar i din podspelare eller på https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/varfor-far-man-depression

Vi vet fortfarande inte riktigt vad som orsakar depression tillräckligt bra för att vi ska kunna fastställa mekanismen och kunna behandla depression med en viss sak. Vi kan ofta se korrelationer mellan saker och ting för att härleda mer eller mindre från vad någon blir deprimerad, men det är inte exakt samma sak. Mekaniken, eller fysiologin, är fortfarande för knepig för att vi ska kunna svara på ett bra sätt. Neurotransmittorer och aktivitet i vissa delar av hjärnan verkar vara en del av svaret, men det är praktiskt taget svaret på allt som har med hjärnan att göra, så det säger oss ingenting särskilt talande, tänker jag…

Tillbaka till att älska att ifrågasätta varför. Det är inte bara mitt yrke – det är min hobby också. Lite av en livsstil om jag får säga det själv! Men att ifrågasätta varför här är inte bara underhållande. Det är ofta VÄLDIGT avgörande. Ser vi på meningen jag sa tidigare “Vi kan ofta se korrelationer mellan saker och ting för att härleda mer eller mindre från vad någon blir deprimerad, men det är inte exakt samma sak” så är det ändå en nämnvärd del av svaret på “varför ?” där. Men lite bak-och-fram.

Svaret på varför vi blir deprimerade beror på vem du frågar. Om du frågar personer som är intresserade av hjärnan och väldigt små saker är det troligare att de går på teorier om neurotransmittorer eller så. Vissa beteendevetare tittar på beteenden, självklart. De som är intresserade av livsstilar tittar på hela populationer och hur de lever. Detta är inte konstigt på något sätt. Om man fokuserar på ett område kommer man att se saker med det filtret. Om du just har köpt en ny bil kommer du att jämföra bilar ett tag, eftersom du råkar vara intresserad av just det just nu. Om du är djupt involverad i något ämne och intresserad av det så är det med det perspektivet du kommer att fokusera på saker och det är så du kommer att se på världen och det i den. Fördomar är inte konstiga, de underlättar för hjärnan. Människor är bra på – och intresserade av – olika saker.

Men det påverkar inte varför vi blir deprimerade. Det påverkar bara svaret på varför vi blir det. Kanske är det mer komplext? Vi tittar på ett par teorier och börjar med den som man fortfarande i väldigt stor utsträckning går på, och i stort verkar utgå ifrån när man behandlar med anti-depressiva:

Serotonin-teorin

Den här tänker jag är lite sådär. För jag tänker att vi väl inte kan drabbas av depression så här bara för att vi saknar piller?

Eller… Hur kommer det sig att fler piller skrivs ut samtidigt som människor lider mer och mer, om det här skulle fungera drägligt?

Det måste finnas något annat.

Det finns många modeller för att förklara varför man drabbas av depression. Ibland behöver nivåerna av dopamin öka eller så kanske aktivitetsnivån är fel någonstans i hjärnan. Den mest kända är utan tvekan serotonin-teorin. Eftersom selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI, fungerar för vissa i vissa fall måste depression bero på att vi saknar en del serotonin i den synaptiska klyftan… eller hur?

När det här är teorin älskar jag att ifrågasätta varför. Varför i hela friden skulle vi sakna lite serotonin där? Och om det finns ett bra svar på varför, vilket jag aldrig har fått, är jag ändå nyfiken på om det inte är ganska… opraktiskt. Men visst är ju patologier det. Jag kan inte förvänta mig att någon slags patologi, eller allmänt fel i hjärnan är praktiskt. Patologi tyder ju tveklöst på att någonting är trasigt och inte som det ska. Men är depression något faktiskt patologiskt eller är det snarare en funktion av något slag?

Kort sagt verkar den här teorin vara ganska föråldrad. Den är egentligen inte längre tillräckligt effektiv. Det skulle vara bra om den gjorde det, men om detta var spot on skulle vi vara klara med depression eftersom vi förskriver mer läkemedel av typen SSRI nu än någonsin tidigare. Teorin började cirkulera för ungefär femtio år sedan och vi använde mer eller mindre samma substanser då som nu … trots osäkerheten om deras förträfflighet.

Så…

Använder vi dem för att det är enkelt?
För att många andra gör det?
Är det för att vi har gjort det så länge och att det ibland fungerar?
Är det för att vi saknar resurser för att ge varje deprimerad patient ett bättre alternativ?
Och… Om barn får dem kan det väl inte vara särskilt farligt, så då kan vi lika gärna fortsätta strössla?

I de fall då de fungerar har jag inte det minsta emot dem. Jag gillar det som fungerar. Men det här är den vanligaste lösningen och det som används allt som oftast, och det verkar som om de inte fungerar för det mesta. Detta är i många fall den första – OCH den sista – behandlingsmetoden för att göra något åt depressionen för många som söker hjälp. Och det är inte den sista för att de fungerar, utan för att det är det du får.

Biverkningarna av de här berättar att de uppenbarligen gör någonting. Vilka du får beror lite på vilken substans du får, men vanliga är:

Trötthet och ett ökat behov av sömn.
Men ändå svårigheter att sova.
Illamående och kräkningar, vilket kan göra det besvärligt att dosera dessa saker rätt. Kräks man är det lite svårt att veta hur man ska dosera; särskilt om man inte vet om man kräktes upp sitt piller. Om du gjorde det kommer du att må dåligt eftersom du inte fick din dos. Om du inte gjorde det, men lägger till ytterligare ett piller har du ökat din dos och mår dåligt för det.
En konstant känsla av stress, oro, ångest och rastlöshet som kommer med onormal svettning.
Ångest, som då blir mer när man sätter in läkemedlet, snarare än mindre. Det kommer gärna tillsammans med
Darrningar
Yrsel
Muntorrhet
Känslomässig avtrubbning snarare än ökad lycka. Den här kan vara en nettopositiv, men det är inte per definition en humörhöjare, det drar oftare mot noll och neutral än uppåt per se.
Mer eller mindre hunger och ökad eller minskad vikt. En del praktiskt taget sväller upp och ökar makalöst många kilon på bara veckor.
Sexuell dysfunktion, bristande intresse eller oförmåga till orgasm.
Ibland ingår även något av ett överdrivet lugn när man sätter in antidepressiva, som kan likna apati. Det lugna, och att läkemedlen ibland mest hämmar höglöshet och bristande initiativförmåga gör det vanskligt för att det kan öka risken för suicid.

Är det något här som är bekant från “vad är depression”-kapitlet? Hur många av biverkningarna stämmer överens med symptomen på själva depressionen? Mår man bra och äter de här kan man snudd på få en depressionsdiagnos.

En del blir för all del av med mycket av bieffekterna efter en tid på läkemedlet. En del andra har kvar bieffekter även EFTER att man tagit bort läkemedlet. PSSD, Post SSRI sexual dysfunction, är en sån problematik.

Har vi något motbevis här, eller är det bara jag som viftar mot väderkvarnar?

Jag forskar inte. Det får andra mer än gärna göra. Jag försöker hjälpa folk med saker som fungerar, och jag har nog framför allt landat i min ställningspunkt här för att det inte verkar fungera särskilt klockrent att bara köra läkemedel. Men jag är heller inte ensam i mitt tyckande och tänkande. Om vi tittar på vad Irving Kirsch drog för slutsatser 2014 i “Antidepressants and the Placebo Effect” i Zeitschrift fur Psychologie. 2014; 222(3): 128-134, verkar det som om de flesta människor skulle klara sig bra utan SSRI. Lite bättre källa och original-citatet, eller åtminstone på engelska om det nu kanske var på tyska från början, finns på bloggen på inlägget som hör till det här avsnittet.

I sammanfattningen av studien står följande, även om det här nu då är översatt:

“Antidepressiva medel antas fungera genom att åtgärda en kemisk obalans, närmare bestämt en brist på serotonin i hjärnan. Deras förmodade effektivitet är faktiskt det främsta beviset för teorin om kemisk obalans. Men analyser av de publicerade uppgifterna och de opublicerade uppgifter som läkemedelsföretagen dolt avslöjar att de flesta (om inte alla) av fördelarna beror på placeboeffekten. Vissa antidepressiva medel ökar serotoninnivåerna, vissa minskar dem och vissa har ingen effekt alls på serotonin. Trots detta uppvisar de alla samma terapeutiska nytta. Även den lilla statistiska skillnaden mellan antidepressiva medel och placebo kan vara en förstärkt placeboeffekt, på grund av att de flesta patienter och läkare i kliniska prövningar inte upprätthåller det som är hemligt, när det är en blindstudie. Serotonin-teorin är så nära som någon teori i vetenskapens historia att den har bevisats vara felaktig. Istället för att bota depression kan populära antidepressiva medel framkalla en biologisk sårbarhet som gör människor mer benägna att bli deprimerade i framtiden.”

Utan att översätta är det snarare så här:

“Antidepressants are supposed to work by fixing a chemical imbalance, specifically, a lack of serotonin in the brain. Indeed, their supposed effectiveness is the primary evidence for the chemical imbalance theory. But analyses of the published data and the unpublished data that were hidden by drug companies reveals that most (if not all) of the benefits are due to the placebo effect. Some antidepressants increase serotonin levels, some decrease it, and some have no effect at all on serotonin. Nevertheless, they all show the same therapeutic benefit. Even the small statistical difference between antidepressants and placebos may be an enhanced placebo effect, due to the fact that most patients and doctors in clinical trials successfully break blind. The serotonin theory is as close as any theory in the history of science to having been proved wrong. Instead of curing depression, popular antidepressants may induce a biological vulnerability making people more likely to become depressed in the future.”

Såvitt jag förstod när jag tittade på det där så gick de igenom praktiskt taget allt relevant om SSRI, publicerat eller inte, och drog slutsatsen att placebo verkar vara effekten… Vilket inte är dåligt per se. En effekt är en effekt, oavsett hur den fungerar, men enligt detta kommer den inte att magiskt lösa eventuella serotoninproblem. Men om du tror på effekten kan de göra en stor förändring. Om så är fallet, ignorera allt jag har gått igenom hittills och ignorera vad jag berättar om ämnet i framtiden. Käka – och må bättre. Mår du bättre så är jag glad för din skull. Det här är till för de som eventuellt provar och inte mår bättre, kanske till och med mår sämre – eller för de som inte vill prova men ändå vill må bättre.

Det första resultatet när jag googlar “serotonin theory of depression” just nu tar mig till PubMed och en text med titeln “What has serotonin to do with depression?” av Philip J Cowen och Michael Browning. Där står följande torftiga text:

“Serotoninhypotesen” om klinisk depression är nästan 50 år gammal. I sin enklaste form föreslår hypotesen att minskad aktivitet i serotoninvägarna spelar en kausal roll i depressionens patofysiologi. Denna föreställning grundades på de depressiva effekterna av amindepleterande medel som reserpin, liksom på effekterna av antidepressiva läkemedel som monoaminoxidashämmare och tricykliska antidepressiva, som upptäcktes genom klinisk serendipitet, men som senare i djurförsök visade sig förstärka effekterna av serotonin och andra monoaminer vid synapsen (1).

Detta mönster för teoribildning – att gå från farmakologiska verkningar av läkemedel med viss effektivitet i behandlingen till biokemiska uppfattningar om orsakssamband – har varit vanligt inom den biologiska psykiatrin. På ett så outvecklat område har detta tillvägagångssätt, även om det är logiskt osäkert, varit en användbar heuristik och, när det gäller dopaminhypotesen för psykos, har den påfallande bekräftats av avancerad teknik för hjärnavbildning (2). Serotoninhypotesen för depression har dock inte kunnat styrkas på ett tydligt sätt. Serotoninhypotesen, som är förknippad med otillförlitliga kliniska biokemiska resultat och svårigheten att koppla förändringar i serotoninaktiviteten till humöret, fick så småningom status som “konspirationsteori”. Dess uttalade syfte var att göra det möjligt för industrin att marknadsföra selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) till en lättlurad allmänhet (3).”

Den här texten – och den engelska varianten går också att hitta i bloggposten som hör till avsnittet.

Utan att översätta till svenska har vi kvar:

““The “serotonin hypothesis” of clinical depression is almost 50 years old. At its simplest, the hypothesis proposes that diminished activity of serotonin pathways plays a causal role in the pathophysiology of depression. This notion was based on the depressogenic effects of amine depleting agents such as reserpine, as well as the actions of antidepressant drugs such as monoamine oxidase inhibitors and tricyclic antidepressants, discovered by clinical serendipity, but later found in animal experimental studies to potentiate the effects of serotonin and other monoamines at the synapse (1).

This pattern of theory making – moving from the pharmacological actions of drugs with some efficacy in treatment to biochemical notions of causation – has been common in biological psychiatry. In such an undeveloped field this approach, though logically precarious, has been a useful heuristic and, in the case of the dopamine hypothesis of psychosis, has been strikingly upheld by advanced brain imaging techniques (2). However, the serotonin hypothesis of depression has not been clearly substantiated. Indeed, dogged by unreliable clinical biochemical findings and the difficulty of relating changes in serotonin activity to mood state, the serotonin hypothesis eventually achieved “conspiracy theory” status, whose avowed purpose was to enable industry to market selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs) to a gullible public (3).””

Så det är inte bara jag som resonerar så här. Fungerar SSRI för dig är jag inte mer än glad för din skull, men jag behöver tänka längre för att det inte verkar fungera för alla. Eftersom SSRI fungerar för så få, trots att vi använder det så mycket, så tycker jag inte att denna föråldrade teori ska ha sin plats i rampljuset längre.

Jag tror att det är mer komplext än så.

En kompromiss till det är för all del att man lite trött då kanske kan börja med SSRI om patienterna vill det – men om och när det inte fungerar vara rätt så öppen för att det inte gör underverk och då prova annat, mer än att bara hoppa runt bland ett gäng läkemedel som kan kosta patienter både månader, år och gott om lidande under tiden… För att sen eventuellt inte leda till någonting förträffligt alls.

Är svaret miljörelaterat?

Det finns en teori om depression där tanken är att den faktiskt ska göra oss deprimerade – där depressed på engelska blir mer talande. Nedtryckt, så att säga, som en slags vinterdvala. Poängen och planen är att få ner dig tillräckligt för att du ska kunna dra dig undan från andra och vila.

Det är väl inte nödvändigtvis helt galet?

Om du befinner dig i en miljö som är tillräckligt bra för att du ska trivas är du troligen inte deprimerad. Om du befinner dig i en olämplig miljö blir du deprimerad – och då drar du dig tillbaka, flyr, vilar och gömmer dig.

Men… Jag skulle inte ha något emot att tro att det ligger något i det.

För att ta det där med “miljö” steget längre och göra den här lilla snutten till teori och resonemang märkbart pålitlig så kan det kanske vara så att “miljö” behöver tittas på med det där biopsykosociala perspektivet. Då ingår det mesta som kan vara av intresse, så man inte bara tänker att miljö betyder ett tjusigt hus, eller en fin glänta i skogen. Hot, krig, förtryck, problematisk ekonomi, mobbing, besvär och elände finns även i fysiskt tjusiga miljöer.

Det vattnar min kvarn lite att dra det ett steg längre och återigen vilja komma till det bredare, såklart. Så vi går ifrån den evigt återkommande tangenten och tittar vidare.

Är svaret beteendemässigt?

Jordan B Peterson använder hummer för att göra en poäng om hierarkier i sin bok “Twelve rules for life”. Han försöker motbevisa poängen eller argumentet att hierarkier är sociala konstruktioner “uppfunna för att låta vissa människor (t.ex. vita män) ha makt över andra”.

Tålamod och slappna av här. Hierarkier intresserar mig inte nämnvärt, så det är inte min poäng. Om du är nyfiken på källorna om hummrar och Peterson översvämmar det internet. Det är bara en googlesökning bort.

Hur som helst säger han att hierarkier i viss utsträckning är naturliga och bevisar detta genom att använda exemplet med hummer, som vi tydligen delar en gemensam evolutionär förfader med. “Precis som människor existerar humrar i hierarkier och har ett nervsystem som är inställt på status och som “går på serotonin”. Ju högre upp i hierarkin en hummer klättrar, desto mer hjälper denna mekanismen till att göra mer serotonin tillgängligt. Ju mer nederlag den lider, desto mer begränsad serotonintillgång. En lägre serotoninnivå är förknippad med mer negativa känslor – vilket kanske gör det svårare att klättra tillbaka upp för stegen.”

Enligt Peterson fungerar hierarkier hos människor på liknande sätt – vi är kopplade till att leva i dem. Men den intressanta punkten för någon som inte är intresserad av hierarkier, som jag? Forskningen i sig, och beteendena och resultaten vi ser hos humrarna, snarare än deras slutsats. De fakta som ingår berättar att serotonin är starkt kopplat till dominans och aggressivt socialt beteende hos nämnda djur. “När fritt rörliga humrar får injektioner av serotonin antar de aggressiva hållningar som liknar dem som dominerande djur uppvisar när de närmar sig underordnade”.

Ger det poäng till antidepressiva läkemedel? Inte nödvändigtvis. Hela neurologiområdet är komplext, sannolikt och förhoppningsvis mer komplext hos människor än hos humrar eftersom de saknar hjärna och istället har ett “agglomerat av nervändar”. Men som sagt, jag vill gärna stjäla de små fakta som kommer fram om hur de beter sig.

Så här är min poäng: två humrar börjar med samma mängd serotonin och de slåss eftersom det är vad humrar gör.

Den ena vinner – mer serotonin gör honom självsäker, aggressiv och dominant så han fortsätter att vinna. Positiv återkopplingsslinga för att växa, få mer mat, damer och havsvatten. Den första fortsätter att agera och försöka, vilket leder till att den kanske fortsätter att vinna, och det är en härlig positiv återkopplingsslinga jämfört med den som förlorar. Förloraren kommer att få mindre serotonin – och blir blyg, liten, förtryckt och rädd till den grad att han fortsätter att förlora. Fortfarande en positiv återkopplingsslinga – eller positive feedback loop, där definitionen är att den förstärker sig själv. Men istället för att den blir bättre och bättre så blir resultatet att hummern får mindre och mindre; han kommer fortsätta att krympa och förakta livet. Spiralen fortsätter att förstärka det negativa där istället för någonting positivt – fortfarande en positiv och självförstärkande feedback-loop – som ofta är en väldigt viktig del av depression, så jag understryker det som bara den här – men en av misslyckande, i stället för en av framgång som den första hummern hade.

När man behandlar människor med kognitiv beteendeterapi gör man – och jag – det ofta genom att ändra beteenden som förhoppningsvis får ungefär den här effekten, på ett positivt sätt. Så jag tror definitivt att det ligger något i det här.

Jag tror absolut att det är relevant med beteenden i frågeställningen kring varför vi blir deprimerade.

Inlärd hjälplöshet

Inlärd hjälplöshet kan vara en del av det hela och går hand i hand med de beteendemässiga delarna, men det känns som om den är värd att nämna för sig själv. Jag kommer inte att ta upp det i detalj här, men poängen med det är att du försökte – och lärde dig att det är hopplöst. Oftast är det att man försöker om och om igen och får inget annat än nackdelar, stryk och negativa resultat. Det gör dig mindre, som den förlorande hummern jag nämnde. Detta blir till en positiv återkopplingsslinga där du misslyckas, bryr dig mindre, försöker sämre, får sämre resultat, och så fortsätter det…

Ju fler gånger vi gör något, desto bättre blir vi på det och ju fler gånger vi repeterar någonting och får snarlika resultat desto bättre lär vi oss det. Repetition är inlärningens moder. Ju mer det händer, desto mer fortsätter det att hända. Om det inte finns en genomtänkt lösning och en ny väg som du aktivt försöker använda för att ändra resultatet. Beteenden fungerar på samma sätt. Gör något och du kommer sannolikt att göra det mer och mer. Ju längre du fortsätter med beteenden, desto hårdare fastnar de, och de blir svårare att ändra. Det kommer att fungera med tankemönster av depression, ångest och allt du gjort för att hamna där.

Är svaret relaterat till kemi och fysiologi?

Vi är komplexa varelser, så vi kan påverkas av otroligt många variabler och mår därefter. För att vi ska fungera hyggligt nog för att överleva måste fascinerande många mekanismer fungera i harmoni. De måste fungera ännu bättre för att vi ska fungera idealiskt och må riktigt bra. Det bevisas när vi får en liten brist i vår arvsmassa och blir deformerade eller handikappade. Celldelning som går fel ger oss cancer, som kan döda oss om inte immunförsvaret, eller för all del modern medicin idag, räddar oss innan det är för sent.

Det pågår en enorm mängd kemi och funktioner, eller fysiologi, inuti oss. En sak påverkar en annan och ett gäng av dem tillsammans håller ett system igång så det fungerar som det ska. Sen finns det ett bra gäng system där det räcker med att ett enda vacklar för att vi ska stryka med helt. Så sett till hur mycket det är som behöver fungera väldigt väl så är det häpnadsväckande att vi har den medelålder vi har…

För att allt ska fungera bra nog behöver vi input från många olika saker. Näring, för att börja med något uppenbart. För en växt är det mer eller mindre vatten, koldioxid och några mineraler. För dig består den input som behövs från näringen av långt fler olika molekyler i jämförelse. Det är för att få med alla de delar och den energi du behöver och för att hålla alla dina funktioner igång, för att hålla dig vid liv så du kan blomstra tjusigt.

Om det är för lite av något nödvändigt kommer funktionerna att svikta. De kanske fungerar i viss utsträckning – eller inte alls. Blodet ska gå runt och runt genom att hjärtat slår, musklerna ska fungera genom att dra ihop sig och slappna av när de ska och växa när det behövs, hjärnan och nervsystemet måste göra sin sak – och det är många saker, i ett riktigt känsligt system. Det finns hormoner och det finns vävnader där allt behöver sina byggstenar, signaler från något och tillräckligt med energi för att faktiskt göra sin sak. Allt måste komma någonstans ifrån, delas upp i lämpliga delar, transporteras, modifieras och byggas om för att bli till något användbart.

Sen finns det signaler från andra saker, som ljus till exempel, som håller oss uppdaterade om när vi bör vara igång eller när vi bör lugna ner oss. Både ljus, helst solljus, och sömn har visat sig ha stor betydelse när det gäller depression, vilket skulle kunna vara relevant för dem som är mest drabbade av depressivt på ett säsongsbetonat vis genom SAD, seasonal affective disorder. De som drabbas av SAD brukar få det sämre när det blir mörkare… och så finns det de som får sin värsta period på våren.

Faktiska patologier och fysiologiska besvär ska inte negligeras, även om jag är lite motvillig till att se depression som själva patologin. Eller så är det det dåliga, men någonting annat upprätthåller det. Det spelar väl kanske inte så stor roll hur man ser på det. Det pågår hur som helst absolut någonting dysfunktionellt i organismen och i hjärnan som orsakar alla symtom. Sen kan man debattera om det är kärnproblemet eller symtomet. Det är definitivt ett handikapp, men eftersom vi inte vet varför och det är lite svårt att fråga den som skapat oss från början så är det svårt att veta om det är “en bug eller en feature”. För det är väl egentligen enda skillnaden jag försöker understryka när jag grunnar på det här; depression är dåligt – men är det ett fel och en brist i sig, eller en egenskap som försöker få dig att ändra på någonting?

Hormonella problem som hypotyreos kan orsaka depression. Med den funktionsstörningen blir alla långsammare och närmare vinterdvala eftersom gaspedalen – ämnesomsättningen – inte används tillräckligt mycket. När så är fallet verkar depression vara nära till hands. Samma sak gäller för premenstruella besvär för kvinnor, där hormonerna går helt i spinn. Hormonella saker är absolut fysiologi i dess renaste form.

Så nog påverkar kemi och fysiologi. Men är det då grundproblemet? Hur ska vi påverka sagda kemi och fysiologi?

Andra faktorer och orsaker kan vara

Stress och smärta över för lång tid. Det nämner jag ju jämt och hela tiden, tänker jag, men det är av bra skäl. Det verkar klockrent och fungerar varje gång. Utsätter man någon för tillräckligt mycket stress och smärta över tid så kommer det här eländet som ett brev på posten… utifrån hur jag har hört att posten fungerade förr.

ADHD eller ADD kan öka risken för att få depression, såväl som för utmattningsproblematik. Det som påverkar är kanske att det blir mindre vila och mer stimuli HELA TIDEN. Så ADHD-spåret går hand i hand med både stress och genetik. Här har vi nog också satt fingret på att det är belöningssystem i hjärnan som fungerar annorlunda, med variationer i en del små, små delar där transmittorsubstanser ska fästa för att göra sin funktion. De systemen verkar trögare och belöna mindre än för andra. Om det här är så att säga grundproblemet så är det väl då en anatomisk orsak till depression, praktiskt taget.

Genetiken verkar kunna vara rätt så orättvis, apropå ADHD som är väldigt genetisk… Men det gäller också rakt av depressivt. Dels påverkas kvinnor desto mer och dels så är det märkbart mer sannolikt att man får en ny depressiv episod framöver om man redan haft en. Det kan tyda både på att man har en genetisk predisposition för att få depression – eller att man genom den första ha lärt sig funktionen på något vis. Jag är inte säker på om vi vet tillräckligt mycket om vilken av dem det är, men det genetiska går antagligen att se väl nog på om föräldrar besvärats av depressivt och sen se hur barnen mår. Bipoläritet är antagligen ännu tydligare på det genetiska planet än den mer typiska depression. Genetiken kommer vi tyvärr inte ifrån, även om det går att förhålla sig till sin verklighet man har framför näsan så man kan göra så gott det går med det man har, snarare än att utgå från någon annans förutsättningar.

Medicinering, för mycket alkohol eller användning av fel sorts droger på fel är ett annat skäl till depression. Det verkar kunna öka risken avsevärt.

Vissa nämner kosten som en faktor. Om kosten orsakar inflammation är det inte nödvändigtvis en hemsk tanke, för man har såvitt jag vet sett rimliga paralleller mellan Omega-3-intag och depression, där det är tacksamt med ett högt intag.

Gluten är en sak som vissa pekar på. Vissa pekar förstås på det intaget och skyller alla sjukdomar och problem i livet på just gluten; när det är fallet låter det antagligen mindre tillförlitligt. Vissa är å andra sidan extremt känsliga – faktiskt allergiska – mot gluten, i deras fall är det helt rationellt att hålla sig långt borta, annars hamnar man i samma problem med inflammation igen. Om det är lätt att undvika och du tycker att det är värt ett försök för att kryssa i ytterligare en kanske-box så kan du väl kanske gott undvika gluten.

Andra kostrelaterade saker, om man nu då vill gå på en inflammations-teori skulle kunna vara socker, rött kött och saker som ökar insulinnivåerna mycket, eftersom de kan vara proinflammatoriska. Jag skulle inte säga att det är där jag brukar ägna fokus, men jag tittar ju gärna på hela bilden, så kan man tänka sig att sluta äta vad som genomgående är skräp så är det antagligen inte en dålig sak.

Men skräpmat är väl knappast det hela heller, sett till hur de flesta äter idag.

Så… VARFÖR, återigen?

Det verkar som om fler människor tyckte att det var värt besväret att leva för några år sedan. Vi behöver inte ens backa så särskilt mycket. Jag kan naturligtvis ha helt fel, men jag tror att folk led mindre av begreppet depression för en tid sedan. Det finns definitivt bevis för att depression fanns, men jag tror att det var långt ifrån lika vanligt då som i dag. När nu “då” var…

Jag tror inte att det är en fråga om piller, och jag tror verkligen att det är något som ökat med den moderna världen. Om det stämmer borde detta vara en fråga om livet på något sätt.

Människor och deras liv och alla deras aspekter är omfattande och komplexa. Livet är svårt. Det är fullt av bekymmer, frågor, problem och krångel: Murphys lag, krig och ondska. Men många av oss verkar tycka att det är värt att leva ändå. Vissa verkar till och med… provocerande nöjda.

Är vår höga levnadsstandard ett problem i dag? Hade människor mindre existentiell rädsla och ångest innan vi blev så här “rika”? Var vi mindre besvärade när vi var tvungna att arbeta på fälten och göra saker manuellt hade de inte tid att bry sig om de högre nivåerna i Maslows behovshierarki? Kan det vara så att vi lider mer för att vi mår ganska bra fysiskt – men lider mer i fantasin än i verkligheten, som Seneca säger?

Jag tycker att det är rimligt att tänka holistiskt här med, utan att lägga för mycket mumbojumbo i ordet holistiskt. I vissa fall kan en enda sak vara det som stör dig, och det är bra, då är det lättare att hitta när man väl ser till ditt fall och till dina besvär – men när man talar om ett allmänt varför kan det inte vara svaret. Du kanske blir mobbad eller hotad – och det är skäl nog att vara deprimerad. Kanske är du sjuk på något sätt eller sörjer. Du behöver inte nödvändigtvis vara deprimerad av tusen skäl. Men det finns sannolikt tusen att bli deprimerad av. Där är skillnaden.

Jag tycker att det är rimligt att ha allt i åtanke, för varje enskilt skäl kan vara orsak nog. Hur vi är skapade och hur vi arbetar med anatomi och fysiologi i förhållande till våra vanor, beteenden och allt annat som kan vara relevant. Återigen med det bio-psyko-sociala perspektivet.

Vi kan återkoppla till allt det vi gick igenom tidigare miljö, beteenden och inlärd hjälplöshet och blanda det med kemi-delen med signalsubstanser, neurotransmittorer och fysiologi. Jag tänker att allt vi får som input på alla sätt och vis, beteenden och tankar, stimuli och allt vi lär oss, det vi ägnar oss åt själva och med andra och allt vi upplever blir till någonting som påverkar fysiologin och hur vi mår. Alla de tidigare bitarna kan vara rätt, men det är antagligen ingen av dem som har helt rätt i sig, helt ensamt. Det här är väl heller inte heltäckande nog, men det ger ett hum, och poängen är att det finns gott om skäl till depression, piller är inte uteslutande vägen och det finns antagligen hopp gällande att göra någonting åt problemet om man fortsätter leta åtgärder.

Vi har utvecklats för att fungera på ett specifikt sätt och i en mer eller mindre specifik miljö, även om vi är ganska anpassningsbara. Vi passar sannolikt bättre i ett jägar-samlar-samhälle än i den moderna världen. Men nu är vi här, så vi får göra det bästa av det. Men om vi avviker för långt från det vi är skapade för tror jag att depression mycket väl kan bli en konsekvens.

En bra fråga, till att börja med, skulle kunna vara “Är ditt liv i ordning eller är du deprimerad av en god anledning?”.

Vill man ha hjälp att rota i de här bitarna når man mig på hemsidan www.dolor.se. Om du är nyfiken på att se över delar själv så finns det lite mer om det i boken som finns på https://mbdolor.com/sv/bok-om-utmattningssyndrom/

Eller så hörs vi nästa gång.😃