Vad är depression?

Vad är depression?

Vad är depression?

Många har ett rimligt hum, men det är kanske inte helt klockrent alla gånger, för jag tror att vi har börjat använda ordet lite väl slentriant.

Läs vidare här, eller lyssna på det som podd genom din poddspelare. Får du inte till det den vägen så går det att hitta här: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/vad-ar-depression

Depression är en mental och beteendemässig störning som påverkar en persons tankar, beteende, motivation, känslor och välbefinnande. Det centrala symptomet är anhedoni, en avsaknad av intresse eller att ha förlorat förmågan att känna glädje i vissa aktiviteter som vanligtvis ger människor glädje. De vanligaste symtomen vid depression är lågt humör, motvilja mot aktiviteter och sagda anhedoni.

Det här avsnittet blir absolut mest relevant om depression är av intresse på något vis, tänker jag, till exempel om du tänker att du eller någon i närheten besväras av det.

Så vi kan börja där, med att titta på igenkänningsfaktorer och delar som ofta blir ett besvär med det här. Besväras du av depression så är det rimligt att det låter bekant på något plan.

Känner du dig…

• … orimligt dålig oproportionerligt ofta? Det inkluderar sorg, tomhet, apati, hopplöshet, ilska, irritabilitet och frustration, värdelöshet och skuldkänslor.
• … mer negativ än vanligt där tankar och bedömningar av saker och ting är mer benägna att få en negativ ton?
• … mindre intresse och underhållning för det mesta som du brukade uppskatta, som sex, hobbyer och arbete?
• … som om du gör dessa saker mindre, oavsett om du mår bättre eller sämre av att göra dem?
• … mindre intresse för dig själv och hur saker och ting fungerar och löser sig?
• … en minskad självrespekt och självkänsla?
• … som om du inte bryr dig om att ta hand om dig själv, dina saker, ditt hem eller det som är ditt ansvar?
• … som om tidigare misstag stör dig mer nu än tidigare?
• … orolig, eller mer orolig än vanligt – kanske med tillägg av rastlöshet?
• … omotiverad och har svårt att ta initiativ?
• … som om små saker blir stora problem?
• … trött och som om du saknar energi?
• … som om du har svårt att sova?
• … mer eller mindre intresserad av mat, så att din vikt har förändrats åt något håll?
• … som om du är allmänt långsammare i tankarna och kanske även fysiskt?
• … som om din hjärna inte vill samarbeta, så det är svårare att tänka, memorera och koncentrera sig?
• … mer morbid än tidigare, där du dras till döden och tankar om den? Kanske till och med till självmord?
• … som om du är mer känslig för smärta eller om smärtsamma saker plötsligt har dykt upp?

Om du gör det skulle det vara typiska symtom på depression, skulle jag säga. Den kommer inte alltid med alla symtom, och ibland är de orimligt knepiga med bara några få knappt karakteristiska drag, men detta är ofta mer eller mindre andemeningen. Domedag och dysterhet. Mörker och förtvivlan. Brist på allt som är glädjefullt och härligt. Istället finns det bara hopplöshet, meningslöshet och ångest.

Ältande och grubblerier går runt, runt:

• Varför kan inte saker och ting vara som de borde vara?
• Varför kan inte saker och ting vara som de brukade vara?
• Varför blev det, eller jag, så här?
• Varför känner jag mig så här?
• Varför är jag inte som alla andra?

Hur börjar depression?

Depression kan smyga sig på dig gradvis eller snarare hoppa på dig som ett fullskaligt angrepp rakt i ansiktet. Den andra av de två är tydligare och kallas vanligen för major depressive disorder på engelska eller egentlig depression på svenska. Om du blir deprimerad av något akut, ett trauma eller något som händer kommer du och alla runt omkring dig att märka det. Om du råkar ut för en olycka eller om någon nära anhörig dör är det i allmänhet förståeligt. Folk kommer att förstå att du är nere, och om du fortsätter på samma sätt för länge kommer någon rimligtvis att försöka putta dig mot att få hjälp, för det syns och märkt i regel att tillvaron inte är helt okej längre. Det gäller framför allt om det finns någon tillräckligt nära som bryr sig tillräckligt, förstås.

Den långsammare versionen där du ”alltid har varit så här” och depressionen känns mer som HUR DU ÄR än något som tillfälligt besvärar dig, gör saker och ting knepigare. Ibland definieras det till och med som ”ihållande depression” frekvent och konstant nedstämdhet. Om du alltid har varit den mer eller mindre dystra, mörka, sura och deprimerade som inte fått det här på det akuta sättet kan det här bli evigt eftersom det är mycket mindre självklart att söka hjälp för något som är… du, i någon mening. Det är lättare att söka hjälp när man vill bli av med ett problem än att bli av med en del av sig själv.

Den mer lömska, ihållande versionen av depression är vad vi kallar dystymi. Den liknar den egentliga depressionen i symtom och hur du påverkas, men den är mindre akut och mer långvarig. Värt att understryka är att mindre akut inte nödvändigtvis betyder mindre allvarligt. I dag använder vi dystymi som term för det vi tidigare kallade ”depressiv personlighet”. Det är bra tänker jag, för det låter något mer stärkande när det inte är en del av dig på samma sätt… Det bara känns så, i regel. Du är inte nödvändigtvis så här och du är inte helt och hållet ett offer. Du mår dåligt, men du kan fortfarande göra något åt det. Skillnaden mellan de två är inte nödvändigtvis mycket mer än att dystymi är mer utdragen än egentlig depression. Det kan ha en tendens att vara något mildare, men behöver nog absolut inte vara det.

I Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-IV, definieras dystymi som ”kronisk depression i minst två år eller ett år för barn och ungdomar”. I regel och per definition upplever de som har tillståndet symtom i flera år innan de får en diagnos. Debuten sker ofta i tonåren, vilket gör det ännu mer lömskt eftersom vi utvecklas mycket där. Så då kan det ju lika gärna vara ett personlighetsdrag – det behöver inte vara något ”patologiskt”… eller? Diagnoser är sannolikt mindre vanliga om människor tror att depression är en del av deras karaktär och undviker att diskutera symtomen och lidandet. De söker inte läkarvård, och det ses ofta som irrelevant att diskutera med familj och vänner.

Sedan finns det en medelväg och en kompromiss. Ingenting akut har hänt, men detta är inte heller något som de har gjort i all evighet. Det är liksom nytt men kom gradvis. Långsamt nog för att knappt märkas. Det är här de flesta av mina klienter befinner sig när de söker hjälp med stress. Här pekar jag på dem som har tjugo plus poäng när de gör MADRS-testet, där de egentligen inte önskar att de var döda – men de kan inte heller hitta någon glädje i livet just nu. I vissa fall hör jag dem nämna att de inte vill dö, men att de inte heller vill leva. Kliniskt sett är 20-34 poäng när man gör testet en ”måttlig depression” och påverkar definitivt livskvaliteten. Just nu är det märkbart – och det gör ont – men det var det inte när de var mitt i allt och höll sig sysselsatta. Nu när de har kraschat tillräckligt för att stanna kvar så kan de känna det – och de vill desperat göra något åt det… Om det finns så mycket kampvilja kvar i dem, vill säga.

Men… Vad är normalt?

Det är rimligt att tro att livet har sina upp- och nedgångar.

Ibland älskar man inte sin arbetsplats och barnen är orimliga eller till och med rätt ledsamma. Du kanske har en konflikt med någon, stukat foten, vädret är uselt och du kan inte sova på grund av de dumma grannarna. Ekonomin kan vara dålig och kanske bryter det ut en pandemi som ser till att man inte ens får göra vad man vill.

Det är ofta vad vi kallar livet. Skit händer, och det är upp till dig att lösa det eller acceptera det. Det behöver inte resultera i det vi kallar depression.

Men depression är vanligt förekommande, så det där vi kallar för livet resulterar uppenbarligen i depression från tid till annan. Vissa siffror säger att en av fem eller sex är deprimerad just nu. En av två kvinnor och en av fyra män blir någon gång deprimerade. Tjugo procent får någon gång vård för att behandla den.

Vissa är provocerande nöjda hela tiden. Vissa mår bra nog… och vissa är besvärade av livet. Vissa blir deprimerade. Vissa är tillräckligt besvärade av livet för att söka vård, så det finns olika nivåer av hur mycket livet suger. Om livet suger tillräckligt mycket för att du ska dras till tankar på att avsluta det är det vanligtvis en ganska tydlig indikator på att saker och ting inte är okej. Vid den nivån är det absolut rimligt att söka hjälp – och helst då för en tid sedan, så man inte kommer till en nivå där man är suicidal nog för att börja agera på det.

För att ”få en diagnos”, om det nu är nödvändigt, finns det ett antal kriterier som måste uppfyllas. Om du besöker http://www.mbdolor.com/madrs finns det tillräckligt med kriterier och resurser för att kvantifiera det på ett mer eller mindre objektivt sätt, eller så kan man googla för att hitta DSM-5-kriterierna och titta på definitionen därifrån. Tanken är att man ska få ett hum nog från det här och det som hittas på mbdolor.com/madrs, så det går att bedöma redan där. För att få hjälp inom vården – eller för att bli sjukskriven – så behöver det finnas en diagnos, men att sätta en sån här diagnos är ofta fort gjort, lätt och tacksamt.

Konsekvenserna av depression kan bli rejäla. Det åtföljs ofta av ångest, oro och allmänt missnöje. Om det inte är skräck och elände på hög nivå är det bara obehagligt. Att ogilla livet, samtidigt som man inte kan sova eller njuta av någonting är tveklöst stressande med tiden. Statistiskt sett ökar det risken för drog- eller alkoholberoende, eftersom de erbjuder kortsiktig lindring av lidandet. Det förstör vanligen relationer, orsakar problem på jobbet eller till och med arbetslöshet och kan göra människor helt oförmögna att hantera livet.

Hjärnan tolkar psykiskt lidande på samma sätt som fysisk smärta, vilket kan öka känsligheten för smärta, precis som vid långvarig smärta. Så det här, med sin ökad stress, skulle kunna vara början på en röra med alla tre om det vill sig illa. Det kan gott leda till samma besvär som man får av stress med tiden – eller i sig leda till psykosomatisk smärta. Så går det inte spontant åt rätt håll så vill man börja göra det man kan för att det ska börja vända.

I boken som finns på http://www.mbdolor.com/book går jag igenom några verktyg för att bekämpa depression och i nästa avsnitt tittar vi på lite varför vi blir deprimerade… Vi hörs då!