Hur behandlas utmattningssyndrom?

Och så då över till det man kan tänka sig att de allra flesta som besväras intresserar sig av – Hur behandlas utmattningssyndrom?

Läs här, hitta avsnittet i din poddspelare eller här: https://shows.acast.com/patric-pa-dolor/episodes/hur-behandlas-utmattningssyndrom

I slutet av förra avsnittet så kom jag in på att det i mångt och mycket bygger på problemlösning. Det är ofta så jag känner. Oavsett om det är “terapi” där man ser till känslor, tankar och beteenden, livscoaching (vad det nu innebär?), relationer eller någon slags vardagspussel man känner att man rotar i så blir det i stor utsträckning att man försöker problemlösa det som inte fungerar. Med det sagt så är det såklart inte att hela livet är ett problem som är till för att lösas, men det är ändå de faktiska problemen i livet vi försöker lösa tillsammans jag och dem jag ägnar mig åt.

Metoden jag använder verkar kunna ge anmärkningsvärda framsteg på tolv veckor. Det är så långa projekt jag brukar föredra att göra för att det ska finnas tid nog att rota ordentligt – och rotandet är ju rätt viktigt för att det då ska bli skillnad. Det behöver göras ordentligt för att man ska bli nöjd med skillnaden. Med kognitiv beteendeterapi, som ändå är delar av det jag ägnat mig åt, så brukar man försöka ägna sig åt det hela i ett ordentligt gäng veckor för att det ska hinna bli skillnad.

De som verkligen satsar på det och gör, gör, gör och försöker ändra så gott det går har visat sig kunna få märkbart färre symtom och mycket högre livskvalitet och förmåga att ta hand om livet. Det borde, tänker jag, peka på att de är på väg i rätt riktning mot ett långsiktigt tillfrisknande. En del säger att “vi har ingen aning om vad som gör att dessa människor blir bättre med tiden”. Om så är fallet, att man resonerar att man inte har en susning vad som hjälper de här människorna, men att de som lider av det lider mindre om man tar hand om livet och ordnar upp saker och ting, så skulle jag säga att det är en utmärkt behandling.

Målsättningen och vägen tillbaka här måste ju ändå vara att återhämta, läka och ladda mer än vad tillvaron kostar. En del saker kostar och andra återhämtar. En stor del av problemet med det här är att det tidigare har kostat långt mer än man har resurser till – som sen ger långvariga konsekvenser. Är det då lika bra att bara köra på som innan för att det “inte spelar någon roll”?

När jag har pratat med människor som har försökt få hjälp från sjukvården med utmattning så har de fått höra en mängd i mina öron intressanta saker. En av dem som inte ens är särskilt ovanlig är “Du är inte sjuk/utmattad/utbränd”, trots att det passar rätt så perfekt och att det mesta av dagarna tillbringas i sängen, med att de bryter ihop eller bara är förvirrade och trötta. Helt förstörda och oförmögna att leva ett anständigt liv – men de får ändå höra att de är okej och uppmanas att köra på som innan.

Vissa läkare säger att “det finns ingen evidensbaserad behandling för utmattningssyndrom som har visat bättre resultat än någon annan…”.

Jag är inte riktigt säker på vad jag ska ta till mig av det. Betyder det att det är irrelevant vad du gör? Att du inte kommer att göra några framsteg ändå – eller att du blir bra oavsett vad du gör? Den enda logiska slutsatsen av ett sånt uttalande borde vara att det inte är någon idé att försöka något specifikt alls. Någonsin. Slutet på det citatet, som kommer från en högt ansedd svensk läkare, är “… Mer än att anpassa arbetsplatsen, till exempel att en arbetsgivare som hjälper till med att anpassa arbetsplatsen, säger välkommen tillbaka och stöttar den anställde. Det kan göra att sjukskrivningen blir kortare. Allt vi har försökt hjälpa patienterna med när de har drabbats av utmattning påverkar inte sjukskrivningens längd.” Citatet här är från ett svenskt tv-program som främst arbetar med undersökande journalistik.

Jag är inte helt säker på att jag håller med… Eller, jag skulle egentligen vilja säga att jag är helt bomsäker på att jag inte håller med.

Man har gjort något och fått konsekvenserna av det. Är de konsekvenserna ledsamma vill man åtminstone inte ha MER av det samma. Om A gav B så kan man inte rimligtvis göra mer av A. Man ville ju inte ha B! Kan man sen dessutom göra någonting åt B, laga, läka och avhjälpa problemet som blev, så är det väl absolut rimligt att man samtidigt som man låter bli A gör sina åtgärder för att åtgärda B.

Vi har en någorlunda hyfsad aning om vad som händer med människor när de utsätts för långvarig stress. Vill man avbryta det negativa som pågår och börja vända på situationen skulle jag absolut, hur som helst, säga att det krävs förändring. Något annat vore väl närmast magi.

Om du är i en situation där du upplevt och upplever stress alltför länge så behövs det någon slags förändring för att bli av med den så du kan börja återhämta dig. Det fina med biologiska delar och varelser är att de kan återhämta sig och läka. Men inte om man fortsätter göra sagda A, rimligtvis, då det ju gav B som du inte ville ha. Du hamnade troligen i den här soppan genom att göra det du “brukar göra”. Det måste förändras, annars är du på samma ställe igen innan du vet ordet av. Om man med självskadebeteende tenderar att skära sig i handlederna och inte slutar göra det så kommer man inte att återhämta sig särskilt snyggt. Samma sak gäller anorexia, stressfrakturer som man fortsätter löpa på och just precis HÄR. Långvarig stress i en viss situation som man fortsätter vara i blir som att löpa vidare på sin stressfraktur.

Att göra rätt saker och ändra rätt saker verkar kunna förkorta rehabiliteringsprocessen med flera år och minimera risken för att få andra långtidskonsekvenser av den långvariga stressen.

Det är min erfarenhet. Eller… Låter det ologiskt?

Jag tänker att det i stort är en balansgång mellan in, återhämtning, och ut, stress och aktivitet, när det kommer till energi och resurser där man vill lära sig hushålla med sagda resurser samtidigt som man över tid ökar sin kapacitet.

Det är svårt. Att det är svårt är förstås rimligt – för hade det känts lätt och uppenbart hade du inte varit här och haft problemet. Högpresterande personer och de med ADHD kan vara överrepresenterade bland de utmattade just för att de inte är särskilt bra på den där balansen mellan in och ut. Man kör på så länge man står. Men gränsen går såklart inte bara där. Man kan ha råkat hamna i en långdragen svår och jobbig situation som över tid kräver mer av en än vad man tål. Man kan ha lärt sig hantera saker, kanske från barnsben, som gör att man beter sig på särskilda sätt som gör att situationer blir jobbigare än nödvändigt. De som från början är högkänsliga, med HSP, blir per definition mer känsliga för input som gör att tröskeln sjunker, så det är lättare att komma till nivån av trött som krävs för att det ska gå dåligt.

Det finns flera skäl.

Att det är svårt och att problemet ökar syns på att de negativa symptomen på stress fortsätter att sprida sig som en löpeld. För att lösa ett problem måste vi veta vad problemet ÄR. Jag pratar om förändring om och om igen. “Men förändra VAD?” är rimligt att fråga då. Det svåra – och till och med svåraSTE för en del – är att det är så individuellt. Det är därför det första steget hos och med mig alltid att få en tillräckligt bra analys av situationen, så det är gott om frågor till att börja med. Ärligt talat används det också som en del av att hjälpa människor med acceptans, vilket är en annan viktig sak till att börja med. Om man fortsätter att ignorera problemet kan man lika gärna fortsätta att gräva sin egen grav. Sitta ner, skriva om och verkligen definiera situationen och problemen verkar hjälpsamt för acceptansen. På den engelska delen av hemsidan under menyn för boken så finns det delar av frågorna jag brukar dela ut när jag börjar ägna mig åt någon (https://mbdolor.com/mapping-out-life/ ) Det finns också en “Värt att tänka på”-artikel på hemsidan som ifrågasätter och bollar lite om livet. Den hittas under “Dolor”-menyn på hemsidan. https://mbdolor.com/sv/vart-att-tanka-pa/.

Vi behöver ändra det som är dåligt, återhämta, bygga kapacitet, jättegärna hitta någonting kul och härligt som gör livet värt att leva och ibland en massa andra grejer också, för att det här ska bli så bra som möjligt. Det ÄR don efter person och därför går det bara att spåna och komma med generella grejer när jag inte har någon framför mig med en specifik situation. För att dela med mig av insikt om hur man kan behandla så kan jag dela en text till som en tidigare klient skrev ihop åt mig. Jag tycker att det fångar hur brett det kan bli på ett gulligt sätt.

“För två år sedan blev jag sjukskriven efter att ha kollapsat på kontoret. Det var inte första gången jag föll ihop, men hittills hade jag alltid lyckats komma på fötter igen. Jag pressade på lite till, vägrade ge upp – bara för att jag inte visste hur illa det var. Först blev jag sjukskriven i två veckor. Det kändes som en lång tid för mig, men nu vet jag att det inte räcker för att återhämta sig från utmattningssyndrom, eller det som folk brukar kalla utbrändhet. Det tog väldigt lång tid innan jag ens insåg att jag var sjuk. Dessutom fick jag diagnosen “svår depression”. Tyvärr verkade ingen kunna behandla något av problemen. Piller prövades som en intervention för sömn, ångest och för de depressiva symtomen, men utan framgång. Jag blev tillsagd att vila så mycket som möjligt, vilket var en omöjlig uppgift. Jag var otroligt rastlös och sov sällan mer än två timmar per natt. Jag hade ont i kroppen, mitt huvud kändes tomt och jag kunde inte kontrollera mina känslor. En dag snubblade jag över Patric. Han berättade mycket rakt på sak för mig att min utbrändhet och depression inte var helt arbetsrelaterad. Jag hade några allvarliga problem att ta itu med i mitt privatliv också. Han var helt säker på att kroppen behövde vara fysiskt aktiv för att kunna slappna av och vila. Att bara vara passiv och orolig skulle inte räcka till, sa han. “Det försvinner verkligen inte av sig självt!” och “Ingenting löser sig någonsin av sig självt.” Det holistiska tillvägagångssättet verkade tilltalande för mig – en mentor som kunde ge mig de verktyg som jag hade letat efter. Det var den bästa affär jag någonsin gjort och idag vill jag dela med mig av några av de verktyg och metoder han använde på mig eller som han hjälpte mig att tillämpa på min resa framåt. Därifrån och framåt – upp från botten och bortom där jag hade varit tidigare.

Fysisk aktivitet istället för vila för att få mig att somna. I början räckte det med några burpees.
Att göra små projekt, som att måla ett rum.
Att skaffa sig ett socialt liv. För att kunna jobba mer hade jag förstås slutat träffa mina vänner och vara social.
Hitta något eller någon som fick mig att känna mig trygg så att jag kunde somna. Sömnen är naturligtvis viktig och den var ett stort problem.
Skapa en lista för att hitta energitjuvarna och bli av med dem.
… och en lista över vad som ger energi. Det kan vara att titta på sniglar, plocka bär, trädgårdsarbete, sköta en eld, laga mat, leta efter fyrklöver eller springa.
När jag mådde som värst ville jag bara ligga i fosterställning och gråta. Men… Det löser inte riktigt några problem. Så ännu en gång blev det behandlat med något pragmatiskt – det var okej att gråta, men det kunde lika gärna göras när man tog en promenad eller under träning. Inte nödvändigtvis på ett kränkande sätt… Eftersom gråtandet inte riktigt upphörde om man inte ingrep. Att göra något åt stressen bröt dock cykeln och gråtandet kunde upphöra.
Bastu är perfekt för att låta kropp och själ slappna av. Varma bad tjänar samma syfte och fungerar lika bra.
Tillbringa tid i naturen. Använd sinnena. Försöka vara här och nu. Även då kallat Mindfulness!
Spring och gå. Varje steg räknas. Börja smått – och gå sedan längre… längre… längre… och i timmar!
Skratta.
Läs. Vad som helst. Till och med en barnbok om det är den aktuella nivån.
Ät riktig mat. Jag hade slutat med det för länge sedan för att spara tid och hälsoproblemen höll aptiten tillräckligt låg för att jag skulle kunna leva på praktiskt taget ingenting… Men det verkar som om vi behöver det där bränslet för att vara användbara för… vad som helst, egentligen.
Dela upp arbetsdagen i korta sessioner. Ta pauser.
Planera och prioritera positiva aktiviteter för att se till att de blir gjorda.
Meditera
Ha tomma utrymmen i kalendern.
Sluta oroa sig!
Inse att ett jobb bara är ett jobb. Inte hela världen.
Promenera i regnet och ta in den friska luften.
Bry dig inte om vad andra människor tycker.
Jag var tvungen att acceptera situationen som den var. “Det kommer inte alltid att vara så här illa.”
… och att jag inte var riktigt samma person som tidigare. Jag var tvungen att sluta försöka återgå till att vara den personen och istället gå framåt.
Fira min födelsedag! Något som jag brukade undvika som pesten.”

Det här blir en ganska lång och bred lista, men mycket av det är väldigt grundläggande. Andas ibland. Rör på dig. Ät mat för bövelen… Till slut. Det här var ett fall där vi började helt utan att äta någonting alls, någon gång, så jag började med livsuppehållande åtgärder med GODIS och kosttillskott för att intaget av energi och näring var i det närmaste noll. Så här blir det gärna när vi har behövt ändra en massa grejer i ett liv som kretsar uteslutande kring jobb, prestera där, agera dörrmatta, lida sig igenom hela arbetslivet för att vara alla eventuella chefer till lags och försöka vara bättre än alla sina kollegor för att glänsa för sagda chefer – och för att visa för sig själv att man visst verkar ha någon slags värde som människa.

Det finns många sätt att minska stressen. Men alla sätt passar inte alla individer. Den första, främsta och viktigaste metoden är ofta att ändra situationen på ett lämpligt sätt. Det är rimligt att vilja HANTERA pressen, men om det inte är nödvändigt låter det som en dum lösning. Att acceptera elände är tillämpligt när vi inte har något val. Det är då det är rimligt att försöka hantera och mildra de negativa aspekterna av stressen. Att ta bort och förändra det negativa i sin omgivning däremot – det är nästan alltid att föredra. Problemlösning på något vis för att få en bra och rimlig situation att leva i och ett bättre liv som man inte lider sig igenom. Ibland är det rimligt att delegera och automatisera. För många är det kanske lämpligt att prova att säga nej för att det skulle kunna ta bort det som är stressande, och sen finns det inget problem kvar. En annan lösning skulle kunna vara att ändra sina känslor till problemet och sluta upp med att hetsa upp sig över det. Är det som du blir upprörd av värt att reagera så på? Det finns nästan alltid verktyg för att undvika att bli alltför stressad.

Ett sätt att säga det är att “hantera livet”, men det är för att det är ett lätt sätt att förklara det på. Det är kanske rimligt att känna att det nästan blir arrogant. Ett annat sätt att uttrycka det skulle kunna vara att man får se på det här med problemlösning som jag precis nämnde – och implementera pacing och tidsplanering.

Det sägs att Hippokrates sa:

“Before you heal someone, ask him if he’s willing to give up the things that make him sick.“

Jag vet inte om han faktiskt sa så, men med utmattningssyndrom så tänker jag att det i väldigt stor utsträckning är applicerbart. Någonting gjorde – ofta fortfarande GÖR, inte bara i dåtid – dig dålig och då går det inte att köra samma väg en gång till och förvänta sig att komma till ett annat ställe… särskilt inte om man provat det en gång redan och är i sämre skick nu än då. Det här är en stor del av varför det sällan duger att bara sjukskriva – “vänta sig bättre” – och sen köra på igen.

Att hantera livet handlar om att göra rätt val. Att behandla utbrändhet handlar mycket om att hitta en balans i alltihop – att hitta utrymme för att återhämta sig och sedan undvika att överanstränga sig igen.

Pacing och tidsplanering är fina ord för att “hantera de aspekter av livet som du har valt på ett balanserat sätt där du inte gör mer än du tål”. Du behöver se till att du inte gör, planerar, förväntar och kräver mer än vad som är rimligt och möjligt.

Vad har du för kapacitet? Planera inte mer än så. Det hjälper inte. Om du förväntar dig att göra mer än vad du möjligen KAN göra finns det inget annat alternativ än att bli stressad. Stressad, men utan att få mer gjort.

I boken på hemsidan så har jag gjort mitt bästa för att skapa en så billig grej som möjligt – som ändå är tänkt att kunna förändra liv. Den täcker grunderna för vad jag har i åtanke och hur jag resonerar när jag hjälper människor med det här, tillsammans med verktyg för att komma igång och röra sig mot något bättre. Jag tror att jag täcker närmare 6 A4-sidor om begreppet pacing där och nästan lika mycket om Maslows behovtrappa. Men det är bara en liten del av det hela. Med Maslows där, så kan man tänka sig att det är helt irrelevant att täcka om man ska vända sig till moderna människor, men numera verkar vi strunta i många grundläggande behov för att istället göra vad man tänker sig är “viktigare saker”.

Så, igen och igen: Jag tänker att man inte kan behandla utmattning på ETT sätt. Så därför kan jag bara spåna och resonera, mer än rada upp lösningen för dig här, oavsett hur gärna jag skulle vilja göra det. Orsaken till utbrändhet måste utforskas. Du – eller jag – måste fråga varför det blev som det blev.

Så, hur mår du? Och varför?

DÅ kan vi gå vidare och fundera på en lösning. Den lösningen är praktiskt taget alltid skräddarsydd för att passa individen och situationen. För att lösa problem måste vi veta vad de är.

Det är för all del ändå högst möjligt att täcka in några nyckelbegrepp och resonera kring problem, lösningar och verktyg som generellt sett är värdefulla för dem som stressar mer än vad deras fysiologi klarar av att hantera över tid. Tillbaka till klienten som skrev det jag citerade tidigare. Det är MYCKET saker vi har gjort eftersom det fanns många problem. Vissa mår bra så länge de “bara” skiljer sig eftersom det är det ENDA STORA PROBLEMET. En del har en hemsk arbetsmiljö och en del kan inte stå ut med sin egen hjärna med tillhörande tankar, kanske på grund av ångest eller depression av någon anledning. Med tiden gnager det och stressar dem så länge att de till slut får de symptom man får av att stressa alldeles för länge.

Du måste ta reda på vad som gnager på dig och göra något åt det.

Fråga dig själv varför du befinner dig i den här situationen.

Varför känner du dig så här och vad kan du göra åt det?

Vad kan du försöka ändra och vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas?

Är den konsekvensen värre än om du stannade kvar och inte gjorde någonting? Hur skulle dina chanser se ut då?

Ambitionen när jag hjälper till med det här är att lära klienten att ta hand om sig själv. Återigen så låter det simpelt, men det är nästan aldrig lätt att göra det själv för att beteendeförändringar är så svårt och mycket av det här grundar sig så ofta i saker som är så väldigt mycket en själv och ens egen person. Perspektivet är också så väldigt svårt när man är mitt i soppan själv. Så med dem jag hjälper personligen så tränar vi ofta på saker. Jag vill bolla, experimentera och träna på nytt eller gammalt bortglömt som får dem att göra annorlunda till slut. Ambitionen är att hjälpa folk veta bättre, så de sen kan hjälpa sig själva. Ofta är det viktigt att göra sånt där för att lära sig ransonera med energi och ladda batterierna mer än de dräneras över tid – för att man ska kunna läka från den långa perioden med stress.

Om vi ser till den tidigare nämnda klienten här så kan behandling av det här kan också vara svårt för att det ofta handlar om SÅ MÅNGA saker där man vill kunna peka ut dem för att kunna göra någonting åt dem. “Du äter ju knappt?” kan man se med en kostregistrering. Men det var knappast slut där efter att ha lärt sig att det bara är prestation som är väsentligt och att “alla är viktigare än dig” hela barndomen. Det är sen följt av riktigt dysfunktionella förhållanden som inte var mycket bättre dem och i regel så landade man som hackkyckling på jobbet.

Många saker. Det är brett. Det är mjuka värden och mänskligt… Det är ytterligare en sak som jag gillar med att göra som jag gör. Det där med att kunna ta sig tid och bolla saker ordentligt. Det är rätt fint att KUNNA ta sig tid för att det inte är landstingsanslutet så man MÅSTE hamna i ett visst sätt att göra saker på. Att det tar tid och att det är brett gör inte lika mycket när det görs i projekt-form, tänker jag. Då räknas det ändå inte minuter. På vårdcentralen händer det att man får ett fåtal minuter med en läkare eller upp till en timme med en fysioterapeut eller psykolog – och förhoppningsvis får man åtminstone ett gäng besök innan man blir tillsagd att man får sköta sig själv. Ofta är det om man har tur. Det kan hända att man får höra redan första besöket att de inte kan hjälpa till med någonting, trots att man som patient upplever enorma problem. När man behöver se över många parametrar händer det att det tar märkbart med tid och då kanske det är absolut nödvändigt att lägga ner den tiden så man kommer någonstans.

Andemeningen och målet med att försöka mota bort utmattningssyndrom är att man vill öka energi-reserven, lugna ner för att inte fortsätta bränna ljuset i båda ändarna och ge möjlighet att bli av med alla obekväma symptom. Symptomen är där för att man gjort det man gjort så det blev obekvämt, men det obekväma gör också att man sjunker djupare för att de bidrar till ökat lidande, och således ett ökat stresspåslag och en ökad “energi-förbrukning” om man nu vill kalla det så.

Det här benas ner i någonting lätt här, målsättningen, lite som att sätta en raket på Mars. Det är också lätt sagt. Ibland, med beteendeförändringar, så känns det kanske mer som att valla katter. Ett par ord som väl låter lätt nog, men känns hopplöst till och från. “Sisyfosarbete” är bara ett ord – men det är också lite av en förklaring, för har man satt sig i den här soppan en gång, så kommer man antagligen vara känsligare för det sen och då blir det viktigt att man jobbar på under lång tid för att fortsätta vara snäll mot sig själv.

För att på riktigt rota i VARFÖR VI BLIR UTMATTADE så behöver det individualiseras. Vad är det som verkligen hemsöker, jagar och stressar dig? Vad är det du tänker på om nätterna? Vad är det du inte kan sluta grubbla på och var ligger ditt konstanta fokus även när du försöker göra någonting annat? Är det nödvändigt och finns det där av en god anledning? Varför stressar det dig och vad kan man göra åt det?

Det kan finnas ångest, sömnbesvär och depression. De hör hit allihop i stor utsträckning och kan dränera enorma mängder energi. När de är faktorer så vill man lära om och lära rätt igen. Man kan behöva påverka och hantera känslor och ändra beteenden som leder till att det blir som det blivit. Oftast behöver man påverka sin tillvaro, sina sociala faktorer, som är viktiga för att leva i en lugn, trygg och bekväm nog tillvaro.

Man vill med sitt bio-psyko-sociala perspektiv se till att ge individen bra nog förutsättningar för att kunna återhämta sig och läka. Att bara säga att vi inte har någon evidensbaserad nog behandling är inte gott nog. Det är bara att strunta i problemet, komma med en ursäkt, och inte ens försöka.

Vill man ha hjälp med det här så brukar jag göra allt jag kan för att inte strunta i problemet. Här vill jag hjälpa till. För inte bara verkar det fungera riktigt bra – det är oftast en väldigt intressant och givande process under tiden också, om man bara försöker tillräckligt. Tidigare klienter har uttryckt saker i samband med “Om det inte vore för dig skulle jag vara död.”, så för en del verkar det kunna göra otroligt stor skillnad att få tillräckligt handgriplig hjälp.

Vill du ha hjälp att ta dig tillbaka till jobbet, att vara en bra vän och partner, hobbies och sport, att ta hand om dig själv, hus och hem, och BARN igen så säg till. Säger du till och frågar så kan vi bolla lite om vi verkar passa ihop och om jag verkar kunna hjälpa dig. För många är det praktistk taget hela livet som försvinner under tiden som man är dålig med stressrelaterad ohälsa. Att vara förälder och inte kunna ta hand om barnen på ett tillfredsställande sätt är ofta ett stort problem för alla inblandade. Ett snarlikt ämne är att återigen känna lust och ha kapacitet att agera på den och att faktiskt ha ett sexliv igen. Då är man också på temat familj och relationer, som ofta blir enormt påverkat av sånt här. Inte heller är det sällan man kan behöva ägna sig åt de bitarna lite också. Relationer kan vara svårt, pinsamt, känsligt och… Väldigt ofta extremt viktigt. Man kan behöva göra svåra saker som man inte får tummen ur att göra om man börjar försöka reda upp situationen man har hamnat i.

Men… Nu har du fått ett hum om hur jag ägnar mig åt att hjälpa till på vägen tillbaka från utmattning. Det ÄR generellt svårt, tyvärr. Annars hade det inte tagit så lång tid för så många människor att bli bättre. Men jag tycker inte att det är så hopplöst som en del uttrycker att det är – så, behöver du hjälp så… Säg till. För det är ju ändå vad jag gör. Det sista här om att ge tillbaka individen sin plats i det sociala, är en stor del av livet. Man kan säga mycket som socialt sammanhang, men att bara ha ett ställe där man hör hemma och där man känner att man ska vara och duger som man är säger mycket nog här.

Oavsett om det är stress, smärta eller en kombination av de två som är problemet – för hjärnan är de inte helt olika – så hör av dig så byter vi några ord! Jag kanske inte är rätt instans för dig; är jag inte det så skickar jag dig gärna dit du passar bättre och hjälper dig med det jag kan på vägen, om det så bara är några kloka ord. Jag försöker inte hjälpa de som jag inte tror att jag kan hjälpa, så det är helt ofarligt att fråga.

Lycka till på vägen, oavsett, så hörs vi förhoppningsvis i nästa avsnitt oavsett om du hör av dig eller inte. =)

Hur behandlas utmattningssyndrom?

Lämna ett svar Avbryt svar