Vad är utmattningssyndrom?

Vad är utmattningssyndrom?

“Vad är utmattningssyndrom?” bör väl rimligtvis besvaras innan man går vidare, så jag tänker att vi börjar djupdyka lite i stress, utmattning och utmattningssyndrom för att man ska veta ordentligt vad det är, varför man får det och lite om vad man kan göra åt det.

Poddavsnittet hittas där poddar finns, eller på https://feeds.acast.com/public/shows/63c2810e7ae74e0010a5a4e3

Hur ofta vaknar du upp och känner dig förväntansfull inför din dag?

Spännande, uppladdad, stärkt och redo att bara sätta igång och göra grejer är hur morgnarna borde vara. Men det är sällan fallet med utbrändhet, utmattningssyndrom eller vad vi nu vill kalla det. Lite krasst och väldigt förenklat kan man säga att det snarare är motsatsen.

Kanske är du en av dem som säger att “Det är bara är lite mycket just nu”. Det finns de som kör på så i flera år.

Eller så är du en av dem som säger “Men det är så roligt!” och ÄLSKAR allt. Det vansliga är att det kan bli för mycket och för stressigt även om det är roligt.

Kanske har du varit hemma, sjuk av stress vid tidigare tillfällen – och polletten trillar ändå inte ner. Du kraschar upprepade gånger och det tar dagar att återhämta dig när du väl gör det. Du skulle varken vara först eller sist med att göra så. Goda skäl till att det blir så skulle kunna var att det är skittråkigt att vara luddigt sjuk och det är ganska vagt och diffust med den här typen av stressrelaterad ohälsa. Det blir ofta så långdraget att symptomen av det hela och effekten som blir praktiskt taget blir till den man är. Det går inte att skilja bra nog på vem man är och symptomen, för att det ska gå att se kontrasten noga nog för att få till en tillräckligt tydligt gräns som kan krävas för absolut acceptans. Då blir det svårt att se var på skalan man är mellan tipptopp och nära kollaps.

Utmattning är antagligen vad jag hjälper till med mest. Jag tjatar ju om och om igen om att alla tre sitter ihop, men till viss mån går det såklart att isolera dem.

Reaktionen och vad som händer när det blir för mycket är ofta VÄLDIGT individuell. Det gäller både vad som är stressigt och vad som händer när det blir för stressigt. Stress är en sådan subjektiv sak – och livet är en sån stor hög med massa saker, vilket är varför det oftast är nödvändigt att hitta en individuell lösning på problemet. Där gör coachningen och någon som är med, tycker till, pekar och lägger sig i ofta stor nytta. Så man får perspektivet för att kunna lösa rätt problem.

Här och där kommer jag in på “skolboksexempel”. Då verkar det framför allt som om stressrelaterade hälsoproblem är vanligast hos kvinnor, 25-40, plus minus några år. De kan arbeta inom servicebranschen, skolor, hälso- och sjukvården eller vara chefer på mellannivå eller ägare av privata företag. Notera här att det jag ogillar med vården även verkar gå ut över de som jobbar där i märkbar utsträckning. Vårdpersonal är orimligt överbelastad i många fall, så det jag ogillar med vad jag kallar vård är inte nödvändigtvis ett påhopp. I stor utsträckning tänker jag att det är ett systemfel som gör att det blir som det blir.

Men hur kommer det sig då att kvinnor lider mer… eller åtminstone söker mer hjälp?

Kan det finnas ett duktig-flickasyndrom som gör att de lider mer?

Kan samma sak för man och kvinna öka stressnivåerna mer för kvinnor?

Eller är det någonting som får dem att hamna i mer stressiga situationer?

Föredrar de att söka hjälp, där männen hittar den någon annanstans, bland vänner eller i en flaska?

Jag vet inte. Om du gör det får du gärna upplysa mig.

Det brukar ändå börja långsamt hur som helst… Och sedan utvecklas det tills du kraschar, om du då inte gör något åt det under färden. Om det inte är tal om någonting förhållandevis långsamt och långdraget så är det tal om någonting annat än utmattningssyndrom, vilket förstås också kan vara stressrelaterad ohälsa. Anpassningsstörningar och PTSD är exempel på mer akuta varianter.

Förhoppningsvis gör du något åt det tidigare än när du är helt förstörd och står helt utan resurser att lösa problemet. Det är vanligt att man undviker, ignorerar, försummar eller undviker att se sambandet mellan stress och något annat – och till slut söker vård för något annat i stället, trots att det är stressen som är den bestående faktorn. Har du någonsin hört talas om någon som söker läkarvård för sitt hjärta, exempelvis vid en panikattack? Andra orsaker till att människor söker läkarvård kan vara ångest, minnesproblem, mer diffus bröstsmärta, depression eller sömnproblem, huvudvärk, mag-tarmproblem eller annan fysisk smärta eller obehag. En del fortsätter och fortsätter tills de är slut en dag och inte kommer upp ur sängen. Det är sannolikt det värsta fallet. Man ligger och stirrar i taket och undrar varför kroppen inte rör sig när man försöker…

Så, det är väldigt mycket vanligare att man söker hjälp för något annat än “JUST STRESS” när man ber om hjälp eller söker behandling. Man låter stressen fortsätta och fortsätta – och när problem uppstår på grund av den söker man hjälp för DE problemen, snarare än för något annat.

Det är nog det aboslut vanligaste inom vården och det har historiskt varit vanligt hos mig också, när jag framför allt ägnade mig åt manuella terapier och personlig träning.

Det var inte ovanligt att folk ville ha hjälp med någonting som gjorde ont till att börja med – och sen utvecklades det till att man jobbar bredare och med orsaken till att det skulle kunna göra ont. Så man söker för det som gör ont för det är ett uppenbart problem, men sen börjar man diskutera, rota i och fundera på vad är anledningen, orsaken till och ditt varför?Varför gör det ont här?

Med problem relaterade till stress, depression och ångest har det inte heller varit ovanligt att man har sökt hjälp för att man vill ägna sig åt personlig träning för att det verkar fungera så pass bra mot problemen. Då kan man väl absolut göra det… Men det kanske inte räcker att göra BARA det för att uppnå bästa möjliga resultat.

I och med att jag fortfarande ägnar mig åt så att säga “mindre fysiska problem” så händer det fortfarande att man söker hjälp hos mig för “någonting mindre som bara gör ont”. Ibland trillar en polett ner lite senare att det kanske är mer än så. Förhoppningsvis behövs inte det.

När man grävt sitt hål långt och länge och sitter där i, så man på riktigt besväras av ordentligt symptom av långvarig stress, så finns det generellt ingen snabb lösning.

När man väl har låtit det pågå tillräckligt länge – och “gått in i väggen”, blivit utbränd, utmattad eller faktiskt uppnått allt som krävs för att man ska leva upp till diagnosen “utmattningssyndrom” som vi ju ändå har som diagnos här i Sverige, så har man gått för långt. För att nå dit behöver man ofta jobba på ganska länge.

Kärt barn har många namn, men så länge alla vet vad vi pratar om spelar det ingen roll vad vi kallar det – poängen är att det uppstår efter ordentligt långvarig stress utan tillräcklig återhämtning. Generellt sett pratar man om månader, om man inte kört på i mer eller mindre samma tempo och på samma sätt i år.

Västra Götalands region skriver på sin hemsida att “Utbrändhet är en annan term som använts men den betecknar en psykologisk reaktion på negativa händelser i arbetslivet och som har många olika definitioner, varför den inte bör användas som en medicinsk diagnos. I engelskspråkig litteratur motsvaras utmattningssyndrom ”exhaustion disorder” i stor utsträckning av begreppet ”clinical burnout”. ” Jag är inte säker på om det är för att det ska bli onödigt krångligt, eller om det faktiskt blir mer övergripligt med många namn. Diagnosen är långvarig stress är här och idag utmattningssyndrom hur som helst.

Det kan göra människor helt förlamade och oigenkännliga från hur de brukade vara. På många sätt verkar det vara ett modernt fenomen – en konsekvens av hur vi lever i det moderna samhället. Här har stress blivit en av de vanligaste orsakerna till att vi blir sjukskrivna.

För att förstå vad utmattningssyndrom är ska kan vi ta en titt på en liten lista över de symtom som det orsakar. Några av de vanligaste är:

Trötthet. Energinivåerna som en gång höll dig produktiv i arton timmar om dagen tar slut praktiskt taget innan du börjar göra någonting. Åtminstone är det den känslan. Något knappt märkbart dränerar dig fullständigt – och energinivåerna laddas upp bra mycket långsammare än tidigare, både för kropp och hjärna. De är lika sopslut båda två.

Fysisk smärta – lite överallt, eller på ställen där det inte finns någon bra anledning att ha ont alls. Förutom att det då faktiskt kan finnas skäl. Det är bara inte helt uppenbart. Psykosomatisk smärta från hjärnan som signalerar som ett rop på hjälp. Hjärnan gör allt i sin makt för att försöka dra i nödbromsen för att få en chans att vila och återhämta sig. Vanliga exempel är huvudvärk, rygg- eller nacksmärta eller problem med underarmar och händer eller underben och fötter. Ibland till den grad att fötter eller händer blir helt oanvändbara i motsats till de praktiska verktyg de var tidigare. Bröstsmärta kan vara ett annat exempel.

Stresskänslighet eller stressintolerans. Stress som du tidigare trodde var ingenting blir plötsligt överväldigande och det känns som om hela världen kommer över dig – och du bryter ihop. Du klarar inte av mer. All denna press?! Har det alltid varit så här?

Sämre minne, hjärndimma och att faktiskt känna sig dum i huvudet, krasst uttryckt. Hjärnan vägrar samarbeta som den brukade. Kognitiva besvär är ett kriterium för att få diagnosen utmattningssyndrom – att det här är vanligt är helt rimligt, men det gör ofta stor skada på både prestationsförmåga och självbild. Kanske är det en följd av att stress över tid producerar mycket kortisol som praktiskt taget fungerar som ett neurotoxin och som enligt vissa praktiskt taget kan orsaka hjärnskador.

Känslor. Har du alltid haft alla de här? Var du verkligen så irriterad och arg över så små saker tidigare? Grät du vid minsta lilla detalj?

Sömnen, denna underbara aktivitet – vad har hänt med den?! Det har blivit utmattande och en kamp att sova. Eller åtminstone att försöka. Det finns trots allt inte mycket just sömn. Sover du något eller verkar det mest som om du snurrar runt på nätterna?

Depression smyger sig in, eller åtminstone delar av det. Hjälplöshet, allmän tragedi, negativitet, elände, morbiditet och mörker blir nya teman i livet.

Ångest kan närma sig på ett eller annat sätt. En ny, luddig känsla av obehag när du gör vardagliga saker som tidigare fungerade utmärkt. Det är väl bara vardagen, eller hur? Att köra bil, handla och gå till affärer, träffa människor och andra “normala” saker. Kanske har du planerat något trevligt och roligt som att gå på restaurang, resa eller gå på bio – och plötsligt får du din första panikattack. Råkar ditt hjärta rusa under dagen utan någon bra anledning?

Magproblem som du aldrig haft tidigare börjar smyga sig på dig.

Känslighet för stimuli som ljud och ljus är vanligt.

Yrsel utan någon uppenbar god anledning vid undersökning förekommer.

Man får hoppas att du inte lider av alla symptomen. Men de är alla vanliga – och de är bra eländiga. Det är inte helt orimligt att man bockar av alla de där symptomen och de är relevanta och någonting att fokusera på och lägga vikt vid. De är absolut nödvändiga att notera, acceptera och förhålla sig till men de är inte helheten i sig. Det går inte att stirra sig blind på enbart symptomen om det inte är de som är problemet, utan snarare en konsekvens och ett symptom av problemet. Symptomen går ibland att göra någonting åt kortsiktigt, men för att lösa hela situationen långsiktigt behöver man se till grundproblemet i regel. Grundproblemet går praktiskt taget alltid att göra någonting åt. Både med och utan läkemedel för att lindra symptom under tiden. Don efter person.

Västra Götalandsregionen skriver också på sin hemsida att “flera av huvudsymtomen vid UMS är ospecifika varför en ordentlig anamnes samt somatisk undersökning och laboratoriediagnostik måste göras innan diagnos”. Förhoppningsvis resonerar de flesta andra län liknande, men det är inte alls nödvändigt att alla län – eller utövare i samma län – resonerar likadant inför eller under tiden man får eller har sin diagnos. Inte heller är det säkert att de gör, behandlar, tänker och får till samma sak med precis likadana patienter. Det här blir högst relevant för differentialdiagnostik och utredning som görs i samband med UMS.

Igen, vanligt är att man söker för något som är relaterat till stress – men inte grundproblemet. De som söker vård ska rimligtvis inte ens riktigt veta vad de söker för. Det är ofta bekymmer man har som symptom som råkar bli diagnosen, när det egentligen ska bli en differentialdiagnos man plockar bort. Antagligen och förhoppningsvis är det ofta på grund av systemfel och tidsbrist hos de som ägnar sig åt det, snarare än slarv och inkompetens. Det kan mycket väl bli någonting mindre som blir diagnosen – eller att det mer eller mindre struntas i för att det “bara är stress”. Vanligare större grejer man kan söka för är annars ångest, depression, diabetes, hypothyreos eller kanske hjärtkärlbekymmer. Symptomen kan vara många och luddiga, så det borde behandlas som om det är komplext och svårt när någon tittar på det här för att man ska få ett bra nog hum om vad som är dåligt. För det är komplext och svårt. Det går inte att ta ett blodprov och se att det här är problemet. Det gäller de flesta jag ägnar mig åt med stressrelaterad ohälsa.

Men så till det lite mer torftiga och torra när det kommer hit. Jag tycker att det är förträffligt om det går att bli sjukskriven en period när det här väl blir resultatet. Det är väldigt värdefullt för att kunna få möjligheten att vila ordentligt. För att bli sjukskriven så man försörjs av vårat sociala skyddsnät behövs först en diagnos – och sen behöver försäkringskassan acceptera att du ska få sjukpenning.

För att få diagnosen “Utmattningssyndrom” som i vårat land har diagnoskod “F 43.8 A” i sjukdomsklassifikationssystemet ICD-10, ska man ha varit besvärad av stress de senaste sex månaderna. Det är angeläget att bedöma längd på belastningen för att klargöra att det inte rör sig om anpassningsstörning, som är mer akut och kan bero på akuta förändringar i livet såsom sorg eller förändrade livsfaktorer och man vill utesluta somatisk – faktisk kroppslig – sjukdom som orsak till tröttheten.

När man är försöker hitta en lämplig diagnos så tittar man ofta efter “kardinalsymtomen”, dvs de viktigaste symtomen eller “huvudsymtomen” som för UMS är nedsatt energi, kognitiv funktionsnedsättning och nedsatt tolerans för stress. Det ska också finnas diverse somatiska och psykiska symtom.

Jag citerar västra götalands regions hemsida: “Den kliniska bedömningen är grunden för diagnostiken varför diagnos bör sättas av läkare. Skattningsskalor kan vara till nytta.” Med det sagt så sätter ju jag ingen diagnos som sen skickas till någon försäkringskassa. Då söker man i regel till sin vårdcentral och idealt är om man också då försöker understryka att det är just för UMS man söker, snarare än för någonting annat. Söker man för något av symptomen bara kan man mycket väl komma därifrån utan diagnos och utan möjlighet till sjukskrivning.

Suicidriskbedömning “ska alltid göras” skriver man på en del ställen, bland annat på västra götalands regions hemsida, när man är ute efter att sätta en diagnos för UMS. Men, återigen, om man screenar för det beror på varför man söker. Som jag nämnde innan så söker de flesta för något helt annat än just UMS. En screening för suicidalt – något så banalt som att snällt fråga – kan rädda liv. Det görs antaligen och förhoppningsvis om man gör en specifik utredning för UMS. Dvs om man kommit så långt och vården på riktigt är på det spåret. Lättaste sättet för vården att komma in på det spåret är att söka för precis det och inte för någonting annat där man hoppas att de kommer på grundproblemet själva.

Är man trött och less nog för att luta mot att hata sitt liv nog för att inte vilja mer så kommer man också mer mot det depressiva, som ska kunna utesluta diagnosen UMS. Där kan det eventuellt bli lite rörigt, men så länge man är sjukskriven för någonting så kan man kanske då få andrummet nog vi är ute efter med en diagnos som ska leda till sjukskrivning.

Diagnostiska kriterierna för utmattningssyndrom.

Enligt socialstyrelsens kriterier för utmattningssyndrom ska samtliga nedanstående kriterier vara uppfyllda för att diagnosen ska kunna ställas. E och F är särskilt viktiga att beakta, för korrekt diagnos.

A. Fysiska och psykiska symtom på utmattning under minst två veckor. Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer vilka har förelegat under minst sex månader.

B. Påtaglig brist på psykisk energi eller uthållighet dominerar bilden.

C. Minst fyra av följande symtom har förelegat i stort sett varje dag under minst två veckor:

1. Koncentrationssvårigheter eller minnesstörning.
2. Påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress.
3. Känslomässig labilitet eller irritabilitet.
4. Sömnstörning.
5. Påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet.
6. Fysiska symtom såsom värk, bröstsmärtor, hjärtklappning, magtarmbesvär, yrsel eller ljudkänslighet.

D. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

E. Utmattningen beror ej på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t.ex. hypothyreoidism (brist på sköldkörtelhormon), diabetes, infektionssjukdom).

F. Om kriterierna för egentlig depression, dystymi eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.

Om man bara skulle utgå från diagnoskriterierna så skulle det kunna ses som förhållandevis enkelt. Då är man på någonting ganska konkret och det mynnar ut i någonting som blir binärt – man lever upp till kriterierna eller inte, får en diagnos eller inte – och då kan försäkringskassan dela ut sjukpenning om man då är sjuk.

Det är inte alltid så lätt varken att få en diagnos eller att få igenom det hos försäkringskassan, men är man där och söker för rätt sak så är man åtminstone på rätt spår själv.

Återigen, numera när man är deprimerad eller har en ångestdiagnos och har besvär med UMS så blir UMS en tilläggsdiagnos. Det blir lite av en parentes – och det är inte orimligt att man ser till den parentesen mindre, även vid utredningen. Det är lättare att sätta någon av de diagnoserna och försöka behandla dem än att rota i en utmattning. Det var heller inte längesedan det hette “utmattningsdepression” för att de är så snarlika på en del plan. Men det svänger och ändras lite hit och dit. Här är det rimligt att det är klurigt med diagnoser när samma diagnos kan ge så väldigt olika symptom och kräva olika behandling.

Behöver du handgriplig hjälp med det här så finns jag tillgänglig för precis det. Jag kan inte lösa allt med ett trollslag, men jag verkar kunna rota i de här bitarna och vara behjälplig. Det här är svårt. Ibland blir det riktigt rörigt till den grad att det gott om tid och resurser för att vända skutan. Då får det vara så. Men det kan inte fortgå för alltid, för det fortsätter antagligen nedåt om det fortsätter… Och ingenting löser någonsin sig självt. Så det behöver ändras aktivt. Vill du ha hjälp så når du mig på hemsidan www.dolor.se eller i beskrivningen.

Vill du rota och ändra själv så rekommenderar jag boken. Lycka till!