Utmattningssyndrom, depression och smärta

Hitta podd-avsnittet där poddar finns, eller klicka här: https://feeds.acast.com/public/shows/63c2810e7ae74e0010a5a4e3

Utmattningssyndrom, depression och smärta.

Utmattningssyndrom, depresison och smärta. ”Varför ska man ta hand om alla tre?” är en vanlig fråga eftersom det inte riktigt är något ”standardförfarande”.

Det beror på att de tycks främja varandra och skapa en perfekt storm. Jag har hanterat människor i några år nu, och det är sällan man bara ser ett av problemen. Om ett av besvären skapar mer av de andra är det nödvändigt att se på hela bilden för att ta hand om det på ett bra sätt. Därför försöker jag lägga märke till alla tre. Även om man kanske framför allt känner att man besväras av ett av problemen.

Långvarig smärta är en slags kronisk stress och leder till depressiva problem.

Depression är en kronisk stressfaktor och kan ha fysisk smärta som ett symptom.

Utbrändhet kommer från långvarig stress och kan orsaka både depression och fysisk smärta i förlängningen.

Sedan kommer den intressanta och spännande delen – hur resonerar man när man behandlar det?

Lite längre fram tittar vi mer djupgående på hur saker och ting behandlas. Både hur de brukar behandlas och hur jag tycker att man borde göra – och då försöker göra när jag hjälper människor. Men att ifrågasätta mycket är en bra början. Fråga ”varför?” om och om igen. Det här blir en ganska stor skillnad jäntemot hur mycket annat behandlas, men här fungerar det ofta relativt bra.

”Varför?”

Det här är den roliga – och sannolikt den värdefulla delen som jag älskar när jag försöker hjälpa människor. Det är pragmatiskt och tar oss till kärnan. Om vi inte behandlar orsaken – det egentliga problemet – kommer vi ingen vart. Man skulle kunna göra det på pillersättet; försöka ta bort så många symptom som möjligt med piller, men jag är förbryllad över hur mycket vi försöker göra det när det är så sällsynt att se att det fungerar med det här… men det är inte poängen här. Det här handlar om sambanden mellan dessa tre.

Och det verkar räcka med att bara titta på fallen för att se hur de hänger ihop… Eller åtminstone ATT det hänger ihop – sen kan man behöva teoretisera lite för att dra linjerna mellan det ena och det andra. Det finns sällan bara en av de tre – och om det dyker upp fall med bara ett av besvären så säger folk ofta att de har besvärats av några av de andra mer eller mindre nyligen. Man kan också fråga sig var skillnaden mellan diagnoserna ligger. Det finns en uppenbar skillnad mellan fysisk smärta och känslan av meningslöshet.

Ångest, sömnlöshet och mag- och tarmbesvär är inte lätta att blanda ihop…

Vissa diagnostiska kriterier för utbrändhet och depression säger dock att om man har det ena kan man inte ha det andra. Det är omedelbart diskvalificerat. Utbrändhet och depression stör varandra, åtminstone här i Sverige, där man blir sjukskriven för långvarig stress när man blir tillräckligt förstörd, till skillnad från på andra ställen där det knappt finns.

Vi har diagnoserna. Absolut. Och, eller men… Ibland finns det ingen sjukskrivning alls, trots att diagnosen finns någonstans och att man ändå lever upp till det rätt så bra. Ibland är man ursäktad i flera år. Så man är inte helt säker på om det sociala skyddsnätet finns där innan det är dags att använda det.

Det här blir en frågeställning kring diagnoser och kanske egentligen försäkringskassan. Frågan om försäkringskassan tar vi nog INTE idag. Diagnoser är bra. Till och från och när det passar, tycker jag. Att bunta ihop människor och ha standardiserade sätt att lösa deras problem är fullt rimligt för att det ska gå att erbjuda det bästa sättet att behandla saker och då ge alla samma lösning.

Fraktur löser vi så här… och sen gör vi ditt och datt – för det har visat sig fungera bäst. Sen är det klart.

Men i vissa fall verkar det som om vi borde fokusera mindre på diagnoser. När människor fastnar i diagnoserna snarare än i lösningen kan det mynna ut mer i någonting som närmar sig slöseri med tid. Vilket väl kan gå som stora och arroganta ord, men… Så här tänker jag: precis som alla drägliga nog terapeuter och vad man nu kan och vill kalla det så frågar jag människor om situationen, hur de mår och hur de känner sig – vilka symtom de har och så vidare innan jag tar mig an dem. Det är praktiskt taget samma förfarande som du går igenom ”innan du får en diagnos”, men jag bryr mig mindre om att bara sammanfatta dest i ett par ord i slutändan. Visst kan saker och ting ”låta som det ena eller det andra”, men i mitt fall är det ofta mer hjälpsamt att undvika att sammanfatta det i en diagnos eftersom det kan leda till onödig tunnelseende.

Diagnoser fungerar förstås utmärkt för många saker. Åter till till exempel frakturer. Eller specifika skador på specifika områden, faktiskt patologiska saker där det finns en viss bakterie på ett visst ställe, ett virus som gör sin grej eller om det finns en genetisk mutation någonstans som orsakar specifika symtom eller något annat som är väldigt just specifikt – där diagnosen verkligen säger allt. I de fallen är det utmärkt.

En annan bra punkt är att diagnosen är utmärkt för att sammanfatta människor med några få ord för att flera ska kunna vara behjälpliga med samma klient, eller inom vården, patient. Men det gäller tills någon ställer fel diagnos. Vilket också händer. När så är fallet blir man behandlad för helt fel sak och då på helt fel sätt.

Jag har träffat människor som har kastats runt inom vården i åratal utan några positiva resultat. Om människor själva vet att de är trötta, deprimerade och att allting gör ont kan det fungera att bara behandla dem efter det i stället för att försöka sammanfatta det i en diagnos som ändå inte täcker allt.

Hela det där skulle kunna kännas som att vi är helt ute och cyklar. Det är inte alls poängen, även om det väl då såklart är bra att cykla och röra på sig. Poängen är lite grundinformation, för jag tänker att härifrån så kan vi nu begripligt gå över till att titta på utgångspunkten för ett par klienter som jag har tagit hand om. För DET kan mycket väl förtydliga lite varför jag föredrar att titta till alla tre – och varför ”bara en diagnos” inte nödvändigtvis hjälper. Det kan vara bra för sjukskrivning om det behövs, åter till försäkringskassan, men kanske inte alltid helt hjälpsamt för att trolla bort hela problemet.

Åter till min poäng – trötthet, depression och smärta kommer vanligtvis hand i hand … i hand.

Chris kom till mig med sagda röra. Gott om trötthet, en lista med depressiva symtom och smärta på flera områden. Det var:

• Depression och ångest
• Stressintolerans där små saker som brukade fungera bra blev en KRIS!
• Han saknade energin som han brukade ha. Delvis för all del för att han vaknade nattetid, men det var inte hela bilden…
• Social isolering på grund av Covid-pandemin (hur medicinerar vi det…?!)
• Smärta i bröst- och bröstryggs, nacke, hals och huvudvärk.
• Att gnissla tänder orsakade problem med käken och musklerna runt den.
• Smärta i knäna till den grad att han haltade.

En kvinna som ville ha min hjälp för ”främst depression” hade ”Jag vill kunna gå upp på morgnarna och… fungera”. Jag vill inte öppna ögonen och fråga mig själv varför jag ens ska bry mig om att fortsätta andas.” som sitt första och främsta mål. Men då fanns det också en hel del smärta bland sömnstörningarna och den kompletta utmattningen och energibristen.

Det är oftast så det ser ut. En röra med flera områden. Inte ett isolerat. Som en parentes så vore det ju toppen om det vore ett isolerat. Det är jättepraktiskt för mindre problem är rimligtvis lättare att lösa, men det råkar ofta leda till en hel bunt.

Hjärnan ser egentligen ingen större skillnad mellan fysisk smärta och psykiskt elände. Båda är stressande, så båda ökar stressresponsen.

Men stressresponsen är inte riktigt det hela med lidande. Det blir stress, absolut, men det blir också något slags mer subjektivt lidande som inte alls nödvändigtvis är synonymt med stress… där jag antar att vi får definiera stress på ett bra sätt i ett kommande avsnitt så det inte bara blir ett ord som är återkommande hela tiden. Det man sett är att när människor känner psykologiskt lidande, eller känslomässig smärta så påverkas samma delar av hjärnan som när vi känner fysisk smärta. Nu är neuroanatomi och vilka funktioner som vilken del av hjärnan ägnar sig åt inte det jag brukar ägna mig åt som mest, men det verkar som att det i hjärnan skulle kunna hänga, åtminstone delvis, på den insulära loben, eller insulära cortex, the anterior insula, på engelska som enligt wikipedia tar emot smärtimpulser och signaler om tillstånd i kroppens inre organ och gördelvindlingen, eller ”anterior cingulate cortex” på engelska – som är delaktig i hur känslor fungerar genom att den är kopplar ihop information om belöning och bestraffning, som generellt är hur vi lär oss. Den verkar lägga ihop ett och ett när det kommer till känslomässiga reaktioner och beteenden. På något listigt sätt verkar de få till ihopblandningen av psykisk och fysisk smärta, verkar det som…

Jag kan nog inte ens särkskilt bomsäkert säga om vi vet hur det ligger till. Så vi kanske ska återgå till det vi vet desto bättre – depression och långvarig stress minskar din smärttolerans. Det gör dig känsligare. Fler och fler sårbarhetsfaktorer gör dig känsligare och mindre motståndskraftig mot ont och elände; många bäckar små. Det är antagligen också någonting vi får återkomma till senare – att man inte riktigt ”vänjer sig” på ett bra sätt mot elände i alla oändlighet. Vid en viss nivå så gör det snarare att man kommer närmare och närmare att bryta ihop bara. Så depression och långvarig stress gör att du är mer benägen att känna smärta när den väl är där eller att tolka signaler som kommer dit som smärtsamma. Stressen ökar också passiv muskeltonus, vilket ökar sannolikheten för att du ska få ont i något muskelrelaterat.

Depression är stressande. Livet är stressigt. Smärta är stressigt. Långvarig stress ökar kortisolnivån, som verkar fungera mer eller mindre som ett gift för nerverna när dosen blir för hög under för lång tid. Det verkar minska antalet förbindelser mellan neuron, vilket är ett vanligt förekommande resultat hos både deprimerade och utbrända patienter. Ytterligare en likhet.

Mycket av det här leder till en positiv feedback-loop, där någonting förstärker sig självt. Ju längre tid vi gör något, desto bättre blir vi på det. Ju mer det sker, desto mer spär det på sannolikheten för att det fortsätter. Om det inte finns en genomtänkt lösning som du aktivt använder. Beteenden fungerar ofta så här. Gör något och du kommer sannolikt att göra det mer och mer. Ju längre du fortsätter med beteenden, desto hårdare fastnar de och blir svårare att ändra. Tyvärr fungerar det med smärta, tankemönster vid depression, ångest och det mesta annat också. Kanske är du stressad för att du måste prestera hela tiden? Kanske gör du massor av dumma saker som inte är ideala. Att vi gör någonting ofta, mycket eller för att det kortsiktigt är användbart på något sätt gör dem inte rätt.

Allt vi gör och övar är färdigheter – så allt vi gör massor av blir vi bättre på. Du kommer inte att få MINDRE smärta av att träna på det; du blir ett proffs på att känna smärta. Det leder till central sensitisering, och hjärnan blir ännu känsligare.

Känslor som stör dig? Utan att förändra någonting kommer det inte att bli mindre mörker. Den mörka, onda, morbida och gotiska mentala miljön du är i kommer med tiden att kännas mer naturlig och självklar. Ganska snart är det det normala tillståndet där du inte känner att du befinner dig i något mörker. Det är de andra som ser världen genom någon sorts rosa glasögon. Det är du som är den objektiva. Perspektivet förändras till ”Det är så här saker och ting är, och det är så saker och ting kommer att vara. Det blir inte bättre”.

Att ändra det så snart som möjligt är rimligt för att ju tidigare det görs desto enklare är det, tänker jag. Låter man bli att VÄLDIGT AKTIVT försöka ändra på det när situationen är som de är bland mina klienter så blir det mer och mer sannolikt att man går miste om allt det där man vill ha i livet. Pågår det längre tid så rotar det sig djupare och vi kommer längre ifrån lugn, ro, frid i sinnet och glädje. Kärlek, ordning och reda och energi nog för att sträva mot sina högre mål. Vad man verkligen, verkligen vill ha ut av livet är väldigt individuellt och någonting som tåls att tänkas på, men ofta är det motsatsen till det som kommer med stressrelaterad ohälsa.

Jag hoppas det här ger lite inblick i hur saker och ting hänger ihop. Områdena är komplexa, och det finns en massa mer fysiologi och psykologi här, men om målet bara är att understryka att de hänger ihop väldigt väl, så kan vi nöja oss sådär. Ett bra skäl att låta bli, förutom att spara tid och öron, är att vi är inte ens är helt säkra på alla mekanismer som verkar. Det finns de här tre enorma problemen – och vi har ett hum och en hyfsad idé om dem – men sannolikt långt ifrån hela bilden. Om vi hade en bra idé skulle pillerlösningen kunna fungera mycket bättre än vad den gör i dag, eftersom vi skulle kunna peta på precis rätt molekyler, och vi skulle klara oss bra.

Men så är inte fallet i dag. Vi är fast i att en av de tre verkar hjälpa de andra två på vägen, vilket kan leda till att vi lider av alla tre om vi låter det fortskrida långt nog. Om det nu fungerar så, så måste vi behandla allihop, eller åtminstone ha dem i åtanke. För att kunna göra det måste man veta tillräckligt mycket för att kunna behandla alla. Såklart behöver man heller inte nödvändigtvis ha alla tre – och jag skulle föredra om ingen av dem störde dig, men alla ökar risken för att du får en annan – eller allihop… så det är därför jag samlar kunskapen och försöker ha alla i åtanke när jag gör saker och ting.

Om du störs av något av det här tycker jag att du bör tänka mer eller mindre likadant du också.

Istället för ”piller-lösningen” som jag precis nämnde så verkar många få bättre resultat av att påverka tillvaron och vad man gör, så man börjar med någonting rent konkret och handgripligt än att ändra hur man mår och vad man känner. Det är oftast inte lätt när man är mitt i soppan, men lättaRE än att börja i andra änden. Vi kommer antagligen komma in på det mer i avsnitt längre fram.

Vill du ha hjälp med de här bitarna så når man mig lättast genom hemsidan, www.dolor.se. Föredrar man att göra det själv så finns boken för att man ska kunna få lite mer av min syn på det här när man jobbar sig framåt. Är man dålig till den grad att det är jobbigt att läsa, som många ofta uttrycker att det är, så är antagligen handgriplig hjälp det bästa.

Ändras ingenting så fortsätter man i regel neråt, så låt inte eländet fortsätta för länge. Ändra och rota. Lycka till, så hörs vi nästa gång.