Nedtrappning: Väggen

Det heter att man går in i väggen. Ändå ser man ingen vägg. En dag har man bara kraschat. Jag kan inte påstå att det sker utan förvarning för det sker inte bums. Vägen dit är olika lång för olika individer. Men visst finns det varningstecken. Jag visste själv att jag inte mådde bra. Men jag orkade alltid lite till.

För min del kom väggen en dag i januari. Det var mörkt och kallt och en snöstorm hade dragit in över länet. Jag blev kallad till chefens rum för att få ännu fler uppgifter. Jag minns att hennes röst ekade i rummet, jag såg att hon pratade men jag kunde inte uppfatta vad hon sade. Det började mörkna för ögonen och benen kändes svaga. Jag föll ihop på golvet. Jag låg där i något som kändes som en evighet innan jag viskade: Jag orkar inte.

Jag minns inte så mycket av vad som hände den dagen. Men jag var totalt oförmögen att göra något alls. Jag borde åkt hem. Av någon anledning stannade jag kvar. Om jag bara fick samla krafterna ett par timmar skulle nog allt bli bra. Trodde jag. Oj så fel jag hade.

Kommentera