Varför jag tog steget och började med terapin på Dolor

Jag har haft psykiska problem i praktiskt taget hela mitt liv. I flertalet år har jag också haft kontakt med psykvården i olika utsträckning. MÅNGA timmar har spenderats i möten med diverse psykologer, läkare och kuratorer. Jag har berättat min historia så många gånger att jag kan dra den för vem som helst, när som helst. Men att berätta min historia för vårdpersonal efter vårdpersonal har inte hjälpt mig.

Jag ska inte vara orättvis. Jag HAR faktiskt fått hjälp, ganska mycket, faktiskt, men inte tillräckligt. Jag har lärt mig sätt att hantera ångesten, panikattackerna och självskadebeteendena, men det är sätt att hantera skiten när den står och bankar på dörren. Jag har inte fått lära mig sätt att hantera livet så jag inte får ovälkomna besök.

Min resa med statlig vård kommer få sina egna inlägg, så den tänker jag inte skriva om här. Slutet av den bestod hur som helst i att jag bad om hjälp med att hantera livet, vilket de på vårdinstansen jag var inskriven på sa inte fanns. Jag var less på att bara krishantera, vara avtrubbad av mediciner och känna att livet rusade omkring mig utan att jag hade någon som helst kontroll. Jag var less på att vara ändlöst trött. Men när jag sa det till dem svarade de att det inte fanns någon sådan behandling. De funderade på att sätta upp en stresshanteringsgrupp och de kunde sätta upp mig på intresselistan, men det var det.

Som en snabb sammanfattning kan man skriva att jag;

  • har varit deprimerad, mer eller mindre, sedan sex års ålder.
  • har haft ätstörningar, både hetsätning och svält, under hela tonåren.
  • varit träningsfanatiker.självskadat hela tonåren.
  • haft skyhöga prestationskrav under hela livet.
  • varit mobbad under hela grundskolan och gymnasiet.
  • försökt ta livet av mig vid flera tillfällen.
  • nekats slutenvård för att jag ”skulle må sämre om jag lades in”.
  • varit så utmattad att jag inte orkat vara vaken mer än en handfull timmar per dygn, i närmare två år.

Men för mig fanns ingen annan hjälp än krishantering av ångest, medicin och samtalsterapi, som mest bestod av att jag berättade varför jag mådde som jag mådde.

När jag fick höra att hjälpen jag bad om inte ens fanns rasade det lilla hopp jag hade. Jag hade ändå trott att det fanns något de kunde erbjuda, eftersom jag hade fått bra hjälp med att hantera ångesten. Men det fanns ingenting. Jag var lämnad att lösa livet själv. Samtalsterapi och mediciner var ett alternativ, såklart, men jag ville ha något annat.

Tankarna på självmord har funnits i bakhuvudet under stora delar av mitt liv. Vid flera tillfällen har de varit näst intill det enda jag tänkt på. Nu var ett sådant tillfälle och den här gången skulle bli den sista. Det fanns ingen mer hjälp. Ingen lyssnade, ingen förstod. Jag hade människor jag VILLE leva för men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det. Jag hade ingen ork. Hjälpen jag fick räckte inte. Livet var övermäktigt. Så jag översköljdes av tanken på att dö och i all ärlighet var det enda som stoppade mig i stunden det faktum att mina hundar satt i bilen med mig. Annars hade jag inte suttit här idag.

Men så hittade jag hit. Jag samlade ihop mina sista spillror av krossat hopp och bad desperat om hjälp för jag VILLE ju. Jag fick ett tveksamt svar, till en början. Jag passade inte riktigt profilen och Patric tar sig an de han faktiskt tror sig kunna hjälpa. Men jag stod på mig, med all kraft jag orkade samla ihop, och efter att ha fyllt i en väldans massa formulär (som kändes som ett oöverstigligt berg i början) visade det sig att det nog visst skulle fungera. 

När det visade sig att jag faktiskt skulle få hjälp hade jag väldigt blandade känslor. Jag kände mig glad, för någon verkade tro att det fanns hopp, trots allt, men jag var också livrädd. Det här var mitt sista försök. Jag hade inte ork att ta mig ur ett till nederlag. Det är en väldigt speciell känsla att känna att allt står på spel, eftersom man annars tänker dö, och att inget står på spel, eftersom man ju ändå tänker dö om det inte fungerar.

Här vill jag ta en liten kort paus för att prata om det ekonomiska, för det var något som skrämde mig oerhört. Tidigare har jag bara sökt hjälp inom statlig vård och där kommer man väldigt snabbt upp i högkostnadsskydd, om man som jag gjort går i regelbunden samtalsterapi. Går man privat finns inget sådant och jag mötte motstånd från närstående när jag berättade att en stor summa pengar skulle läggas på någon som inte var läkare. Men vad spelar det för roll vad någon har för titel, om den får saker att hända? Och vad spelar det för roll om jag har pengar kvar på banken, när jag själv ligger lindad runt ett träd eller flyter på en sjö? Eller för all del, om jag mot förmodan inte tagit livet av mig, nöjt mig med att ruttna bort hemma. Då hade pengarna ändå inte gjort mig gladare. Kanske kortsiktigt, om jag köpt mig något fint eller åkt någonstans, men sen är det tillbaka till samma dystra vardag.

”Men i framtiden, då?”. Okej. För mig fanns det ingen planerad framtid. Annars hade jag väl för all del kunnat investera pengarna i något långsiktigt. Men jag tänkte dö. Och även om jag inte tänkte dö ser jag inte varför man ska gå och må som en säck rutten potatis, hoppas att terapin som inte hjälper plötsligt börjar hjälpa, och sen ha pengar. Vad är sannolikheten att saker blir bättre utan att man gör något åt det? Jag hade antagligen fortfarande mått som sagda säck rutten potatis och jag hade inte haft någon som helst glädje av varken pengar på banken, fina saker, minnen från resor eller aktier eller fonder. I bästa fall hade jag haft pengar och mått skit, eller så hade jag varken haft pengar eller livsglädje. Jag ville ha ett liv värt att leva, så jag tog steget och betalade.

Den här terapin var inte som annan terapi. När jag åkte hit första gången skakade jag av rädsla, men det hade jag inte behövt. Det visade sig att det skulle bli avslappnat, samtidigt som vi fick så mycket gjort. Det började med att vi gick igenom vad problemen var och sedan var det bara att börja arbeta. Men det kändes sällan som att vi arbetade. Det kom liksom naturligt. Dynamiskt. Plötsligt mådde jag bättre och jag kunde inte ens sätta fingret på vad som hänt.

Vi har gått promenader. Vi har tränat på gym. Vi har plockat körsbär och vi har tittat på arbetsannonser. Och samtidigt har han lärt mig hur jag ska hantera min vardag, att livet inte är så himla läskigt och att jag faktiskt kan så mycket mer än jag trott. Jag har kunnat sluta med mediciner. Jag kan sova på nätterna och jag kan ta hand om min kropp så jag inte behöver ha ont konstant. Det var värt varenda krona och hade jag vetat hur bra det skulle bli hade jag lagt ännu mer, om det hade behövts.

Mitt liv är inte problemfritt och det kommer det aldrig att bli. Inget liv är det. Men jag kan hantera det, styra det dit jag vill och jag är medveten om när det tar mig i en riktning jag inte är helt nöjd med. Jag kan styra undan från det jag inte vill uppleva och jag behöver inte vara rädd för ovälkomna besök av panikångest eller någon av mina andra gamla demoner. Det är MITT liv som JAG bestämmer över, och jag älskar det. Trots att det inte är problemfritt.

Om du känner igen dig i mina inlägg uppmanar jag dig starkt att fundera på vad du vill med ditt liv. Vill du faktiskt ta slut på det så tänker inte jag vara den som försöker stoppa dig. Men sannolikt finns det något eller någon du tycker om, något du brinner för. Något som skulle vara värt att leva för. Och då är det värt att ta ett läskigt steg. Det är värt att gå igenom alla frågor och formulär. Det är värt pengarna. Tiden det tar är knappt värt att prata om. Vill du leva men vet inte hur? Ja men så ta hjälpen. Det ÄR läskigt och det ÄR ett stort steg. Men det skulle kunna vara det största steget mot ett liv värt att leva du någonsin kommer ta. 

Kommentera