Kampen om att bli tagen på allvar

I sjuan hade jag börjat skära mig, jag åt inte längre i skolan och jag drog mig undan. Men en ny lärare började på skolan och en dag tog hon mig åt sidan och berättade att hon såg mig. Jag var så tacksam och är det fortfarande, hon var den första vuxna som uppmärksammade att jag mådde dåligt och tog det på allvar. Hon knuffade lite på mig och uppmanade att jag skulle gå till kuratorn, vilket jag gjorde.

Men vad säger man till en kurator när man i flera år fått höra att man ska skärpa sig? Hur står man på sig när man berättar, hur får man någon att förstå att man inte mår bra? Vid tolv års ålder är man förvisso rätt kaxig, men när det väl gäller har man inte mycket att säga till om. Jag försökte berätta hur jag mådde och kuratorn var snäll, men ingenting blev löst. Jag fick förstående nickningar, tid att prata och en näsduk för att torka tårarna.

Jag vet inte hur man sållar vem man ska skicka vidare och inte, men jag kom till kuratorn med sår över armarna, låg livslust och så mycket ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nog borde väl det vara nog för att tända varningsklockor, eller är jag helt ute och cyklar? Räknar man kallt med att de som behöver hjälp kommer hävda sig tills det går igenom?

Jag slutade gå hos kuratorn eftersom jag inte kände att det gav något och i slutet av sjuan slog den första kärleken till. Som den så ofta gör tog den slut några månader senare och i sann tonårsanda var det jordens undergång. Tyvärr kickade det här även igång min första riktigt djupa depression och för mig blev det faktiskt en omställning i livet. Jag som trodde att jag mått dåligt hittills fick prova på hur det kändes att inte kunna sova mer än ett par timmar per natt, få den lilla sömnen jag hade fylld med mardrömmar, inte orka vara i skolan (det var jag förvisso, men bara fysiskt. Under den här tiden lärde jag mig att stänga av och bara gå på rutin) och hata precis allt och alla. Framför allt mitt självhat utvecklades. Hur kommer jag inte längre ihåg, men jag skulle tro att det var min älskade lärare som efter ett tag såg till att jag fick hem blanketter från BUP. Äntligen, äntligen, äntligen skulle jag få hjälp på riktigt, tänkte jag.

Tja, det gick inte riktigt som tänkt. Om jag inte missminner mig tog det ungefär 8 månader innan jag fick mitt första besök på BUP. 8 månader. Jag kom dit och fick svara på en himla massa fler frågor och jag svarade så gott jag kunde. Problemet var bara att på dessa 8 månader hade depressionen börjat bli bättre och det tog inte många månader innan jag på ett möte helt enkelt fick höra att jag mådde för bra för att få gå kvar på BUP, de behövde min plats för någon annan. Då hade jag något möte innan berättat att mina självmordstankar inte hade gått över och jag skadade mig fortfarande. Jag kommer inte ens ihåg vad vi gjorde på mötena, förutom att jag fick länkar till “hemsidor med bra tips”, bland annat någon med guidad meditation och BRIS. Absolut, ge det till trettonåringen som skriver avskedsbrev och skriv sedan ut henne. Mitt förtroende för BUP sjönk, kan jag ju säga.

Det som satte stopp för självmordstankarna i flera år var när en klasskompis till mig faktiskt tog steget och avslutade det hela sommaren mellan åttan och nian. Jag kommer skriva ett inlägg om självmordstankar senare och tänker inte gå in på det så mycket här, men här klingade planerna på självmord av. Det gjorde däremot inte depressionerna.

Min nästa kontakt med psykvården blev i gymnasiet. I korthet kan vi säga att det en dag blev väldigt tydligt för rektorn på skolan att jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Dagen efter fick jag ett sms från skolkuratorn där det stod att hon ville att jag skulle ta mig dit, om jag orkade och ville. Jag var skeptisk men kände att det inte kunde bli mycket värre än det var, jag skulle ändå bara berätta min historia för att sedan få en näsduk och ett “vi ses nästa vecka”.  Det kunde jag väl göra om de blev nöjda av det.

Jag kom in med en ganska tråkig inställning, tror jag. Trött, ledsen och uppgiven. En “okej, vi gör väl det här då”. Men den här kuratorn var något annat och efter att jag hade berättat fritt i en timme hade hon skrivit ihop en akutremiss till BUP. “Ha!” tänkte jag. BUP har vi gjort förr. De lyssnar inte. Ingen lyssnar. Jag gör själv, som jag alltid gör. Visst, att hantera livet med att skada mig tills ångesten gick över och att inte äta eftersom det ändå var något jag kunde kontrollera var väl inte den bästa strategin för att få ett drägligt liv, men jag visste inget annat. Sedan SEX ÅRS ÅLDER hade jag hatat mig själv. Hela grundskolan var genomsyrad av mobbing. “Drägligt liv” var inget jag förstod. Jag hade vissa fristäder, men de var få och i vissa fall svåra att komma till. Jag hade också en del vänner, men de fanns på annan ort eller var svårtillgängliga på andra sätt. Vid det här laget hade jag helt enkelt byggt upp murar och jag litade inte på särskilt många. I synnerhet inte vården.

Den här gången gick det fort från remiss till möte. Prefixet “akut” visade sig ha en innebörd, trots allt. Jag kommer inte ihåg exakt hur lång tid det gick, men det var inte några månader här inte. Direkt blev jag hänvisad till DBT-avdelningen. Dialektisk BeteendeTerapi.

Till mitt första möte var jag och båda mina föräldrar kallade. Vi träffade, om jag minns rätt, två psykologer. En till dem och en till mig. Sen var det bara att berätta. Den här psykologen fick jag förtroende för direkt, jag vet inte varför. Hon skulle sen komma att följa mig hela min tid på DBT-enheten, jag bytte inte en enda gång.

När jag berättade började tårarna rinna och de slutade inte. Jag berättade att jag var livrädd för att de inte skulle ta mig på allvar, att de också skulle säga att jag skulle skärpa mig. Jag bönade och bad om att hon skulle fortsätta lyssna, att hon inte skulle dementera mig med att säga att jag hade tonårshormoner. Som sextonåring satt jag på en mottagning i Uppsala och bönade och bad en psykolog att inte kasta ut mig. Jag vågade inte berätta att jag trots allt hade haft ljusglimtar här och där, för då var jag rädd att jag inte var tillräckligt illa däran. Det hade ju BUP gjort tidigare. Du mår för bra, vi behöver din plats. När jag till slut tystnade tittade psykologen mig rakt i ögonen och sa att jag inte behövde oroa mig. Om inte det jag berättade var skäl nog till hjälp var det faktum att jag under hela timmen hade skrattat, gråtit och skakat i fullständig panik, det.

Under tiden på DBT-enheten behövde jag inte hävda mig. De tog mig på allvar hela tiden och där började jag faktiskt må bättre. Men det tog alltså elva år innan jag fick hjälp och jag är inte säker på om jag hade kommit dit om det inte var för att klasskompisen tog livet av sig. Strax innan det hade jag skrivit ett eget avskedsbrev och var i full färd att planera hur jag skulle gå tillväga. Att han tog livet av sig är en enorm tragedi för hans familj men det kan ha räddat mitt liv. Tänkt på det en stund. Jag hade haft kontakt med en kurator och jag hade haft kontakt med BUP. I båda fallen hade jag tagit upp självmordstankarna. Ändå var det inte deras hjälp utan en klasskompis självmord som satte stopp för mina planer att avsluta mitt liv. Något är väldigt, väldigt fel där. Istället för att hjälpa mig fick de mig att sluta lita på psykvården och jag hade kanske inte fått hjälp om det inte var för turen att ha en vaken rektor och bra kurator. Och turen att få en psykolog som tog mig på allvar.

Min kamp för att bli tagen på allvar tog inte slut efter DBT-enheten utan det har vid ett flertal tillfällen varit svårt att få rätt, om ens någon, hjälp. Diagnoser ger ibland en liten förtur, vilket till vissa delar kan vara till en fördel. Till vissa inte. Jag fick till exempel för inte alls länge sedan veta att diagnoserna “Depression” och “Utmattningssyndrom” slår ut varandra; har du den ena får du alltså inte den andra mer än som en bidiagnos. Det förklarar kanske varför jag, med diagnosen “kronisk depression”, inte har fått annan hjälp än piller och samtalsterapi för att råda bot på att från ena dagen till den andra inte kunna ta mig ur sängen, trots att jag inte mådde “lika dåligt” som vanligt. Jag hade helt enkelt ingen ork kvar. Men jag är inte på bloggen för att skriva om utmattning, så det tänker jag inte göra. Jag tar bara upp det som en liten instickare eftersom jag vill poängtera att fighten inte tog slut bara för att jag på ett ställe fick en bra psykolog som tog mig på allvar. Det fortsatte senare på annat håll, och hur det gick går att läsa i inlägget om varför jag tog steget att börja med terapin på Dolor.

Min uppväxt gav mig fler ärr än de på huden

Jag har fortfarande problem med att ta mina egna känslor på allvar. Både i det här inlägget och i andra har jag vid flera tillfällen skrivit “jag borde ha tänkt på/varit tydligare/gjort annorlunda” för att sedan radera. Till och med nu lägger jag skulden på mig själv för att jag inte fått hjälp tidigare. Det var mitt sexåriga, tioåriga, tolvåriga jag som skulle se till att jag fick adekvat hjälp. Hade jag bett om hjälp tidigare, stått på mig bättre, legat på mer hade det gått snabbare. Samma sak när jag läser igenom det här senare. “Kan jag verkligen posta det här? Borde inte jag ha kunnat göra bättre? Är jag inte orättvis?” Jag tänker sällan på det, men i sådana här tillfällen blir det så himla tydligt att de vuxnas sätt att skuldbelägga mig under min barndom inte har försvunnit. Jag tycker det är bra att ifrågasätta det mesta här i livet och inte direkt hoppa på magkänslan, men i det här fallet tror jag de flesta är överens om att det INTE är ett barns ansvar att den får rätt vård.

Om du som läser har med barn att göra, titta en extra gång. Flera gånger. Som barn är det oerhört svårt att hävda sig, man tror att de vuxna alltid har rätt och kan allt. I många fall har de det, men inte alltid. Jag vill knappt tänka på hur många barn som går runt där ute och mår som jag gjorde och som får höra att de ska skärpa sig när det de egentligen behöver är hjälp.

Fråga dina barn hur de mår. Fråga lärare hur de beter sig i skolan. Ta det på allvar. Att må som jag mådde i så ung ålder är kanske inte jättevanligt, jag vet inte. Men jag vet att jag har sett flera barn sitta för sig själva och se ledsna ut och risken att de mår ens i närheten av hur jag mådde skär i mitt hjärta. Titta inte åt andra hållet och nöj dig inte med “det är bra”. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt “det är bra” för att jag inte velat eller vågat berätta. Skam känns redan i ung ålder och den är inte det minsta lätt att bära bara för att man är liten. Känslorna är sanna oavsett vad det är som utlöser dem. Eftersom jag inte kan gå fram till okända barn och börja prata med dem får jag nöja mig med att uppmana vuxna i deras närhet att göra det. Snälla se om dina barn. Du vill inte att de mår som jag mådde utan att du ens vet om det.