Från grå och gråtandes till gul och glad

För en kortare tid sedan blev jag klar med en klient som nu, efter att vi avslutat, skrev en liten text om resan från praktiskt taget förstörd, grå och gråtandes till ”gul och glad” som jag uttryckte det vid ett av de sista tillfällena hon kom in genom dörren i en gul somrig klänning och nyplockade solrosor. Hon kom till mig i början av året som bra förkrossad, men med mycket möda och stort besvär en hejdundrans massa ändrande och rotande har uppnått förträffliga resultat. Vilket väl är ett bra skäl till varför hon ville skriva av sig lite. Skrivandet är för all del också något vi implementerat i stor utsträckning under perioden, så det har hon gott fått vänja sig vid – och fått ut mycket av, verkar det som. =)

För sex månader sedan

15 januari – jag vägde 64 kg. Ätstörningar? Jag vägde all mat, jag ställde mig på vågen varje morgon och jag skrev ner allt jag åt. Jag höll min diet och sen vräkte jag i mig nötter, chips och bröd – och fick diarré. Fastade – vrålåt, bestraffade mig själv – fastade igen, åt och fick diarré. Skrev en dagbok bara om mat och min vikt.

Jag kunde inte sova. Jag vaknade fem gånger varje natt och kunde inte somna om, kunde inte slappna av, fast jag åt ”Valeriana natt”, låg på spikmatta, andades, tog ett varmt bad innan och/eller gjorde yoga.

Trött. Trött på att hela tiden vara arg, trött på att hela tiden tänka på vad jag åt. För trött för att kunna ta tag i mitt liv och göra något. Trött för att ta hand om mig själv. Gick runt i samma kläder jämt, tappade intresset till allt som jag tyckte var spännande förut: smycken, manikyr, kläder. Orkade inte raka benen eller springa eller träna.

Ekonomi. Jag kunde inte köpa något till mig själv eller till barnen för att jag fick skäll hemma att jag var slösaktig. Mina kompisar och kollegor och min mamma gav mig kläder. Ibland köpte jag något till mig själv och ljög att jag fick det av någon. Om jag köpte kläder eller annat fick jag dåligt samvete. Jag tog kläder ut ”kvarglömt”. Jag tjänade mer än ex mannen men jag kunde inte förfoga över mina egna tillgångar. Jag tror att jag började utveckla något slags kleptomani, jag försökte smyga in saker i kundvagnen utan att betala eller fuska på något sätt med priset.

Jag var jämt arg, arg på alla människor. Sur och arg, så arg att tandläkaren sa att mina tänder är slitna för att jag biter ihop på nätterna utan att veta om det. Arg på min man, arg på min svärmor. Jag gick runt och var arg men jag visste inte själv att jag var det. Jag var irriterad på alla människor runt omkring mig, någon som pratade i yogastudion, förskolebarnen som fikade på utegymmet, där jag ville träna. Allt och alla. Arg på mina barn. Sur.

Varje kväll när familjen hade lagt sig gick jag till köket och tröståt.

Jag kunde inte prata med min man – jag var rädd för honom. Han var hotfull och skrek åt mig och barnen. Han var manipulerande och hade raseriutbrott med jämna mellanrum.

Jag kunde inte separera mina känslor från hans känslor. Jag mådde dåligt när han vaknade och var småsur. Jag försökte trösta, jag offrade mig själv hela tiden och hade ingen självrespekt. Jag offrade min själ och min kropp. Till slut fanns det ingenting att ge. Jag skulle lösa alla hans problem. Jag orkade till slut inte. Han var en trasig människa, en ond människa och en knarkare. Ingen kunde hjälpa honom.

Under hösten ville jag skilja mig men han övertalade mig för att försöka igen för barnens skull. Det var jag som skulle göra jobbet och offra mig själv ännu mer. Jag slutade träna, slutade träffa kompisar, slutade träffa min syster och min mamma. Slutade måla.

Jag hade ingen egen plats i hemmet och ingen egen tid. Jag bad om lov ibland för att få gå iväg och måla med en kompis. Jag kunde inte sitta i soffan och titta på tv. Jag skulle hela tiden göra något.

Jag vaknade på nätterna för att jag svettades så att jag måste byta pyjamas och sängkläder och jag frös på dagarna. Det kliade i hårbotten och jag hade en skorpa som jag rev bort hela tiden. Inga schampon hjälpte. Jag blev orolig och gick till vårdcentralen, beskrev alla mina symptom, de tog prover, jag var frisk. En gång till med samma resultat. Jag var helt frisk, sa de.

Jag slutade träffa vänner för jag orkade inte. Jag var för trött. Dessutom tycke min man illa om mina vänner och om min släkt så jag var ensam.

Jag önskade att min man skulle bara försvinna en dag. Jag orkade inte ta något beslut och jag hade ingen energi för att göra något för att förändra situationen. Han kritiserade allt som jag gjorde. Han sa att jag luktade illa. Han sa att jag hade fula kläder. Han skrek att jag var ful när jag gick ner i vikt. Att jag var slösaktig. Jag skulle spara pengar så att vi kunde köpa ett hus för att han ville bo i ett hus på landet.

Jag fick alltid skuldkänslor när jag försökte ha tid för mig själv, när jag gjorde något för mig och inte för familjen. Om det var något som jag mådde bra av så fick jag hans ogillande och som konsekvens dåligt samvete.

Jag hade huvudvärk nästan varje dag. Till slut märkte jag inte ens den. Jag levde med den.

12 februari kom jag till Patric för att en kollega tipsade om honom som massör. Jag mådde dåligt och ville unna mig något trevligt utan att betala. Jag skulle använda friskvårdsbidraget. Han ville inte göra någon massage utan började ställa en massa jobbiga frågor om mitt liv. Sen skulle han klämma i ansiktet och i nacken. Jag minns inte när jag bröt ihop. Men jag grät i minst en timme och tårarna tog inte slut. Det gjorde ont i ansiktet och i nacken när han klämde och jag grät. Men framförallt grät jag för att jag började prata.

Jag var ledsen och olycklig. Mitt liv var grått och eländigt. Jag kände mig gammal och trött.

Mitt liv var ett kladdpapper som jag skrev i väntan på ”ett riktigt” liv. Jag sköt fram alla beslut och var rädd för att prova något nytt eller göra något annorlunda. Jag var nog rädd för det mesta. Rädd för att leva.

Idag

Idag är allt annorlunda. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Det känns som att energin svämmar över. Jag känner mig oftast glad och lycklig. Jag orkar umgås med andra människor på ett annat sätt. Jag har blivit en bättre mor åt mina barn – gladare, tålmodigare. Jag har blivit en trevligare kollega. Jag kan och vill göra mer i min yrkesroll. Jag har blivit en bättre medmänniska.

Idag vill jag göra nya och spännande saker och jag har energi för det. Jag känner mig inte längre rädd för livet.

Hur jag kom dit

Jag har börjat träna regelbundet. Jag gör något sex dagar i veckan: springer, promenerar, går till gymmet, går på yoga. Patric har visat mig hur man tränar med vikter och stång och vi har tränat mycket tillsammans då han förklarade tydligt hur man gör. Vi sprang mycket tillsammans. Sprang intervaller och sprang i backen. Han skrek: ”Fortare kan du!” och jag försökte göra mitt bästa. Idag hör jag hans röst när jag springer själv. Idag tränar jag för att det är roligt och jag blir glad av träning. Jag behöver inte tvinga mig utan det är något som jag vill själv och något som jag tycker om. Förut tränade jag för att gå ner i vikt.

Vi har promenerat mycket på kyrkogårdarna runt om i Uppsala och tittat på gravstenarna. Patric fick mig att inse att livet är kort och det kan avslutas när som helst. Jag kommer att dö. Förut sköt jag fram saker som jag inte vågade göra som att jag skulle kunna göra dem sedan, i nästa liv, när jag mår bättre. Idag försöker jag leva som att den här dagen är den sista. Det är mycket mer spännande. Jag lever fullt ut och det ger mig mycket mer.

Jag tänker att det har fungerat som det har gjort för att Patrics metoder är så konstiga och annorlunda. För mig har det varit viktigt med en fysisk kontakt. Att han har sett mig, brytt sig om mig, tagit hand om mig. Besöket till soptippen är bara ett exempel. Jag var frustrerad och kände mig helt maktlös inför alla saker som jag skulle ta hand om från min gamla lägenhet efter att jag hade flyttat. Det kom bara fler och fler, från förrådet, från garaget och från lägenheten efter försäljningen. Patric sa bara: ”Vi tar med oss skräpet och så går vi!” och vi promenerade till soptippen och slängde mitt skräp. Det var roligt och befriande.

Allt som han gjorde verkade konstigt. Jag blev förvånad gång på gång. Jag tänkte: ”ska han verkligen göra det här?”, ”Så här gör man väl inte?”, ”Vad ingår egentligen i projektet?”, ”Vad är det här för metod?” och ”Hur vet jag att han har rätt?” Men jag litade på Patric. Jag har nog aldrig litat på någon så fullständigt förut.

Att promenera och springa tillsammans i solen och plocka bär eller frukt har också varit speciellt. Att lukta på blommor och prata om växter. Jag förstod det inte från början vad vi höll på med, tyckte bara att det var en slump att vi ”råkade” springa förbi ett körsbärsträd eller hitta smultron i skogen där backen slutade. Det handlade om mindfulnes och ett medvetet förhållningssätt. Idag är det något jag gör varje dag utan att han är med. Stannar till och luktar på saker, äter dem eller plockar och tar med mig hem. Stannar till och ser att löven är gula och blommorna på ängen är blå.

Patric sa till mig: ”Ät den här bullen! Den är god!” och jag lyssnade på honom och åt upp den fast jag skulle aldrig tillåta mig själv att äta en bulle bara så där. Jag tänkte: ”Får man äta en bulle?”, ”Får jag?”, ”Kan jag?”. Efter det började jag äta bullar och annat gott som jag inte kunde tillåta mig själv att äta förut. Idag har jag tre olika chokladkakor som ligger i skafferiet och jag vet att de finns där men jag behöver inte äta dem. Förut skulle jag äta upp de tre på en kväll för att det var det enda som gav mig glädje i livet.

Patric sa till mig: ”Drick vin så att du blir glad!” och jag som inte hade druckit en enda droppe alkohol på två år började dricka och tyckte att det var gott – och hela kroppen slappnade av på ett magiskt sätt.

Till slut kunde jag hitta en balans när det gäller mat och dryck och jag gillar min kropp som den är fast jag har gått upp i vikt. Jag är nöjd och glad ändå.

Rädslor. Jag var rädd för att köra bil för att jag alltid blev kritiserad av mitt ex och utskälld när jag satt bakom ratten i vår gemensamma bil. Patric sa: ”Köp en egen bil och bara kör!”. Han hjälpte mig att hitta en begagnad bil. Han satt bredvid mig när jag med svettiga händer och darrande ben skulle köra för första gången på två år. Jag blev törstig av rädslan och slet i ratten så hårt att det gjorde ont i händerna till slut. Idag kör jag bil utan några problem. Jag kan skjutsa mina barn till träningen, åka och köpa grejer på Ikea eller åka lite längre bort på en helgutflykt. Att kunna köra bil och sluta vara rädd gav mig mycket självförtroende och frihet. Jag blev självständig på riktigt, vuxen och fri.

Det är väldigt mycket vi har gjort tillsammans. Men jag har också arbetat mycket själv. I början av projektet fick jag fylla i en massa blanketter och svara på bra många frågor som tog gott om tid och energi. Sen kom vi till att reflektera över livet och döden, göra övningar om värderingar, fylla i sömn- och stressdagbok varje vaken timme i över en vecka och meditera tre gånger om dagen. Jag fick alltid en läxa att göra eller ett uppdrag om det var träning, reflektion eller något mer konkret (skriva vidare på min uppsats, ringa ett samtal, köpa en tvättkorg 😊). Det skulle jag göra till vårt nästa möte och det blev väldigt effektivt för att jag skulle redogöra för hur det hade gått. Ibland sa Patric till mig direkt istället för att dela ut en läxa: ”Ring nu!” och det var så konstigt men väldigt effektivt. Jag har lärt mig att man kan göra saker direkt istället för att skriva upp dem på en att-göra-lista och ha ångest över dem i flera veckor. En väldigt viktig lärdom.

Jag har börjat skriva dagbok regelbundet, morgon och kväll för att planera och reflektera men även för att hantera mina känslor. Förut styrde känslorna och impulser över mitt liv. Idag kan jag styra mer eller mindre mina tankar och mina känslor. Det är underbart eftersom det ger mig en frihetskänsla. Jag har mer eller mindre kontroll över mitt liv nu.

Det fanns dagar då jag misslyckades med mina uppdrag. Ingenting blev gjort. När jag träffade Patric och skulle redogöra för hur det hade gått fick jag dåligt samvete men jag fick ändå uppmuntran istället för kritik och vi gick igenom hela processen noga och försökte klura ut vad det är som faktiskt gick tokigt och hur jag skulle göra nästa gång. Då sa Patric till mig: ”I morgon är det en ny dag” och sen var det bara att prova igen. Det funkade.

Idag lever jag ett nytt liv som är fullt av färger och händelser, energi och glädje. För mig blev det så att Patric har ersatt alla negativa bilder och känslor med något nytt, positivt och glatt. Genom hans energi och livsglädje, genom en fysisk kontakt och närhet har mitt liv blivit som det har blivit. Det är det som man inte kan få genom digitala samtal eller genom att läsa en bok, den mänskliga kontakten och värmen. Att någon bryr sig på riktigt.

Patric: I och med hur hon hittade mig så var jag också nyfiken på frågeställningen hur hon hade föredragit att hitta mig. ”Hur når man fler som du?” var ungefär frågeställningen... Tillbaka till gul och glad:

Hur man når fler?

Jag tänker att det skulle kunna fungera om läkaren på vårdcentralen hade sagt till mig: ”Du har symptom på utmattning och stress. Du måste söka hjälp. Du kan inte klara dig ur situationen på egen hand” och hänvisade till någon som arbetar med stressade, utmattade, olyckliga människor. Till dig.😊

För jag tror inte att jag skulle söka hjälp själv. Läkaren har ju sagt till mig båda gångerna att jag var frisk. Det blev verkligen en slump att jag hamnade hos dig. Om jag visste vad du höll på med skulle jag inte komma till dig. Jag ville bara att någon skulle ta hand om mig i typ 45 minuter. Slappna av för en stund. Jag tror att problemet med människor som hamnar där jag var blir oftast att man inte vet själv att man har problem eftersom ens mående inte försämras över en dag. Det är aldrig pang bom! Depressionen och utmattningen smyger sig på år efter år. Jag har svårt att säga tidpunkten då jag började må dåligt. Var det efter förlossningen (5+ år sedan)? Var det innan? Var det bara de senaste två åren? Man vänjer sig med att leva med värk utan att märka att det gör ont någonstans eller så kopplar man inte alls ihop den fysiska smärtan med den psykiska ohälsan. Jag visste inte att jag hade problem. Jag hade aldrig erkänt för någon närstående, inte ens för min psykolog att jag hade problem och mådde dåligt i min relation. Jag blundade för det. Jag levde med det och jag vande mig vid det.

Jag vet inte var jag skulle vara idag om jag inte kom till dig den dagen. Det skulle ta ytterligare år av lidande. Jag vet inte om jag någon gång skulle kunna göra mig fri från min man utan din hjälp. Jag blev ju inte fri och självständig direkt när jag ansökte om skilsmässan eller när jag flyttade till egen lägenhet. Friheten fick jag kämpa för. Kämpa mot mig själv också. Mot hur jag alltid har gjort och varit. Lära mig att säga ifrån, stå på mig, ta ansvar, vara vuxen, göra det som jag vill göra.

Och ditt sätt… När jag gick till psykologen blev jag väldigt ledsen varenda gång. Det kom upp mycket negativa känslor och den terapin tog nästan två år. I dina projekt har det bara varit positivt. Inte så mycket känslor utan mest resonemang, analys och medvetna val. Och det har hänt otroligt mycket på en väldigt kort tid. Inte bara i livet utan en inre förändring.

Jag känner mig väldigt stabil och jag känner en inre ro idag. Även om det händer något eller om jag blir stressad så vet jag hur man går till väga för att hantera det. Idag är jag nöjd med mitt liv. Jag är väldigt glad över att du övertalade mig till det andra projektet. Det är väl det som har gjort skillnader och bevarat och befäst resultatet. Fast jag hade mycket ångest i början.

Tack Patric för allt du har gjort för mig. Jag kan alltid stå till tjänst om du skulle behöva min hjälp med något.

Patric: Som sagt i sista stycket, så gick vi igenom två perioder där varje var tolv veckor. Mer än de flesta – och om det inte vore för rent externa faktorer helt utanför varken hennes eller min kontroll så hade antagligen en period gett makalös förändring nog. Redan efter den första hade hon gått från grå till glad och var rätt tillfreds med livet, förutom en del bitar som i stor utsträckning bara var att värja sig mot, uthärda och överleva, snarare än någonting annat.

Att hon sen tyckte att den andra biten av de två var mest lärorik och givande är väldigt intressant. Den fokuserade eventuellt ännu mer på värderingar och vad som är viktigt tillsammans med acceptans, sätt att hantera ångest och en lång läxa i vad man kan kontrollera och inte, vilket är bitar som ofta är väldigt väsentliga att ta till sig när livet är besvärligt. Tydligen då en lärorik, givande och intressant period som resulterade i ett bättre mående än någonsin innan.

Då är jag nöjd. =)