Jag var det konstiga barnet

Så länge jag kan minnas har jag varit deprimerad, mer eller mindre. När det är mindre är jag ändå känslig, både för positiva och negativa intryck. Jag har hört från mina föräldrar att de en gång hittade mig gråtandes, sittandes en bit bort från andra, för något så trivialt som att min morfar inte hade några spel till sin dator och att det var synd om honom. Jag kan inte ha varit mer än fyra-fem år. Visst, det kan väl vara lite gulligt, antar jag, men jag var tillräckligt uppriven av detta för att sitta och gråta istället för att leka med de andra barnen. Det bottnade inte för en enkel uppväxt, direkt.


Jag var nog ett ganska krångligt barn. I de övre tonåren var jag full av vrede och kände hat mot alla barn som gjort mig illa under min barndom, men på senare tid har jag förstått att jag inte var särskilt lätt att vara kring. Det var inte de andra barnens fel att de tyckte jag var konstig och jag klandrar dem inte länge. Med det sagt var de riktigt taskiga och jag undrar nu i efterhand varför de vuxna inte reagerade mer än de gjorde. Att som barn vara deprimerad, utan att ens förstå vad det innebär, fick mig att känna mig (och vara!) fruktansvärt ensam. Jag var konstig och väldigt få ville vara med mig.


Flera gånger har jag funderat på hur de vuxna omkring mig hanterade situationen. Den första gången jag minns att jag märkte att något var fel var jag sex år gammal. Redan som sexåring blev jag systematiskt utstött av de andra barnen och redan som sexåring började jag hata mig själv för att jag var annorlunda. Redan som sexåring började depressionen rota sig. Men ingen reagerade.


Jag vet inte hur många möten jag har suttit i där jag, min lärare och en av de som mobbade mig kom överens om att han skulle sluta retas och jag skulle sluta vara så känslig eftersom mitt gråtande och försök till mothugg triggade de som mobbade. Han fick gå och jag fick skamset sitta kvar och lova att sluta ta åt mig så mycket när de retade mig för.. tja. Allt de kunde komma på. Så många timmar jag spenderat inlåst på skoltoaletter för att slippa omvärlden och så många tillfällen där någon vuxen kunde ha gjort något. Under mellanstadiet var jag så spänd att jag hade migrän flera gånger i veckan, men inte heller det gav någon reaktion.


Hemma ville jag inte berätta vad som hände i skolan. Jag vet fortfarande inte hur mycket mina föräldrar fick veta från min lärare. Jag har ett vagt minne av att vi någon gång pratade om att jag hade blivit retad och att jag exploderade, men då var det samma visa. Sluta ta åt dig så mycket, du vet att det inte blir bättre av det. Bit ihop. Och sen var det bra med det. Jag vet inte om det berodde på att de inte visste, att de inte förstod eller att de inte ville förstå eller se. Hur som helst gjorde det att jag inte berättade. Jag skämdes över att jag var så krånglig och att det alltid skulle vara något med mig, så jag svalde och kämpade vidare trots att självhatet, mobbingen och till slut svälten och självskadandet höll på att ta kål på mig.


Det dröjde till högstadiet innan jag, efter uppmaningar från min mentor, tog kontakt med skolkuratorn. Hon hade ett bagage som gjorde att hon såg sakerna de andra inte verkade se. Jag tänkte att det kanske skulle vända nu, nu när det fanns vuxna som såg mig. Men det skulle inte bli så enkelt då heller.

Kommentera