Tidsperspektiv när inget, eller allt, spelar roll

Fram till början av 2021 har jag varit övertygad om att jag kommer dö innan jag blir 25. Det har inte varit på skoj utan jag har varit helt säker på att jag inte kommer klara mig så länge eftersom jag så många gånger tänkt ta livet av mig. Det gör en del för hur livet i stort fungerar.

När jag har fått frågan “var ser du dig själv om fem år?” har jag skrattat. Antingen i en kista eller på väg dit. Frågan om 10 år har bara haft ett alternativ. Självklart har jag inte kastat det i ansiktet på den som frågar men frågan har alltid dröjt kvar i mitt huvud. Vad kul det skulle vara om jag också fick svara “familj och en fast tjänst på ett jobb jag trivs med”.

Men jag är självmordsbenägen, har som ett av mina längsta intressen att skada mig och är ett proffs på att vara en pina för allt och alla som kommer i min väg. Det finns ingen femårs-, eller för den delen tioårsplan för mig. Varje dag är bara en dag närmre min död, och mina föräldrar kommer vara på begravningen. Inget spelar särskilt mycket roll, jag dör ändå snart.

…En sådan jäkla munter tanke, eller hur?

Det har varit en lång och krokig väg. Jag har träffat en uppsjö av läkare och psykologer. Jag har pratat med vänner och familj. När det nästan var för sent hittade jag rätt hjälp för mig.

I juni 2021 fyllde jag 25 år. En ålder jag aldrig på riktigt trott att jag ska nå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fira det, jag velade mellan att göra något riktigt stort och att sitta hemma själv och bara njuta av min nyfunna livslust. För saken är den att nu för tiden både orkar och vill jag leva. Funderar jag över en fem-, och tioårsplan nu är jag osäker på vad som händer, osäker eftersom jag helt plötsligt har ett liv jag ska försöka fundera ut vad jag vill göra med.

De stora frågorna som vad jag ska jobba med och var jag ska bo (och med vem) är kanske inte de mest upplyftande, men faktum är att till och med de känns roliga. Plötsligt har jag ett helt liv att forma och utveckla till det jag vill att det ska bli, istället för att bara gå igenom en dag efter en annan. Vill jag ha en lägenhet? Ett hus? Ska jag bo i Sverige eller flytta utomlands? Vad vill jag jobba med? På firma? Själv? Vill jag ha anställda? Det är upp till MIG. Vill jag ha ett hus utomlands och ha tio anställda kan jag göra det, för jag har tid. Livet är kort, men inte så kort som jag har tänkt att mitt skulle vara.

För ett tag sedan fick jag höra att jag hade gjort föregående kvälls häng ofantligt kul och att jag hade lyft hela stämningen. Det har ALDRIG hänt tidigare och det roligaste är att jag inte ens förstod vad hon menade. Jag hade bara existerat, haft kul och njutit av sällskapet. Men faktum är att eftersom jag nu tycker livet är kul verkar jag dessutom bidra till att andras liv blir roligare. Istället för att gå runt som ett vandrande mörker kan jag bidra till en bra stämning, och som en vän så fint sa: “grattis, du har blivit kul att umgås med!”.

Istället för att tänka att livet är kort och att saker därför inte spelar roll tänker jag nu att livet är kort och att ALLT därför spelar roll. Jag vill inte ha en genväg till döden utan vill ha en lång och trivsam väg dit. Varje minut spelar roll, varje möte. Där jag tidigare har tyckt att någon har varit en idiot försöker jag nu förstå varför den beter sig som den gör, för jag kanske stöter på ett liknande beteende igen. Den där jobbiga diskussionen med en partner behöver tas upp direkt för jag vill inte ha trassel i mitt liv.

Jag sållar ut sådant jag inte vill ha och jag bygger, vårdar och tar hand om det jag vill ha. ALLT spelar roll och allt har längre konsekvenser eftersom jag faktiskt tänker vara där genom hela förloppet. Till och med min syn på barn har ändrats. Under hela mitt liv har att skaffa barn varit ett enormt NEJ eftersom jag varken skulle vara där eller vara en bra mamma, men det känns inte så längre. Jag längtar inte efter barn och det är tveksamt om jag skaffar några, men tanken är inte helt frånstötande längre. Det är en enorm skillnad.

Det är inte helt oproblematiskt att plötsligt drabbats av livslust och jag kan lätt snubbla på mig själv, bli överväldigad av alla val och få lite panik över att jag inte vet något, men det är okej. Jag kommer klara mig igenom livet alldeles utmärkt. Jag har till och med tänkt lära mig laga mat, för det blir många måltider på ett liv. Men det var ju inte heller viktigt tidigare, så varför skulle jag anstränga mig? Jag önskade mig en ny stekpanna i 25-årspresent. Jag ska laga många måltider i min nya stekpanna.