Depression är inte att vara dyster

“Ryck upp dig”
“Så illa är det inte”
“Du har det ju bra, vad klagar du på?”

Jag tror dessa tre är det jag hört mest från folk när jag varit på botten. Att de åtminstone i flera fall har varit i välmening förstår jag mycket väl, men vad de verkar ha missat är att jag har vetat om att det varken har varit så illa eller att jag egentligen har så mycket att klaga över, men hur mycket har det hjälpt? Inte särskilt.

Låt oss klargöra en sak; en depression är INTE att man känner sig dyster, trött och lite omotiverad eftersom det är flera månader kvar till sommaren, den nya chefen är en riktig slavdrivare och man inte längre kommer i sina byxor från tre år tillbaka eftersom man inte har tränat på de tre åren utan levt på skräpmat. Det är livets motgångar som drabbar de flesta och som hör till. Depression är när man sitter på ett förstahandskontrakt på en lägenhet, har en älskande och älskad sambo, stabil ekonomi och ett jobb och ändå känner att allt är ett ogenomträngligt mörker, att det inte går att andas och att man ligger vaken hela nätterna för att man uppslukas av tanken att det nog vore bättre att vara död.

Depression är inte att vara otacksam. Depression är inte att vara lat. Depression är att önska att man var bättre, för sig själv och för andra. Depression är självhat, lamslående rädsla och att inte ha energi för mer än att existera. Depression är när man istället för att tycka att den som slog en är en idiot tycker att man själv är en idiot eftersom man trodde att man förtjänade annat än att bli slagen. Depression är när man avundas den på begravningen som kommer bäras ut. Depression är när man ser på den finaste solnedgången i mannaminne men inte ser färgerna.