Uppvarvning

Det är sommar. Juli kanske. Jag varken vet eller bryr mig. Fick ingen semester, utan är på tjänsteresa. Chefen har varit tydlig med att eftersom jag kommer att vara borta i flera dagar, vilket innebär kostnader, så får jag verkligen se till att leverera. Jag har därför planerat in dubbla besök på företag varje dag, trots att jag redan har lång restid. Och en plan B ifall något skulle strula.

Efter mina tolvtimmarsdagar sitter jag på hotellrummet och svarar på mail samt sammanfattar dagens besök. Är inte hungrig längre. Dessutom vill jag inte gå ut och äta själv. Hinner knappt sova. Måste upp tidigt för att se att allt är klart inför dagens besök. Vilken tur att kroppen tycks funka fint med fyra timmars sömn, natt efter natt.

Sista dagen, sista företaget. Efter avklarat uppdrag småpratar jag med företagaren. Det har gått några månader sedan mitt senaste besök och hon studerar mig noggrant.

“Hur mår du egentligen?” frågar hon sedan.

Jag ser nog förvånad ut för det lät inte som en artighetsfras.

“Det är bra, tack”, svarar jag. “Mycket att göra.”

“Du börjar se rätt så sliten ut. Är du säker på att du inte jobbar för mycket?”

Jag skrattar. Jag sliten? Nej, lite trött kanske.

“Äh, det har varit ett par tuffa dagar, men allt är bra med mig. Tack för omtanken.

“Hon ger sig inte.

“Du måste ta hand om dig för annars.. Ja, jag har varit där själv… och jag ser varningstecken hos dig.”

Jag lyssnar. Tackar. Åker därifrån. Det är inget fel på mig. Jag mår bra. Jag orkar vad som helst.

Flyget hem är inställt. Nästa flyg går om fem timmar. Ringer chefen för att informera henne. Hon låter irriterad, som om jag VALT att inte komma hem före efter midnatt. “Se till att du använder tiden effektivt!”

Jag suckar, men letar upp en ledig plats vid ett bord och tar fram datorn. Använder tiden effektivt.